Gästbloggen



Foto:
Adobe Stock och Ida Röök Svalander

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jens Fredricson, stallmästare på Strömsholm och Flyinge, har ett viktigt råd till alla som vill utveckla sin ridning. Det är att lära sig att använda sin sits på rätt sätt, och framför allt att lära sig hur skänkeln ska fungera i samspel med hästen. Texten nedan publicerades först på Strömsholms hemsida. Läs fler av stallmästarens råd och tankar här.

När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?
Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framföra instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.

George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.

Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt. I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.

Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits. Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.

Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.
Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.

När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi. När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.

Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.

Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.
Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.

Lycka till!

/Stallmästare Jens Fredricson


Läst 94825 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG:
Hästtjejen Amanda Brieditis lever sin dröm som egenföretagare i Storbritannien. Det har inte alltid varit en dans på rosor, men med det genuina intresset, viljan och kärleken till sporten har hon nu kommit till Sir Mark Todds gård. Där nästa steg i satsningen kan börja. I sin blogg delar hon med sig av resan, och vi har fått tillåtelse att publicera ett inlägg. Foto: Eventing Images

Klockan är fem. Det är storm utanför. Jag bor numera i en husvagn. Husvagnen gungar i vinden som dånar utanför. Om en stund är det dags att stiga upp och gå ut till stallet för att fodra våra hästar och fixa stallet. Bästa starten på dagen om du frågar mig.

Precis som så många andra gick jag på ridskola som barn, och dagarna på ridskolan var de allra bästa i veckan. Jag ville konstant bli bättre och få lov att flyttas upp i grupperna. Det trodde jag alla ville. Och jag märkte tidigt att jag aldrig fick nog. Jag blev inte trött som de andra och hittade på till min mormor att vi var tvungna att pusta vartenda sadel i sadelkammaren, varje dag. Bara så att jag inte skulle behöva gå hem direkt efter lektionen. Som yngst och minst i gruppen visade jag mig vara mest envis. De längre och äldre tjejerna hjälpte jag att hänga upp sadeln på översta raden. Skam den som ger sig. Inte bara tiden i sadeln var minuter med guldkant, även alla de andra som spenderades i stallet och jag ville dra ut på stalltiden så mycket som möjligt. Red man till exempel i sista gruppen på dagen fick man hjälpa till att fodra – och det var så spännande.

Jag skulle göra allt själv. Så snart jag fick min första häst så skulle allt vara på mitt sätt. Jag kunde inte koncentrera mig på att rida om jag inte fick knäppa på benskydden själv. Inte heller ville jag ha hjälp att mocka eller putsa. Cyklade gärna till stallet oavsett om det var oväder, som i dag utanför mitt fönster. Folk tyckte nog ofta jag var konstig.

Min första ponny var en irländsk sådan som hade extrema tillitssvårigheter. Jag tränade med honom i timmar varje dag med repgrimma och hade honom lös för att vinna hans förtroende och sedan, allt eftersom med mer fokus på ridningen. När han såldes vidare låg han högst av Sveriges fälttävlansponnyer på rankningen. Han lärde mig att för att lyckas och få ett starkt band mellan häst och ryttare krävs mer än bara en stund ridning om dagen. Man måste lita på varandra. Bandet vi hade påminner jag mig ofta om. Hur viktigt det är med grovjobbet som ligger bakom framgång. Trots att jag trillade av en gång i veckan till en början så skulle jag minsann aldrig ens drömma som att ge upp. En läxa som är med mig i allt jag gör.

Sundsgymnasiets ridsportslinje var en stor del av min vidareutveckling. Vissa dagar kändes drömmen längre bort än andra. Helt plötsligt kändes allt så mycket svårare och jag jobbade i motvind. Fick inte mycket betalt för den tiden jag la ner på något sätt. Också det en viktig läxa. 
Dock är det jag tagit med mig som allra mest från skolan, tack vare tränaren Lars Christensson, vikten av att ha en bra inställning. Kunskap kan ingen någonsin ta ifrån en. Alla har någonting att lära mig. Tiden på gymnasiet var dock en otroligt lärorik tid. Den kom till att öppna mina ögon och gjorde mig redo för nästa stora steg i livet: Att flytta utomlands.

