Jag kommer så väl ihåg när jag packade mitt rostiga tävlingsskåp för att åka till Strömsholm och rida allsvensk final. Det var stort och spännande. Jag skulle rida pappas uppfödning Bona Dea, född 1975 e. Dragon – Nepal. Hon var mörkisabell med helt vit man och svans, som en sagohäst. Att rida var dock långt ifrån en saga, svårare häst att arbeta i form har jag aldrig mött varken före eller efter. När Åke Henriksson, stallbetjänt på Flyinge, skulle hjälpa mig att tömköra henne gick det sådär. Efter ett tag sprang Åke och böjde på nacken, men inte Bona Dea. Hon fick helt enkelt gå med huvudet i vädret. Men hoppa, det kunde hon.

På Strömsholm skulle jag rida som junior i Flyingortens Ryttarförenings lag. Young rider var Ing-Marie Bengtsson, Rolf-Görans lillasyster. Som seniorer red Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson samt Jan Jönsson på sin fälttävlanshäst Isolde. Lagledare var Ragnars bror Per-Christer. Vi slutade på en fjärde plats, vilket var lite av en besvikelse då vi vunnit det mesta i kvalen.

Från framgångar i allsvenskan till medalj i internationella mästerskap. Foto: Roland Thunholm
  
Med en svårförklarad skräckblandad förtjusning som bara infinner sig vid laghoppningar, minns jag hur jag längtade efter att få rida. Att i en normalt sett individuell sport vara en del av ett lag och bidra till att det blir en bra prestationsmiljö samtidigt som man ska prestera på toppen av sin förmåga, är inte det lättaste när man är ung och oerfaren. Plötsligt stod Rolf-Göran på framhoppningen och höjde hindren med tips och råd. Jan Jönsson kollade det första ryttarna för att ge tips gällande banan. Vilken support! Den inlevelsen i hjälpen hade aldrig infunnit sig i en vanlig klass.
  
Lagkänslan och tävlingsandan ihop, skapar en härlig sportmiljö som jag tror har varit bidragande till att jag över trettio år senare älskar att träna hopphästar och tävla. Det ger en fostran som inte handlar om att vara bäst i laget, utan bidra så att laget blir bäst. Jag har många gånger ridit i lag där någon medlem inte kunnat låta bli att tänka högt ”jag var alla fall bäst i laget”. Detta händer bara när laget inte uppnått sina målsättningar. I det framgångsrika laget diskuterar man bangång, framhoppning och rundorna - ofta med utvecklingsperspektiv som en avspänd naturlig del i diskussionen.
 

Anders Högberg, en mycket engagerad och duktig ledare som lotsade Strömsholm till lagseger 2016. Foto: Roland Thunholm
 
Har lagandan verkligen så stor betydelse kan man undra? Enligt min uppfattning så har den det. Jag har ridit i favoritlag som floppat, men också i icke förhandstippade lag som flippat. Ofta är ändå de skickligaste ryttarna bra teamplayers och tillför laget positiv energi och självförtroende.

Lagledaren har en viktig roll. Den viktigaste kanske är att få ryttarna att rida sin bästa häst i laget och inte individuellt, nästa helg eller vilken annan ursäkt hen nu kommer med. Nästa viktiga bit är att få ihop teamet. En bra regel är att parkera respektive, föräldrar och andra besserwissers på läktaren och låta ryttarna göra sitt jobb i lugn och ro. Kan lagledaren dessutom ha en långsiktig preliminärplan som avses att följas om inget oförutsett inträffar, är det riktigt på gång.

Därför är jag glad att Ridsportallsvenskan lever och fortsätter att sportsligt fostra svenska unga ryttare för framtida internationella medaljer.

/Jens

Att verkligen tro på det man gör är ofta en av nycklarna till framgång. Att sätta upp ett mål och hitta en väg att ta sig dit, är en bra början på vilken resa som helst. När man tittar på svensk halvblodsavel historiskt, blir det otroligt tydligt hur de uppfödare som gått sin egen väg också har blivit de absolut framgångsrikaste.
På 70- och början av 80-talet var Flyinge statligt och väldigt synonymt med Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen. Man ansåg att en god exteriör med goda gångarter i skritt och trav var vägen även till en framgångsrik hopphästavel. I efterhand kan vi konstatera att Kjellander, Blomquist, Graaf med flera säkert hade rätt om målet var att utveckla en god arméremont. Tyvärr gjorde denna selektionsmetod att svensk hopphästavel hamnade på efterkälken.
    
