Gästbloggen


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Eva Glebenius är ryttare, sjukgymnast och intresserad av rörelse, anatomi och biomekanik. Hon har gått flera kurser på både Strömsholm och SLU samt har tränat och tävlat en hel del i dressyr. I ett inlägg på Facebook vill hon öka ryttarens förståelse för hur hästen bygger styrka med hjälp av övergångar. Detta förklarar hon med en liknelse mellan en skottkärra och en ensilagebal. Hippson har fått Evas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen. 


I dag hade jag en ny liknelse som gjorde att ryttarna fick en liten aha-upplevelse. 
SKOTTKÄRRAN och ENSILAGEBALEN! Hur ska jag styrketräna min häst för att bygga muskler? Svar: Övergångar. 
 
Varför? Jo, det handlar om att flytta vikt och massa. Start och stopp. Ponnyn väger 350 till 400 kilo, som en ensilagebal. Tänk dig att du lastar balen på en skottkärra och ska ta tag i handtagen och starta för att köra framåt. Du behöver använda (bak-)benen och trycka på framåt med kraft för att få rull på den tunga skottkärran. När den rullar framåt och du vill stanna måste du bromsa med ryggen och (bak-)benen.
 
Det är tungt att få stopp på 400 kilo och det kräver styrka och balans för att inte välta. Båda dina ben jobbar liksom rygg, nacke och båda armarna. Du måste balansera skottkärran ännu mer på böjt spår när du svänger, det vill säga rama om med samsidiga inner- och ytterhjälper. Du kan inte ställa och förböja inåt och släppa ytterhjälperna för då välter skottkärran.
 
Allt handlar om balans och tajmning i ridningen. För mycket eller för lite i övergångarna blir inte bra. Alltså håll i handtagen och balansera både sista och första steget i övergången. Du kan inte släppa handtagen när du lyfter med rygg och bakbensdriv, inte ens för en sekund. Mjukna och andas utan att släppa allt, välta eller tappa ramen.
  
Rätt bärighet kommer av styrketräningen i och med viktändringen i övergångarna. Gas och broms. Hela ekipaget är då på rätt väg (linje) i lämplig takt och tempo, vilket ger balans och lätthet.

En häst som är obalanserad och svår att göra övergångar på är inte tillräckligt stark och behöver öva mer på just det. Det har ingenting att göra med munnen eller vilket bett man har eller tror sig behöva byta till. Den liknelsen funkade jättebra i dag.

Ride on!
/Eva Glebenius


Läst 86210 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Elin Göthberg återvände till ridsporten efter många års frånvaro. Här skriver hon träffsäkert om fördomarna, känslorna och kampen mot prestationsångesten.  

 
Foto: Privat och Adobe Stock
  
Slogs mot fördomar som återvändare

"Jag är en så kallad återvändare till ridsporten sedan fyra år tillbaka. Jag kommer från en hästfamilj och under mina ungdomsår var det bara hästar som gällde. Sedan hände livet med familj, utbildning, jobb och allt vad det innebar. Det gick så långt att jag tyckte det var helt naturligt att det inte fanns några ridbyxor i garderoben.
  
Men en dag gick det inte längre. Jag insåg plötsligt en morgon, med en kaffe latte i handen på väg till min egen lilla juristbyrå, att om jag inte återvänder till hästlivet nu – jag var då 44 år – kommer jag att bli gammal och bitter! Tänkt och gjort så jag skaffade min första häst. Oj, oj vilken pers!
Ur form och med lite för många extrakilon kämpade jag mig igenom de första åren. Inte nog med att jag var tvungen att kämpa mot mig själv, utan även mot alla fördomar mot att en äldre återvändare har mål och inte bara vill hacka runt i skogen.
  