Ni kanske tänker, jaha, vem är du som försöker berätta ännu en hästglad juniors drömhistoria? Varför ska vi läsa det här? Jo, för jag har också sett folks tvivel. Jag har också ridit vid sidan om andra med tio ponnys, två lastbilar, föräldrar fyllda med hästkunskap, avrådande ord att det är en tuff bransch och inget ”riktigt jobb”. Jag kommer från en helt vanlig ohästig familj och var var chansen att jag, som under en lång tid bara gick på ridskola, skulle lyckas? Det undrar jag fortfarande. Men jag vet att jag kommit en god bit på väg. Ligger definitivt ett steg före alla de som givit upp. 



Så snart studenten var firad tog jag mitt pick och pack och flyttade till England. Där gällde det att vara stark. Plötsligt kändes det knappt som man kunde rida alls, haha. Sittandes i sadeln på samma bana som två OS-ryttare varenda dag var fantastiskt, men också väldigt tufft. Mitt jobb gick ut på att träna deras hästar på hemmaplan då de är ute på tävlingar mest hela tiden. Låter lyxigt, men jag lovar det var många timmars slit på backen, blod, svett, tårar och kurr i magen. Men jag sa till mig – blicken på målet, Amanda.

Det var tuffa och helt fantastiska tre år i team Price. Fick mig blev det en ordentlig introduktion till den här världen och branschen. Att få se allting bakom kulisserna och till och med få vara en del av teamet när de vann Badminton, Luhmühlen och Burghley. Det gav mersmak.

 

I dag ligger jag, som sagt, i min gungande husvagn. Den står på Sir Mark Todds gård där jag tillsammans med min pojkvän precis tagit över vårt eget stall. Här har vi alltså startat ett nytt kapitel. Något som varit en milstolpe och dröm i många år. Var det värt all möda? Ja.
Nu tittar vi framåt på mot nästa mål och kan se toppen, men inte vägen dit. Det är som att man vill bestiga Mount Everest. Toppen ser man från bergets fot, men inte den exakta vägen. Det gäller att ta ett steg åt gången, kämpa sig förbi hinder utefter vägen och bara fortsätta gå. Att ta över ett stall är ett stort kliv uppåt på berget – men ju högre upp, desto tunnare luft har man att andas och starkare mentalitet krävs. Så jag säger till mig själv: Blicken på målet Amanda.

/En helt vanlig ridskoletjej på väg upp för sitt Mount Everest


Läst 75708 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 59195 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 55375 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"


Läst 56921 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
För tio månader sedan hade nioåriga Alvin Petman suttit på en häst ett fåtal gånger. Nu har han fått rosett på sin första pay and jump och tränar flitigt för att bli bättre. Men att vara ung kille och gilla hästar är inte det lättaste – Alvin har blivit retad i skolan för sitt intresse. Trots många avramlingar och tuffa ord satsar han nu på att bli minst lika bra som sin stora idol, Peder Fredricson. Här skriver Alvins mamma Marie om sin sons resa så här långt.


Foto: Privat
  
"Min son blev retad i skolan – andra tycker att ridning är fjantigt"
  
"Min nio år gamla son, Alvin, började med ridning när jag – hans hästtokiga mamma – kände att jag hade varit utan hästar på tok för länge. Jag slutade rida när jag väntade Alvin.
Alvin hade ridit sina kusiners häst ungefär tio gånger ett år tidigare och visste hur man höll tygeln i skritt, men han hade inte ridit utan ledare. Eftersom han hade visat intresse och i och med att hans tre år gamla lillasyster älskar hästar tänkte jag att 'vi testar och ser'. 
  

Efter fyra veckors
letande kom den lilla ponnyn Jack hem till oss. Han var 126 centimeter hög och konstantskimmel. Världens bästa barnponny, han älskade att bli pysslad med och var snäll, men ändå pigg att rida. Alvin som hade haft de lite jobbigt med att han inte hittat någon sport som passat, blomstrade ut och blev mer pigg och glad. Han hittade en bästa vän i ponnyn.
  