Som tur var fanns det innovativa kvinnor med känsla för vad internationell hoppsport behövde för hästar, Marianne von Geijer var en av dem. Hon importerade till exempel Mazurka e. Matador – Meisterführer från Holstein, vars avelsförbund då inte var accepterat i ASVH. Tillsammans hade de stora tävlingsframgångar, bland annat ett SM-guld. Efter tävlingskarriären sattes Mazurka i avel och lämnade High-hästarna, som gjorde hennes ägare till en av Sveriges mest framgångsrika hopphästuppfödare.
Marianne var före sin tid och insåg att Holsteineraveln var som gjord för att paras med vårt Trakehnerinfluerade stomaterial. Hon importerade ett antal Holsteiner-hingstar där Cortez blev den som utmärkte sig mest, med avkommor på olympisk nivå men kanske främst som en fantastisk morfarshingst.
    
En annan på sin tid superkontroversiell uppfödare var Ann Gustavii, som verkligen gick emot strömmen och alla avelsexperters rekommendationer. Hon importerade den fantastiska hingsten Irco Marco f. 1971 e. Irco Polo – Sportman, född i Holland med Gelderländer möderne, och red honom själv upp till GP för att sedan erbjuda stilryttaren av rang Leif Nilsson att rida honom.
Individuellt SM-silver, NM-guld i lag och EM-start i Hickstead blev några av ekipagets höjdpunkter. Irco Marco avvek typmässigt från den tidens ideal, vilket gjorde att han först kasserades för användning i svensk varmblodsavel. Ann importerade då några irländska fullblodsston som hennes ”fula hingst” fick betäcka. Resultatet blev strålande med de internationellt framgångsrika avkommorna Irco Mena och OS-hästen Marcoville som flaggskepp. Enligt min uppfattning är Ann Gustavii 1990-talets absolut mest framgångsrika hopphästuppfödare.
    
Vad är då gemensamt för dessa två kvinnor? Jo, de var så starka i sin övertygelse att de inte lät sig påverkas och knäckas av ett konservativt svenskt avelssystem. Jag skulle kunna räkna upp många fler uppfödare som gjort fantastiska insatser för svensk hopphästavel genom att gå sin egen väg. Jag ska dock inte sticka under stol med att det fanns traditionsenligt exteriöravlade hästar som gjorde väl ifrån sig, som till exempel två av mina topphästar RS Isac f. 1984 e. Paroll – Anart samt Lunatic f. 1998 e. Landlord – Utrillo.
    
På den moderna hopphästen har hoppförmåga blivit som en fjärde gångart och det efter bara tre till fem generationers specialavel. På samma sätt som travaren kom att exteriört skilja sig från sin ursprungsras, det engelska fullblodet, kommer det sannolikt att ha utvecklats en internationell hopphästtyp som exteriört tydligt skiljer sig från det ideal som dagens exteriördomare dömer efter. Först då kommer exteriörbedömning att kunna bli en verkligt värdefull selektionsmetod för hopphästaveln.
    
Vem vet, men den som lever får se. 
/Jens
  

Avelsnämndens utlåtande, Irco Marco:
"Ganska oädel hingst med djup bål, grovt ansatt hals, brant bog och kort manke. Mycket grovbent med ganska breda leder och goda inskeningar. Marktrång fram i skritt, god trav."
   

Personligen tycker jag alla hopphästar är snygga när de står på prisutdelningen.
  

Till vänster Brixton på årets AEG-tävlingar i Norge, hans första internationella meeting där han vann två klasser. Till höger stjärnan Lunatic.   

Kurt Wiksell var vår första ridlärare när Peder och jag red ponny. Han var akademistallmästare i Uppsala och hade sommarstuga bara någon kilometer ifrån Kungshamns gård, där vi växte upp.
På uppdrag av pappa gav han oss en fantastisk hippologisk grundutbildning. Med sin rottweiler i kopplet och pipan i munnen promenerade han ut i granskogen längs Mälaren, med Peder och mig ridandes bakom på våra ponnyer.
  
