Vår första start tillsammans skulle bli inne på denna stora arena, trots att Tesla är en känslig häst kändes hon redo. Hon var så duktig både i stallet och på båda träningarna inne på banan. Maskiner som kör runt överallt, massvis med hästar, fläktar och andra konstiga ljud. Hon tog verkligen allt över förväntan.

Vi hade en plan, att inte spänna bågen och maxa utan att ge Tesla en bra erfarenhet. För er som kanske såg finalen i Breeder's så blev Tesla väldigt spänd under testridningen. Det är hennes senaste erfarenhet och dessutom inne på en stor arena. Jag ville ge henne en bra upplevelse så att hon vill göra det här med mig ofta.

Jag var så nöjd när jag var klar, hon hade varit precis så fokuserad på mig som jag ville. Vi utförde alla rörelser enligt programmet och hon kändes mjuk och följsam. En domares kommentar var ”det finns mer”, jo visst men inte nu tänkte jag lugnt. Det kanske låter som en dålig ursäkt för resultatet, men jag tycker det är viktigt att förklara hur jag tänker kring min unghästutbildning.
Jag vill inte maxa nu, det jag gör i dag handlar om att förbereda och utbilda för framtiden. Tesla är en stjärna med massor av energi och nerv, det vet jag. I dag behöver hon fortfarande styrka och förtroende för att kunna visa hela sin kapacitet inne på banan, men det gör mig ingenting. Jag vet vad jag har och jag är så nöjd med det. Jag är också nöjd med min fjärdeplats, för jag är nöjd med min uppvisning.

Det är verkligen viktigt att hålla sin plan själv, att vara trygg i vart man är på väg och att inte påverkas för mycket av att man vill ha mer just nu. Vi håller vår plan och fortsätter med det långsiktiga målet svår dressyr, sen är alla delar på vägen dit bara delmål. Nu får Tesla lite välförtjänt vila när vi fokuserar på Zlatan och bruksprov 2020.

//Emelie

Foto: Privat och Adobe Stock (arkiv)
  
Häromdagen var vi på en regional hopptävling. På en tävlingsplats vi brukar besöka och tävla på, eftersom de alltid har bra arrangemang.
Det som dock förbryllar mig är, varför inte publiken kan applådera bra ritter, även utförda av andra än hemmaryttare? Jag stod i ridhuset tillräckligt ofta under tävlingsdagen, tillsammans med förhållandevis mycket publik faktiskt, för att höra den kompakta och totala tystnaden efter väl genomförda och felfria rundor! Kände oss otroligt ensamma med våra fyra händer son applåderade när någon red felfritt. Varför är det, alltför ofta, så?

På dessa mindre tävlingar tävlar ofta även yngre och nya ekipage med skiftande framgångar. Att då inte känna uppskattning när det går bra, oavsett klubbtillhörighet, kanske till och med får någon eller några ryttare att sluta. Vad vet jag. Men som jag skrev tidigare, den kompakta tystnaden är faktiskt öronbedövande, när det enda publiken behöver göra är att uppskatta fina ritter med lite applåder! Såååå mycket trevligare! Eller?

Jag vet inte varför det är så här faktiskt. Det kanske är viktigare att prata med vänner eller bekanta som man inte har träffat på länge i väntan på "sitt" ekipage? Man är komplett ointresserad av sporten egentligen men medtvingad som chaufför, groom eller fotograf kanske? Man kanske är totalt ointresserad av andra ekipage än ens eget, eller klubbens? Man kanske är rädd för att göra bort sig om inga andra applåderar? Orsakerna är garanterat många men oavsett varför, måste vi åskådare uppenbarligen förstå att det viktiga för massor av ryttare är att få uppskattning för det man gör. Inte minst efter den felfria ritten! Det är en prestation att bara komma innanför dörrarna till tävlingsbanan, stå och eventuellt vänta i collecting ring för att sen komma in i vänteläge på själva tävlingsbanan till att slutligen, i bästa fall, släppa taget vid startsignalen och bara fokusera på sig, sin häst och sin prestation. En del är så spända att de efteråt vittnat om att de inte kommer ihåg delar av det jag nyss sa. 

Att vägra ut sig är självklart ett nederlag, tror jag, och leder inte alltför sällan till tårar och skulle egentligen också behöva en typ av publikreaktion. Eller hur? Stöttning av publiken så man vågar komma tillbaka? Det vore väl något men fråga mig bara inte hur. Där fungerar det kanske inte att applådera. Eller? Nä, applåderna är väl ändå ett uttryck för och cred från omgivningen att man varit duktig och vill bli duktigare.

Nu talar jag till oss som är publik inom banhoppning med hopp om skärpning till gagn för alla ryttare för deras prestationer på banan. Det känns säkert oerhört jobbigt för många att se alla människor på läktarna runt om i Sverige, från mindre till större tävlingar, som bara finns där av någon annan orsak än att titta på och följa tävlingen på banan. Några är väl ändå på tävlingarna för att följa tävlingen, så nära som möjligt? Eller? Kan vi inte applådera och visa mycket mer uppskattning än vad som görs, befinn oss då inte synliga för ryttarna kring själva tävlingsbanan utan gå in i kafeterian, gå ut ur lokalen, prata med folk på andra ställen, eller helt sonika, dela upp läktaren i en "fika-läktare" och en "applåd-läktare". Vi är nämligen skyldiga att visa alla ryttare uppskattning och uppmärksamhet för goda prestationer och resultat. Om inte all publik samtidigt så den större delen i alla fall. 

