Foto: Privat och Adobe Stock
  
Slogs mot fördomar som återvändare

"Jag är en så kallad återvändare till ridsporten sedan fyra år tillbaka. Jag kommer från en hästfamilj och under mina ungdomsår var det bara hästar som gällde. Sedan hände livet med familj, utbildning, jobb och allt vad det innebar. Det gick så långt att jag tyckte det var helt naturligt att det inte fanns några ridbyxor i garderoben.
  
Men en dag gick det inte längre. Jag insåg plötsligt en morgon, med en kaffe latte i handen på väg till min egen lilla juristbyrå, att om jag inte återvänder till hästlivet nu – jag var då 44 år – kommer jag att bli gammal och bitter! Tänkt och gjort så jag skaffade min första häst. Oj, oj vilken pers!
Ur form och med lite för många extrakilon kämpade jag mig igenom de första åren. Inte nog med att jag var tvungen att kämpa mot mig själv, utan även mot alla fördomar mot att en äldre återvändare har mål och inte bara vill hacka runt i skogen.
  
Men jag gav mig inte och det gick så långt att jag nu satsar 100 procent. Jag sålde hus och hem och jobbar heltid i ett dressyrstall samt har två egna unghästar som jag utbildar. Jag såg en tråd i ett forum på Facebook där diskussionen handlade om att många återvändare kände sig lite vilsna och till exempel red på kvällarna för att ingen skulle se dem. De kände sig lite underlägsna de andra i stallet. Jag blev helt förkrossad när jag läste detta.
  
För det är inte sanningen. Visst är man lite ringrostig när man ger sig på det igen och kroppen inte är så samarbetsvillig, dessutom har ridsporten förändrats under åren man har ställt sig utanför. Men faktum är att vi återvändare är en stor och mycket köpstark grupp som genom att vi kommer tillbaka till sporten ger den en hållbar ryggrad.
Dela gärna med er av era erfarenheter. Det är alltid roligt att höra hur andra återvändare känner. Jag vill i förlängningen bli ambassadör för ”återvändarna” och hjälpa dem både avsuttet och uppsuttet.
  
Rid på och ha roligt!

/Elin"

Matilda Holmström tog bilden när hon var på Hööks.
  
Det finns ett ämne jag med avsikt aldrig valt att ta upp här i bloggen, nämligen kroppsidealet hos ryttare. Efter en bild på Instagram kan jag inte låta bli att skriva om det här ämnet.
Bilden ovan är tagen på en skyltdocka hos en av våra största kedjor med ridsportutrustning i Sverige. Hur sjutton ska den här tjejen kunna rida? På allvar? Hur tänkte de när de tog in den här skyltdockan i butiken och satte på henne ett par ridbyxor?
En av de största anledningarna till jag valt att inte skriva om det här ämnet tidigare är för att jag inte vill väcka massa idéer i mina följares huvuden. Trots att jag skriver om hur fel jag tycker idealet är så kan det missuppfattas eller väcka tankar hos ungdomar.
  
Ridsport är ingen lätt sport när det gäller kroppsfixering, av flera anledningar enligt mig. Ryttarens kropp hamnar ständigt i fokus under ridpassen, tränarnas roll är att korrigera hur vi använder våra kroppar. Speglar i olika vinklar avslöjar hur våra kroppar ser ut under våra träningspass, jag har till exempel aldrig haft spegel när jag springer.
Vi har också den lilla detaljen att vi vill väga rätt när vi sitter på våra älskade djur och dessutom skulle jag vilja påstå att en stor del av kläderna vi använder inte alltid är helt sportsligt anpassade... Jag har aldrig känt mig fet i ett par löparbrallor eller skidbyxor, men det finns många ridbyxor med en vass knapp som skaver mitt i naveln. Dessutom en frack som slutar vid byxkanten, har du den minsta lilla mage så hänger du smickrande ut den med vita ridbyxor mitt i sadeln.
Utvecklingen har gått framåt, fler och fler ridbyxor är av funktionsmaterial och sitter skönare och bättre. Så hur kan en ridsportbutik klä på en skyltdocka med längd 180 centimeter och vikt cirka 45 kilo och sälja ridbyxor. Jag fattar det bara inte? Om en enda flicka har blivit påverkad av den här skyltdockan och tänker på vad hon äter när hon kommer hem, så är det en flicka för mycket.
  
Ridsport är en idrott, man måste äta för att kunna prestera, det är inget fel att träna sig i form. Det gör de flesta av nutidens mest framgångsrika ryttare som är riktigt duktiga med detta. Det kommer en yngre liga ryttare nu, som tränar på gym och äter vettigt. De ser ut som atleter och inte som benrangel, även om det historisk sett finns information om att många ryttare slarvat med kosten.
Vi måste våga visa ungdomarna att alla kvinnor har olika kroppar, att det är okej att vara olika. Att vi är bra på olika saker och har olika förutsättningar. Att man alltid gör ett bättre resultat när man har rätt energi i kroppen. Att man presterar bäst när man tar hand om sin kropp. En del behöver träna mer, andra behöver äta mer.
  