Vi klättrade, red ikapp, simmade och hoppade över allt som kom i vår väg. Ibland gick han bredvid och tog tyglarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur Primula släppte ner huvudet och skrittade genom hela kroppen under det att Kurt nöjt och belåtet konstaterade, mest för sig själv, att så där ska hon marschera. Han var en flitig hopp- och dressyrdomare vid Mälardalens kvalitetsbedömningar, som var förlagda till Strömsholm. Vår morfar Yngve Holmberg var exteriördomare, vilket gjorde det naturligt för oss att vara med och lyssna till snacket bakom siffrorna. Kanske var det i den här miljön som passionen för avel och unghästar bet sig fast ordentligt.
  
Vid en av ridturerna med hunden och pipan, berättade Kurt om sina erfarenheter från löshoppning.
”Kom ihåg det pojkar, den häst som kan bära huvudet högt under taxeringen och sedan sänka huvudet vid avsprånget och basculera så att svansen står som en kvast rakt upp – är den som blir oslagbar under ryttare. Nu är det så att ni inte alltför ofta stöter på en sådan häst.”
  
Tio år senare tränade jag för Dag ”Dadde” Nätterqvist. Under en samling skildrade han jämförelsen mellan att rida på tuppen och grisen.
”Tuppen står stolt och reslig på gödselhögen och gal, medan grisen bökar i skiten efter ekollon. Vilken vill du rida på?”
Klart jag vill flyga fram på tuppen, tänkte jag.
  
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan jag fick tupparnas tupp i stallet. Lunatic var svaret på ryttmästarnas skrönor och säkerställandet av deras överlevnad. Han hade förmågan att bära huvudet bekvämt högt och ändå att hoppa igenom sin kropp som ingen annan häst jag ridit. De flesta hästar som bär huvudet så högt tappar sin ryggverkan och får bakbensaktiviteten försvagad och efter sig. Bärigheten och ryggverkan är ju som bekant helt avhängiga av varandra.  
 
Nu har vi ytterligare en tupp i stallet vid namn Brixton, e. Callahan – Pascal, uppfödare Bertil Andersson. Min fru Isabelle har utbildat och tävlat honom upp till 1,40 med den äran. Jag har nu tagit över tyglarna då vi väntar tillökning i familjen. Känslan och ridtekniken han trivs med är påfallande lik Lunatics. Jag galopperar med i rytmen och när han backar av hindret för jag fram höften och stramar tygeln, så att han får plats att använda farten till kraft uppåt. Jag älskar den lätta sitsen, användandet av galoppen och att lita hundra procent till hästens förmåga att lösa hindret.   
 
Det som exteriört förenar dessa två hästar är den korta och starka ryggen, den mycket välutvecklade bakdelen och de något raka hasorna förenat med en framåtanda och dådkraft utöver det vanliga.
 
/Jens

Brixton #interbreedab

Ett inlägg delat av Jens Fredricson (@jensfredricsonofficial) Mar 11, 2017 kl. 12:28 PST

Jens och hingsten Flyinge Phaeton x. Foto: Rik van Lent
  
Bra ridning är alltid vacker, oavsett disciplin. Vackert är förmågan att alltid ligga ett steg före och guida hästen med små hjälper i rörelsen utan att störa varken balans, rytm eller form. Åstadkommet av ett genomtänkt system, som ihålligt skolats och gymnastiserats.
  
Disciplinerna styr form, kondition, styrka, smidighet och samling. Den skicklige ryttaren är skicklig oavsett disciplin. Att vara skicklig innebär dock inte alltid sportslig framgång, då detta fordrar ytterligare en dimension där ridskickligheten kombineras med en mängd andra viktiga parametrar för sport.
  
Livet i sadeln är en livslång skolning i ridkonst. Den ständiga strävan efter fulländning skapar ett öga och en känsla för hur hästen gradvis, långsiktigt utvecklas mot sin fulla potential. Slutsatser som erfarna skickliga tränare alltid kommer fram till är vikten av framåtbjudning, avspändhet, rakriktning, ryggverkan, genomsläpplighet och förmåga att vinkla bakbenen. Det är äktheten i detta skolande som skiljer den skicklige konstnären från den kämpande hantverkaren.
  
