Jens Fredricson - Allsvenskan – en bra fostran
MAJ
28

Allsvenskan – en bra fostran

Jag kommer så väl ihåg när jag packade mitt rostiga tävlingsskåp för att åka till Strömsholm och rida allsvensk final. Det var stort och spännande. Jag skulle rida pappas uppfödning Bona Dea, född 1975 e. Dragon – Nepal. Hon var mörkisabell med helt vit man och svans, som en sagohäst. Att rida var dock långt ifrån en saga, svårare häst att arbeta i form har jag aldrig mött varken före eller efter. När Åke Henriksson, stallbetjänt på Flyinge, skulle hjälpa mig att tömköra henne gick det sådär. Efter ett tag sprang Åke och böjde på nacken, men inte Bona Dea. Hon fick helt enkelt gå med huvudet i vädret. Men hoppa, det kunde hon.

På Strömsholm skulle jag rida som junior i Flyingortens Ryttarförenings lag. Young rider var Ing-Marie Bengtsson, Rolf-Görans lillasyster. Som seniorer red Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson samt Jan Jönsson på sin fälttävlanshäst Isolde. Lagledare var Ragnars bror Per-Christer. Vi slutade på en fjärde plats, vilket var lite av en besvikelse då vi vunnit det mesta i kvalen.


Från framgångar i allsvenskan till medalj i internationella mästerskap. Foto: Roland Thunholm
  
Med en svårförklarad skräckblandad förtjusning som bara infinner sig vid laghoppningar, minns jag hur jag längtade efter att få rida. Att i en normalt sett individuell sport vara en del av ett lag och bidra till att det blir en bra prestationsmiljö samtidigt som man ska prestera på toppen av sin förmåga, är inte det lättaste när man är ung och oerfaren. Plötsligt stod Rolf-Göran på framhoppningen och höjde hindren med tips och råd. Jan Jönsson kollade det första ryttarna för att ge tips gällande banan. Vilken support! Den inlevelsen i hjälpen hade aldrig infunnit sig i en vanlig klass.
  
Lagkänslan och tävlingsandan ihop, skapar en härlig sportmiljö som jag tror har varit bidragande till att jag över trettio år senare älskar att träna hopphästar och tävla. Det ger en fostran som inte handlar om att vara bäst i laget, utan bidra så att laget blir bäst. Jag har många gånger ridit i lag där någon medlem inte kunnat låta bli att tänka högt ”jag var alla fall bäst i laget”. Detta händer bara när laget inte uppnått sina målsättningar. I det framgångsrika laget diskuterar man bangång, framhoppning och rundorna - ofta med utvecklingsperspektiv som en avspänd naturlig del i diskussionen.
 
Ridsport.
Anders Högberg, en mycket engagerad och duktig ledare som lotsade Strömsholm till lagseger 2016. Foto: Roland Thunholm
 
Har lagandan verkligen så stor betydelse kan man undra? Enligt min uppfattning så har den det. Jag har ridit i favoritlag som floppat, men också i icke förhandstippade lag som flippat. Ofta är ändå de skickligaste ryttarna bra teamplayers och tillför laget positiv energi och självförtroende.

Lagledaren har en viktig roll. Den viktigaste kanske är att få ryttarna att rida sin bästa häst i laget och inte individuellt, nästa helg eller vilken annan ursäkt hen nu kommer med. Nästa viktiga bit är att få ihop teamet. En bra regel är att parkera respektive, föräldrar och andra besserwissers på läktaren och låta ryttarna göra sitt jobb i lugn och ro. Kan lagledaren dessutom ha en långsiktig preliminärplan som avses att följas om inget oförutsett inträffar, är det riktigt på gång.

Därför är jag glad att Ridsportallsvenskan lever och fortsätter att sportsligt fostra svenska unga ryttare för framtida internationella medaljer.

/Jens


Läst 13190 ggr





Fler inlägg

APR
25

Avla med övertygelse

Att verkligen tro på det man gör är ofta en av nycklarna till framgång. Att sätta upp ett mål och hitta en väg att ta sig dit, är en bra början på vilken resa som helst. När man tittar på svensk halvblodsavel historiskt, blir det otroligt tydligt hur de uppfödare som gått sin egen väg också har blivit de absolut framgångsrikaste.
På 70- och början av 80-talet var Flyinge statligt och väldigt synonymt med Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen. Man ansåg att en god exteriör med goda gångarter i skritt och trav var vägen även till en framgångsrik hopphästavel. I efterhand kan vi konstatera att Kjellander, Blomquist, Graaf med flera säkert hade rätt om målet var att utveckla en god arméremont. Tyvärr gjorde denna selektionsmetod att svensk hopphästavel hamnade på efterkälken.
    
