Gästbloggen


Foto: Tomas Holcbecher (tävling) och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassös tänkvärda text, där hon oroade sig över att många hästar bara får gå ute i minihagar utan sällskap, väckte enorm uppmärksamhet. Och hon har fått en del frågor om hur hennes egen lösdrift ser ut, vilket hon beskriver i inlägget nedan. Det publicerades ursprungligen i Hassö Eventings blogg, vi har fått tillåtelse att återpublicera det här på Hippson.se.


 Anna Hassö: Här är Benkas lösdriftsanläggning

”På begäran ska jag visa litet hur mina lösdriftsboxar ser ut och hur jag sköter dem till vardags. Jag tog några bilder en vanlig morgon i ett snöigt mars-Skåne.
    
Vi har en ganska vanlig gård – med en innergård, inte kringbyggd men stalldelen är i vinkel, och har mark i anslutning till stallet (på baksidan). Där har vi tre större hagar, cirka ett hektar vardera, plus en mindre hage som används till nyfött föl och ibland om någon häst har skadat sig och behöver stå mer stilla. Den är delvis hårdgjord.
    
I stallet finns totalt fem boxar, varav en är byggd som fölningsbox och är 35 kvadratmeter. I bakkant av den ena byggnaden har vi tre storboxar som har öppning bakåt, ut mot hagen, så att hästarna kan gå ut och in som de vill. Längst fram finns krubbor så att man kan fodra över kanten om man vill.
  

    
Utfodring
Jag har delat upp hästarna så att de oftast går två eller tre ihop, på sommaren slår vi ibland ihop två hagar/ lösdrifter och sparar en hage som eventuellt sås om. Då är de yngre hästarna på bete, så att man kan spara eller så nytt.
Jag ställer inte ut en hel bal grovfoder i hagarna utan fodrar flera gånger dagligen, så att alla får lagom mängd hö/hösilage. Vissa får mer eller mindre fri tillgång, andra litet mindre, jag försöker para ihop dem mest utifrån behov av fodermängd.
 
Om någon är extremt lättfödd ser jag till att rida den medan den andra hinner äta litet extra, eller så får den stå inne en stund efter ridning och torka (och banta) till exempel. När det gäller kraftfoder tar jag oftast in en häst från varje del så att de får äta ostört, eftersom alla inte får samma foderblandning. Vissa får lusern och så vidare. De yngre hästarna äter ofta samma foder och kan äta samtidigt i varsin krubba utan problem.
Jag fodrar med Lympos utmärkta müslisortiment. Den som har fått mest (en stor häst som då gick tre- och fyrstjärnig fälttävlan) fick max 3 kilo, de flesta ligger runt 1,5–2 kilo och unghästarna något mindre. De får kraftfoder två gånger per dag.
 
En häst får fyra fodringar på grund av en skada nära käkleden, som gör att hon har svårt att tugga (krossade ett ben ovanför ögat). Hon äter flera kilo uppblött grönpellets per dag för att kompensera sin dåliga tuggförmåga. Jag fodrar även med lite morötter bland annat, det går bra att ge i krubborna när alla hästarna är där. Av någon anledning verkar det inte bli någon direkt osämja över morötter.
  

 
Oftast lägger jag ut hö i hagarna. Bara när jag tycker att det är för dåligt väder för mig att gå ut i, eller om det är hård blåst, kan de ibland få hö inne. Och det samsas de bra om. På morgonen ger jag dem oftast en mindre högiva inne, innan de ska ridas, och kraftfodrar efter ridning. På så vis behöver jag inte hämta dem i hagen när de ska in för ridning, vilket sparar ganska mycket tid. Vissa äter allt, andra går ut en stund och kommer in igen. Under sommarsäsongen behöver de inte alltid så mycket grovfoder, utan äter mest gräs
 
Eftersom storboxarna är byggda i stallbyggnaden är det extremt lättskött, hästarna kommer direkt in i stallet och behöver inte ledas in eller ut till en hage. I stallet har jag två uppställningsplatser varav den ena har spolmöjlighet – så där kan man göra i ordning, klippa, sko och annat man behöver göra. Jag brukar plocka alla högar och ströa i samband med fodring, så att hästarna är ute och äter.
På vintern blir det kanske två gånger per dag och på sommaren räcker ofta ett par gånger i veckan, då får man mocka mer i hagarna. Sen tar vi ut halmbädden med en bobcat när den blir för hög.
  

Inifrån den större boxen, här med Grey och "Alicetheboxer" plus Bettans rumpa.
 