Nyckeln till bra ridning är logiskt nog utbildning. Att skapa en god kontakt med en erfaren skicklig tränare och ihärdigt träna helst dag efter dag, men minst vecka efter vecka med en tränares öga på sig. Att envetet repetera detaljer i sits och inverkan och utifrån detta få hästen att dansa i dess mest optimala form, tempo och takt. Att vara en bra elev handlar mycket om att var ärlig och transparant mot sin tränare, fråga om man inte förstår och alltid försöka det lilla extra. På så vis får man också ut det där extra av tränaren. Alla skickliga tränare jag känner är passionerade hästmänniskor som brinner för ridningen. De vill inte ödsla sin tid på att lyssna på bortförklaringar och andra oväsentligheter.
  
Det är olyckligtvis lätt att bli alltför ensam i sin vardagliga ridning utan några skickliga ögon på sig. Möjligheten att kunna ställa frågor eller be en duktig ryttare att sitta upp och visa vägen för att komma vidare, är betydelsefull och önskvärd.
  
Jag vill uppmuntra unga ryttare att tala om ridning, studera ridning, rida tillsammans och vara ärliga mot sig själva och sin häst i den eviga strävan mot fulländning. Därigenom kan det bli inne och åtråvärt att rida bra- det vill säga vackert.   
  
/Jens

Lunatic gick hela vägen till OS medan Sunny Girl (till vänster på Piazza Di Siena i Rom) blev en mycket framgångsrik ungdomshäst åt Nicola Philippaerts. Foto: Tomas Holcbecher och Privat
 
Jag startade årets tävlingssäsong i Helsingborg som bjöd på goda förutsättningar att värma upp, hoppa fram och tävla. Utanför det sportsliga blir det tydligt att tävlingarna mer är en mötesplats för kamratskap.
Hemma sliter alla hårt för att få ihop livspusslet med familj, hästar och ekonomi – ja, ni vet det som kallas livet. När vi sedan kommer på tävling är det nästan lite semesterstämning. Det hejas, skämtas och berättas historier om vilka fantastiska hästar som har köpts under vintern. Eller vilka unghästar hemma som visar alla kvalitéer och lite till som en häst kan ha.
Jag är inget undantag! För när tron på mirakel är borta har jag lagt stövlarna på hyllan. Om sanningen ska fram så har bara en handfull hästar, av de hundratals jag har haft i träning, blivit internationella vinnare på högsta nivå. Så som RS Lunatic, RS Isac och Diorissimo. Är alla de andra hästarna då en del av ett misslyckande? Tvärtom, tycker jag!
 
Jag är noga med att alla hästar i stallet ska trivas och må bra, samt få en god grundutbildning. När jag känner att hästen har utvecklats till toppen av sin förmåga, strävar jag inte längre efter att hoppa den i högre klasser. I stället kan min magkänsla säga mig att hästen kan tillföra en enorm glädje i ett annat stall, där ambitionsnivån för ryttaren stämmer med hästen förmåga. Den ryttaren får då en välutbildad, trygg och konkurrenskraftig häst på sin nivå.
Exempel på hästar som med sina nya ryttare tog sig till internationella mästerskap för junior och young rider är Linda Hallgrens Otto Marco och Muscot, Amanda Kjellbergs Kurage samt Nicola Philippaerts Sunny Girl.
 
Att matcha hästar är en konst som kräver fingertoppskänsla. Ett bra tecken att man är på rätt väg är att hästen efter ritten skrittar ut avspänd och nöjd. Efter debut i en klass tycker jag med fördel att man kan gå ner två klasser på nästa tävling. Detta är i princip praxis hos ryttare som rider svår klass. Har man debuterat 150 centimeter en helg, är det väl utmärkt att starta nästa meeting med en 1,30-klass.
Önskvärt vore om detta tänk även hängde med i lägre klasser. Har en ryttare debuterat 120 centimeter med framgång en helg krävs ofta en principfast tränare som får ryttaren att hoppa en lägre klass vid nästa tävling, vilket skulle vara det bästa på lång sikt.
 
Jobba med fördel mot prestationsmål. Resultatmål har ofta en förmåga att styra tankarna till konkurrenterna, vilka du inte kan styra.

/Jens
  
Film på Sunny Girl i Falsterbo 2009:

Till vänster ”next generation” i form av Baltic, 5 år, e. Cardento – Pascal. Uppfödare är Bertil Andersson. Foto: Privat och Ida Röök
  
Vinter är inte bara snö och kallt, det är också en tid för återhämtning och reflektion. När hästarna tar det lite lugnare ges det tid att analysera hästarnas träningsmetodik, träningsupplägg, träningsfaciliteter, träningstider och slutligen hur man själv håller sig i en fysiskt god form. Finns inte motivationen kan man glömma allt ovan skrivet och ta sig en funderare över om man valt rätt intresse i livet.
  
