Fjädern är spänd! Jag och Colmar 1179 finslipar formen.
Foto: Sara Silfverberg
  
Gymnastiseringen har en avgörande betydelse för hur hästens spänst och fjäder kommer att bibehållas, samt till och med utvecklas med åldern. Rid hästen framåt och håll den rak, är ju en genialisk instruktion. Det är alltför lätt att hästen tappar spårningen och sätter ryttaren på sin starka sida.
  
Detta sker när hästen per automatik förböjer halsen och skjuter ut bogen, samtidigt som ryttaren ivrigt försöker påverka hästens form framifrån. Vilket resulterar i att den starka sidans bakben placeras inunder hästen mot dess medianplan. Det är en konst att påpassligt bibehålla spårning och takt, medan ryttaren letar efter genomsläpplighet i hästens kropp från nos till svans. Samtidigt som hästen under bjudning är helt avspänd. Här somnar man! Var finns det understrukna och kommentarerna i marginalen?
  
Anders Lindgren förklarade för mig att vid instudering av ridlära måste läsaren välja ut en specifik häst, vilken denne föreställer sig rida. Annars kommer inte teorin att omsättas i praktiken, utan blir bara någon form av onödigt vetande. Majoren hade oftast rätt.
Under många av ridpassen spelade han klassisk musik på hög volym. Det var Mozart, Beethoven, Bach och allt vad de nu heter. Själv har jag alltid lyssnat mest på hårdrock, men har fått en aning mindre svart musiksmak sedan Filippa intog Slottsvägen 26.
  
Under ridpassen för Anders kunde jag rida i tio minuter utan instruktion – till dess att han plötsligt stängde av musiken för att börja diskutera sits, övningar, tygeltag och form. Samt en massa annat också förstås, ni vet det som kallas livet. En gång frågade jag honom varför han lyssnade på Mozart när vi skulle träna. Det kändes som att han var i sin egen värld, att han inte engagerade sig i min ridning.
"Men käre Jens, jag rider ju med!"
Det var precis det Anders gjorde, han föreställde sig att han red den häst jag satt på. För att hitta denna djupa fokusering och inlevelse, tyckte han det passande med denna för honom njutningsfulla musik högt i bakgrunden. Han kunde sätta sig in i exakt hur han ville att hästen skulle ridas eller hur jag skulle sitta, allt i enlighet med ridläran.
  
Hans beskrivning av hästens starka respektive svaga sida var så målande och tydlig. Låt oss likna hästen som en banan. Den sida som är konvex, illustrerar utsidan på bananen och upplevs som den starka och stela sidan. Den andra sidan som då mycket riktigt är konkav, är insidan på bananen och upplevs som den svaga och mjuka sidan.
Innan jag träffade Anders fokuserade jag mest på den konvexa sidan. Istället började jag nu alltid med att, under framåtridning, bjuda hästen stöd på den konkava sidan. När hästen väl tar ett ärligt stöd på den svaga sidan är det ganska lätt att ställa den i nacken även åt den starka sidan.
  
Anders uppfattning om oliksidigheten härrörde han till påskjutet. Han menade att om man alltför mycket jobbar med att lösgöra den stela konvexa sidan, då bromsas där påskjutet och hästen kommer bara att försvara sig med att gå på dubbla spår och förböja sig i halsen. Bjud den hellre stöd på den konkava mjuka sidan och aktivera den svaga sidans bakben, tills hästen har ett jämt påskjut. Då kommer den också villigt att ställa i nacken och forma sig i bålen åt andra hållet. Om ni inte är besjälade ryttare och nu valt ut en favorithäst och ridit med, kan ni lika bra kolla på Melodifestivalen, käka chips och vara som vanliga människor en lördagskväll!
  
Anders sa en gång att han trodde att han var född till häst i en människas kropp, då han tyckte sig känna vad hästarna tänkte och ville. Jag kallar det horsemanship de luxe! Han fick mig att förstå att lösningen för de problem jag uppfattade som hästens, bara kan lösas av mig som ryttare. Anders gillade inte att man skyllde på hästen.
"Hästen kommer ju inte att stå i boxen och rätta till problemen. Man gör sina hästar, min lille vän, de är en spegelbild av din ridning, omsorg och kärlek."
  
Bjudning, rakriktning och spänst blev viktigare än nollrundor. Helt plötsligt började mina hästar att dansa och jag kunde hoppa rundor på ett sätt jag tidigare inte hade varit i närheten av. Fortfarande kan jag känna att Anders sitter på min axel och viskar:
"Dra inte i starka sidans tygel!"
Eller:
"Kittla honom mellan revbenen, så kommer magen och ryggen till arbete."
Saknar dig Anders!
  