Jag hoppas att vi kan få till en debatt och kanske därmed mer glada och positiva åskådare, tävlingar med mera under 2020. Inte bara vid Gothenburg Horse Show, Falsterbo Horse Show, Jönköping Horse Show och Sweden International Horse Show. Publiken har ett stort ansvar. Sverige har världens bästa publik skryts det om.

Tack för ordet!
Mikael Nordenstedt

Foto: Privat

Det normala i det onormala och tvärtom
 
"Jag har tröttnat så på alla normer som finns inom ridsporten. Häromdagen stod jag klar med en helt fixad häst, den var sadlad och tränsad. Plötsligt märker jag hur en äldre kvinna står och stirrar på mig. Det kändes inte som en positiv blick direkt, den var vass och kändes i ryggen på mig. Några blickar senare kommer damen fram till mig. Hon tittar på mig från huvud till tå och upp igen mot mina ögon. Sedan öppnar hon munnen och börjar tala.
 
– Hur hade du tänkt rida med den på huvudet? Jag tycker att du ska ta av den, det kommer vara för varmt, säger hon och stirrar rakt in i min själ med en helt stilla blick.
Jag frös till i början, men sedan fick jag energi att svara. Händelsen har fått mig att inse hur mycket normer det finns i allt man gör. Ridning är en del av min identitet och det jag gör, den har gjort mig hel.
  
Jag blir så sjukt irriterad på att alla tror att man måste vara si och så om man ska rida. Det finns föreställningar om att man måste vara blond med långt hår, ett rikemansbarn och dessutom ha en del utrustning som kostar en förmögenhet. Sedan ska man helst vara från Europa eller andra specifika, rika länder.
Om du ska rida ska du inte ha slöja på dig, inte ha någon funktionsnedsättning eller en annan sexuell läggning än heterosexuell. Du ska dessutom tillhöra kristendomen, som om det var religionen som kom på ridningen. Det säger de oskrivna reglerna. Särskilt svårt kan det vara om du är kille, då ska du inte rida eftersom det är 'en tjejsport'.
  
Dessa oskrivna regler bryter ner samhället bit för bit. Ibland önskar jag att tiden bara kunde spolas tillbaka till när de oskrivna reglerna föddes. Att allting ändrades där och då. En önskan skulle vara att man bara kunde radera normerna från samhället. Jag är trött på att konstant hålla mig till det normala. Folk blir nedslagna när de går emot och möter normer som finns inom sport, religion och kultur. Hur svårt ska det vara att inte lägga näsan i blöt? Människor som ifrågasätter ditt värde vill dig inte väl, det kan man garantera.
  
Eftersom jag inte känner kvinnan som kom fram till mig visste jag inte om hon menade väl eller inte. Å ena sidan visade hon mig att hon inte tyckte om att jag hade slöjan på med hästarna i närheten. Men å andra sidan ville hon kanske inte att jag skulle få värmeslag när jag red, då det är väldigt jobbigt att göra de fantastiska rörelserna med din fyrbenta 'kollega' när det är varmt. Därför var mitt svar väldigt uppenbart, inte trevligt riktigt men inte heller kaxigt. Det blev, så som normerna hade sagt, ett 'normalt' svar.
– Jag behöver inte vara exakt som alla andra om jag ska rida, jag har min frihet, sa jag med en trevlig röst.
  
Det var då kvinnan insåg vilket misstag hon gjort, trots att jag inte gick emot henne eller hade en hemsk attityd. Min vänliga röst hade fått henne att inse hur förfärlig hon var mot mig. Hennes svar var ett leende och en liten nickning på vägen ut från stallet, sedan gick hon sin väg.
  
Efter den händelsen har jag insett att 'normalt' inte är så dåligt egentligen. Om du är 'onormal' är du unik och fascinerar andra, dina egenskaper kommer att lyftas fram. När det onormala i det normala lyfts upp kommer fler ha mer gemensamt. Då blir det onormala normalt.

/Rim Al-Attar"
  
Du kan följa Rim på Instagramkontot Rimsridning

Tidigare på Hippson.se:
15-åriga Rim: "Hästar bryr sig inte om religion eller utseende"
Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"

Foto: Privat

Tänk på att hästarna är experter på att läsa av dina känslor. Vill du att din häst väljer att vara med dig i bubblan måste du också fylla bubblan med de känslor som din häst behöver av dig och vill vara i. Mental styrka är att kunna styra sitt inre tillstånd, attityd och känslomix även i krävande situationer.

Det går medvetet att träna. Börja med att tänka ut vilka känslor som funkar bäst i bubblan när du och din häst tränar. Tänk tillbaka på lyckade pass och fråga dig vad du utstrålade då. Förbered dig mentalt innan både träningspass och tävling. Bli medveten som första steg. Steg nummer två är att lite varstans i vardagen försöka beställa en viss känslomix. Lär dig vad du kan tänka på för att hamna i de rätta känslorna. Lägg även märke till som en egen liten kroppsbeskrivning av hur kroppen känns när den är i ditt önskade tillstånd.

Du kan uppnå rätt känslomix genom att lägga kroppen i ditt önskade läge, likväl som att du kan gå över tankar och bilder. Helheten är när både kropp och knopp är i tillståndet. Träna dig till mental styrka.

/Karin Öljemark