Men jag gav mig inte och det gick så långt att jag nu satsar 100 procent. Jag sålde hus och hem och jobbar heltid i ett dressyrstall samt har två egna unghästar som jag utbildar. Jag såg en tråd i ett forum på Facebook där diskussionen handlade om att många återvändare kände sig lite vilsna och till exempel red på kvällarna för att ingen skulle se dem. De kände sig lite underlägsna de andra i stallet. Jag blev helt förkrossad när jag läste detta.
  
För det är inte sanningen. Visst är man lite ringrostig när man ger sig på det igen och kroppen inte är så samarbetsvillig, dessutom har ridsporten förändrats under åren man har ställt sig utanför. Men faktum är att vi återvändare är en stor och mycket köpstark grupp som genom att vi kommer tillbaka till sporten ger den en hållbar ryggrad.
Dela gärna med er av era erfarenheter. Det är alltid roligt att höra hur andra återvändare känner. 
Jag vill i förlängningen bli ambassadör för ”återvändarna” och hjälpa dem både avsuttet och uppsuttet.
  
Rid på och ha roligt!

/Elin"


Läst 80063 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 70223 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla


Läst 126042 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå. Efter att ha varit på tävlingar i helgen började hon fundera kring det här med outfit och utrustning till häst och ryttare. Många lägger för stor vikt vid det, tycker hon. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.


Emelie gillar att sticka ut från mängden. Foto: Privat
  

Efter två dagar på tävlingarna i Åstorp går hjärnan på högvarv igen. Jag insåg i mina funderingar att jag och Lina har ett stort ansvar. Att förmedla rätt budskap som ryttare och förebilder med många följare på sociala medier.  De som känner mig vet att jag älskar att sticka ut från mängden. Både i stora sammanhang och privat. När jag var liten hade min ponny rosa lindor, rosa schabrak och rosa grimma. Om jag ska på middag planerar jag min outfit i huvudet, jag prövar, ändrar och testar.
Det är ett intresse som många tjejer har och det är roligt. Likaså med utrustningen på hästen. Det är kul att vara fin och att vara förberedd för sin träning eller tävling. Men där tar det slut. Märket på lindor eller skydd har sällan något med resultatet att göra. Vad som däremot är viktigt att lägga pengar på är träning. Din ponny eller häst mår bra av en utpassad sadel, absolut. Men det finns många bra sadlar som inte är jättedyra, och begagnande modeller som passar precis lika bra. 
  
Ju bättre man blir, desto viktigare är det att man har utrustning som passar, på Grand Prix-nivå är det små skillnader som gör skillnad. Man märker vad som passar och är bäst. Självklart ska man lyssna på hästen och på kvalitén. Men ett par nya lackstövlar ger inga extra procent. Att ha sin tränare med på tävling gör däremot det. 
Olika outfits på träning varje dag ger inga placeringar. Men regelbunden träning gör det. Jag har till och med elever som kommer för sent till sina lektioner, för att de har fotat sin outfit. Då har man missat det viktigaste. 
  
Snygg och proper, väl förberedd är viktigt. Är det roligt att göra sig fin och det ger mervärde för ditt varumärke så absolut, kör! Men glöm inte det viktigaste, träning ger utveckling – inget annat. 
Jag insåg att man lätt kan bli förvirrad när man följer oss och ser blingade outfits eller nya märken. Jag vill bara förtydliga vad som är viktigast att fokusera på. Jag hörde en gång ett uttryck, “hellre en skitlastbil med Grand Prix-hästar i, än en Grand Prix-lastbil med skithästar i”. Det ligger mycket i det.
Gör en budget och lägg pengarna på rätt saker. Regelbunden träning är viktigast. Inte vem som har störst lastbil eller snyggast stövlar. 
  
