Klockan är fem. Det är storm utanför. Jag bor numera i en husvagn. Husvagnen gungar i vinden som dånar utanför. Om en stund är det dags att stiga upp och gå ut till stallet för att fodra våra hästar och fixa stallet. Bästa starten på dagen om du frågar mig.

Precis som så många andra gick jag på ridskola som barn, och dagarna på ridskolan var de allra bästa i veckan. Jag ville konstant bli bättre och få lov att flyttas upp i grupperna. Det trodde jag alla ville. Och jag märkte tidigt att jag aldrig fick nog. Jag blev inte trött som de andra och hittade på till min mormor att vi var tvungna att pusta vartenda sadel i sadelkammaren, varje dag. Bara så att jag inte skulle behöva gå hem direkt efter lektionen. Som yngst och minst i gruppen visade jag mig vara mest envis. De längre och äldre tjejerna hjälpte jag att hänga upp sadeln på översta raden. Skam den som ger sig. Inte bara tiden i sadeln var minuter med guldkant, även alla de andra som spenderades i stallet och jag ville dra ut på stalltiden så mycket som möjligt. Red man till exempel i sista gruppen på dagen fick man hjälpa till att fodra – och det var så spännande.

Jag skulle göra allt själv. Så snart jag fick min första häst så skulle allt vara på mitt sätt. Jag kunde inte koncentrera mig på att rida om jag inte fick knäppa på benskydden själv. Inte heller ville jag ha hjälp att mocka eller putsa. Cyklade gärna till stallet oavsett om det var oväder, som i dag utanför mitt fönster. Folk tyckte nog ofta jag var konstig.

Min första ponny var en irländsk sådan som hade extrema tillitssvårigheter. Jag tränade med honom i timmar varje dag med repgrimma och hade honom lös för att vinna hans förtroende och sedan, allt eftersom med mer fokus på ridningen. När han såldes vidare låg han högst av Sveriges fälttävlansponnyer på rankningen. Han lärde mig att för att lyckas och få ett starkt band mellan häst och ryttare krävs mer än bara en stund ridning om dagen. Man måste lita på varandra. Bandet vi hade påminner jag mig ofta om. Hur viktigt det är med grovjobbet som ligger bakom framgång. Trots att jag trillade av en gång i veckan till en början så skulle jag minsann aldrig ens drömma som att ge upp. En läxa som är med mig i allt jag gör.

Sundsgymnasiets ridsportslinje var en stor del av min vidareutveckling. Vissa dagar kändes drömmen längre bort än andra. Helt plötsligt kändes allt så mycket svårare och jag jobbade i motvind. Fick inte mycket betalt för den tiden jag la ner på något sätt. Också det en viktig läxa. 
Dock är det jag tagit med mig som allra mest från skolan, tack vare tränaren Lars Christensson, vikten av att ha en bra inställning. Kunskap kan ingen någonsin ta ifrån en. Alla har någonting att lära mig. Tiden på gymnasiet var dock en otroligt lärorik tid. Den kom till att öppna mina ögon och gjorde mig redo för nästa stora steg i livet: Att flytta utomlands.

Ni kanske tänker, jaha, vem är du som försöker berätta ännu en hästglad juniors drömhistoria? Varför ska vi läsa det här? Jo, för jag har också sett folks tvivel. Jag har också ridit vid sidan om andra med tio ponnys, två lastbilar, föräldrar fyllda med hästkunskap, avrådande ord att det är en tuff bransch och inget ”riktigt jobb”. Jag kommer från en helt vanlig ohästig familj och var var chansen att jag, som under en lång tid bara gick på ridskola, skulle lyckas? Det undrar jag fortfarande. Men jag vet att jag kommit en god bit på väg. Ligger definitivt ett steg före alla de som givit upp. 

Så snart studenten var firad tog jag mitt pick och pack och flyttade till England. Där gällde det att vara stark. Plötsligt kändes det knappt som man kunde rida alls, haha. Sittandes i sadeln på samma bana som två OS-ryttare varenda dag var fantastiskt, men också väldigt tufft. Mitt jobb gick ut på att träna deras hästar på hemmaplan då de är ute på tävlingar mest hela tiden. Låter lyxigt, men jag lovar det var många timmars slit på backen, blod, svett, tårar och kurr i magen. Men jag sa till mig – blicken på målet, Amanda.

Det var tuffa och helt fantastiska tre år i team Price. Fick mig blev det en ordentlig introduktion till den här världen och branschen. Att få se allting bakom kulisserna och till och med få vara en del av teamet när de vann Badminton, Luhmühlen och Burghley. Det gav mersmak.

I dag ligger jag, som sagt, i min gungande husvagn. Den står på Sir Mark Todds gård där jag tillsammans med min pojkvän precis tagit över vårt eget stall. Här har vi alltså startat ett nytt kapitel. Något som varit en milstolpe och dröm i många år. Var det värt all möda? Ja.
Nu tittar vi framåt på mot nästa mål och kan se toppen, men inte vägen dit. Det är som att man vill bestiga Mount Everest. Toppen ser man från bergets fot, men inte den exakta vägen. Det gäller att ta ett steg åt gången, kämpa sig förbi hinder utefter vägen och bara fortsätta gå. Att ta över ett stall är ett stort kliv uppåt på berget – men ju högre upp, desto tunnare luft har man att andas och starkare mentalitet krävs. Så jag säger till mig själv: Blicken på målet Amanda.

/En helt vanlig ridskoletjej på väg upp för sitt Mount Everest