Gästbloggen
JAN
30

Gästblogg: En ridskoletjejs resa

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Hästtjejen Amanda Brieditis lever sin dröm som egenföretagare i Storbritannien. Det har inte alltid varit en dans på rosor, men med det genuina intresset, viljan och kärleken till sporten har hon nu kommit till Sir Mark Todds gård. Där nästa steg i satsningen kan börja. I sin blogg delar hon med sig av resan, och vi har fått tillåtelse att publicera ett inlägg. Foto: Eventing Images

Klockan är fem. Det är storm utanför. Jag bor numera i en husvagn. Husvagnen gungar i vinden som dånar utanför. Om en stund är det dags att stiga upp och gå ut till stallet för att fodra våra hästar och fixa stallet. Bästa starten på dagen om du frågar mig.

Precis som så många andra gick jag på ridskola som barn, och dagarna på ridskolan var de allra bästa i veckan. Jag ville konstant bli bättre och få lov att flyttas upp i grupperna. Det trodde jag alla ville. Och jag märkte tidigt att jag aldrig fick nog. Jag blev inte trött som de andra och hittade på till min mormor att vi var tvungna att pusta vartenda sadel i sadelkammaren, varje dag. Bara så att jag inte skulle behöva gå hem direkt efter lektionen. Som yngst och minst i gruppen visade jag mig vara mest envis. De längre och äldre tjejerna hjälpte jag att hänga upp sadeln på översta raden. Skam den som ger sig. Inte bara tiden i sadeln var minuter med guldkant, även alla de andra som spenderades i stallet och jag ville dra ut på stalltiden så mycket som möjligt. Red man till exempel i sista gruppen på dagen fick man hjälpa till att fodra – och det var så spännande.

Jag skulle göra allt själv. Så snart jag fick min första häst så skulle allt vara på mitt sätt. Jag kunde inte koncentrera mig på att rida om jag inte fick knäppa på benskydden själv. Inte heller ville jag ha hjälp att mocka eller putsa. Cyklade gärna till stallet oavsett om det var oväder, som i dag utanför mitt fönster. Folk tyckte nog ofta jag var konstig.

Min första ponny var en irländsk sådan som hade extrema tillitssvårigheter. Jag tränade med honom i timmar varje dag med repgrimma och hade honom lös för att vinna hans förtroende och sedan, allt eftersom med mer fokus på ridningen. När han såldes vidare låg han högst av Sveriges fälttävlansponnyer på rankningen. Han lärde mig att för att lyckas och få ett starkt band mellan häst och ryttare krävs mer än bara en stund ridning om dagen. Man måste lita på varandra. Bandet vi hade påminner jag mig ofta om. Hur viktigt det är med grovjobbet som ligger bakom framgång. Trots att jag trillade av en gång i veckan till en början så skulle jag minsann aldrig ens drömma som att ge upp. En läxa som är med mig i allt jag gör.

Sundsgymnasiets ridsportslinje var en stor del av min vidareutveckling. Vissa dagar kändes drömmen längre bort än andra. Helt plötsligt kändes allt så mycket svårare och jag jobbade i motvind. Fick inte mycket betalt för den tiden jag la ner på något sätt. Också det en viktig läxa. 
Dock är det jag tagit med mig som allra mest från skolan, tack vare tränaren Lars Christensson, vikten av att ha en bra inställning. Kunskap kan ingen någonsin ta ifrån en. Alla har någonting att lära mig. Tiden på gymnasiet var dock en otroligt lärorik tid. Den kom till att öppna mina ögon och gjorde mig redo för nästa stora steg i livet: Att flytta utomlands.

Ni kanske tänker, jaha, vem är du som försöker berätta ännu en hästglad juniors drömhistoria? Varför ska vi läsa det här? Jo, för jag har också sett folks tvivel. Jag har också ridit vid sidan om andra med tio ponnys, två lastbilar, föräldrar fyllda med hästkunskap, avrådande ord att det är en tuff bransch och inget ”riktigt jobb”. Jag kommer från en helt vanlig ohästig familj och var var chansen att jag, som under en lång tid bara gick på ridskola, skulle lyckas? Det undrar jag fortfarande. Men jag vet att jag kommit en god bit på väg. Ligger definitivt ett steg före alla de som givit upp. 