/Emelie Brolin


Läst 29765 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Petra Lindström har ridit sedan barnsben, mycket av sin satsning har hon kunnat göra tack vare sina föräldrar. I en härlig text riktar hon tack till dem – och inte minst till sin pappa. ”Jag kände inte att jag hade tackat dem tillräckligt och ville göra det på ett annorlunda sätt. Ingen av dem har fått läsa än. Jag ska sälja min häst och känner mig mer tacksamhet än någonsin över den livsstil de har möjliggjort för mig. Det går inte att tacka dem nog”, säger Petra. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Gästbloggen.


Foto: Privat
  
"Tack pappa! Lär fler att investera som du gör!"
  
I min ålder har kvinnor två typer av hästkrafter. Vissa kör runt med en nyligen inköpt kvalitetsbil med vaxad lack. Andra nöjer sig med en hästkraft, som ena dagen kan vara skitig, andra dagen prydd med knoppar och pälsglans. Jag, som tillhör gruppen med en hästkraft, förstår inte hur den andra gruppen kan ha råd med dyra märkesmarkörer eller de sysselsättningar de fyller sin vardag med.
Visst skulle en massage sitta gott efter att ha burit tunga vattenhinkar till hagen, men de pengarna lägger jag hellre på en dressyrlektion. Jag lägger hellre pengar på att hästen ska få bra skoning än att prioritera hela och bekväma skor till mig själv. Och så tänker jag ofta på om det jag gör är en stor uppoffring?
  
Jag har aldrig haft råd med en dyr väska, inte heller med en delux-glittrig klocka. Jag har lagt pengarna på annat att glädjas åt. Jag ville tidigt åt livsstilen, med allt vad det innebär att vara en inbiten hästtjej. Jag visste också att det på ett eller annat sätt skulle göra mig fattig. Men faktum är att det också gjorde mig rik – rik på annat än pengar och status.
Den möjligheten finns det en person som jag är extra skyldig att tacka för – min pappa. Han som valde att investera i en häst, för att göra drömmen möjlig för mig. Jag är så glad att han valde att sponsra mig med en livsstil och inte med en ytlig eller uppseendeväckande pryl. En statusmarkör hade inte gjort mig lika lycklig eller lika rik.
  
Detta tack skildrar en kort historia på pappret, men är i själva verket en spegling av hela min ungdom. Sedan fem år tillbaka äger jag mitt vita sto och när jag ser tillbaka på det liv och den tid som pappa gjorde möjlig med sitt kapital, inser jag hur mycket jag har honom att tacka för. Jag ser att han inte investerade i "bara" en häst. Han investerade i sin dotters framtid och vardag – något jag aldrig kommer att kunna tacka honom nog för.
  
Visst har jag fler att tacka, som den bästa mamman en dotter kan ha! Min mammas hästintresse blomstrade upp under den tid då jag skaffade mig egen häst. Vi delade många timmar i stallet, hade alltid ett givet samtalsämne att prata om, syssla med och nöjas över. Hon har funnits där mer närvarande än pappa.
Jag vill så klart inte glömma att visa mamma min tacksamhet. Men min tacksamhet har hon fått se dagligen i form av framgångar, skratt, drömmar och visioner på ett sätt som pappa har missat. Hon har varit där och bevittnat vad pappas investering faktiskt gick till. Pappa har jag aldrig riktigt tackat lika ofta och genuint som jag då har kunnat tackat dig, fina mamma.
  
Att äga häst är ett nöje och samtidigt en tuff uppgift. Nöjet gör dig rik, får dig att leva i nuet och bli överröst med kärlek och gemenskap. Det tuffa gör dig fattig, med ett hål i plånboken orsakat av hästen. Hästen har varit anledningen till att jag nästan gått in i väggen på grund av alla måsten därtill. Men pappas pengar som gestaltas i en häst, var också anledningen till att jag alla gånger överlevde.
Jag inser i dag att pappa, genom att låna mig kapital, även investerade i min hälsa. Han vet att när jag sitter på hästryggen så är det ren terapi för mig. Det hade inte 200 hästkrafter till hjälpt mig med.
  
