Foto: Privat och Adobe Stock (arkiv)
  
Häromdagen var vi på en regional hopptävling. På en tävlingsplats vi brukar besöka och tävla på, eftersom de alltid har bra arrangemang.
Det som dock förbryllar mig är, varför inte publiken kan applådera bra ritter, även utförda av andra än hemmaryttare? Jag stod i ridhuset tillräckligt ofta under tävlingsdagen, tillsammans med förhållandevis mycket publik faktiskt, för att höra den kompakta och totala tystnaden efter väl genomförda och felfria rundor! Kände oss otroligt ensamma med våra fyra händer son applåderade när någon red felfritt. Varför är det, alltför ofta, så?

På dessa mindre tävlingar tävlar ofta även yngre och nya ekipage med skiftande framgångar. Att då inte känna uppskattning när det går bra, oavsett klubbtillhörighet, kanske till och med får någon eller några ryttare att sluta. Vad vet jag. Men som jag skrev tidigare, den kompakta tystnaden är faktiskt öronbedövande, när det enda publiken behöver göra är att uppskatta fina ritter med lite applåder! Såååå mycket trevligare! Eller?

Jag vet inte varför det är så här faktiskt. Det kanske är viktigare att prata med vänner eller bekanta som man inte har träffat på länge i väntan på "sitt" ekipage? Man är komplett ointresserad av sporten egentligen men medtvingad som chaufför, groom eller fotograf kanske? Man kanske är totalt ointresserad av andra ekipage än ens eget, eller klubbens? Man kanske är rädd för att göra bort sig om inga andra applåderar? Orsakerna är garanterat många men oavsett varför, måste vi åskådare uppenbarligen förstå att det viktiga för massor av ryttare är att få uppskattning för det man gör. Inte minst efter den felfria ritten! Det är en prestation att bara komma innanför dörrarna till tävlingsbanan, stå och eventuellt vänta i collecting ring för att sen komma in i vänteläge på själva tävlingsbanan till att slutligen, i bästa fall, släppa taget vid startsignalen och bara fokusera på sig, sin häst och sin prestation. En del är så spända att de efteråt vittnat om att de inte kommer ihåg delar av det jag nyss sa. 

Att vägra ut sig är självklart ett nederlag, tror jag, och leder inte alltför sällan till tårar och skulle egentligen också behöva en typ av publikreaktion. Eller hur? Stöttning av publiken så man vågar komma tillbaka? Det vore väl något men fråga mig bara inte hur. Där fungerar det kanske inte att applådera. Eller? Nä, applåderna är väl ändå ett uttryck för och cred från omgivningen att man varit duktig och vill bli duktigare.

Nu talar jag till oss som är publik inom banhoppning med hopp om skärpning till gagn för alla ryttare för deras prestationer på banan. Det känns säkert oerhört jobbigt för många att se alla människor på läktarna runt om i Sverige, från mindre till större tävlingar, som bara finns där av någon annan orsak än att titta på och följa tävlingen på banan. Några är väl ändå på tävlingarna för att följa tävlingen, så nära som möjligt? Eller? Kan vi inte applådera och visa mycket mer uppskattning än vad som görs, befinn oss då inte synliga för ryttarna kring själva tävlingsbanan utan gå in i kafeterian, gå ut ur lokalen, prata med folk på andra ställen, eller helt sonika, dela upp läktaren i en "fika-läktare" och en "applåd-läktare". Vi är nämligen skyldiga att visa alla ryttare uppskattning och uppmärksamhet för goda prestationer och resultat. Om inte all publik samtidigt så den större delen i alla fall. 

Jag hoppas att vi kan få till en debatt och kanske därmed mer glada och positiva åskådare, tävlingar med mera under 2020. Inte bara vid Gothenburg Horse Show, Falsterbo Horse Show, Jönköping Horse Show och Sweden International Horse Show. Publiken har ett stort ansvar. Sverige har världens bästa publik skryts det om.