Så snart studenten var firad tog jag mitt pick och pack och flyttade till England. Där gällde det att vara stark. Plötsligt kändes det knappt som man kunde rida alls, haha. Sittandes i sadeln på samma bana som två OS-ryttare varenda dag var fantastiskt, men också väldigt tufft. Mitt jobb gick ut på att träna deras hästar på hemmaplan då de är ute på tävlingar mest hela tiden. Låter lyxigt, men jag lovar det var många timmars slit på backen, blod, svett, tårar och kurr i magen. Men jag sa till mig – blicken på målet, Amanda.

Det var tuffa och helt fantastiska tre år i team Price. Fick mig blev det en ordentlig introduktion till den här världen och branschen. Att få se allting bakom kulisserna och till och med få vara en del av teamet när de vann Badminton, Luhmühlen och Burghley. Det gav mersmak.

 

I dag ligger jag, som sagt, i min gungande husvagn. Den står på Sir Mark Todds gård där jag tillsammans med min pojkvän precis tagit över vårt eget stall. Här har vi alltså startat ett nytt kapitel. Något som varit en milstolpe och dröm i många år. Var det värt all möda? Ja.
Nu tittar vi framåt på mot nästa mål och kan se toppen, men inte vägen dit. Det är som att man vill bestiga Mount Everest. Toppen ser man från bergets fot, men inte den exakta vägen. Det gäller att ta ett steg åt gången, kämpa sig förbi hinder utefter vägen och bara fortsätta gå. Att ta över ett stall är ett stort kliv uppåt på berget – men ju högre upp, desto tunnare luft har man att andas och starkare mentalitet krävs. Så jag säger till mig själv: Blicken på målet Amanda.

/En helt vanlig ridskoletjej på väg upp för sitt Mount Everest


Läst 66787 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 49361 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16

Gästblogg: ”Eldsjälar – det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla”

Foto: Adobe Stock och Amelie Danielsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Zetterlund är en ryttare och hoppdomare som även är ideellt engagerad i sin ridklubb. Hon jobbar som konsulent på Smålands ridsportförbund som är ett av 19 distrikt inom Svenska ridsportförbundet. I hennes arbete besöker hon ofta olika anläggningar och föreningar och stöttar dem i deras arbete. "Genom både mitt yrke och mina andra uppdrag träffar jag så många eldsjälar bland anställda och ideella ute i våra ridklubbar. De gör ett så otroligt viktigt jobb för ridsporten och det är viktigt att vi inte glömmer att uppskatta dem och deras arbete." Inlägget nedan publicerade Anna själv först på Facebook.

Kära ridsportvänner! Jag har ett viktigt meddelande till er. För det första vill jag säga att jag vet hur mycket ni alla brinner för det ni gör. Hur mycket tid, känslor, engagemang och pengar ni lägger ner på er livsstil, för vi vet ju alla att det inte är en hobby. Det är ett helt liv man väljer, och det bästa livet man kan ha.

Något som dock oroar mig mycket är det minskade intresset och uppskattningen för ideellt engagemang. Eldsjälar finns det fortfarande, men färre blir de och ännu mindre uppskattas de. Låt oss klargöra en sak: Ridsportens tävlingsverksamhet bedrivs till absolut största del på helt ideell basis, och så kommer det troligen alltid att vara. Föreningslivet är en av Sveriges starkaste folkrörelser och det är vårt ansvar att den fortsätter vara det. Även om ett fåtal privata aktörer gör vinstdrivande företag av större evenemang som driver sporten framåt kommer gräsrotsnivån och breddnivån att fortsätta drivas av ideella krafter.

I mitt arbete, i min roll som domare, i mitt eget ideella engagemang och genom alla mina grymma hästvänner träffar jag mängder med helt fantastiska eldsjälar ute i våra föreningar, om ni bara visste hur viktiga ni är! Därför är mitt viktiga meddelande följande:

Eldsjälar, funktionärer och föreningshjältar, fortsätt kämpa, slockna aldrig, det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla. Jag kan inte nog hylla er alla! Er tid, ert engagemang och er kunskap är så otroligt viktig för ridsporten.

Barn och ungdomar, engagera er i ridsporten. Det har givit mig oändligt med möjligheter, glädje, lärdomar, vänner, personlig utveckling och kunskap.
 