Klippning
Många har frågat om jag klipper hästarna. Jag har både hel- och halvklippta. De som tävlar mer på vintern (hopphästarna) är ofta helklippta, men jag har även haft någon som har tävlat mycket och varit halvklippt. Det är i så fall om det är en häst som är lite frusen av sig.
Jag klipper dock inte nedanför knän och haser, då är risken för mugg för stor. Trots dränering utanför ingångarna rör de sig ju ändå mer i fuktig jord, så jag vill inte riskera det. Jag har till och med ridit internationell hoppning med håriga ben längst ner och jag är nog den enda som har det. För mig är det viktigare att de inte får hudsjukdomar, många får ju även problem med infektioner av ny sand utomlands, och det har vi sluppit. Så jag kan stå ut med det.
 
De som tävlar mest på sommarhalvåret (fälttävlanshästarna) är ofta halvklippta. De går bara några enstaka hopp- och dressyrtävlingar på vintern och jag tycker det är skönt att de kan bli av med täckena så fort det går på våren, och även få dem på sent på hösten, så att de får mycket vitaminer av solen och inte behöver börja frysa (eftersom de går ute mycket, eller hela tiden). Det räcker ofta med ett regntäcke (100 gram) om de har päls kvar på ryggen.
 
De som går på lösdrifterna och är klippta har lite tjockare täcken (200 gram) med löstagbar hals, som de får på vid sämre väder. På det viset behöver inte alla manar bli skavda, som de gärna blir om man alltid har hals. Om det är extremt kallt och blåsigt får de även ett undertäcke. Jag använder gärna ett ceratex-täcke, med keramiskt material, under. Avelsstona och unghästarna är så klart oklippta och även otäckade. De fryser aldrig, oavsett väderlek.
  

 
Fördelar och observationer
På framför allt sommaren blir man mindre tidsbunden, då de alltid har litet gräs. De bryr sig inte alls om fodringstider utan är lika glada klockan 7 som 9. För övrigt har jag studerat dem ofta på natten och de är väldigt ofta ute fram till 01.00–03.00, medan de flesta sover tidig morgon vid femtiden för att sedan gå ut igen runt sju.
 
Personligen ser jag bara fördelar med den här hästhållningen. De håller sig mjuka i kroppen, även om de ibland får vila ett par dagar då jag är på tävling. De heta blir lugnare och de som jag innan trodde skulle bli trötta har blivit piggare. Jag gissar att de får så bra kondition att de orkar mer.
   
Hittills, efter att ha jobbat i 20-talet år med olika lösdriftssystem för både unghästar och tävlingshästar, har vi inte haft några problem med varken kolik eller olater såsom krubbitning, vävning eller annat. Inte heller några sparkskador (peppar peppar), utan endast någon enstaka staketskada.
  
Nu, tro det eller ej, laddar vi för en påskhelg med fälttävlan i Tågarp. Så vi hoppas att den där Bore håller sig borta.
  
/Anna Hassö”
 

Betina Beakley (trestjärnig fälttävlan och 1,40-hoppning), Isle of Lime (1,15-hoppning) och Ard Greyman Attyrory (1,45-hoppning och enstjärnig fälttävlan inklusive unghäst-VM).
  

Avelsavdelningen med avskiljningsbox.
  

Till vänster fölningsboxen och längst bort foderutrymme och stora boxen.
  

Fölningsbox och lilla boxen till vänster.
 

Genomgång från logen med lösdrift till stalldelen.
  

Boxar och broddutrustning, som har kommit väl till pass den senaste månaden.
  

Annas lösdriftsgrabbar:


Läst 57756 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Hannah Strandh är en hästgalen tjej på 26 år. Hon jobbar i dagsläget deltid med hästar, som ridlärare och hästskötare, och drömmen är att kunna jobba med det på heltid. Samtidigt kämpar hon på med sin egen häst, Queenie, som har varit väldigt bakskygg. I och med detta har Hannah själv blivit osäker och rädd. Här skriver hon mer om hur hon hanterar rädslan och riskerna som följer med hennes älskade sport. Följ Hannahs resa i hennes blogg.