Efter en tids reflektion växer en vilja att utveckla och förbättra. Det är så lätt att hamna i gamla trygga hjulspår. Gör man som man alltid har gjort, går det dock som det alltid har gått.
Ofta är det rädslan som styr vad ryttaren avgör är möjligt eller inte. Rädsla för att inte lyckas eller räcka till kan begränsa vilken person som helst till att bli en försiktig problemsökare, i stället för en hängiven möjlighetssökare.
Denna utvecklingsbenägenhet är ofta det som skiljer de framgångsrika ryttarna från de övriga. Inte själva ridskickligheten, vilket man kanske ofta tror. Att våga tänka utanför de ramar ens omgivning anser vara realistiska kräver både mod och hängivenhet. Med detta skrivet menar jag inte att timmarna i sadeln, letandes efter fulländning, inte har betydelse. Att hästen jobbar i balans, avspänd genom hela kroppen och släpper ner sin hals lugnt sugandes på bettet – är en förutsättning för att kunna skola den unga hästen till en framgångsrik och hållbar GP-häst.
  
Får ryttaren tillgång till en färdig häst, inriktas fokus mer på den tekniska ryttarfärdigheten i banhoppningen. En tidigare ryttare har då redan lagt 1.500 skickliga ridtimmar på hästen, för att denne ska bli färdig för svår klass. Utan dessa skickliga timmar i sadeln utvecklas ingen svårklasshäst, oavsett hästens talangfullhet som ung.
  
Jag har fem spännande, nyblivna femåringar i träning. De flesta är grundridna och kan hoppa 1,00-bana på träning, men är ännu inte startade. Under inomhussäsongen tävlar jag inte gärna så unga hästar, då jag tycker förutsättningarna för uppvärmning och framhoppning är begränsade i Mälardalen. Klimatet gör att framridningen ofta styrs till en frusen utomhusbana och framhoppningen begränsas till sex ekipage.
Däremot hyr jag gärna ett ridhus en halvdag, bygger en bana och ger varje häst den tid den behöver. Femåringarna börjar sedan tävla utomhus. Här har vi en väldigt bra försäsong med tävlingar av riktigt bra standard inom rimligt reseavstånd såsom Sundbyholm, Norrköping, Strömsholm, Årsta-Runsten och Hammarö. Alla dessa tävlingar har bra med unghästklasser som ger hästarna goda förutsättningar att både kvala och förberedas till Falsterbo.  
   
Av samma anledning som för femåringarna, tävlar jag heller inte sexåringarna inomhus nu på våren. När de under hösten däremot är befästa i 1,30-hoppning, får de åka med på några nationella tävlingar inomhus där det finns goda förutsättningar att både värma upp och hoppa fram. Sjuåringarna tävlar jag mer på. Om de känns kapabla får de tävla internationellt, i den mån det finns passande tävlingar.
  
Förhoppningen är att några av de här unghästarna ska bli framstående sportindivider. Helst allihop, men så enkelt är det ju inte. Det är mycket som ska stämma, men en sak tycker jag de flesta bra hästar har gemensamt redan från början – ges de rätt förutsättningar, så hoppar de felfritt. Vem som blir bäst står skrivet i stjärnorna!
  
/Jens

Karmel vd Watering 1332. Foto: Roland Thunholm
  
Hästar och ryttare i vinterskrud är Mälardalens vardag minst fem månader om året. Långkalsonger, broddar, ländtäcken, snösulor och annat som 90 % av världens ryttare inte vet existerar. Det är minst sagt en fostrande tillvaro att vara ryttare vintertid i Mellansverige, för att inte tala hur det är i norra Sverige. Det är en hård selektering där endast de riktigt motiverade ryttarna övervintrar med motivationen intakt.
  
Akademistallmästare Kurt Wiksell, som var vår första ridlärare, sa alltid att det inte blir något av ”vackert väder-ryttare”. Jag kan nog instämma. Vad är det då som gör att jag längtar efter att lasta hästarna och åka till Södertälje första helgen i december för att tävla i tre dagar? Det är förstås passionen för hästarna, ridningen och sporten. Längtan efter att hitta nycklarna i ridningen för respektive häst som gör att den utan ansträngning, avspänt och smidigt hoppar en sådan där riktigt härlig runda som gör att man blir helt salig och glömmer bort minusgrader, is och att man inte har någon känsel i tårna.
 