Alvin kämpade, han lärde sig efter ungefär tre veckor att rida lätt – plus att han då började lära sig namnen på till exempel grimma, träns och sadel. Han hade INGA förkunskaper alls. Alvin ville gärna börja hoppa så snart han bara hade lärt sig rida lätt och det blev hans passion. Nu har Alvin startat fyra pay and jump och en cup vi hade i stallet där vi hyr in oss.
 
För två månader sedan fick Alvin tyvärr sälja sin bästa vän Jack då Alvin så gärna ville hoppa, men lilla Jack inte ville det. Så nu lär Jack återigen barn att rida. Vi hittade då C-ponnyn Apache och efter att Alvin hade suttit på honom i två minuter sa han att 'den här hästen SKA jag ha', och efter besiktningen fyra dagar senare stod han i stallet. Nu har Alvin hittat en kompis även i Apache och det känns väldigt skönt.
  
Efter sommarlovet har Alvin nämligen blivit retad i skolan för att han rider, andra killar tycker att det är en tjejsport om det ens är en sport alls, det är bara fjantigt och löjligt. Att efter en tuff dag i skolan få krama om sin ponny, det är läkande för ett brustet hjärta.
Nu verkar det ha lugnat sig i skolan och Alvin har bra kompisar som stöttar honom, så nu hoppas vi på att få med några ut till stallet för att testa på ridning. Det är en tuff sport och Alvin har trillat av ungefär 30 gånger. Han har blivit trampad, sparkad och biten bara sedan i januari, en gång har han även ramlat av Apache.
  
Alvin tycker att andra killar borde få testa ridning utan att vara rädda för att bli retade, för det är oftast det som är orsaken till att de inte vill pröva. Med min hjälp skriver Alvin öppet om ridningen på sin Instagram och han hoppas kunna inspirera andra killar att våga rida, hans Instagram har fått mycket positiv feedback.
  
Nu tränar Alvin för Fredrik Hasselberg i hoppning, som hjälper honom att utvecklas och att nå sitt första delmål – att starta en lokal tävling. Alvin drömmer om att kvala till Sverigeponnyn och att då få rida i Scandinavium.
Hans mål är även att jobba ihop sig med stallkompisens storhäst Ralf för att kunna starta childrenklasser på Falsterbo Horse Show. Till slut hoppas Alvin att han ska kunna rida SM och bli lika duktig som sin idol Peder Fredricson. 
  
/Marie"
  
I det här klippet, från februari 2018, har Alvin ridit i två veckor och han kämpar för att lära sig att rida lätt:

 Och i det här klippet, från oktober 2018, hoppar Alvin bana med sin nya ponny Apache:


Läst 76039 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Helena Kättström och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som chefsveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i över 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

"Varmfodrat utetäcke i slitstarkt material, som har förmåga att reparera sig självt. Fungerar lika bra inomhus tack vare andasfunktion, automatiskt reglerbart efter utetemperatur och väderförhållanden. Fylls med ett isolerande luftlager vid stark kyla och blir tunnare vid högre temperatur. Utmärkt isolerande förmåga, som gör att snö inte smälter ner och kyler huden på den känsliga ryggen och korset. Naturligt vattenavstötande med utmärkt avrinningsfunktion. Helt utan risk för skavsår.
  
Levereras komplett, men bör borstas av dagligen för bästa glans och funktion. Undvik tvätt med schampo eller såpa för att inte riskera att störa regnskyddet. Spola av vid behov, tvätt vid max 38 grader, gärna svalare. Matchande vackra färger med mjuka övergångar.
  
Kan vid extremt regnväder i samband med kraftig blåst kombineras med ett enkelt regntäcke. I normalfallet behövs det dock inget utom grovfoder. Ger bra skydd för känslig muskulatur över rygg och kors.
  
Luddar eller släpper av hår periodvis, men detta påverkar inte funktionen utan är bara en naturlig del i reparationen och för att uppnå maximal glans. Ingen negativ påverkan på hästens kroppsspråk eller rörelse, och ger full möjlighet att njuta av att bli kliad.
  