Foto: Anniz Kisch
  
”Kommer fortsätta kämpa hela livet, oavsett hur rädd jag blir”
  
Min häst Queenie är bakskygg vid ridning och har till viss del även varit bakskygg från marken. Detta har resulterat i att hon vid några tillfällen i ridningen har stuckit med mig i panik – det allra värsta tillfället var i höstas när hon tog ett språng över paddock-staketet i flykten och jag flög av strax därefter.
Jag har gjort hur mycket som helst och på många olika sätt för att försöka få bort bakskyggheten, eller åtminstone få den under kontroll. Jag har även jobbat väldigt mycket från marken med henne och med att hon ska få förtroende för mig. Och från marken har det skett en otrolig utveckling sedan jag fick henne i somras! 
Nu, de senaste två månaderna, har jag med hjälp av min tränare "ridit in henne" på nytt efter en lång vintervila och det börjar gå riktigt bra – äntligen. Hon har inte stuckit någon mer gång sen vi "började om", på sin höjd har hon bara spänt till sig lite.
Problemet för min del är att minnena sitter kvar och jag är rädd att något ska hända på nytt, direkt när hon spänner sig så gör jag det också automatisk. Och det är just detta jag verkligen måste jobba med, för just nu känns det som att problemen sitter mer hos mig än hos hästen.
I övrigt är hon världens gulligaste häst som alltid vill vara till lags. Jag tror verkligen att det kommer att bli bra, bara vi fortsätter kämpa på! 
  
Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot är jag inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, hur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på?
Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där.
Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er – att man både kan älska att rida och att vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också.
Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plötsligt blir helt okontrollerbara... Då är det ganska farligt. 
  
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut.
I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare.
Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland pushar andra till att fortsätta kämpa med hästen de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen.
När vi pratade lite efter lektionen i dag, och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig, blev hennes svar att hon inte trodde det. Hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa för!
  
/Hannah


Läst 62179 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren och ridsportprofilen Anna Hassö vill hålla sina hästar så naturligt det bara går – med mycket utevistelse och kompisar i hagen. Hon oroas över utvecklingen att många hästar knappt är ute och står själva. I sin blogg tar hon upp ämnet, vi har fått tillåtelse att återpublicera texten nedan. 

 
Foto: Tomas Holcbecher

"Skapa en bra miljö för din häst att vara i"
  
Nu är jag lite chockad, och orolig. Hur mår hästar egentligen, och hur kommer det att bli i framtiden? Är det verkligen normalt för många att hästar knappt är ute, och om och när de är det, då endast i små rutor, ensamma? Ja okej, jag vet att jag tjatar lite om detta, men jag kan inte låta bli.
Jag har ganska många hästar på lösdrift, inklusive flera svårklasshästar i två grenar. Jag menar inte att alla måste ha sina hästar på lösdrift. Men att alla hästar mår bra av utevistelse, både mentalt och fysiskt, kan jag inte backa på. De mår bäst av att röra sig hela tiden, och jag köper inte att dagens hästar är så känsliga att de inte kan vara ute i minusgrader.
  
När vi kommer till sällskap i hagen, så tror jag på riktigt att många hade haft mycket mindre hanterings- och ridproblem om deras häst fick gå med andra hästar. De behöver stimulans och de blir smarta i kroppen, små rörelser hela tiden kring varandra, som skapar hållbarhet. Nu slutar en del läsa, och andra tycker jag är galen, för de (hästarna alltså) är så värdefulla att man inte vågar riskera detta. Hästar behöver springa av sig, och det är inte farligt om de gör det ihop med en lämplig kompis.
Om man inte vill eller vågar galoppera på ute ordentligt, så är det bättre om hästen får göra det i hagen. Många tar in hästen så fort den springer i hagen. Det är ett naturligt behov som den försöker tillfredsställa. Låt den göra i hagen det du inte vågar i ridhuset!
  
Är det på allvar bättre att den enda rörelse hästen får är på volt, eller i helt kontrollerad motion, så att den sen inte tål minsta grästuva den ska passera? Läste i dag ett inlägg på en avelssida (inte svensk) att det finns uppfödare som separerar sina hästar efter avvänjning från modern, så att de aldrig får röra sig fritt ihop med andra hästar.
Har de här människorna missat all forskning om hästens tidiga utveckling fysiskt? Skelett, senor, muskler och ligament utvecklas endast under rörelse de första åren, och detta kan inte kompenseras med träning senare i livet. Givetvis motiverar de detta med hästens höga värde. Hur mycket är en häst värd när den är åtta år och sönderbehandlad i alla leder och kanske även i ryggen? Fast såklart, det drabbar ju inte uppfödaren? Eller? Hur länge kan den här utvecklingen fortgå? Det är ju inte speciellt långsiktigt tänk om det sen visar sig att hästarna inte håller. Fast det dröjer ju lite innan man upptäcker det så klart.
  