En annan aspekt för en snart femtioårig ryttare har John Whitaker elegant beskrivit när han svarade på en journalists fråga:
”Är det inte jobbigt att åka världen runt helg efter helg?”
Han svarade med sin underbara Yorkshire-dialekt:
”Well, it beats working!”
  
Södertälje erbjöd goda förutsättningar för att tävla på nationell nivå. Bra underlag, banbyggnation och hyfsat hindermaterial gjorde att mina tre hästar fick väldigt bra erfarenheter med sig hem.
  
Karmel vd Watering, som endast är sex år gammal, imponerar på mig vid varje tävling. Kaxig och fullständigt orädd hoppar han som en gummiboll studsar, med en blixtrande frambensteknik. Han är en riktigt toppmodern hopphäst som på ett utmärkt sätt förenar kapaciteten från Diamant de Semilly med Quick Stars blixtsnabba reaktioner. Min uppgift med Karmel är att hjälpa till med balansen och störa honom så lite som möjligt.
  
Jag har tagit upp honom lite i klasserna i vinter för att ligga något före, då han kommer betäcka fullt ut 2017. Lussan har hjälpt mig med dressyrarbetet under hösten och galoppen är nu bitvis riktigt bra. Jag får göra upprepade övergångar mellan trav och galopp som till en början blir lite kantiga. Men med lite sidförande skänkel vid övergången till trav, för att sedan hitta takt och spårning för ytterligare en fattning, gör honom riktigt smidig samtidigt som en fin och ärlig bjudning till båda tyglarna utvecklas.
  
Jag gillar Lussan, hon plockar på något sätt fram det bästa hos både ryttare och häst utan att ställa alltför små krav under passets gång. Hon gillar Karmel trots att han är långt ifrån någon dressyrhäst, det är respekt! I vinter ska jag fortsätta gymnastiseringen, utveckla den förvända galoppen och förbättra galoppombytena. Längtar redan efter nästa ridpass.
  
Good horses make good riding!
/Jens

Lasse Bilock i föredömlig stil.

Lars Bilock måste ha varit en mycket skicklig ryttare, för under min uppväxt var det var just det som diskuterades när hans namn kom på tal. Efter en framgångsrik tävlingskarriär blev han en uppskattad tränare som i sin tur fostrade många av dagens ryttare och tränare.

Lasse var hippologiskt skolad på Strömsholm, där han började som remontryttare för att senare komma tillbaka som både lärare och chef. Han var klassiskt skolad i ridkonst och hästutbildning med ett utvecklat öga för hästens form under ryttare. Med en dådkraft utöver det vanliga, hjälpte han många elever att tro lite extra på sin egen förmåga när hinderna började höjas mot stödens topp. Full av ödmjukhet och ett härligt självförtroende, såg han inget som omöjligt. Oavsett om det gällde hästar och ridning eller hans stora intresse flygning.

Min första kontakt med Lasse fick jag när han 1993 ringde mig, som då jobbade på Hovstallet som kavaljerskusk, för att erbjuda jobb som hopplärare på Ridskolan Strömsholm. Samma eftermiddag kom han med sitt flygplan till Bromma. Tillsammans flög vi till Strömsholm, där han på ganska låg höjd visade och berättade om ridskolans alla fördelar.

När det var dags att landa lutade han sig bakåt. Med ett allvarligt leende där bara ögonen skrattade, bad han mig att landa planet. Jag tog tag i spakarna och planet gjorde några krumsprång innan jag hittade balansen i det. Lasse sa lugnt:

”Du, det är precis som att rida”.

Ner kom vi och måndagen veckan efter gjorde jag min första arbetsdag på Ridskolan Strömsholm.


Jens och Rebecca B framför Vita ridhuset, Strömsholm 1993.
  