Leverans av säsongens modell sker endast vår och höst. Gratis.
  
Har du tänkt över alla dessa fördelar innan du helklipper? Tänk gärna en gång till om det verkligen är nödvändigt att förstöra något som naturen har skapat så överlägset. Men kanske gör du det för att du har missat produktbeskrivningen?
 
/Helena Kättström

PS. Jag tycker att de är vackra i sin fina vinterpäls, dessutom – skönhet sitter i betraktarens öga, så fundera gärna över det."
 


Läst 155013 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Elin Göthberg återvände till ridsporten efter många års frånvaro. Här skriver hon träffsäkert om fördomarna, känslorna och kampen mot prestationsångesten.  

 
Foto: Privat och Adobe Stock
  
Slogs mot fördomar som återvändare

"Jag är en så kallad återvändare till ridsporten sedan fyra år tillbaka. Jag kommer från en hästfamilj och under mina ungdomsår var det bara hästar som gällde. Sedan hände livet med familj, utbildning, jobb och allt vad det innebar. Det gick så långt att jag tyckte det var helt naturligt att det inte fanns några ridbyxor i garderoben.
  
Men en dag gick det inte längre. Jag insåg plötsligt en morgon, med en kaffe latte i handen på väg till min egen lilla juristbyrå, att om jag inte återvänder till hästlivet nu – jag var då 44 år – kommer jag att bli gammal och bitter! Tänkt och gjort så jag skaffade min första häst. Oj, oj vilken pers!
Ur form och med lite för många extrakilon kämpade jag mig igenom de första åren. Inte nog med att jag var tvungen att kämpa mot mig själv, utan även mot alla fördomar mot att en äldre återvändare har mål och inte bara vill hacka runt i skogen.
  
Men jag gav mig inte och det gick så långt att jag nu satsar 100 procent. Jag sålde hus och hem och jobbar heltid i ett dressyrstall samt har två egna unghästar som jag utbildar. Jag såg en tråd i ett forum på Facebook där diskussionen handlade om att många återvändare kände sig lite vilsna och till exempel red på kvällarna för att ingen skulle se dem. De kände sig lite underlägsna de andra i stallet. Jag blev helt förkrossad när jag läste detta.
  
För det är inte sanningen. Visst är man lite ringrostig när man ger sig på det igen och kroppen inte är så samarbetsvillig, dessutom har ridsporten förändrats under åren man har ställt sig utanför. Men faktum är att vi återvändare är en stor och mycket köpstark grupp som genom att vi kommer tillbaka till sporten ger den en hållbar ryggrad.
Dela gärna med er av era erfarenheter. Det är alltid roligt att höra hur andra återvändare känner. 
Jag vill i förlängningen bli ambassadör för ”återvändarna” och hjälpa dem både avsuttet och uppsuttet.
  
Rid på och ha roligt!

/Elin"


Läst 80060 ggr Kommentarer Kommentera


Islandshästen Feykir myser med matte. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Niklasson bor i Luleå och använder sin blogg som en träningsdagbok för sig och sin islandshäst. Under helgen har ett av hennes inlägg från januari 2016 åter fått spridning i sociala medier. Hon berättar själv för Hippson att hon var den i stallet som använde mest täcken – innan hon kom i kontakt med veterinär Per Michanek. I inlägget nedan skriver hon om hur hennes syn på täcken har förändrats.
Hela bloggen finns här: http://teamannaofeykir.blogspot.se/


"Nyligen har jag fått ta del av – för mig – ny kunskap om hästars behov av täcken, vilket har varit OERHÖRT intressant. Och dessutom omvälvande, eftersom det har inneburit att jag helt har fått ompröva min syn på detta då den visade sig vara grundad på gammal och numera förlegad kunskap.
  