Hur är det sen med kolik? Är det bara otur? Kolik kan ha olika orsaker så klart, men det händer oftare när hästar står stilla med för lite motion, reser, dricker dåligt med mera. Tillbaka till lösdriftssnacket: Hästar på lösdrift får i princip inte kolik. Så klart kan det hända om de får dåligt foder eller liknande, men det kvittar ju var de står då.
Sen ska vi inte prata om alla olika tillskott som folk stoppar i sina hästar. Har man koll på att de inte får för mycket av en mineral som kroppen inte kan bryta ner, om man ger tre olika tillskott? När jag nu är inne på foder och så, måste det även nämnas att väldigt många hästar är feta. Fattar man att belastningen ökar med väldigt mycket vid ganska liten övervikt?
Hästens leder tar en massa stryk, vi snackar ju inte fem kilo här utan 50… Plus farten, alltså med den hastighet benet slår ner i marken, om det så är i landningen på ett hinder eller i en ökad galopp. Det blir många kilo!
Om man fått uppleva en 12–16 år gammal svårklasshäst (eller ännu äldre) som kan sitt jobb, och man bara behöver fila på detaljer för att uppnå toppresultat, så inser man hur oviktigt det är att de är på topp mellan sex och åtta år, även om trenden i dag är att de är ganska odugliga om de inte har gått minst ett championat i den åldern. Okej, tillbaka till själva hästhållningen. Hur blev det så här?
  
Vi har haft en häst till salu ett tag, den har hyfsade resultat i två grenar, kan vara en läromästare. Efter en olyckshändelse fick den under en kort period stå i liten hage ensam. Den blev ganska odräglig, utvecklade mötesskygghet, försökte vända då och då, och blev allmänt stressad. När den sen får gå ute med andra och motioneras regelbundet inklusive galoppera ute ofta, så är den väldigt enkel för vem som helst.
Ägaren har då satt som krav att köparen ska kunna tillhandahålla liknande hästhållning, men nej, det har verkligen inte lyckats… ”Men den kan ju se andra hästar i hagarna bredvid” och ”jo, jag rider ut om det är fint väder” och så vidare. Tycker folk på allvar att det är samma sak om deras barn får titta på de andra barnen när de leker utanför fönstret? Eller får inte barnen gå ut och leka för att de kan skada sig?
Jag blir mörkrädd. Nu vet jag att allt inte var bättre förr, men jag kan verkligen inte ens minnas om man funderade på att man skulle skada sig när man klättrade hejvilt omkring ute med sina kompisar. Eller att någon sa åt en att det kunde hända. Hörde i dag att man nu ska EU-anpassa lekplatser och ha gummimattor som barnen kan falla på och så vidare. Är dagens barn också känsligare?
  
Jaha, var kommer jag med detta då? Inte så långt, inser jag. Jag vet många som tycker att hästar enbart kan gå ut med skydd på, bara ridas på helt kliniskt underlag och aldrig någonsin skulle få gå med en annan häst. Jag vet också väldigt många som behandlar sina hästar regelbundet, och anser att det är fullt normalt.
De yngre tar detta till sig och växer upp med att det är så det är. Att hästar måste behandlas hela tiden. Så är det inte. Inte om de fått en bra uppväxt, på kuperade marker, med kompisar, och får fortsätta med det. Får varierad träning på olika underlag, återhämtning efter ansträngning (har inget att göra med om hästen har bra kondition eller inte, alla måste få återhämtning) och även efter långa resor, som är ansträngande även för en van häst. Då håller de bättre. Unga hästar behöver längre viloperioder, de är inte färdigväxta, har inte den styrkan, kan inte tävla i tolv månader i sträck. Spelar ingen roll hur vältränade de är. De måste få vila.
  
Jag vågar påstå att mina hästar har bättre kondition än de flesta tävlingshästar. Absolut har de flesta fälttävlanshästar bra kondis, men det har smugit sig in en hel del inomhusryttare även i den sporten. Läskigt. Kan inte hålla i längden. Man ser fler rakade rutor även på fälttävlanshästar numera. Alla kan få en skada, det handlar inte om det. Men man måste rannsaka sig själv om hästarna måste behandlas vid upprepade tillfällen.
Sen kan man inte rida på samma underlag hela tiden. Om man tycker att man har det perfekta underlaget, numera nästan bara fibersand som gäller. Det är inte perfekt att rida på hela tiden! Har mycket ”broms” i sig, sämre glidmoment, vilket är naturligt för hästens rörelseapparat. Ger fantastisk känsla att rida på, men bara för det kan man inte tro att det är bra till 100 procent av träningen.
  