Tack för ordet!
Mikael Nordenstedt

Foto: Privat

Vet du vad SIS är? Något som tyvärr många hästar lider av. Mycket svårbehandlat i många fall. Omöjligt att se i hagen, men kan få förödande konsekvenser för hästen. Alla borde känna till detta, men förvånansvärt få är medvetna om denna åkomma och dess följder. Det finns de som har flera hästar som drabbas. Ofta under många år.

Jag tyckte det gick jättebra. Domaren var inte av samma uppfattning. Men det är sällan domaren det är fel på om det inte "går bra". Den jobbiga sanningen är att det så klart är mitt fel, jag som ryttare. Det är väl okej så länge det bara rör sig om uteblivna höga poäng, som för mig. Värre är det när det går ut över hästen, det kan det göra och gör i många fall.

Foto: Adobe Stock och Privat

I dag hade jag en ny liknelse som gjorde att ryttarna fick en liten aha-upplevelse. SKOTTKÄRRAN och ENSILAGEBALEN! Hur ska jag styrketräna min häst för att bygga muskler? Svar: Övergångar. 
 
Varför? Jo, det handlar om att flytta vikt och massa. Start och stopp. Ponnyn väger 350 till 400 kilo, som en ensilagebal. Tänk dig att du lastar balen på en skottkärra och ska ta tag i handtagen och starta för att köra framåt. Du behöver använda (bak-)benen och trycka på framåt med kraft för att få rull på den tunga skottkärran. När den rullar framåt och du vill stanna måste du bromsa med ryggen och (bak-)benen.
 
Det är tungt att få stopp på 400 kilo och det kräver styrka och balans för att inte välta. Båda dina ben jobbar liksom rygg, nacke och båda armarna. Du måste balansera skottkärran ännu mer på böjt spår när du svänger, det vill säga rama om med samsidiga inner- och ytterhjälper. Du kan inte ställa och förböja inåt och släppa ytterhjälperna för då välter skottkärran.
 
Allt handlar om balans och tajmning i ridningen. För mycket eller för lite i övergångarna blir inte bra. Alltså håll i handtagen och balansera både sista och första steget i övergången. Du kan inte släppa handtagen när du lyfter med rygg och bakbensdriv, inte ens för en sekund. Mjukna och andas utan att släppa allt, välta eller tappa ramen.
  
Rätt bärighet kommer av styrketräningen i och med viktändringen i övergångarna. Gas och broms. Hela ekipaget är då på rätt väg (linje) i lämplig takt och tempo, vilket ger balans och lätthet.
En häst som är obalanserad och svår att göra övergångar på är inte tillräckligt stark och behöver öva mer på just det. Det har ingenting att göra med munnen eller vilket bett man har eller tror sig behöva byta till. Den liknelsen funkade jättebra i dag.

Ride on!
/Eva Glebenius

Foto: Privat

 
Nu har jag haft årets sista träning och vill tacka alla fantastiska elever för detta år! Att få hjälpa er i med- och motgång är så inspirerande och jag tycker att det är roligare än någonsin att vara tränare. Jag är så stolt över er och ert tålmodiga arbete. Ni som har gjort fina resultat förstås – men kanske ännu mer ni som har haft motgångar, hamnat på fel spår, fått backa och ta ett steg tillbaka. Ni som har förstått att tålamod, förändring och förståelse för hästen leder in på rätt spår igen. Ni vet vilka ni är.
Denna tid på året innebär tävlingsfritt för de flesta, med lite lätt träning eller kanske vila en period. Det vill säga ett ypperligt tillfälle att utvärdera och planera.
 