För er som hör denna beskrivning om hästens rakriktande arbete för första gången, kan detta verka både svårt och obegripligt. Tro mig, jag vet! Nyckeln till förståelse gällande allt rakriktande arbete handlar om inlevelse. Rid med, oavsett om du är i sadeln eller på läktaren!
Att hästen går på tygeln betecknas av en oavlåtlig framåtbjudning, eftergivenhet i mun, nacke och hals, en god ryggverkan och aktiva bakben.
  
/Jens

Här är jag och hästen Bona Dea, från allsvenskan i Fjälkestad 1986. 

När jag gick i årskurs nio var Dadde Nätterqvist en flitig gäst på Flyinge. Han var en besjälad häst- och djurmänniska med en tävlingskarriär av högsta rang. Pappa hade bett honom att hjälpa mig med Bona Dea (31) e. Dragon – Nepal – Tokajer, uppfödare familjen Fredricson. Bona Dea kunde hoppa, men att rida henne var inte det enklaste. Hon hade hellre skavt av mig mot ett träd än gett efter i nacken en sekund, om ni förstår.

Dadde startade lektionen och jag fick galoppera mot hinderna med en helt stilla hand, för att sedan räta upp mig sista steget när hästen taxerade. Bona Dea hoppade bättre och bättre. Med sin karakteristiska röst hörde jag Dadde ropa: "Braaa!"
Jag fick mycket beröm och stämningen i manegen var nästintill religiös. Dadde var predikanten, jag var på väg att bli troende och ridläran var bibeln.
"Skritta hästen pojk, långa tyglar och ta den inte i munnen!", avslutade han lektionen och gick därefter upp till chefsbostaden för en drink före middagen.

Vi åt ofta middag i köket, även när det bjöds på lite finare middagar. Jag tror att det var av praktiska skäl eftersom mamma både skulle duka, laga mat, servera och vara värdinna. Det tog helt enkelt för lång tid att dinera i matsalen, som låg en bit bort från köket. Utan mammas förmåga att känna av stämningar och elegant kunna avbryta pappa, när han alltför länge visionerade om Flyinges framtid utan att någon annan kom till tals, hade nog inte alla miljoner från näringslivet rullat in och gjort att Flyinge hade en blomstrande period i sin åttahundraåriga historia.

Jag minns hur jag stod i hallen och försökte få av mig ridstövlarna, när jag hörde pappa och Dadde konversera i köket.
"Hur gick det för Jens?", frågade pappa nyfiket.
"Braaa, men allt han gör är fel, fel, fel."
Mamma ryckte som vanligt snabbt in och sa med sin glada stämma:
"Nu pratar vi om något annat!"
För att slippa passera middagsbordet och de tiotal gästerna, smög jag ut ur i huset i bara strumplästen och gick in via framsidans dörringång istället.
När kaffet sedan serverades på andra våningen, hade min nyfikenhet trängt undan stoltheten. Jag smög in mig i soffan bredvid pappa och lyssnade när de pratade om allt från hästavel till papegojor.
Till slut kunde jag inte låta bli att fråga:
"Dadde, vad var det jag gjorde för fel?"
"Det är du för ung för att förstå. Du red bra idag!"

Tillbaka till Major Lindgren och historien som jag inledde i förra blogginlägget. Dagen efter Anders hade varit och studerat min kunskapsstatus, ringde jag honom för att höra hans åsikter.
"Jag visste att du skulle ringa. Du kommer att få ett brev som jag håller på att skriva."
Några dagar senare kom det mycket riktigt ett handskrivet brev, med en mycket vacker handstil. I brevet stod ungefär samma sak som Dadde hade förmedlat tjugo år tidigare – allt jag gjorde var fel och dessutom hade jag utvecklat ett antal ovanor.

Det bästa med brevet var att Anders erbjöd sig att hjälpa mig. Med glädje, som han uttryckte sig. Vid den här tidpunkten hade Anders tappat intresse för dressyren och jag märkte dessutom att dressyr-Sverige hade tappat intresse för honom. Anders hade dock ett brinnande intresse för ridning och hästens gymnastisering, det var helt enkelt ett utmärkt läge för mig att ta del av hans kunskap. Vårt samarbete utvecklades väldigt snabbt till en vänskap, där hängivenheten för ridkonsten stod i fokus.

I Amerika kallades Anders för "the man with the red cones". Lektionerna började alltid med att jag fick sätta ut koner, som varje gång placerades på olika sätt beroende på vilka övningar han ville jobba med. Vägen, vikthjälperna och blicken fick en helt ny innebörd när jag skulle manövrera hästarna mellan konerna utan att tappa takten. Vikthjälpernas betydelse och funktion, i syfte att både lösgöra och ersätta en alltför dominant hand, var alltid i fokus. Anders älskade verkligen hästar och såg undervisningen som ett sätt att, via ett klassiskt system med hundraårig tradition, skapa lyckliga hästar. Allt på ett vackert, moderniserat vis.