Historien om RS Isac har jag skrivit om förut, men jag tänkte berätta några andra fina historier med Lasse i huvudrollen. Med mig från Hovstallet hade jag Rebecca B född 1989 e. Robin Z – Wedekind, uppfödare familjen Fredricson. Det var en stor häst med ett mycket fint hopp, långa bakben och inte helt enkel att grundrida i balans. År 1993, när Rebecca var fyra år gammal, satt jag och trimmade henne i Röda ridhuset då Lasse kom in. I karakteristisk stil, ställde han sig vid väggen med ena benet och ryggen mot sargen. Efter att ha iakttagit mig en stund, sa han:

”Det där kommer inte bli bra det där du”.

Därefter gick han. Jag minns att jag tyckte han var för gammal för att tillföra mig något nyttigt. Snacka om att jag var naiv! Han hade förstås rätt, jag red henne på bogarna utan att ha varken förmåga att få henne att spåra eller jobba genomsläppligt. Rebecca blev rätt bra ändå, men någon topphäst utvecklade jag aldrig ur henne trots att hon var ett bra grundämne. Långt senare frågade jag Lasse varför han inte hjälpte mig. Hans svar var klockrent:

”Du var inte mogen för det. Hade du efteråt kommit och frågat varför det inte skulle bli bra, hade du varit mogen att lära dig och då hade jag med glädje hjälpt dig”.

Under en morgonfika på Markan berättade Lasse:

”Det kommer vara en steeplechase på Täby mellan hoppryttare och fälttävlansryttare.  Du kan rida Zodiac”.
Zodiac, född 1989 e. National Zenith xx – Moltke I, var under utbildning till skolhäst i hoppning. Jag tyckte det lät spännande och Lasse, Biggen och jag började träna honom för loppet.

Ganska omgående började vi träna på Strömsholms magnifika galoppbana med rejält höga steeple-häckar, som upplevdes särskilt höga när Zodiac försökte hoppa över istället för igenom dem. Det var lättare att lära hästen än mig att hoppa häckarna. Själv försökte jag banhoppa häckarna med omhoppningskänsla, men det föll inte Lasse i smaken. Högröd i ansiktet kom han springande och tjoade:

”Rid framåt för fan! Om du ligger rätt, stå still. Om du ligger fel, öka för allt du har!”

Det var då jag kände att steeplechase inte var något för mig. Med smicker om min goda ridning och tal om att hästen var i toppform, lät jag mig dock övertalas och helt plötsligt var vi på Täby.

När vi kom dit visade det sig att jag var den enda hoppryttaren i fältet. Övriga tio tillhörde kategorin galna fälttävlansryttare, med mestadels fullblodshästar. Lasse var så exalterad och supporterande att jag inte kunde dra mig ur, hur gärna jag än ville. Zodiac hoppade fantastiskt och jag fullkomligt flög över häckarna. När upploppet kom, kunde vi hoppa de sista hindren med klungan 50 meter bakom. Lasse var så glad, han trodde han fått en Strömsholmslärare som jockey.

I Lasses värld var ingenting omöjligt. 

Vila i frid min vän.


Gratuleras till segern i steeplechase. På bilden Staffan Lidbeck, Fredrik Jönsson, Paula Törnqvist och Jonas Hugosson.
Foto: Hästjournalen/Roland Thunholm

Full fjäder. Foto: Lisa Chröisty

När hästen har utvecklat styrka och smidighet att med fjäder hoppa igenom kroppen rakt och avspänt, börjar den med lätthet ta sig an stora hinder. Känslan hos ryttaren är att anspänningen är viktigare än farten. Så länge hoppryttaren har farten som esset i rockärmen är inte hästen tillräckligt gymnastiserad och stark för att under oavlåtlig framåtbjudning vänta på ryttaren när denne för sitsen och skänkeln ber om ett språng till, med en lätt förförisk kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun.

Det är tyvärr inte så att det hux flux infinner sig en hundraprocentig balans, fjäder och kontakt som bevaras över tid. Det krävs en ständig strävan i det vardagliga lösgörande arbetet, där den erfarna hästen fintar ryttaren som en skicklig trollkarl fintar sin publik. Anders Lindgren sa alltid: ”För mycket eller för lite skämmer allt.”

Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men det gör jag idag. Det handlar om att prestationen som utförs är ett sammantaget resultat av en mängd handlingar. Som ryttare analyserar man ofta det korta perspektivet; hur hoppade jag fram? Vilket bett red jag med? Ändrade jag foderstaten? Och så vidare. Därefter övergörs gärna de faktorer som bedömdes ge resultatet för den framstående placeringen och vid nästa tävling glöms helheten bort.