När jag under slutet av 90-talet började rida regelbundet för en av de mer namnkunniga instruktörerna i landet fick jag lära mig att det var viktigt att bibehålla värmen i hästen efter ett träningspass, så länge som möjligt. Ju långsammare avkylning desto bättre för hästens muskler. Därför skulle man SNABBT på med ett fleecetäcke eller liknande så snart man hade sadlat av, lika viktigt var att en svettig häst skulle skyddas mot nederbörd och stark kyla.
Men nu fick jag alltså inse att vad som då ansågs vara vedertaget – och som jag sedan dess har hållit för sanning – senare har visat sig inte stämma alls!
  
Den huvudsakliga källan till min nya kunskap heter Per Michanek, veterinär sedan 40 år och uppfödare av fullblodsgaloppörer. Han har forskat inom detta område och har själv sina tävlande fullblod på lösdrift – utan täcke! Här är ett försök till sammanfattning av vad jag har fått lära mig om detta genom att läsa referat från föreläsningar han har hållit, texter han skrivit samt genom kontakt direkt med honom.
  
En häst med vinterpäls klarar sig utan problem ner till -25 grader. Vid kallare temperaturer än detta bör man i stället för att använda täcke ge hästen mer grovfoder (hö eller halm). Genom att förbränna maten håller sig hästen varm. Och tack vare att man INTE har lagt på något täcke producerar hästen det bruna fettet, vilket är en vävnad som producerar värme. Detta gäller även hästar som är delvis klippta. Om hästen är helklippt kan man däremot behöva kompensera med täcke eller mer mat även innan temperaturen har passerat -25 grader.
  
När man har undersökt nötkreatur med vinterpäls vid en utomhustemperatur på -25 grader har man funnit att temperaturen längst ut på hårstrået är -15 grader, men att den längst in vid hudytan är +25 grader! Och det är rimligt att anta att detsamma gäller för hästar.
Om ett täcke är positivt eller negativt för värmebalansen beror både på hästens päls och täckets egenskaper, men om man lägger ett tungt täcke som inte isolerar så bra på en häst med kraftig vinterpäls riskerar man att försämra den totala isoleringen – genom att trycka ihop pälsen. :-O
  
Inte heller hård vind visade sig vara ett problem, vinden når aldrig hudytan utan tränger bara några millimeter ner i pälsen. Och när det gäller väta från regn eller snö gäller att pälsen fungerar som ett effektivt paraply; vattnet lägger sig längst ut i pälsen och stjäl ingen värme från hästen.
Just detta hade jag inte så svårt att "köpa", för när det har snöat kan ju hästarna stå med ett tjockt snölager på ryggen utan att det smälter. Och rimfrost i pälsen vintertid är ett annat tydligt tecken – den börjar ju däremot smälta i samma stund som hästen kommer in i stallet, även om där bara är någon enstaka plusgrad.
  
Men när man kommer till svettiga hästar blev det BETYDLIGT svårare för mig... Dels för att jag alltså har fått lära mig den stora betydelsen av att behålla hästen varm efter arbetet. Dels för att det kändes så självklart att en päls som är blöt inifrån måste tappa sin isolerande förmåga. Men om man nu ska förmänskliga hästarna – som jag uppenbarligen gjort i detta avseende – borde jag i det senare fallet snarare ha tänkt på hur det är att svettas i ett underställ av ull jämfört med ett av syntet. För den naturliga ullen ser ju till att du INTE blir kall, även om du är blöt!
  
När en häst svettas fungerar det som så att svetten dunstar från den varma huden och ångan kondenserar längre ut i pälsen. Fukten lägger sig alltså längst ut på stråna (varifrån den sedan förångas) medan hudytan är torr!
Om man lägger täcke på en svettig häst förstör man denna naturliga process och tvingar ner fukten mot hudytan... Medan den svettiga hästen utan täcke behåller sin normala temperatur vid hudytan, eftersom pälsen isolerar så bra att kroppsvärmen inte läcker ut och därmed inte heller torkar upp pälsen på utsidan. (Detta kan man ju faktiskt se med blotta ögat; hade det funnits ett värmeläckage skulle hästens päls ha torkat oerhört mycket snabbare än vad den faktiskt gör!)
  