Tävlingsryttare, inse att man inte bara kan tävla för en klubb och aldrig hjälpa till. Någonstans i din förening sliter andra människor för att du ska kunna tävla. En förening som inte anordnar tävlingar får nämligen inte ställa ut licenser och kan då till exempel heller inte ha lag i olika serier. Tävlingsverksamheten kan också vara en viktig inkomstkälla för en förening och dess verksamhet, ibland helt avgörande för föreningens utveckling och fortsatta existens. 

Tävlingsryttare igen (jag själv inräknad), klaga inte på allt på en tävling. Ge självklart konstruktiv feedback om något kan förbättras, men inse att alla gör sitt bästa. Jag lovar er att alla faktiskt gör det. Ingen vill göra en dålig tävling, ingen vill ha ösregn ett helt meeting, ingen vill ha dåligt underlag, tråkiga hederspriser eller för långa tävlingsdagar. Det tål att upprepas: Alla föreningar gör sitt allra bästa, efter egen förmåga, både ekonomiskt och resursmässigt. Inse att alla faktiskt gör sitt bästa för att ni ska få vara på en bra tävling. Ideella eldsjälar lägger otaliga timmar av sin fritid, helt gratis för att ni ska kunna tävla. Tänk den tanken lite oftare när ni är ute på olika tävlingsplatser.

Hjälp varandra, uppskatta varandra, hylla varandra. Utan er, utan dem, utan oss, kan inte ridsporten existera. Och alla eldsjälar: Sluta aldrig brinna, ni är så otroligt mycket värda, utan er – ingen ridsport.

Länge leve ridsporten!

/Anna Zetterlund


Läst 47800 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 46316 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
14

Gästblogg: Så gör du det lättare för veterinären att hjälpa din sjuka häst


Foto: Adobe Stock och Distriktsveterinärerna Mora

OM DENNA GÄSTBLOGG
Distriktsveterinärerna i Mora delade följande inlägg på Facebook för att tipsa hästägare om hur man kan underlätta för veterinärerna när de kommer ut till stallet för att hjälpa en sjuk häst. Bra information, tyckte vi, och bad om att få dela inlägget i en gästblogg.

Checklista inför veterinärens besök

Sjukbox. 
Även om din häst vanligtvis till exempel bor i lösdrift, utebox eller liknande, behöver du ha tillgång till en uppvärmd boxplats på nära avstånd om hästen blir sjuk. I minusgrader och utomhusförhållanden är det svårt att ge bra vård. Dropp fryser i slangarna, utrustningen blir iskall, hästen får inte den lugn och ro som den behöver.

Person över 18 år. En eller flera personer som är över 18 år måste vara på plats för att kunna hantera hästen.

Belysning och elektricitet. Vi måste kunna se bra, och använder ibland eldriven utrustning.

Varmt och kallt vatten. Vi vill ofta ge din häst ljummen vätska med sond, samt behöver kunna tvätta utrustning och oss själva. En dunk medtaget varmvatten går fint.

Tvål och en rulle torkpapper.

Ren yta. Ren yta att lägga utrustning och mediciner på. Ett par tidningar på en höbal eller ett bord är helt okej.

Möjlighet att köra fram till stalldörren. Om det går. Ibland behöver vi springa många vändor fram och åter till bilen för att hämta saker. Att kunna ha bilen nära är guld värt.

Fundera gärna ut en plan i förväg för hur du löser detta, så blir allt lättare för både dig, oss och din häst!
/Distriktsveterinärerna Mora


Läst 43042 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
07

Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"


Läst 46657 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
04

Gästblogg: "Var stolt ägare till er nordsvensk”


Stjärneblessen (e. Teigeblessen 1872 u. Blenda 23222) Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG:
När Sara Käck förlorade sin häst var hon inte säker på om hon någonsin skulle ha en fyrbent kompis igen. Men så hittade hon Stjärnblessen, en nordsvensk brukshäst, och nu tvekar hon inte längre. Sara tävlar "Blessen" i både hoppning och dressyr. Här berättar hon om deras resa mot Lätt A och Medelsvår. 