Ett par tips i juletid

• Förhoppningsvis mår hästen bra i kroppen efter säsongen, men gör hellre en "vetcheck" nu så att du kan chilla lite och äta julmat med gott samvete, samt återuppta träningen med en fräsch häst!
• Ta väl hand om hästen även under vilan. Hur är hullet? Muskulaturen? Benen? Hovarna? Planera in hovslagare, vaccination och avmaskning. Och har du kollat tänderna?
• Lägg hellre pengar på ovanstående än på ett nytt schabrak, träns eller pannband.
• Ta hand om dig själv! Att bara slappa och äta julgodis är inte sjysst mot hästen. Håll i gång din egen fysträning på något sätt! Kanske vet du om att du sitter snett på hästen? NU är det läge att ta tag i det. Boka genast naprapat, sjukgymnast, PT eller vad du nu kan behöva! 

TA FRAM PAPPER OCH PENNA
Summera året! Var ärlig mot dig själv, gå igenom era resultat – bra och mindre bra. Har du tävlat på "rätt" nivå med mycket felfria rundor? Består resultatlistan mest av fyra eller åtta fel? Eller är det en blandning av felfritt och uteslutet? Varför? Vad kunde du ha gjort annorlunda?
  
MÅL FÖR KOMMANDE ÅR
Till exempel "stabila i Lätt B under våren", "debutera Lätt A i maj" eller Karl-Oskar Cup, Falsterbo etcetera. Utgå ifrån årets resultat så att du sätter realistiska mål (drömmar är något annat!). Gå igenom tävlingsterminen i alla fall fram till midsommar. Börja med årets "huvudmål" och gör en preliminär kalender med möjliga tävlingar och klasser utifrån det.
  
Vilka förbättringar behöver du göra för att nå målen?
Öva galoppombyten? Förbättra din sits (Ja, alltid! Men vad och hur?)? Din egen form? Sitter du optimalt i din sadel? Hur länge klarar du galopp i lätt sits? Hästens kondis? Rida bättre vägar? Kunna reglera och variera galoppen bättre? Öva långa anridningar? Öva korta anridningar? Rida rakt? Hoppa mitt på hindren (i båda varven)? Få hästen mer lösgjord och liksidig (ja, troligen)? Hoppa mer titthinder? Träna kombinationer? Tävla mer? Tävla mindre? Återigen, var ärlig mot dig själv och rådfråga gärna din tränare.
  
TRÄNA INFÖR TRÄNINGEN
Till sist... Om du ska få ut optimalt av den där timmen hoppträning en gång i veckan (eller varannan) gäller det att öva mellan träningarna. Mer galoppbommar och småhinder i din vardag. Att komma med en orastad häst som inte har hoppat på två veckor gör varken dig, mig eller de andra i gruppen lyckliga.
  
Ha nu en en härlig jul, så ses vi igen nästa år!

/Katarina Torstensson
  

Hippsons julkalender

Fram till den 24/12 publicerar vi ett erbjudande per dag. Observera att det kan finnas erbjudanden som enbart gäller "sin" dag.

Foto: Adobe Stock och Vaggeryds hästklinik
  
Ena dagen kan hästen plötsligt vara blockhalt. Hältan kan också komma smygande eller komma och gå. En hovböld är en infektion i hovens läderhud. Bakterier kan ha tagits dit via exempelvis trampskador, spiktramp, sömstick, sprickor, röta eller hålväggar.
Hästen kan få ökad puls till hoven och bli varm och svullen. Svullnaden kan gå upp över kotan. Hästen kan även bli hängig.
  
Oftast sitter bölden i väggläderhuden och det gäller att säkerställa diagnosen och hitta var bölden sitter. Det kan även vara andra orsaker till att hästen är kraftigt halt.
Hovslagaren eller veterinären känner noga igenom hoven med en visitertång. Ibland är det svårt att hitta bölden, ofta läggs ett våtvarmt omslag över natten.
  
När bölden lokaliserats gäller det att tömma den nedåt. Detta görs av veterinär eller hovslagare. När bölden väl tömts och spolats ur räcker det oftast med bandagering och vila en kortare tid. Ibland behöver hästen skos med en sula efteråt.
Vid svårare infektioner krävs antibiotika. Stelkrampsskydd kontrolleras.
  