Jag hade gett mig på att tolka Ridhandboken många gånger tidigare och gett upp lika många gånger som jag hade börjat. Om jag inte somnade, smög sig hjärnan iväg på andra äventyr och när det var dags att vända blad hade jag inte förstått någonting. Nu började vi tolka Ridhandboken ihop, vilket gav mig en helt annan förståelse för momentens innebörd. Det blev enkelt och logiskt och för första gången läste jag innehållet med intresse. Anders försåg mig med mycket litteratur, där han hade strukit under viktiga avsnitt samt skrivit kommentarer i marginalerna. Ett äkta intresse för ridkonsten hade fötts.

Anders och jag började nu jobba på funktioner och detaljer som repeterades vecka efter vecka. Arbetsmetoden var att lära hästen rätt, repetera och berömma. Till en början upplevde jag detta som att vi inte gjorde någonting. Jag hade alltid strävat efter att nå målbilden så fort som möjligt och nu skulle jag istället följa ett system, med korrekta repetitioner i syfte att nå ett fulländat resultat.

Till en början blev det dock inte mycket till fulländning. Jag kände mig passiviserad och hade ibland svårt att leta efter svaren via det som jag egentligen visste var en korrekt grundridning. Med detaljer som att ställa hästen i nacken, böja den i bålen, att ställningen skulle ha en sådan ringa grad att ryttaren kunde ana nosvingen och så vidare. Det var svårt när jag hade invanda sitsolater och alltid hade korrigerat hästens form mer eller mindre framifrån.

Anders tålde inte hjälptyglar. Han ville att hästarna skulle ridas bakifrån fram till handen.
"Var glad om hästen går emot, då har den vilja. Gör den rak, forma den korrekt och förför hästen med en stilla fjädrande hand", var en typisk instruktion från Anders.
Det som skulle utveckla min ridning allra mest, var synen på hästens starka och svaga sida. Mer om detta i nästa blogg!

För mycket eller för lite skämmer allt!

/Jens

Major Lindgren och jag! 

Barackbanan var en ridbana belägen på Strömshom där idag nya ridhuset ligger. Det var en bra plats att rida på om man ville vara lite för sig själv och trimma. Den här dagen i slutet av april 1994 var just en sådan. Löven hade precis börjat titta fram och i backen upp mot matsalen satt Anders Lindgrens döttar Lalla Granath och Eva Lindgren och drack kaffe bland blåsipporna. Anledningen till att jag ville rida ostört var Isacs ovilja att lyssna på mina förmodligen otydliga och dåligt timade hjälper, i mitt försök att få honom att böja på nacken.
Efter en halvtimme, då jag var betydligt svettigare än hästen, reste sig Lalla upp och kom lite ledigt gående ned till ridbanan. Med ett leende från hela ansiktet, typiskt för Lindgrenarna, sade hon:
”Synd att att inte pappa är här, han hade kunnat hjälpa dig att få hästen att dansa”

Jag minns hur irriterad jag blev. Vad skulle hennes gamla pappa kunna hjälpa mig med? Händelsen etsade sig ändå kvar i minnet och jag blev nyfiken på Anders Lindgren. Han var bosatt i USA just då, men de flesta jag frågade hade något minne relaterat till honom.
Tio år senare sitter jag på en smokingmiddag på Åsumsgården i utkanten av Sjöbo och har värdinnan Magdalena Hermelin till bordet. Det var flott bjudet och kul att se alla uppklädda vänner, med en något bättre hållning och kadens i steget än till vardags. Under middagen berättade jag för Magdalena att jag kommit på att jag inte kan rida. Eller rättare sagt, jag förstod att jag fuskade med mitt grundarbete, inte lyckades få hästarna självbärande, vackra, smidiga och välridna. Magda försökte övertyga mig om att det inte alls var så dåligt som jag ville påvisa, men jag höll fast vid min åsikt. Plötsligt utbrast hon:
”Jag vet vad du ska göra! Ring Anders Lindgren. Han har precis flyttat från USA till Lund och kan hjälpa dig!”
Det visade sig vara den bästa smokingmiddag jag varit på och jag kommer att vara Magda evigt tacksam!