Nej, det är inte alltid kul att trava ut i skånsk snålblåst på grusvägarna. Men det måste göras. Hitta några backar att jobba i. Många lastar flera gånger i veckan för att åka till ridhus. Vi lastar för att åka till backar och galoppslingor när underlaget hemma inte är tillräckligt bra för att galoppera ute.
Tänk i nya banor! Inget är omöjligt, skapa en bra värld för din häst att vara i. Om du inte kan rida ut för att hästen beter sig dåligt, ta hjälp med det i stället för att undvika problemet. Den kanske behöver komma ut i en ordentlig hage och få utlopp för lite energi.
Hästgårdar är för små, har för lite mark. Ett stort dilemma. Läste ett reportage om ett stort (kanske det största) tyskt stuteri. Marken till gården hade mindre mark totalt till flera hundra hästar än jag har till sju (!). Markerna blir infekterade, vilket ger en massa andra problem. Om det här är framtiden, eller något folk tar till sig som ett fungerande recept, då är vi riktigt illa ute.
 
Hoppas våren kommer och hälsar oss välkomna på utearenan snart!
  
Väl mött
Anna


Läst 77317 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
På vintern kan det vara svårt att få hästarna att dricka tillräckligt, och många oroar sig för kolik och förstoppning. Mälaren hästkliniks veterinär Anna Kendall förklarar hur mycket vatten hästen faktiskt behöver, varför man inte bör ge extra salt i fodret samt ger tips om hur man kan gå tillväga för att öka vattenintaget.


Djurvårdare Elin ger en lycklig Ritmo slobbermash.
  
”Just nu kan det vara svårt att få hästen att dricka ordentligt, med förstoppning och kolik som följd” är meddelandet man hittar i överskrifter lite överallt under vinterhalvåret. Här förklarar Mälaren Hästkliniks Anna Kendall hur mycket vatten din häst faktiskt behöver, varför man inte bör ge extra salt i fodret samt ger tips om hur man kan gå tillväga för att öka vattenintaget.
  
Så mycket vatten behöver hästen
Vi ser många fler patienter med förstoppning under vinterhalvåret än på sommaren, när hästarna inte längre får i sig lika mycket vätska via gräset. 
En häst behöver få i sig ungefär 50 milliliter vatten per kilo kroppsvikt och dygn. Det betyder att en 500-kiloshäst behöver cirka 25 liter vätska, men detta inkluderar allt vatten – både dricksvatten och det som finns i fodret.
Om det är mycket varmt ute eller om hästen arbetar kan det behövas mer vätska, och om hästen står i perfekt anpassad temperatur och bara vilar sig kan den klara sig på mindre. 50 milliliter/kilo är dock ett ganska bra riktvärde om man är fundersam på om ens häst dricker ”lagom”.
  
Vad gör man om hästen inte vill dricka tillräckligt? 
Detta är ett vanligt problem och det finns några knep att ta till. Dels behöver man se till att hästens vatten är smakligt och rent. En del hästar dricker bättre om de kan få ljummet vatten. Att blanda äppeljuice eller päronjuice i vattnet kan också hjälpa, men är kanske inte en bra långsiktigt lösning eftersom juice innehåller en del socker.
Vår stallpersonal brukar göra blöt gröt av kraftfoderpellets eller lucern till de hästar som är dåliga på att dricka, och det slinker ner bra hos de flesta så länge de har god aptit. Det finns också olika typer av mash som kan blandas med vatten och som kan göra det lättare att få i hästen den vätska den behöver.
Om man måste kan man se till att hästen får i sig hela dygnsbehovet av vätska genom sin gröt- eller mashblandning. Det kan då vara bra att mäta hur mycket vatten man använder i maten så att man vet om hästen har fått i sig allt den behöver. 
  
Salta inte hästens mat
Många provar att salta på hästens mat för att få den att dricka bättre, men det är sannolikt inte det bästa sättet. Om man äter mycket salt blir man visserligen törstig, men det beror på att små specialceller i njuren reagerar på den ökade saltkoncentrationen i blodet. Dessa celler ger signal till njuren att något måste göras, saltet (natriummolekylerna) måste bort ur kroppen för att återställa balansen och det gör kroppen genom att göra sig av med saltet i urinen.
Men för att få ut natriumet måste vatten följa med. Salt och vatten åker ut, man kissar alltså mer och slutresultatet blir att kroppen blir uttorkad om man inte samtidigt dricker för att kompensera vätskeförlusten. Även om hästen till synes dricker mer efter en saltad måltid, behöver den alltså inte nödvändigtvis bli bättre uppvätskad. Det är därför bättre att erbjuda saltsten vid sidan av maten och att inte tvinga hästen att äta mer salt än den själv väljer.
  