Med stöd av sin forskning konstaterar Per Michanek att man vid temperaturer ner till -25 grader utan problem kan släppa ut svettiga hästar i hagen utan täcke. Så gör han själv med sina tävlingshästar, vilka ändå knappast har en vinterpäls som motsvarar en genomsnittlig islandshäst! Och vid temperaturer under -25 bör man alltså i första hand ge mer foder, inte lägga på ett täcke som stör hästens naturliga värmereglering.
Kortklippta hästar som är svettiga kan man låta stå med fleecetäcke en stund innan man släpper ut dem. Då kondenserar svetten i täcket och när man sedan tar av det är hästen torr. Man kan visserligen göra samma sak på en häst med vinterpäls, men det är onödigt. Och man ska komma ihåg att anledningen till att hästen svettas är att den behöver bli av med värme – vilket man motverkar genom att använda täcke.
Hästar klarar dessutom kyla betydligt mycket bättre än värme, så att "behålla värmen i musklerna" är inte alls prio 1 för en svettig häst. Tvärtom behövs den naturliga, avkylande processen!
  
Men om hästen skakar – är inte det farligt? Nej inte nödvändigtvis, förklarar Michanek, en häst skakar för att producera extra värme när kroppens temperaturregleringssystem anser att det behövs för att inte kroppstemperaturen ska sjunka. Precis som hos oss människor alltså.
Om de har samma psykiska upplevelse som vi är däremot oklart. Vi får ju lära oss att det är farligt att frysa och upplever därför denna helt naturliga reglermekanism som mycket obehaglig. Små barn som ännu inte har lärt sig att det är farligt att frysa kan man däremot se skaka utan att de bryr sig speciellt mycket.
För att anpassa sig till kyla genom att aktivera brun fettvävnad behöver man inte frysa, hästar som lever ute anpassar sig gradvis i takt med årstidernas växlingar och behöver inte skaka. För hästar som växlar mellan uteklimat och stall, klipps och täckas kanske anpassningen blir svårare.
  
Om man släpper ut hästen på lösdrift när det redan är rejält kallt så kommer den kanske att börja skaka, men det gör den alltså för att anpassa sig till lösdriften genom att producera brunt fett. När den har producerat tillräckligt mycket brunt fett för att klara vädret (vilket kan ta flera veckor) slutar den också att skaka.
Vad händer då om vi tycker synd om hästar som skakar och lägger på ett täcke? Jo, vi stoppar produktionen av brunt fett och gör det faktiskt ännu svårare för hästen att klara av kyla, nederbörd och vind! 
  
I stället bör vi hjälpa hästen att anpassa sig till lösdriften genom att inte lägga oss i dess naturliga process. Vi ska bara ge extra foder vid behov. På sin egen retoriska fråga "Behöver hästar täcken?" svarar Per "Behöver fiskar snorkel?!". "Generellt kan man säga att väl utfodrade hästar med vinterpäls, som fått bra möjligheter att anpassa sig, klarar svensk vinter bra utan täcke."
 
Med denna kunskap i bakhuvudet bör man sedan använda sitt sunda förnuft! "Givetvis är det skillnad på pälsarnas tjocklek, på stor och liten, gammal och ung... var lyhörd och håll koll på hästens vikt så ser du om den mår bra! I vissa fall kan täcken ändå behövas, men för hästens skull bör man i första hand ge mer grovfoder.
  
/Anna Niklasson"


Läst 280187 ggr Kommentarer Kommentera

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Annika Strömberg har två egna hästar och tävlar dressyr för Vingåkers ryttarförening. På bloggen "Dressyrtanterna" skriver hon främst om träning och tävling men också om vardagslivet tillsammans med hästarna. Vi har fått Annikas tillåtelse att publicera hennes inlägg om vad det kostar att arrangera dressyrtävling kontra storleken på startavgiften. Här hittar du Annikas blogg.

Ja det är alltid en massa diskussioner om hur dyra anmälningsavgifterna får vara, varför olika klubbar har olika avgifter. Det gnälls på hederspriser som är dåliga och så vidare och så vidare. Men har ni någonsin tänkt på hur mycket det egentligen kostar för en klubb att arrangera en tävling? Ja, förutom alla flera hundratals ideella timmar som läggs ner för att kunna genomföra tävlingen? 