Som tur var fanns det innovativa kvinnor med känsla för vad internationell hoppsport behövde för hästar, Marianne von Geijer var en av dem. Hon importerade till exempel Mazurka e. Matador – Meisterführer från Holstein, vars avelsförbund då inte var accepterat i ASVH. Tillsammans hade de stora tävlingsframgångar, bland annat ett SM-guld. Efter tävlingskarriären sattes Mazurka i avel och lämnade High-hästarna, som gjorde hennes ägare till en av Sveriges mest framgångsrika hopphästuppfödare.
Marianne var före sin tid och insåg att Holsteineraveln var som gjord för att paras med vårt Trakehnerinfluerade stomaterial. Hon importerade ett antal Holsteiner-hingstar där Cortez blev den som utmärkte sig mest, med avkommor på olympisk nivå men kanske främst som en fantastisk morfarshingst.
    
En annan på sin tid superkontroversiell uppfödare var Ann Gustavii, som verkligen gick emot strömmen och alla avelsexperters rekommendationer. Hon importerade den fantastiska hingsten Irco Marco f. 1971 e. Irco Polo – Sportman, född i Holland med Gelderländer möderne, och red honom själv upp till GP för att sedan erbjuda stilryttaren av rang Leif Nilsson att rida honom.
Individuellt SM-silver, NM-guld i lag och EM-start i Hickstead blev några av ekipagets höjdpunkter. Irco Marco avvek typmässigt från den tidens ideal, vilket gjorde att han först kasserades för användning i svensk varmblodsavel. Ann importerade då några irländska fullblodsston som hennes ”fula hingst” fick betäcka. Resultatet blev strålande med de internationellt framgångsrika avkommorna Irco Mena och OS-hästen Marcoville som flaggskepp. Enligt min uppfattning är Ann Gustavii 1990-talets absolut mest framgångsrika hopphästuppfödare.
    
Vad är då gemensamt för dessa två kvinnor? Jo, de var så starka i sin övertygelse att de inte lät sig påverkas och knäckas av ett konservativt svenskt avelssystem. Jag skulle kunna räkna upp många fler uppfödare som gjort fantastiska insatser för svensk hopphästavel genom att gå sin egen väg. Jag ska dock inte sticka under stol med att det fanns traditionsenligt exteriöravlade hästar som gjorde väl ifrån sig, som till exempel två av mina topphästar RS Isac f. 1984 e. Paroll – Anart samt Lunatic f. 1998 e. Landlord – Utrillo.
    
På den moderna hopphästen har hoppförmåga blivit som en fjärde gångart och det efter bara tre till fem generationers specialavel. På samma sätt som travaren kom att exteriört skilja sig från sin ursprungsras, det engelska fullblodet, kommer det sannolikt att ha utvecklats en internationell hopphästtyp som exteriört tydligt skiljer sig från det ideal som dagens exteriördomare dömer efter. Först då kommer exteriörbedömning att kunna bli en verkligt värdefull selektionsmetod för hopphästaveln.
    
Vem vet, men den som lever får se. 
/Jens
  

Avelsnämndens utlåtande, Irco Marco:

"Ganska oädel hingst med djup bål, grovt ansatt hals, brant bog och kort manke. Mycket grovbent med ganska breda leder och goda inskeningar. Marktrång fram i skritt, god trav."
   

Personligen tycker jag alla hopphästar är snygga när de står på prisutdelningen.
  


Läst 38929 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
23

Tuppen på gödselhögen var ”Daddes” önskehäst


Till vänster Brixton på årets AEG-tävlingar i Norge, hans första internationella meeting där han vann två klasser. Till höger stjärnan Lunatic.   

Kurt Wiksell var vår första ridlärare när Peder och jag red ponny. Han var akademistallmästare i Uppsala och hade sommarstuga bara någon kilometer ifrån Kungshamns gård, där vi växte upp.
På uppdrag av pappa gav han oss en fantastisk hippologisk grundutbildning. Med sin rottweiler i kopplet och pipan i munnen promenerade han ut i granskogen längs Mälaren, med Peder och mig ridandes bakom på våra ponnyer.
  
Vi klättrade, red ikapp, simmade och hoppade över allt som kom i vår väg. Ibland gick han bredvid och tog tyglarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur Primula släppte ner huvudet och skrittade genom hela kroppen under det att Kurt nöjt och belåtet konstaterade, mest för sig själv, att så där ska hon marschera. Han var en flitig hopp- och dressyrdomare vid Mälardalens kvalitetsbedömningar, som var förlagda till Strömsholm. Vår morfar Yngve Holmberg var exteriördomare, vilket gjorde det naturligt för oss att vara med och lyssna till snacket bakom siffrorna. Kanske var det i den här miljön som passionen för avel och unghästar bet sig fast ordentligt.
  
Vid en av ridturerna med hunden och pipan, berättade Kurt om sina erfarenheter från löshoppning.
”Kom ihåg det pojkar, den häst som kan bära huvudet högt under taxeringen och sedan sänka huvudet vid avsprånget och basculera så att svansen står som en kvast rakt upp – är den som blir oslagbar under ryttare. Nu är det så att ni inte alltför ofta stöter på en sådan häst.”
  
