Margareta Algotsson är uppfödare till dottern Lindas OS-häst Fairnet. Foto: Privat och Tomas Holcbecher

"Hur kan det vara tillåtet att diskriminera alla som håller på med ridsport?
 
Funderingar som ofta återkommer i mitt huvud. Jag har varit anställd i 42 år av mitt liv och har aldrig kunnat använda mig av företagens friskvårdsavdrag, då min friskvård är ridning. Min sjukfrånvaro under alla dessa år kan räknas på en hand, detta beror på att jag har hållit min kropp och min knopp i gång med hästsport.
  
Ett räkneexempel: 42 år x 2.500 kronor (friskvårdspeng) = 105.000 kronor. Detta har jag undanhållits.
Ta då det gånger alla andra i Sverige som har samma situation som jag. Det blir otroligt mycket pengar, förmodligen många hundra miljoner kronor. Det är något som inte stämmer, varför styrs dessa pengar till exempelvis gym med mera?
  
Varför ska våra hårt ekonomiskt drabbade ridskolor gå miste om dessa miljoner som så väl behövs där.
Någon säger förstås att avdraget inte har varit så stort hela tiden, men om vi då vänder på det och tittar framåt så kommer det säkert att höjas igen.
  
Någon säger att det är en överklassport. Då vill jag påstå att de flesta som utövar hästsport är kvinnor/flickor som precis som jag arbetar med helt vanliga jobb inom exempelvis sjukvården, i butik eller som lärare och så vidare.
Många ridskolor går ekonomiskt på knäna, detta påverkar även tävlingsverksamhet runt ridklubbarna och i förlängningen alla som håller på med ridsport. I Sverige är ridsport en folksport.
  
Hur kan det vara tillåtet att diskriminera och styra friskvårdspengen till vad det nu är som skulle vara mer friskvård?

/Margareta Algotsson"

Foto: Maria Åkerhielm (Oscar och Victor) och Oscar Åkerhielm (Maria)

 
”Alltså. Får man bli lite besviken, förbannad, j-ligt irriterad...? 
Detta poppade upp i mitt flöde på Facebook:
’Hästnäringens Innovationsdag riktar sig till tjejer 13-20 år som vill påverka hästnäringens framtid. Du kommer att lära dig hur man skapar ett eget företag och vad som gör en bra innovation.’
    
Visst, superbra initiativ av arrangörerna som är Handelshögskolan, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Hästnäringens Nationella Stiftelse och LRF Häst. Fast har ni inte missat något?
Svenska Ridsportförbundet och alla andra tunga aktörer inom hästsporten – kom igen! Varför bara för tjejer? Det kanske är JAG som har missat något? Låt mig i så fall veta vad.
    
Jag jobbar för att killar som rider inte ska diskrimineras i ridsporten, där de tyvärr är en minoritet. Och då menar jag inte ryttare i toppskiktet.
Vad sänds det ut för signaler när killar får rosa schabrak, hårspännen, smycken, dambindor etcetera på tävlingar, när vissa ridläger bara tar emot tjejer, när kommuner som satsar pengar i ridsporten gör det för att 'flicksporten' också ska få lite? Nu exkluderas killarna till och med på förbundsnivå.
    
Hela etablissemanget bidrar tyvärr till att sätta en tjejstämpel på ridsporten. Är det så ni vill fortsätta att ha det? En segregerad sport? En sport där killar blir fortsatt mobbade i skolan och inte vågar tala om att de rider?
Swedish Alliance for Women in Sport (SAFWIS), som står som värd, arbetar för ökad jämställdhet inom svensk idrott. Är detta jämställdhet att bara bjuda in tjejer...? I Centrala ungdomssektionen (CUS), som är en av fem sektioner i Svenska Ridsportförbundet, är nio av nio i styrelsen tjejer. Kanske en kvotering skulle vara på sin plats?
  
Ridsporten är så unik och så fantastisk, vi får hantera dessa underbara djur, vi får lära oss ledarskap och att ta ansvar, oavsett ålder och kön tävlar alla på samma villkor. Förklara gärna för mig, vill ni inte ha in killar i sporten eller är alla så indoktrinerade att ni bara ser att detta är en sport för tjejer?
    
Think outside the box.

/Hälsar Maria Åkerhielm, en mamma med killar i ridsporten”

Foto: Privat

"Byt ut Vab mot Vaf och inkludera djuren som familjemedlemmar.
  
Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det så klart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.
  
Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj". Och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.
 
Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.
  
Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från Försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.
  
Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den sex gånger per dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.
  
"Jamen du har ju själv valt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar.
Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.
  
Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare. Så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er. ;)
  
För att göra förslaget rimligt bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk.
Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en. Vare sig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämlikhet i denna fråga i lagen.
  
Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem, och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.
  
/Caroline"