Gästbloggen
OM DENNA GÄSTBLOGG
I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:


Läst 149451 ggr Kommentarer Kommentera


Magdalena Regårdh på sin egen uppfödning Lucy in the Sky, som sedan såldes till Shane Sweetnam. Arkivfoto: Linnea Lindahl

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Magdalena Regårdh är tävlingsryttare, B-banbyggare och ideellt engagerad i Stävie ryttarförening. Hon sitter även med i Skåne ridsportförbunds hoppkommitté.

Som tävlingsryttare är det lätt att bli lite bortskämd i Skåne. Inte nog med att vi har flera bra anläggningar för tävlingar under vinterhalvåret, på senare år har det även tillkommit ett par fantastiskt fina utomhusbanor med fibersand, fina hinder och bra logistik där det hålls tävlingar av hög kvalitet hela sommaren. 

Konkurrensen om tävlingsstarterna är stenhård och det som var en bra tävlingsplats för fem år sedan är helt ointressant i dag. Många av de mindre föreningarna har blivit helt tagna på sängen. Utan att ha en markägare som vill investera, ibland utan att ens äga sin egen anläggning, är det svårt att göra de uppgraderingar som krävs för att kunna konkurrera med de nya tävlingsplatserna. Med sviktande antal starter blir tävlingarna ett nollsummespel som man anser sig tvingad att göra för att kunna skriva ut licenser i stället för den inkomstkälla som behövs för att driva anläggningen.

Naturligtvis är jag väldigt glad för de högklassiga tävlingsplatser som utvecklats i Skåne under de senaste åren. De ger oss fantastiska möjligheter att producera våra hästar och de är väldigt viktiga för att föra sporten framåt. Men de små tävlingarna och de små föreningarna behövs också.

I dag har det delats en artikel i Expressen där Lisen pratar om gubbstyret i kommunerna och hur viktig ridskolan är som ungdomsgård. Detta gäller i lika hög grad de små föreningarna. Det är där ungdomarna får sina första erfarenheter i demokratiskt styre, i att planera och organisera verksamhet och förhoppningsvis genom sitt engagemang får smak för den ideella verksamhet som bygger upp hela vårt tävlingssystem. Här ges vi dessutom allihop, tävlingsryttare och större föreningar, möjlighet att ta ett socialt ansvar. Att vara en del i att tillvarata de underbara möjligheter som finns runtom i länet utan att behöva vänta på att gubbarna i kommunen ska förstå hur fantastisk vår sport är för att fostra ungdomar i ansvarstagande och teamwork – och förstå hur bra hästar är för själen.

Vi måste som tävlingsryttare ibland välja att göra våra starter på en mindre tävlingsplats när tillfälle ges. Och de större tävlingsplatserna måste börja samarbeta med de mindre klubbarna i mycket större utsträckning när man planerar sin tävlingssäsong och sin proposition.
Annars är risken att de mindre föreningarna inte orkar kämpa längre och var ska då nästa generation eldsjälar komma ifrån?

/Magdalena


UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa dressyrstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Dressyr | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Dressyr" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 56035 ggr Kommentarer Kommentera
OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
I sin blogg funderade Matilda Scander kring det här med varför det är så svårt att få funktionärer till ridtävlingar. Vi har fått tillåtelse av Matilda att dela hennes inlägg vidare. Matilda är 19 år, hon tävlar dressyr på sin häst Highway. Läs mer på hennes blogg, här.


Foto: Sara Scander

 
När jag var på dressyrmöte på klubben för ett par veckor sedan togs bristen på funktionärer upp, ett problem som de flesta klubbar har och som hotar sporten. De flesta klubbar går runt tack vare inkomster som tävlingarna som anordnas drar in. De tävlingarna, som vi tävlingsryttare åker runt på genomförs med hjälp av ideellt arbete och är helt beroende av dem.


De flesta klubbar har "funktionärsplikt". På min klubb ska man vara funktionär två halvdagar eller en heldag per termin, två dagar av årets 365. Problemet är att de blir svårare och svårare att få folk att hjälpa till, man har inte tid. Men jag tror att om vi rannsakar oss själva så tror jag att man två dagar om året hinner hjälpa till på sin klubb, eller?
Ridskolechefen berättade om hur förbundet börjat få upp ögonen för de klubbar som bildas enbart för att ryttare behöver en klubb att tävla för och inte vill hjälpa till. En klubb utan anläggning, utan tävlingar eller liknande arrangemang, klubbar som bara tar och inte bidrar till sporten. Som tur är verkar det som att det ställs krav på dessa klubbar från förbundets sida.


För vad kommer hända om vi alla byter från våra klubbar som betalar våra lagavgifter och anordnar tävlingarna vi åker på, för att gå med i och tävla för en som enbart existerar för att man ska kunna lösa licens för dem? De kommer inte finnas tillräckligt många medlemmar som kan vara funktionärer i klubbarna, och då blir det omöjligt för de flesta att anordna några tävlingar = det kommer nästan inte finnas några tävlingar för oss ryttare att åka på. Och de som kommer finnas kommer att bli dyra. För klubbarnas ideella arbetskraft har försvunnit och då behöver man anställa funktionärer som ska ha lön. Och ska klubbarna betala alla funktionärer lön så kommer de behöva höja startavgifterna för att det ska gå runt.
Vår sport är redan dyr som den är. Utrustning, bensin och licenser kostar och det klagas mycket på alla de avgifter som hela tiden höjs, det blir hela tiden dyrare att tävla. Vill vi verkligen att startavgifterna ska höjas också? Vår ridskolechef sade att om de fortsätter åt de hållet lär man behöva betala 500 kr för en start lokal LB/110centimeter. På grund av att man inte orkar lägga två dagar per år på att hjälpa till. Det handlar inte om att göra massa skitgöra. Oftast är de roligt att vara funktionär. Att kanske mocka framridningen, samtidigt som man kan studera andra som värmer upp, hur de lägger upp sin uppvärmning för bästa prestation. Eller stå i öppningen till banan och kunna kolla på olika ekipage, inte så hemskt?


Jag menar, på vår klubb handlar det om nationella tävlingar som man inte kan få funktionärer till. Tävlingar där man samtidigt kan få tillfälle att studera och inspireras av Sveriges elit. Där man efter man öppnat "grinden" kan ställa sig och se på när till exempel Charlotte Haid Bondergaard genomför ett GP-program, ändå är människor för lata och egoistiska för att hjälpa till.
Tänk till, utan ideellt arbete kommer sporten krympa. De blir färre tävlingar och de som finns kommer antagligen vara för dyra för att alla ska ha råd att åka dit, startfälten krymper och de kommer bli en nedåtgående spiral som inte kommer gynna vår sport, det är vi själva som förlorar i slutändan.
Självklart finns de dem som verkligen inte hinner eller kan, men det är inte dem jag syftar på i detta inlägg. Jag tror inte heller att de som på riktigt inte kan och har tid är orsaken till problemet, utan dem som bara inte vill.

/Matilda Scander


Läst 51763 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.