Åter till den spännande fjädern i hästens mekanik. I det system jag är skolad i är det vikthjälperna, sätet och överskänkeln som är de tongivande hjälperna och som skapar de vackra tonerna i ridningen för att överlåta till handen att visa vägen och möta upp de framåtdrivande hjälperna. De sätter höjd och spänst i galoppsprånget och kvar till underskänkeln finns den vackra uppgiften att påverka snabbheten i fotförflyttningen. Detta kan endast uppnås om det systematiskt tränas över tid. Lång tid i en tonårings tidsuppfattning och relativt kort tid om man ser det ur en 49-årings perspektiv.

Framåtbjudningen, rakriktningen och avspändheten ska vara den slingrande stigen som skall följas från unghästen genom hela utbildningen. Fram till att i samlad galopp hoppa ett hinder på 160 cm, landa och kunna göra en vacker övergång till skritt fem språng senare. Den mest kritiska fasen är att lyckas få hästen att röra sig taktmässigt igenom kroppen, släppa ner sin hals med bakbenen aktiva och bärande. Känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge. När detta uppnås, finns embryot där hästen lämnat stadiet som bengångare och övergått till en ryggångare.

Den starka färdigutbildade hästen kräver också ett vardagligt utvecklat arbete för att hitta den bästa möjliga gymnastiseringen. Det känns så härligt när hästen i balans galopperar genomsläppligt till ett hinder, hoppar igenom kroppen, landar lätt bockandes med huvudet lekfullt ruskandes och med sitt kroppsspråk säger: ”Jag älskar att hoppa!”

/Jens

Bricco, en av hästarna jag inspireras av att rida. Foto: Bo Bennergård
  
Efter en lång tävlingsturné är det fantastiskt skönt att komma hem och låta hästarna vila några dagar, för att sedan omsorgsfullt börja arbeta med grunderna igen – back to the basics.

I ett härligt septemberväder, red jag idag ut till Österängarna med åttaåriga Bricco e. Callahan – Ragazzo. Som vanligt börjar jag ridpasset med en aktiv skritt på lång tygel. Med Briccos alla muskler arbetandes utan några motstånd, huvudet lågt och svansen svängandes från sida till sida. Därefter plockar jag upp tyglarna, rider med en hand och gör honom beroende av vikthjälperna.


Bricco arbetar fint på Österängarna.
  
På bakvägen till Löten finns en härlig ridväg som slingrar sig fram genom skogen. Där ges ett utmärkt tillfälle att elegant få Bricco att återfinna sin jämnvikt. Genom att påverka hans balans i sidled, sträcker och sänker han huvud och hals i varje sväng. Snart frustar han nöjt samtidigt som alla spänningar släpper även i traven.

Väl nere på Österängarna har jag en favorithage som sluttar lätt. Där börjar jag jobba på volter, åttvolter och serpentiner. Det höga gräset uppmuntrar Bricco att lyfta framknäna och jag känner tydligt hur han arbetar med magen. Känslan är ungefär som när jag travar cavaletti.

Galopparbetet föredrar jag att göra på banan, då gräset känns lite halt för Bricco som inte riktigt bär sig än. Jag jobbar på att han tydligt ska spåra och ge efter. I vänster varv vidgar jag volten samtidigt som jag rättar in framdelen framför bakdelen, tills jag får ett tydligt jämt stöd på båda tyglarna. Jag lyckas momentant, proceduren upprepas och resultatet blir långsamt mer och mer befäst.

I höger varv rider jag Bricco till en börjar lätt utåtställd. Jag greppar honom tydligt mellan ytter tillbakadragen skänkel och inner framdragen skänkel, fram till ytter tygel. När han formar sig i bålen lirkar jag lätt med innerhanden tills han släpper ner halsen och ställer i nacken. När detta fungerar känns det tydligt hur han arbetar igenom hela kroppen. Vi avslutar med ett språng över ett räcke på en meter. Sanningens minut! Om han genomsläppligt galopperar fram, hoppar rakt, avspänt och spänstigt för att landa och sträcka halsen framåt med bibehållen bärighet – då har mitt gymnastiserande arbete varit bra. Det blev ett magiskt språng, jag skrittar sedan hem och funderar på hur nästa ridpass ska läggas upp.

Känslan i det vardagliga, omsorgsfulla arbetet gör den stora skillnaden.

/Jens