Fem år har Saga, mitt vita sto, varit i min ägo och nu ska hon tyvärr säljas. Det känns jättejobbigt, men är ett av många steg jag måste ta på grund av en förändrad livssituation. Nu ska min lycka bli någon annans.
I samband med tankarna på att sälja hästen, som är så mycket av mitt liv, började jag reflektera över en enorm tacksamhet jag känner för allt och alla som har gjort den här tiden möjlig. Därför vill jag bara säga till min pappa, att med din investering försäkrade du att din dotters vardag höll hög livskvalitet och du gav henne mer än vad hon någonsin kommer att kunna ge tillbaka. Det måste kännas som en storvinst och som en otroligt bra avkastning, att du gjorde din dotters närmaste gårdag till ren livslycka.
  
Fattig eller rik, en eller 200 hästkrafter. Jag vet inte hur andra pappor investerar. Men jag vill tacka dig pappa, för det du valde att göra! Du är föredömlig. Lär fler att investera som du gör!
   
/Petra


Läst 32206 ggr Kommentarer Kommentera

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Annika Strömberg har två egna hästar och tävlar dressyr för Vingåkers ryttarförening. På bloggen "Dressyrtanterna" skriver hon främst om träning och tävling men också om vardagslivet tillsammans med hästarna. Vi har fått Annikas tillåtelse att publicera hennes inlägg om vad det kostar att arrangera dressyrtävling kontra storleken på startavgiften. Här hittar du Annikas blogg.

Ja det är alltid en massa diskussioner om hur dyra anmälningsavgifterna får vara, varför olika klubbar har olika avgifter. Det gnälls på hederspriser som är dåliga och så vidare och så vidare. Men har ni någonsin tänkt på hur mycket det egentligen kostar för en klubb att arrangera en tävling? Ja, förutom alla flera hundratals ideella timmar som läggs ner för att kunna genomföra tävlingen? 

Ungefär så här ser det ut vid en vanlig lokal dressyrtävlingsdag på lokal nivå. Ponera en tävlingsdag med 40 starter som startar klockan 09.00 på morgonen och tar sju ekipage i timmen, plus paus med 30 minuter. Sekretariatet öppnar klockan 08. Anmälningsavgiften är 200 kronor per klass. Domare och överdomare (de som är avlönade) har "arbetstid" från det att de åker hemifrån det vill säga klockan 07 med en timmes restid (åtta mil enkel resa) tills när sekretariatet öppnar en timme före start klockan 08. Vi i säger alltså att de åker sju från sin bostad. Det vill säga arbetstid tills cirka 17.00 när de är hemma igen inklusive en timmes restid och lunchtid samt prisutdelning och närvaro tills sekretariatet stänger. 

Start 09
Paus 15 min
Lunch 30 min
Paus 15 min
Klassen klar med prisutdelning 15.45.
Sekretariatet stänger 16.
Hemfärd 1 tim/domare.

10 timmar x 2 personer = 20 timmar x 200 kronor per timme = 4 000 kronor 
Reseersättning 2 personer x 16 mil tur o retur 32 mil x 25 kr/mil = 800 kronor
Total domarkostnad 4800 kronor

Rosetter 10 placerade x 30kronor = 300 kronor
Plaketter 10 placerade x 30 kronor = 300 kronor

Anmälningsavgiften tillbaka till 10 stycken placerade 10 x 200kronor = 2000 kronor
Totala kostnader: 7 400kr

Anmälningsavgifter 40 st x 200 kronor = 8 000 kronor
Totala intäkter 8 000 kronor

Resultat 8000-7400 = 600 kronor
Resultatet är alltså 600 kronor plus för klubben på en tävlingsdag.