Vänta inte ut hovbölder. Det kan handla om infektioner som kräver antibiotika eller stelkrampsskydd. Bölden kan också sprida sig och bli mycket stor om den inte dräneras i tid.
Framför allt så har hästen mycket ont, när bölden tömts brukar smärtan släppa snabbt.
  
/Vaggeryds hästklinik

Hippsons julkalender

Fram till den 24/12 publicerar vi ett erbjudande per dag. Observera att det kan finnas erbjudanden som enbart gäller "sin" dag.

Foto: Tobias Hansson

Kan ni också känna ibland hur enkelt det är att tvivla på sig själv? Att man inte är "bra nog". Man har en dålig dag, man gör ett misstag och så är man i gång med att börja kritisera sig själv. Man tänker att man borde ha kommit längre, borde ha gjort mer. Ibland kommer en känsla av hopplöshet av att inte ha "rätt" jobb, "rätt" häst, relationer, livsstil.

Något som har hjälpt mig i dessa tankar är att inse att där jag är just nu är ett nödvändigt steg. Det kanske suger just nu, jag kanske inte ser resultat, jag kanske verkar stå still, men sanningen är att där jag är just nu är precis där jag behöver vara för att förbereda mig på dit jag är på väg. Och något jag i dag vet av erfarenhet är att resultatet kommer att komma, verkligen! Kanske inte omedelbart, men så småningom. Jag brukar påminna mig om att när tiderna är tuffa så är de det av en anledning – för att lära mig något. Smärta är en del av att växa.

Sedan har jag också insett att jag inte kan styra allt som händer mig, jag kan bara kontrollera hur jag svarar på vad som händer, och i mitt svar ligger min makt. Och när jag känner att det står still så påminner jag mig om att det alltid finns något litet jag kan göra. Det räcker inte att stirra på trappan, jag måste kliva upp för trapporna. Och det intressanta är att det ibland har slutat med att det minsta steget jag tog i rätt riktning visade sig vara det största steget i mitt liv.

När jag får bakslag använder jag varje besvikelse som bränsle för att driva på framåt med större beslutsamhet än någonsin tidigare. För jag har insett (och det tog lite tid) att när något dåligt händer kan jag antingen låta det förstöra mig eller låta det stärka mig. Och valet är mitt.

Och med detta sagt vill jag inspirera dig som kanske är i en dipp just nu och påminna dig om att du är starkare än du tror att du är. Du kanske inte är där du vill vara ännu men du är på väg, så ingen ånger, bara lektioner. Inga bekymmer, bara acceptans. Inga förväntningar, bara tacksamhet.

Berättelsen om ditt liv har många kapitel. Och ett dåligt kapitel betyder inte bokens slut. Det är du som skriver och det är du som bestämmer innehållet, så även hur slutet ska bli.

/Johanna Lassnack

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 

Magdalena Regårdh på sin egen uppfödning Lucy in the Sky, som sedan såldes till Shane Sweetnam. Arkivfoto: Linnea Lindahl

Som tävlingsryttare är det lätt att bli lite bortskämd i Skåne. Inte nog med att vi har flera bra anläggningar för tävlingar under vinterhalvåret, på senare år har det även tillkommit ett par fantastiskt fina utomhusbanor med fibersand, fina hinder och bra logistik där det hålls tävlingar av hög kvalitet hela sommaren. 

Konkurrensen om tävlingsstarterna är stenhård och det som var en bra tävlingsplats för fem år sedan är helt ointressant i dag. Många av de mindre föreningarna har blivit helt tagna på sängen. Utan att ha en markägare som vill investera, ibland utan att ens äga sin egen anläggning, är det svårt att göra de uppgraderingar som krävs för att kunna konkurrera med de nya tävlingsplatserna. Med sviktande antal starter blir tävlingarna ett nollsummespel som man anser sig tvingad att göra för att kunna skriva ut licenser i stället för den inkomstkälla som behövs för att driva anläggningen.

Foto: Privat och Adobe Stock

Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.

Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.

Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.

Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra. 

/Helena