Till höger Charlotte med sin hingst Fast Key (född 2016 e. For Pleasure – Nabab de Reve). Foto: Adobe Stock och Privat

”Vi har bättre koll på döda ting som bilar än på levande varelser som hästar”
  
Jag finner det underligt att det inte finns ett hästägarregister, precis som det finns ett bilägarregister. Det skulle gynna hästar, köpare, säljare, uppfödare och göra branschen mer seriös. Självklart borde det gälla alla hästar oavsett om det är en trav-, galopp-, rid-, avels- eller någon annan typ av häst.
  
Detta skulle räta ut en del frågetecken runt hästköp och försäljning. Då kan man se hur många ägare hästen har haft, när uppfödaren sålde den, om den som säljer faktiskt äger hästen, när den importerades och hur många hästar en ägare har haft (man kanske inte vill sälja en häst som ska pensioneras till någon som handlar med hästar). Dessutom skulle man kunna se tidigare ägare och få möjlighet att ta kontakt med dessa.
  
Jag tycker att det är underligt att vi har bättre koll på döda ting som bilar än på levande varelser som hästar. Å andra sidan finns det inga serietillverkningsnummer på hästarna – men borde det ändå inte vara av intresse för såväl djurens väl som för köpare, säljare och uppfödare? 
Jag tror faktiskt att vi skulle undvika en och annan juridisk tvist med ett sådant register!
  
/Charlotte Drammica

Foto: Privat

Visst har man läst och hört om allvarliga ridolyckor, men det är svårt att tro att det ska hända på Gömmargården. I januari 2018 var ändå olyckan framme, en av våra instruktörer skadade sig mycket allvarligt och allt stannade upp. Som instruktör och duktig dressyrryttare hade Carolina alltid säkerheten i fokus, men ibland hjälper inte det. Nu berättar hon själv om olyckan och om sin väg tillbaka. Och om kärleken till hästarna.

"Hej! Jag heter Carolina Lundin och har jobbat som ridinstruktör på söndagar, på Gömmargårdens ridskola i många år. Några av er ridelever träffade kanske mig då? Jag har inte arbetat den senaste tiden, för 2018 slutade jag ofrivilligt. Jag vill gärna berätta varför jag slutat och vad som hände mig.
  
Den 4 januari 2018 var jag med om en allvarlig ridolycka när jag tränade dressyr med min häst på utebanan. Hästen snubblade och gick omkull på mig. I fallet slog jag huvudet väldigt hårt i marken och fick 500 kilo häst över mig. Min armbåge och käke gick ur led, och mitt knä fick en rejäl skada. När ambulansen kom andades jag inte och jag blev intuberad. Jag hamnade i koma, för att min kropp var så skadad, och jag förblev i koma i tio dagar. Det var väldigt osäkert om jag skulle överleva.

Många frågar om jag hade hjälm och om jag red vilt. Ja, jag hade hjälm. Nej, jag red inte vilt. Det var helt under kontroll, men olyckan var framme. Jag har ridit sedan jag var sex år gammal, har blivit kursetta på ridledarkursen på Strömsholms ridskola 2012 och har tävlat framgångsrikt med min häst. Jag var en duktig ryttare.
 
Min rehabiliteringsprocess är en lång historia. Jag vistades på Danderyds sjukhus större delen av 2018, för jag blev halvsidesförlamad och såg väldigt dåligt efter olyckan. Tack och lov har jag återfått all rörlighet och synen är återställd. Balansen är fortfarande nedsatt och min röst är lite svag. Hur som helst är jag tacksam för att nästan allt har återgått till det vanliga.

Trots det som hänt mig är hästar fortfarande det bästa jag vet! Och för några månader sedan fick min häst ett litet föl! Ta hand om er, njut av hästarnas sällskap. Det är helande. Vi ses kanske i stallet!
  
/Carolina Lundin

När Carolinas olycka inträffade blev vi på Gömmargården påtagligt medvetna om hur snabbt livet kan ändras, när oturen är där och olyckan är ett faktum. Det är stora djur vi har att göra med och det går aldrig att skydda sig helt. Som tur var hade Carolina sett till att hon inte var ensam när hon red. Det fanns personer i närheten som snabbt kunde ingripa när hon och hennes häst gick omkull, och ambulans var snabbt på plats.

I Sverige kommer nästan en miljon människor i kontakt med hästar, 500 000 utövar sporten varje vecka. Cirka 10 000 uppsöker akuten under ett år, där det mesta handlar om att man har blivit biten, har fått hjärnskakning, har fått en fraktur eller har stukat/vrickat sig. Det är ändå sällan en sådan allvarlig olycka som Carolinas inträffar, med tanke på hur många vi är som träffar hästarna varje vecka.

Det man kan se är att olycksstatistiken är högre om man har färre än fem års ridvana, samtidigt som det är färre olyckor på ridskola än om man har en egen häst. Det tar tid innan man lär sig om hur hästen fungerar, reagerar och hur man själv ska tänka när det gäller säkerhet i stallmiljön, på hästryggen och när man hanterar hästarna. Därför är det så bra att man börjar rida på ridskola! Där man får lära sig från början, får skynda långsamt och kan vara med hästarna tillsammans med kunnig personal.
 
Vi ses i stallet!
  
Fotnot: Carolinas skador: En DAI III-skada och en subaraknoidalblödning i hjärnan. Samt en luxation i käken, en subluxation i armbågen och en lateral meniskskada.

Foto: Privat

Emellanåt får jag höra att mina bilder är på tok för dyra och det är helt orimligt att ta ut sådana summor när det är gratis att fota – "det är ju digitalt så det kostar inget att framkalla".

Jag tänkte därför försöka förklara lite hur vi seriösa fotografer jobbar, vilka kostnader vi har och vilken tid vi faktiskt lägger ner för att kunna leverera dessa bilder till er ryttare tävling efter tävling.
1. Med reservation för diverse försovningar och andra oförutsedda förhinder så är vi oftast bland de första på plats och de sista som lämnar. I fredags blev jag till exempel nästan utslängd, för sista man ville låsa och komma hem.
2. Vi jobbar oftast ensamma vilket innebär att när tävlingen pågår så står man på banan, ibland fyra timmar men som i lördags blev det över tolv timmar.
3. Redigering av bilderna. En vanlig missuppfattning är att när vi fotat klart så är vårt jobb avslutat och vi kan åka hem, slappa lite och ta ett glas vin.

Nedanför är tre exempel på bilder före och efter redigering.
I den bästa av världar hinner man göra klart varje klass i pausen innan nästa drar i gång. Men att fota i ett ridhus där man hela tiden måste justera exponering och vitbalans blir det lite av en kompromiss, man får hitta ett mellanläge där allt går att rädda i redigeringen efteråt. Står man på banan och fotar så hinner man helt enkelt inte ställa om kameran mellan varje hinder.
Totalt med restid fram och tillbaka till tävlingsplatsen, redigering och så klart själva fotograferingen lade jag ner drygt 35 timmar på helgens tävling.
Det är nästan en hel arbetsvecka på tre dagar!

Utrustning! För att ens kunna fotografera och leverera bilder av kvalitet inomhus krävs en relativt bra kamera, men även ett bra objektiv och med bra stiger priset avsevärt mot de många sämre och billigare alternativen som finns att tillgå. Till det kommer dator för redigering och programvara för bildbehandling.