Det finns också hästar som dricker för mycket!
Den vanligaste orsaken till att hästar kissar mer än normalt är att de ”okynnesdricker” mer än de egentligen behöver. Även om ökad törst kan bero på problem med njurarna, är den vanligaste orsaken att hästen har gjort det till en ovana att dricka fast den inte behöver.
Det första vi gör vid utredning av dessa fall, är att djurägaren får göra en vattenmätning över 24 timmar före besöket hos oss. Man tar sedan ett urinprov och ett blodprov för att kontrollera njurfunktionen.
I vissa fall kan man redan då avgöra om njuren fungerar normalt och om man kan begränsa hästens tillgång till vatten. I andra fall behöver man göra en så kallad ”törstning” där man under kontrollerade former tar bort vatten från hästen och övervakar om den kan koncentrera urinen. Om njuren inte klarar av detta behöver man gå vidare med mer fördjupade undersökningar.
Lyckligtvis är njurproblem mycket ovanligt på häst, till skillnad från hundar och katter där dessa problem är vanliga."


Läst 78854 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Med våren kommer tjällossning och leriga hagar – och med det också risken för mugg. Brunmåla hästklinik tipsar om hur du undviker åkomman, samt hur den bör behandlas.


Foto: Brunmåla hästklinik och Adobe Stock
  
Veterinärerna om mugg: ”Huskurer snarare stjälper än hjälper”
 
Mugg är ett samlingsnamn för dermatit, det vill säga hudinflammation, i huden vid och omkring karleden på hästen. Det kan orsakas av till exempel bakterieinfektion, parasiter eller inflammation i blodkärlen.
Att hästen har mugg kan som nämnts ovan bero på flera olika orsaker och alla hästar får därför inte samma behandling. Behandlingen måste anpassas efter varje enskild individ, typ och grad av sjukdom.
Det är också lätt att de många "huskurer" man har provat hemma snarare stjälper än hjälper. Låt en veterinär undersöka hästen i ett tidigt skede för att minska risken att drabbas av en alltför långdragen process.
 
  
Några tips på vägen: 
1. Undvik leriga och blöta hagar – mikrosprickor i huden som fukt och lera orsakar öppnar upp för bakterier etcetera att komma in.
2. Schamponera inte hästens karleder för ofta – du tar bort hudens skyddande fettlager och dess naturliga och goda bakterieflora.
3. Se till att inte skydd och boots ger skavsår.
4. Varje häst bör ha sina egna skydd och boots då mugg i vissa fall (!) kan vara smittsamt.

/Veterinärerna på Brunmåla hästklinik


Läst 86361 ggr Kommentarer Kommentera
OM GÄSTBLOGGEN
Dressyrryttaren Lina Dolk har flera gånger ridit i landslaget och driver i dag Dolk Dressage i Sörmland. Utöver att utbilda hästar siktar hon även på att rida mer internationellt med Biggles 1015 och Languedoc. I sin blogg berättar hon om vardagen och tävlingarna. Ett blogginlägg, om vad det kostar att tävla internationellt, har vi fått tillåtelse att publicera här på Hippson.
Till Linas blogg


Foto: Anna Edling
 
"Det är verkligen superkul att kunna tävla internationellt. Dels vill man mäta sig med de andra nationerna, dels känna av hetluften och bli dömd av fler utländska domare. Du måste tävla internationellt för att bli uttagen till EM, det  är oftast väldigt bra tävlingsplatser att besöka och det är roligt att se nya platser.
  
OCH, nej detta är inget ”tycka synd om mig-inlägg”, som några få personer får det hela till när man berättar om kostnaderna. Detta är exakt vad det kostar, jag vet att väldigt många vill veta vad en internationell resa kostar och allt runt det. Och ja, även om jag vet de ungefärliga kostnaderna inför varje resa så får man ändå magknip när man räknar ihop allt... Herrejösses vad allt kostar!
 
1. Pass. För att tävla internationellt måste hästen ha ett FEI-pass (ett till pass mot de vi har här i Sverige). Och att göra ett nytt FEI-pass kostar 2 700 kronor per häst. Passet gäller i fyra år, sedan måste det förnyas vart fjärde år, då kostar det 2 170 kronor per pass för att få en stämpel typ. Både Biggles och Dokkis pass ska sjävklart förnyas i år.
  
2. Licens för en klubb, 805 kronor.
  
3. Jag själv måste ha FEI-licens för att få tävla internationellt som kostar 3 545 kronor per år utöver min vanliga licens, man uppgraderar till FEI-licens i TDB.
  
4. Hästarna måste ha FEI-registrering som kostar 210 kronor per häst per år.
 
Dessa kostnader är alltså endast för att få ordning på pappersgörat först = 9 110 kronor blev det (!) för mig, Biggles och Dokki i endast licenser/pass detta år.
 
Sen, innan avresa, måste man göra ett hälsointyg (som jag skrev om innan resan). Vi tog ut Distriktsveterinärerna från Flen, denna otroligt enkla koll kostar cirka 1 200 kronor. Har inte fått fakturan ännu men det är vad det brukar gå på.
  