Skulle kunna skriva en roman, men det här får räcka för nu.
  
/Emelie Brolin

Foto: Privat

 
"Ibland är det intressant att se hur saker och ting som egentligen är rätt så självklara utvecklas till trender. I hästvärlden är detta ett återkommande tema, ibland undrar jag faktiskt lite hur folk är skapta som förundras över dessa nyupptäckta fenomen som oftast är som det alltid har varit.
Ta det här med foder, nu har det forskats i många år om vad hästar ska äta och vad för revolutionerande slutsatser har de kommit fram till? Jo, att hästar ska äta gräs. Allvarligt talat så hade det nog räckt med att gå ut i hagen och kolla vad de står och tuggar på, eller åka ut och kika på några vildhästar i en vecka. De äter gräs och har så gjort i tusentals år.
  
För ganska många år sedan kom en elev till mig som när hon ledde hästen plötsligt började vifta med armarna. Hon hade varit på en kurs i horsemanship, något som var nyaste modet just då, och förklarade glatt för mig att om hon viftade på armarna skulle hästen förstå att den skulle backa och då lära sig att hålla sig bakom när hon ledde den.
Visst backade hästen från henne när hon stod där och vevade – men någon plan för när, hur eller varför hade hon inte eftersom de i första steget bara hade lärt sig själva viftandet.
Horsemanship är ju egentligen något som har funnits lika länge som vi har haft domesticerade hästar, nu försökte man liksom sno begreppet och paketera det som något nytt. Det som glömdes i det hela var att äkta horsemanship inte går att lära ut på en helgkurs. Och om man sätter verktyg i händerna på någon som är outbildad så kommer den personen inte att bygga något stabilt.
Det krävs sedan inte bara kunskap för att bygga en bra relation med en häst, det krävs även känsla och tajming. Det finns fortfarande de som håller på med vad de kallar horsemanship, men deras status som nydanande har försvunnit eftersom det nu har funnits i många år. Nyhetens behag är just bara det, behagligt när det är nytt.
  
Just nu är det inne med frihetsdressyr, hästen ska följa dig utan remmar och utföra trick, helst ligg, stegra och spansk skritt. Lite extra bra är det sedan om det går att rida med halsring eller med två spön som pekpinnar. Lite rolig är denna nya trend för oss som växt upp utan ridskola och övervakande föräldrar, vi gjorde nog det mesta utan att veta att det var något speciellt.
Min första ponny Gina reds nästan dagligen hem från hagen med något litet snöre om halsen, hon stegrade rätt upp på kommando och utförde även diverse kaprioler. Allt detta kunde hon 1988. I dag har detta upphöjts till någon slags konst, det diskuteras flitigt och det går att gå helgkurser (till orimligt höga priser) för att lära sig allt detta. Det finns långa utläggningar om hur det är lämpligast att lära hästen att gå med halsring, komma på inkallning och så vidare, som ofta går ut på hur svårt eller lätt det är. 
  
Egentligen är det hela ganska så enkelt, är du duktig på att läsa din häst och på att motivera den kan du träna den till vad du vill. Vill du att den ska hoppa, gå dressyr eller buga så får du den till det genom att förstå just din hästs mekanismer. Får du inte hästen att göra något av detta så hjälper inte några helgkurser, antagligen behöver du ändra din egen inställning och dessutom öva, öva, öva. Det finns inga genvägar, inga snabba kurser som plötsligt gör dig till en person som är urduktig på horsemanship.  
  
Jag har ju naturligtvis inte kunnat låta bli att hänga på den nya trenden lite grann, men som vanligt på mitt eget lilla vis. Det var någon som sa att det går väl inte att hoppa utan träns, mitt svar blir naturligtvis att det är väl inga problem (vi gjorde det ju 1988...). På med litet snöre om halsen och hoppa lite hinder, plättlätt.
Nästa steg, ta av halsringen och hoppa lite hinder, inga problem. Hur kommer det sig? Jo, om hästen är välriden och samarbetsvillig går det att rida med små hjälper och då kan man oftast rida utan träns.
Jag blev lite nyfiken på det där med att få hästen att lägga sig och fick en entusiastisk förklaring i Friends arena, av en person som håller på med just sådana saker. Efter att ha trixat lite i höstas med Lucy så har vi nu plötsligt löst problemet med hur hon ska lägga sig.
Lucy går bokstavligen genom eld för lite godis och med rätt motivation har hon plötsligt fattat vad jag menar, i dag hoppade hon upp och ner ett antal gånger. Naturligtvis har tipset om hur jag skulle göra modifierats till mitt eget sätt.
  
Denna senaste trend är alltså lite rolig för en person som hela sitt liv har haft hästar som följer utan remmar, går att rida med halsring och utför diverse små trick samtidigt som de är presterande tävlingshästar. Det finns faktiskt egentligen inget motsatsförhållande där, de flesta hästar klarar av att göra mer än en sak.
  
/Johanna"