Tio år senare tränade jag för Dag ”Dadde” Nätterqvist. Under en samling skildrade han jämförelsen mellan att rida på tuppen och grisen.
”Tuppen står stolt och reslig på gödselhögen och gal, medan grisen bökar i skiten efter ekollon. Vilken vill du rida på?”
Klart jag vill flyga fram på tuppen, tänkte jag.
  
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan jag fick tupparnas tupp i stallet. Lunatic var svaret på ryttmästarnas skrönor och säkerställandet av deras överlevnad. Han hade förmågan att bära huvudet bekvämt högt och ändå att hoppa igenom sin kropp som ingen annan häst jag ridit. De flesta hästar som bär huvudet så högt tappar sin ryggverkan och får bakbensaktiviteten försvagad och efter sig. Bärigheten och ryggverkan är ju som bekant helt avhängiga av varandra.  
 
Nu har vi ytterligare en tupp i stallet vid namn Brixton, e. Callahan – Pascal, uppfödare Bertil Andersson. Min fru Isabelle har utbildat och tävlat honom upp till 1,40 med den äran. Jag har nu tagit över tyglarna då vi väntar tillökning i familjen. Känslan och ridtekniken han trivs med är påfallande lik Lunatics. Jag galopperar med i rytmen och när han backar av hindret för jag fram höften och stramar tygeln, så att han får plats att använda farten till kraft uppåt. Jag älskar den lätta sitsen, användandet av galoppen och att lita hundra procent till hästens förmåga att lösa hindret.   
 
Det som exteriört förenar dessa två hästar är den korta och starka ryggen, den mycket välutvecklade bakdelen och de något raka hasorna förenat med en framåtanda och dådkraft utöver det vanliga.
 
/Jens

Brixton #interbreedab

Ett inlägg delat av Jens Fredricson (@jensfredricsonofficial)


Läst 60527 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
03

Tankar om ridning


Jens och hingsten Flyinge Phaeton x. Foto: Rik van Lent
  
Bra ridning är alltid vacker, oavsett disciplin. Vackert är förmågan att alltid ligga ett steg före och guida hästen med små hjälper i rörelsen utan att störa varken balans, rytm eller form. Åstadkommet av ett genomtänkt system, som ihålligt skolats och gymnastiserats.
  
Disciplinerna styr form, kondition, styrka, smidighet och samling. Den skicklige ryttaren är skicklig oavsett disciplin. Att vara skicklig innebär dock inte alltid sportslig framgång, då detta fordrar ytterligare en dimension där ridskickligheten kombineras med en mängd andra viktiga parametrar för sport.
  
Livet i sadeln är en livslång skolning i ridkonst. Den ständiga strävan efter fulländning skapar ett öga och en känsla för hur hästen gradvis, långsiktigt utvecklas mot sin fulla potential. Slutsatser som erfarna skickliga tränare alltid kommer fram till är vikten av framåtbjudning, avspändhet, rakriktning, ryggverkan, genomsläpplighet och förmåga att vinkla bakbenen. Det är äktheten i detta skolande som skiljer den skicklige konstnären från den kämpande hantverkaren.
  
Nyckeln till bra ridning är logiskt nog utbildning. Att skapa en god kontakt med en erfaren skicklig tränare och ihärdigt träna helst dag efter dag, men minst vecka efter vecka med en tränares öga på sig. Att envetet repetera detaljer i sits och inverkan och utifrån detta få hästen att dansa i dess mest optimala form, tempo och takt. Att vara en bra elev handlar mycket om att var ärlig och transparant mot sin tränare, fråga om man inte förstår och alltid försöka det lilla extra. På så vis får man också ut det där extra av tränaren. Alla skickliga tränare jag känner är passionerade hästmänniskor som brinner för ridningen. De vill inte ödsla sin tid på att lyssna på bortförklaringar och andra oväsentligheter.
  
Det är olyckligtvis lätt att bli alltför ensam i sin vardagliga ridning utan några skickliga ögon på sig. Möjligheten att kunna ställa frågor eller be en duktig ryttare att sitta upp och visa vägen för att komma vidare, är betydelsefull och önskvärd.
  
Jag vill uppmuntra unga ryttare att tala om ridning, studera ridning, rida tillsammans och vara ärliga mot sig själva och sin häst i den eviga strävan mot fulländning. Därigenom kan det bli inne och åtråvärt att rida bra- det vill säga vackert.   
  
/Jens


Läst 90723 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Jens Fredricson »



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen


Jenss senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: ”SVT – ta era sportredaktörer i örat och få slut på ensidigheten”

Gästbloggen

Midsommar!

Therese

Gothenburg Summer Tour Dag 5

Saras vardag

Till Husbloggarna