För att tävla internationellt ska hästarna även vaccineras varje halvår. Kostnad 700 kronor per häst i halvåret (har tagit ut veterinär hit, då jag har haft flera i stallet som ska vaccineras samtidigt) = 2 800 kronor per år för ”mina” två internationella hästar.

Nu till själva resan:

Uppstallning på resan = 800 kronor för två nätter.

Diesel: 5 000 kronor.

Båt: (Letar efter kvittot! Återkommer snart!)

Bro: 995 kronor enkel resa = 1 990 kronor.

Hotell på resan, två nätter = 1 980 kronor.
(Elin och jag bor oftast i lastbilen när vi reser, men det gick inte för sig med pappa på resan.)

Hotell Belgien måndag–söndag: 5 684 kronor.

Uppstallning/tävlingsanmälan: 4 282 kronor. Sen måste man köpa till spån under veckan. Jag kan inte packa med spån, eftersom jag åker liten lastbil och redan har all packning och hösilage med mig.

Men jag vann 5 086 kronor (Man blir inte rik på dessa tävlingar genom att placera sig, haha. Men man blir så klart väldigt tacksam för alla avdrag. Tacka vet jag Dressage Power och Lövsta Future Challenge...) så de pengarna drogs av för box/anmälan/spån. Så slutsumman blev 1 129 kronor att betala.
  
Kompetensbevis för hästtransportörer, för att få köra hästen. Det kostar 2 150 kronor för att göra denna utbildning på distans. Engångssumma och detta gäller tills nya förordningar kommer. Hoppas aldrig, hehe.
  
Sedan kostar så klart maten, jag äter inte direkt ute så här ofta hemma kan jag skriva under på. Och det var väldigt dyrt faktiskt i Belgien för maten.
 
OBS! Ni som reser utomlands måste även ha er lastbil godkänd för det. Ingen aning om vad det kostar att ta ut en kontrollant för detta, det gjorde bästa Horsepartner till min lastbil innan jag fick hem den. Jag har aldrig blivit stoppad för kontroll, men alla säger att Danmark är landet där det kan ställa till sig lätt, kanske många kontroller där? Vet inte.
  
Sen ska jag så klart betala Kristian för träningshjälp, boende och flyg. Men jag vill inte skriva ut priset här då jag har det mellan honom och mig. Har du fler hästar hemma måste du även få hjälp med dem. Jag valde att ställa Biggles på Ågesta och betala uppstallning och träning där eftersom Elin jobbar, hon hinner inte med allt ensam.
  
Pappa som inte är hemma och jobbar förlorar så klart också pengar på att vara med mig.
 
Och sjävklart är det LYX att kunna tävla internationellt och ingen som tvingar i väg mig, utan vi fixar detta på något konstigt vis = jobba otroligt mycket. Jag är väldigt tacksam att jag har kunnat göra det några gånger under mina år som ryttare. Långt ifrån alla har dessa möjligheter och att jag själv kan göra detta nu när jag är vuxen och ska få det hela att rulla runt är tack vare stipendiet. Jag hade inte haft råd annars att åka på fler internationella. Planen är ju att även åka till Danmark nu i april, men det är i alla fall nära.
  
Helt galet att vår ridsport ska vara så dyr. Tänk så många duktiga ryttare vi tappar på vägen för att ekonomin stoppar. Och så många sömnlösa nätter man ligger och grubblar på detta.
 
Mvh Lina"


Läst 102539 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttarna Hanna Jönsson, Sigrid Westerholm och Jenny Östberg Hjort driver hästbloggen Trojkan. De kallar sig genuina hästnördar med små medel och stora drömmar, och delar med sig av sin vardag. I ett inlägg undrar de över vart pengarna man betalar in till Svenska Ridsportförbundet för att få tävla tar vägen. Svenska Ridsportförbundets svar under inlägget.
Hela bloggen hittar du här: Trojkan

"Tävlingssäsongen 2018 har börjat knacka igång och bankkonton över hela Hästsverige börjar tömmas. Som inför varje säsong väcks frågan som ingen verkar ha något kristallklart svar på, nämligen vart går alla pengarna?

Innan man ens har anmält sig till första tävlingen har man gjort av med nästan 1 500 kronor förutsatt att man bara har en häst. Den summan man pungat ut gör att man får möjlighet att anmäla sig och medverka på tävlingar med en licensierad häst under ett helt år. Tävlingar som man sedan får betala ytterligare summor för innan man faktiskt kommer till start.

