Foto: Magnus Eriksson
  
Röda avgångar på träningstider

Nu kommer en del hästmänniskor nog att protestera vilt, för här kommer ett förslag som skulle kunna bidra till ökade kostnader för träning. De yrkesverksamma tränarna får däremot lite att fundera på – och kanske bättre ekonomi på kuppen.
  
Mest efterfrågade tider
Alla tränare som har varit yrkesverksamma ett tag vet säkert vilka tider som just deras kunder efterfrågar mest. Det kanske ser olika ut i andra delar av landet, men här runt Stockholm är min känsla att det är just kvälls- och helgtid som folk vill träna (ja, de flesta jobbar ju kontorstider och har inte möjlighet att vara på ”kundbesök” varje tisdageftermiddag när det är hoppträning). Alltså just när tränarens tid är som mest värdefull för att han eller hon vill umgås med sin familj, eller har en hobby som kanske inte ens inbegriper hästar. Varför då inte behandla den tiden som mer värdefull än andra och faktiskt erbjuda möjligheten att träna på kvällen, men till en annan taxa?
Alla tränare jag har ridit för har haft samma taxa för alla tider på dygnet, veckans alla dagar – inklusive helger, sommar, vinter, höst och vår.
  
Blir billigare
Den som bokar flyg över nätet ser att olika tider kostar olika mycket. De tider många vill flyga kostar mer och de tider som inte är så attraktiva kostar mindre. Den som bokar tidigt har också möjlighet att få ett bättre pris. I synnerhet på biljetter som inte är omboknings- eller avbokningsbara.
Börjar du förstå vart jag vill komma? Tider tränaren helst inte vill jobba, som kvällar och helger, blir lite dyrare. Tider man vill jobba, men kanske inte så många vill rida, kan helt enkelt bli lite billigare. Röda avgångar, om man så vill. Och den som bokar och betalar i god tid har möjlighet att komma lite billigare undan, men utan möjlighet att avboka. (Och ja, jag vet att hästar kan bli sjuka och halta, men ska tränaren behöva stå för risken? Skaffa reserv eller stå för kostnaden!)
  
Vilken tränare blir först med att tillämpa ett sådant system?
/Carro

Veterinär Helena Kättström skriver i sin blogg om förväntningarna på att alltid vara tillgänglig. Foto: Privat/Adobe Stock

"Kan du bara…"

För en veterinär ingår det i yrkesrollen att hjälpa, bota och ibland rädda liv. Man är van att ställa upp, även på obekväma tider, och till del har det liknats vid ett kall.
  
Oftast är det roligt och stimulerande. Ibland är det jobbigt, sorgligt och hårt. Väldigt sällan tråkigt. 
  
Och självklart ställer man upp när man kan och det behövs. Ett sådant exempel var olyckan på SM. När jag fick frågan om jag kunde komma, så hörde jag redan på rösten och tonfallet att det var bråttom. Jag frågade inte ens vad som hänt, utan lämnade Ella mitt i förberedelserna för sin SM-start och sprang dit för att hjälpa till. Jag var inte tävlingsveterinär, jag var där som hästägare och ryttarmamma. Men självklart gjorde jag en första insats innan kliniken tog över fortsatt undersökning.
En annan gång fick jag avliva en häst när jag var och löshoppade unghästar. Den hade brutit benet i en olycka i hagen, och jag fick lasta mina hästar och göra vad som måste göras medan ridskolebarnen stod och grät en bit bort. Hemskt och sorgligt, men inget att tveka inför.
  
Det kan vara svårt att säga nej annars också. Och när jag gör det får jag nästan alltid lite dåligt samvete. Men någonstans finns en gräns. Även en veterinär behöver vara ledig. Jag har ett väldigt intressant jobb, men jag vill inte ha meddelanden på messenger från avlägset bekanta med önskemål om bedömning, diagnos eller till och med medicin. 
 