Och då är INTE inräknat:
Bränsle till fordonet som sladdar banan
Dressyrprotokoll
Fika/mat till funktionärerna
Kostnad för Equipe
Förlust då anläggningen säkert är stängd för övriga aktiviteter under tävlingsdagen

Plus alla hundratals timmar ideellt arbete som görs med att:
Planera dagen
Göra ansökning, proposition, klasser, startlistor
Fixa med priserna
Leta funktionärer inklusive domare/överdomare såsom parkeringsvakt
Cafeteriapersonal
Sekretariatspersonal
Sätta upp banan och allt som ska förberedas inför dagen.

Och plocka undan allt efter tävling förstås.
Och så vidare och så vidare... 
  
Men det är ideellt oavlönat arbete och ingen direkt kostnad. Det man kan få in lite pengar på är cafeterian. Men visst är det väl konstigt om det ska vara cafeterian en klubb ska få in pengarna på under en tävlingsdag? Under en dressyrtävling är det dessutom färre starter under dagen jämfört med en hopptävling så det blir mindre ruljans i cafeterian. Mindre publik. Många har med sig ätbart själva. Ja, kort sagt så blir det inga jättepengar där heller under en dag.

Och då gnäller ändå folk på att det är dåliga priser på tävling.
Lokal tävling får enligt TR inte ge ut premier men KAN ge anmälningsavgiften åter.
Rosett ska ges till alla placerade. Det står inget om plaketter. Hederspris ska delas ut men det står inget om värde eller kostnad. (Folk gnäller om att ett schabrak är tråkigt få i hederspris. Eller att hårvårdsprodukterna inte passar alla. Har någon tänkt på vad dessa kostar att köpa in? Alla arrangörer kanske inte ha möjlighet att jaga sponsorer utan behöver köpa in priser). 
Då är avgiften per klass 200 kronor! Och klubben får detta resultatet; 600 kronor plus i kassan efter en dag där man ger tillbaka anmälningsavgiften till alla placerade, rosett och plakett och inga hederspris. Så kanske är det på sin plats att det är okej att höja avgiften lite grann?

Vad tror ni? 

/Annika


Läst 42634 ggr Kommentarer Kommentera
OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
I sin blogg funderade Matilda Scander kring det här med varför det är så svårt att få funktionärer till ridtävlingar. Vi har fått tillåtelse av Matilda att dela hennes inlägg vidare. Matilda är 19 år, hon tävlar dressyr på sin häst Highway. Läs mer på hennes blogg, här.


Foto: Sara Scander

 
När jag var på dressyrmöte på klubben för ett par veckor sedan togs bristen på funktionärer upp, ett problem som de flesta klubbar har och som hotar sporten. De flesta klubbar går runt tack vare inkomster som tävlingarna som anordnas drar in. De tävlingarna, som vi tävlingsryttare åker runt på genomförs med hjälp av ideellt arbete och är helt beroende av dem.


De flesta klubbar har "funktionärsplikt". På min klubb ska man vara funktionär två halvdagar eller en heldag per termin, två dagar av årets 365. Problemet är att de blir svårare och svårare att få folk att hjälpa till, man har inte tid. Men jag tror att om vi rannsakar oss själva så tror jag att man två dagar om året hinner hjälpa till på sin klubb, eller?
Ridskolechefen berättade om hur förbundet börjat få upp ögonen för de klubbar som bildas enbart för att ryttare behöver en klubb att tävla för och inte vill hjälpa till. En klubb utan anläggning, utan tävlingar eller liknande arrangemang, klubbar som bara tar och inte bidrar till sporten. Som tur är verkar det som att det ställs krav på dessa klubbar från förbundets sida.