Men vi backar bandet och går tillbaka till den här första summan. För att få vara med och tävla är det första man gör att betala in en medlemsavgift till den förening man behagar att rida för, en förening som är kopplad till ridsportförbundet. I och med det medlemskapet får man en omfattande olycksfallsförsäkring/allmänförsäkring som  gäller alla medlemmar till ett förbund som är kopplade till Riksidrottsförbundet. Så långt känns summan rimlig och allt i sin ordning, förbundet ska ha sin del av kakan också så ha i åtanke att inte hela medlemsavgiften går till föreningen. Det känns rimligt för de måste säkert i sin tur betala någon avgift till Riksidrottsförbundet.

Steg två är att betala en summa på 800 pix till förbundet för att få tävla. Man blir då registrerad och blir påmind om att man som medlem har den där omfattande försäkringen via Folksam. Här börjar det skava men varje år betalar man såklart ändå, en vill ju tävla. Men man kan inte undgå att undra vad är det som kostar för förbundet som gör att 800 kr är en relevant summa för en ryttarlicens? Vill jag kunna tävla med min häst som sporten ändå går ut på så får jag betala ytterligare 300 kr. För det får jag anmäla just den hästen till tävling och hästen registreras vilket gör att SvRF kan ha koll på hur många hästar som tävlar samt redovisa resultat för varje häst. Ja alltså det är den informationen man får när man klickar på hästlicens när man undrar vad i tjänsten som är värt 300 kronor per häst och år?

När pengarna är betalda och man egentligen betalat en halv stallhyra för att bli registrerad och få en försäkring så ska man betala ännu mer hela året innan man pungar ut startsumman igen nästa år. Tävlingsavgifter känns helt rimliga för ni vet ju att förbundet bistår inte med mycket mer än en checklista och regler när det ska arrangeras tävling. Arrangörerna betalar domare, överdomare, banbyggare och så vidare. Så de där slantarna för att man är med på en tävling en föreningen svettats och blött för att genomföra betalar jag glad i hågen. Arrangörerna som jag uppfattar det ska också bidra med en slant till förbundet. Jag har nämligen uppfattat det som att de ska betala förbundet per klass som anordnas? Jag kan ha fel information men om någon är mer påläst får en gärna kommentera vilka summor det handlar om och till vilket syfte? Eller om det kanske är så att förbundet inte ska ha pröjs alls. Men om det ska betalas så skaver det igen för arrangörerna betalar ju själva för funktionärer och dataprogram så vilken tjänst förbundet erhåller som de ska ha betalt för känns ytterst oklart.

De här funktionärerna då, de blir ju faktiskt utbildade genom förbundet men få inga illusioner för det ska förbundet också ha betalt för, utbildningarna alltså inte illusionerna men det kanske är en utgift till nästa år. Jag kan inte komma på någon utbildning som förbundet håller som de inte tar betalt för? Undra om det inte också tar betalt för att utbilda folk som ska hålla i grönt kort-kursen?

Så vad gör förbundet tänker man nu? Vart går alla pengar? För allt kostar och mycket. På deras hemsida står de att de tillhandahåller regler, register, företräder ridsporten i samhället och kvalitetssäkrar yrkesprofessionella och ridskolor med mera. Men med tanke på vad man betalar för det där registret, reglerna och utbildningarna så känns det som att det borde finnas ett överskott någonstans. För summorna betalar vi ju, år efter år, tävling för tävling så vart går pengarna?"

Svenska ridsportförbundets svar:
"Svenska Ridsportförbundet har en omsättning på drygt 97 miljoner för 2017. Vår uppgift är att skapa förutsättningar för att ridsporten ska ha en självklar plats i samhället och att våra föreningar kan erbjuda en verksamhet med kvalité. 97 miljoner är mycket pengar, men så har också vår organisation en mycket omfattande verksamhet där både utgifter och inkomster är stora. De medel som kommer in från sponsorsamarbeten går till verksamheten i riktade satsningar främst inom sport/tävling, utbildning och ryttarutveckling för samtliga nivåer. Alla våra SM-arrangörer får ett arrangörsbidrag från sponsormedlen. De år Svenska Ridsportförbundets bokslut visar överskott läggs pengarna till eget kapital, som är ett förbunds sätt att spara. Riksidrottsförbundet rekommenderar ett förbund av vår storlek att ha ett eget kapital på 13,5 miljoner, det ska täcka verksamhetens utgifter under ett halvår om det skulle bli nödvändigt. Det som överskrider den summan kan förbundet förfoga över. Vi arbetar bland annat med att ytterligare utveckla digitalisering och IT för hela förbundet och i år arrangeras ridsportens samlade VM i USA där vi har för avsikt att delta i fem grenar. För att klara extra utgifter kommer de två senaste årens ekonomiska överskott att användas."

 


Läst 81327 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.