Jag har ett ansvar för att hålla kvalitet i det jag gör, och det är inte okej att ställa diagnos genom gissningar på Facebook, även om någon taggar mig. Jag ska göra en riktig undersökning och jag sak skriva journal, så att jag kan ta ansvar för det jag gör. Jag kan skriva i bloggen om generella saker, men jag kan inte svara på frågor om hästar jag aldrig har sett. 
  
Som hästägare har du också ett ansvar. Att kasta ut frågor på Facebook är inte rätt sätt att söka hjälp för en sjuk häst. Ibland ser jag frågor som rör klara akutfall. Ring en veterinär och tro inte att sociala medier är lösningen. Det är inte alltid de som förstår bäst som svarar mest självsäkert. 
  
De gånger jag fångas av någon på tävling eller träning för att bara kolla en sak, så verkar nästan alla tro att jag tycker att det är så roligt att jag dessutom ska göra det gratis. Jag är ju ändå där... Och jag har ju ett så roligt jobb. Jag har hästar som mitt fritidsintresse, men det betyder inte att andras sjuka hästar är det jag vill ägna fritiden åt. 
  
Jag vet inte om det mest är fräckhet eller bara obetänksamhet som gör att många frågar och bara vill ha en koll. Men det är väldigt ovanligt att någon erbjuder sig att betala eller ger mig en gentjänst. Ofta är det knappt man får ett tack. Jag hjälper gärna mina nära vänner, när jag kan, och jag hjälper som sagt självklart vem som helst i ett akutläge. 
  
Men för alla andra situationer finns det alltid en tjänstgörande veterinär att kontakta. Gör det! Det kanske kostar en del, men du kommer att få hjälp av någon som är i tjänst och kan ge just ditt fall fullt fokus. I alla fall om han eller hon får vara lite ledig mellan varven. Jag tycker att dina djur kan vara värda det!
  
Helena Kättström, Stuteri Kry

Till vänster Helena och fölet Himmer. FOTO: Privat

Kan jag låna en hink?
  
”När vi var på premiering kom en annan hästägare och frågade om han kunde låna en hink. Han hade glömt sin hink hemma och ville vattna sin häst.
Vi hade bara med en vattenhink, så svaret blev nej. Det var väl surt och dumt, va? Ja, det tyckte han. Fast han fick låna en annan hink av oss, den som vi hade alla flaskor med schampo och flugmedel och annat bra att ha i. Den var helt OK efter en lätt sköljning. Faktiskt lika ren som vår vattenhink.
Jag vet inte vem han var, och det hade väl gått att kolla. Men det spelar liksom ingen roll.
  
Jag skulle gärna låna ut min stol, mitt paraply eller så. Det var inte för att vara dum som jag sa nej till att låna ut vattenhinken. Jag sa nej för att en vattenhink är ett rätt effektivt sätt att sprida smittor som kvarka. Typ snora i samma hink. Eller för den delen i samma transport, som också är ett bra sätt att byta smittor.
  
Att ge sig ut med sina hästar på tävlingar, utställningar och premiering är förstås en risk i sig. Självklart är det så. Men med lite bra rutiner kan man minska riskerna. För mig handlar det om att inte låna ut hinkar och träns, och jag tycker att man kan låta bli att pilla på andras hästar.
Kom gärna och prata, men jag är glad om du låter bli att pilla på min häst, åtminstone på mulen. Och jag blev glad när veterinären på SM hade med sig engångshandskar som byttes mellan varje häst.
  
Jag får information om stallar med kvarka och jag vet att de är många. Ofta är det så att kvarka kommer med en inköpt häst, från annat land eller från hästhandlare med sådana kontakter. Men ofta står det andra hästar i dessa stall också. Jag vet ju inte vilka de är när vi ses ute på tävling.
  
Det är självklart att vi ska hjälpa varandra när vi är ute. Men det är bra om vi också kan hjälpa varandra att minska smittspridning, så att vi kan fortsätta åka ut och ha roligt ihop med våra hästar."
    
Helena Kättström, Stuteri Kry