För vad kommer hända om vi alla byter från våra klubbar som betalar våra lagavgifter och anordnar tävlingarna vi åker på, för att gå med i och tävla för en som enbart existerar för att man ska kunna lösa licens för dem? De kommer inte finnas tillräckligt många medlemmar som kan vara funktionärer i klubbarna, och då blir det omöjligt för de flesta att anordna några tävlingar = det kommer nästan inte finnas några tävlingar för oss ryttare att åka på. Och de som kommer finnas kommer att bli dyra. För klubbarnas ideella arbetskraft har försvunnit och då behöver man anställa funktionärer som ska ha lön. Och ska klubbarna betala alla funktionärer lön så kommer de behöva höja startavgifterna för att det ska gå runt.
Vår sport är redan dyr som den är. Utrustning, bensin och licenser kostar och det klagas mycket på alla de avgifter som hela tiden höjs, det blir hela tiden dyrare att tävla. Vill vi verkligen att startavgifterna ska höjas också? Vår ridskolechef sade att om de fortsätter åt de hållet lär man behöva betala 500 kr för en start lokal LB/110centimeter. På grund av att man inte orkar lägga två dagar per år på att hjälpa till. Det handlar inte om att göra massa skitgöra. Oftast är de roligt att vara funktionär. Att kanske mocka framridningen, samtidigt som man kan studera andra som värmer upp, hur de lägger upp sin uppvärmning för bästa prestation. Eller stå i öppningen till banan och kunna kolla på olika ekipage, inte så hemskt?


Jag menar, på vår klubb handlar det om nationella tävlingar som man inte kan få funktionärer till. Tävlingar där man samtidigt kan få tillfälle att studera och inspireras av Sveriges elit. Där man efter man öppnat "grinden" kan ställa sig och se på när till exempel Charlotte Haid Bondergaard genomför ett GP-program, ändå är människor för lata och egoistiska för att hjälpa till.
Tänk till, utan ideellt arbete kommer sporten krympa. De blir färre tävlingar och de som finns kommer antagligen vara för dyra för att alla ska ha råd att åka dit, startfälten krymper och de kommer bli en nedåtgående spiral som inte kommer gynna vår sport, det är vi själva som förlorar i slutändan.
Självklart finns de dem som verkligen inte hinner eller kan, men det är inte dem jag syftar på i detta inlägg. Jag tror inte heller att de som på riktigt inte kan och har tid är orsaken till problemet, utan dem som bara inte vill.

/Matilda Scander


Läst 51766 ggr Kommentarer Kommentera
Om den här gästbloggen
Dressyrryttaren Charlotta Lundblad har i två dagar tränat tillsammans med dressyrsatsningen Plantskolan. I två inlägg här, på Hippsons gästblogg, berättar hon om vad hon, tillsammans med sina hästar fokuserade på denna gång. Stora målet för den unga talangen är de stora mästerskapen.

Hej på er igen!
På kvällen efter första träningsdagen åt vi en gemensam middag med alla ”plantor”. Vi pratade om tävlingar vi varit på, hur man hanterar sociala medier, våra mål för säsongen m.m. Jag tycker att det är kul att få höra av de mer erfarna ryttarna hur deras karriär har sett ut, det ger mig inspiration att träna och kämpa vidare.
Andra dagen på plantskolan började med lektion på Linus, även idag fick Linus vara först ut på banan. Jag brukar gilla att rida Linus först, han kräver mer energi och koncentration. Vi fortsatte med att träna på halvpiruetter vilket har blivit något av en ond cirkel för oss. Jag måste programmera om Linus till att jobba på ett helt nytt sätt och det kommer att ta lite tid. När jag har ridit galoppiruetter tidigare tänker Linus för mycket samling. Istället för att bli energisk och bjuda framåt i piruetten sätter han sig så mycket att han inte orkar. Därför måste vi nu programmera om både honom och mig till att tänka mer framåt och inte bara tänka på samlingen.

En bra övning vi gjorde var att rida på en liten fyrkant och göra små kvartspiruetter i varje hörn. Man kortar upp och kvickar upp galoppen 3 steg och vänder 2 steg, 3 nya språng och en ny vändning osv. Det är bra att räkna sprången i övningen för att få en bra mall på övningen. För Linus är det även viktigt att bygga upp styrkan i galoppen för att kunna göra bättre piruetter. En bra övning för det är att rida på volten och sedan succesivt förminska volten till en 8 meters volt eller mindre. Beroende på hur stark hästen är ju mindre volt kan man göra, om hästen slutar spåra eller tappa farten måste man göra volten större igen. Det är ett bra sätt att få en känsla för hur mycket hästen orkar.