"Var stolt ägare till er nordsvensk”

"Jag har utbildat och ridit före detta travare och innan dess halvblod. När min älskade Eminenta Star vandrade vidare till de gröna ängarna, 20 år gammal, på grund av en skada i hagen blev jag förtvivlad. Jag visste inte om jag ville ha någon ny häst igen. Men jag började leta efter en ny travare och hittade många som var intressanta men ingen som föll mig riktigt i smaken.

Under 13 års tid har jag haft mina hästar inackorderade hos Annki Ehnberg. En dag sa hon ”vad fasiken ska du med en travare till? Köp dig en nordsvensk", men jag var tveksam. Efter ett tag tänkte jag, varför inte, jag får väl prova och leta upp en foderhäst. Sagt och gjort, det blev så.

När jag besökte Stjärneblessen för första gången hos Eva och Zerny Johansson blev det kärlek vid första ögonkastet. Jag blev så förtjust i "Blesse" med en gång. Vi klickade direkt och honom ville jag ha. Blesse kom till mig vid midsommar 2013. Han var då sju år gammal och endast grundutbildad. Han hade bara ridits ett fåtal gånger. Så nu började vår långa resa.

På grund av en tidigare incident hos uppfödaren fanns det en risk att Blesse skulle kunna ha några skador som inte upptäckts. Och ju mer vi tränade desto svårare blev han att rida, han visade tecken på att ha ont någonstans. Jag beslutade mig för att åka till en veterinär och en kiropraktor för att se om vi kunde hitta något fel på honom. Det visade sig att han hade ett förvridet bäcken, och att det gick att åtgärda.

Nu började Blesses behandling, och bara efter en gång mådde han bättre. Vi gick till kiropraktorn sex gånger och än i dag besöker vi henne cirka var sjätte månad då jag är mån om min häst och vill kontrollera så att han mår bra.

Vi började träna dressyr för en tränare men efter två år kändes det som att vi stod stilla i vår utveckling. Jag beslutade mig för att sluta träna för instruktören och börja rida för en annan tränare. Vi fann den bästa vi har i dag, Jeanette Ek, och nu, två år senare har hon tagit oss från Lätt D till Lätt A i dressyr. Bytena börjar komma i galoppen, slutorna tränas det för fullt på. 

Blesse har även tävlat en hel del i hoppning, där vi har fått hjälp av Eva Sunnanväder och Karolina Strid. De är kända ryttare båda två och tävlar själva på höga höjder. Vi har tränat upp till 110 men startat 95 centimeter på tävling med godkända resultat. Förutom våra tävlingar rider vi uppvisningar på bland annat mässor. Vi har alltid fått stor respons och många ögon på oss, många påtalar att han är så vacker.

I dressyren har vi som mest ridit ihop 65 procent i Lätt B:2. Vi har tävlat både lokalt och regionalt och har som mål att under 2019 rida Lätt A/Medelsvår. Vi tränar för Jeanette cirka en gång i veckan. Hon är pedagogisk och visar på många bra sätt från marken hur hon tänker och så rider hon hästarna hon har i träning lite då och då för att känna på individen så att hon har undervisat rätt. 

Att rida en nordsvensk är inte alltid lätt. Den har svårare för att bära sig, då den inte är avlad för dressyr. Men nu sitter det, och Blesse är 167 centimeter i mankhöjd och en något smäckrare variant. Ute på tävlingar tittar många på honom, en del vill klappa honom men det händer också att det tisslas och tasslas bakom ryggen på oss. Men jag är en stolt ägare till en nordsvensk. Det kommer jag alltid att vara, jag kommer stå för mina mål och vår fantastiska ras.

Blesse har ett tufft temperament och kan verkligen sätta sig på tvären när han inte får som han vill. Men det är mycket sällan. I all hantering är han mycket lugn och sansad och han lastar sig själv. Jag arbetar mina hästar mycket med kroppsspråk och i markhantering vilket lönar sig i framtiden. Blesse är också en pärla med unghästar. Han uppfostrar gärna de yngre individerna och så älskar han shetlandsponnyer.

Vårt måtto i träningen är att träna effektivt och att inte ge upp. Så träna och kämpa på, så vi ses på tävlingsbanan! Mitt råd till er är: Var en stolt ägare till er nordsvensk!

/Sara Käck"

Följ Sara och Blesse på Facebook.


Läst 48353 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv



Galleriet på Hippson Market