Ungefär så här ser det ut vid en vanlig lokal dressyrtävlingsdag på lokal nivå. Ponera en tävlingsdag med 40 starter som startar klockan 09.00 på morgonen och tar sju ekipage i timmen, plus paus med 30 minuter. Sekretariatet öppnar klockan 08. Anmälningsavgiften är 200 kronor per klass. Domare och överdomare (de som är avlönade) har "arbetstid" från det att de åker hemifrån det vill säga klockan 07 med en timmes restid (åtta mil enkel resa) tills när sekretariatet öppnar en timme före start klockan 08. Vi i säger alltså att de åker sju från sin bostad. Det vill säga arbetstid tills cirka 17.00 när de är hemma igen inklusive en timmes restid och lunchtid samt prisutdelning och närvaro tills sekretariatet stänger. 

Start 09
Paus 15 min
Lunch 30 min
Paus 15 min
Klassen klar med prisutdelning 15.45.
Sekretariatet stänger 16.
Hemfärd 1 tim/domare.

10 timmar x 2 personer = 20 timmar x 200 kronor per timme = 4 000 kronor 
Reseersättning 2 personer x 16 mil tur o retur 32 mil x 25 kr/mil = 800 kronor
Total domarkostnad 4800 kronor

Rosetter 10 placerade x 30kronor = 300 kronor
Plaketter 10 placerade x 30 kronor = 300 kronor

Anmälningsavgiften tillbaka till 10 stycken placerade 10 x 200kronor = 2000 kronor
Totala kostnader: 7 400kr

Anmälningsavgifter 40 st x 200 kronor = 8 000 kronor
Totala intäkter 8 000 kronor

Resultat 8000-7400 = 600 kronor
Resultatet är alltså 600 kronor plus för klubben på en tävlingsdag.

Och då är INTE inräknat:
Bränsle till fordonet som sladdar banan
Dressyrprotokoll
Fika/mat till funktionärerna
Kostnad för Equipe
Förlust då anläggningen säkert är stängd för övriga aktiviteter under tävlingsdagen

Plus alla hundratals timmar ideellt arbete som görs med att:
Planera dagen
Göra ansökning, proposition, klasser, startlistor
Fixa med priserna
Leta funktionärer inklusive domare/överdomare såsom parkeringsvakt
Cafeteriapersonal
Sekretariatspersonal
Sätta upp banan och allt som ska förberedas inför dagen.

Och plocka undan allt efter tävling förstås.
Och så vidare och så vidare... 
  
Men det är ideellt oavlönat arbete och ingen direkt kostnad. Det man kan få in lite pengar på är cafeterian. Men visst är det väl konstigt om det ska vara cafeterian en klubb ska få in pengarna på under en tävlingsdag? Under en dressyrtävling är det dessutom färre starter under dagen jämfört med en hopptävling så det blir mindre ruljans i cafeterian. Mindre publik. Många har med sig ätbart själva. Ja, kort sagt så blir det inga jättepengar där heller under en dag.

Och då gnäller ändå folk på att det är dåliga priser på tävling.
Lokal tävling får enligt TR inte ge ut premier men KAN ge anmälningsavgiften åter.
Rosett ska ges till alla placerade. Det står inget om plaketter. Hederspris ska delas ut men det står inget om värde eller kostnad. (Folk gnäller om att ett schabrak är tråkigt få i hederspris. Eller att hårvårdsprodukterna inte passar alla. Har någon tänkt på vad dessa kostar att köpa in? Alla arrangörer kanske inte ha möjlighet att jaga sponsorer utan behöver köpa in priser). 
Då är avgiften per klass 200 kronor! Och klubben får detta resultatet; 600 kronor plus i kassan efter en dag där man ger tillbaka anmälningsavgiften till alla placerade, rosett och plakett och inga hederspris. Så kanske är det på sin plats att det är okej att höja avgiften lite grann?

Vad tror ni? 

/Annika


Läst 42633 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.