Med Falco däremot fick jag gå upp ett steg i svårighetsgrad, nu börjar vi sikta mot högre klasser och nästa steg för oss är Intermediaire I. Det är så motiverande att kliva upp ett steg, det visar att vi utvecklas, och vi gör det tillsammans. Den här nivån är ny för både mig och Falco. I slutet av vårt pass red jag igenom alla delar ur Intermediaire I, det var utmanande. Det jag tyckte var svårast var den tvära galoppsaxen. Man rider in vid A och på några få galoppsprång skall man förflytta sig från medellinjen till kvartslinjen och sedan förbereda för ett byte. Efter bytet gör man en ny sluta till nästa kvartslinje och sedan ett nytt byte. Det sista steget är en galoppsluta till medellinjen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun…
Mycket av det vi gjorde på plantskolan den här gången handlade om programteknik då det snart är dags för tävling. Jag längtar så tills tävlingarna drar igång!

Här kommer en liten film från träningarna: 

 

Vill ni fortsätta följa mig och mina hästar i vår satsning bloggar jag här och ni hittar mig även på min instagram @charlottalundblad.

 

 

 


Läst 46329 ggr Kommentarer Kommentera
AUG
01
2014
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

Idag startade dagen klockan sex, sen kvart i sju var vi ute i stallet för att fixa iordning Miriam. Manen skulle flätas, pälsen tvättas och borstas. Jag lovar att den hästen kan vara bland de smutsigaste i landet, man lämnar henne i tio minuter och så måste hon tvättas igen.

Pernilla hjälpte till att rida fram Miriam lite eftersom jag har lite svårt att få igång bakbenen på henne när jag sitter i dressyrsadeln. När jag red fram själv kändes hon ganska bra, dock hade jag problem med att hon inte riktigt ville fatta högergalopp så det var jag väldigt orolig för. Men när vi kom in på banan så gick det ganska bra och jag utförde alla moment. Så jag slutade på 175 poäng (64,81%) vilket jag är otroligt nöjd över, eftersom det var både min och Miriams debut i dressyr. Något jag väldigt stolt över var att jag fick en sjua på min sits, för den har jag försökt jobba mycket på. Vi tävlade i dressyr Lätt C:1.

Sen var det bara snabbt in i stallet och byta om till westerngrejerna och sitta upp igen. Så red jag fram lite i dem, Miriam är så bra eftersom hon anpassar sig så bra. Så vi började med Western Pleasure D, för de som inte vet vad det är så är det när alla rider runt på banan och domaren bedömer hästen och D:et betyder att det är den lättaste klassen/nybörjarklassen. Jag tyckte Miriam gick lite fort men det slutade faktiskt med att vi vann den klassen, snacka om att jag blev förvånad och lycklig!

Sen red jag Western Horsemanship D, där skulle jag rida ett mönster med några volter, halter och backning i trav. Därefter visade vi åter upp hästarna för domaren. Även där hade Miriam gjort väldigt bra ifrån sig och vann första pris även där. Då blev jag riktigt stolt över henne.

Så det var de grenarna vi tävlade i, jag är supernöjd över min och Miriams prestation. Nu vet vi att jag måste träna på framåtbjudningen i dressyren och volterna i Western. Överlag behöver jag träna mer på högergaloppen, eftersom det är både min och Miriams svaga sida. 

Men jag trodde verkligen inte att det skulle gå såhär bra, vi hade en superbra start på den här helgen. Vi får se ifall det håller i sig :)




Glad tjej!


Läst 21745 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa » sista » 

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.