Ivrig, morgonen därpå, ringde jag min pappa och berättade om händelsen. Han var en aning skeptisk.
”Du kan försöka, men förvänta dig inte för mycket. Anders är kunnig, men mycket speciell och lynnig. Med ditt hetsiga humör tror jag risken är stor för att ni blir ovänner”.
Jag ringde Anders, berättade om min nyvunna insikt och bad honom komma och titta när jag red.
Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Den bild jag skapat härrörde från bilder och rykten. Major Lindgren var för mig en gammal gubbe, uniform och armens ridhandbok. Kunde han verkligen lära mig något som jag inte redan kunde? Många frågor for genom mitt huvud, men den här gången var jag mogen för att vara ärlig och transparant. Redo att förnedras utan att försöka dölja mina brister. Tur var väl det, jag hade vid över trettio års ålder äntligen insett att jag hade tydliga kunskapsluckor i hästens gymnastisering.  Trots att jag tränat med farsan, morfar, Wiksell, Schultz, Fahlbrink, Berglund, Helde, Johansson på Brantshammar, Kyrklund, Tibblin, Jönsson, Bengtsson x 2, Gretzer, Henriksson, Fogh Pedersen, Lindstrand, Karlsson på Hovstallet, HP, Parmler, Morris, Pessoa, Eriksson, Voorn, Söderstrand (han lärde mig vad management är och mycket mer), Markne, Bilock, EKO, Essen, Fresk, Sloothaak med flera. Dessa fantastiska inspiratörer hade gett mig en grund och självkänsla att gå ett steg till i jakten på ridkonstens hemligheter. Sjukt pretentiöst, men sant.

Tillbaka till mitt första möte med Anders! Hans gröngulmetallicfärgade, handikappanpassande bil rullade in på stall Kumlatofta och han trixade elegant ut sin rullstol. Jag kände direkt att han hade något extra. Blicken och leendet som jag kände igen från Lalla i blåsippsslänten. Det fanns glöd i den gubben, man kunde fan i mig ta på det. Helt plötsligt infann sig ett lugn. Det var starkt, äkta och avklätt.
Jag visade stolt upp mina tre svårklasshästar Greve Molke, Kurage och Casa Grande. Anders studerade min ridning, men var väldigt förtegen. När jag var klar frågade han om jag inte hade några hästar med spring i benen. Han tyckte att jag hade visat upp tre ”trupphästar”.
Till slut ställde jag den oundvikliga frågan, som för mig var både känslig, jobbig och personlig.
”Vad tycker du om min ridning? ”
Han svarade lugnt och med en mycket trevlig ton:
”Din grundridning är så dålig att jag inte vet var jag ska börja”
Därefter åkte han hem. Märklig nog spred sig en varm förväntan inom mig. Fortsättning följer i nästa blogg.

Där konsten slutar tar våldet vid!

/Jens

Jag, Harm Thormählen och professor Isac när vi skulle träna inför Hamburger Derbyt. Foto: Malin Stjärnswärd
  
Hej!
   
Det året jag skulle fylla sjutton blev det bestämt att jag under sommaren skulle få praktisera på Harm och Ingela Thormählens berömda stuteri i Kollmar, nära Elmshorn. Farsan, som var stressad över allt jobb både som Flyingechef och stuteriveterinär, skulle skjutsa mig till färjan i Trelleborg. Försenade körde vi äntligen iväg, men väl i Ystad kom vi på att det var Trelleborgsfärjan vi skulle ta. Jag har aldrig åkt så fort på småvägar i hela mitt liv, men kom i sista sekunden med på rätt färja. Harm kunde hämta mig i Travemünde och mitt första äventyr på egen hand hade börjat.
  
Tyskland bjöd på en fantastisk sommar. Sol och varmt, precis som somrar ofta är när man tänker tillbaka. Jag fick vara med på träningar, fölvisningar och halmskörd. Mocka ur boxar med tolv månaders permanentbädd och även rida en del. Det som verkligen gjorde intryck var när Harm tog med mig till legendariska Hamburger Derby i Klein Flottbek. Vi gick banan tillsammans och jag minns hur jag tänkte att det här skulle jag vilja göra! Vann gjorde Hugo Simon på heta och häftiga Gladstone. Det var ett minne som etsade sig fast och jag fantiserade ofta om hur jag kom ned för banken och flög över det vita planket. En längtan som senare övergick i energi och drivkraft.
  
RS Isac, som jag presenterade i förra inlägget, visade sig vara en mycket intelligent och hindersmart häst. När jag 1995 blivit uttagen att hoppa Rastell i Falsterbo, tog jag med honom som andrahäst. Isac fick gå både Derbykvalen och Derbyt, vilket han gjorde på ett utmärkt sätt. I och med detta var ett litet frö sått – kanske skulle drömmen om Hamburg bli till verklighet?
  
1998 var det dags. Jag kommer fortfarande ihåg hur pirrig jag kände mig i hela kroppen. Harm hade fixat en personlig inbjudan till mig och jag skulle alltså få rida Hamburger Derby! På vägen dit åkte jag till Harm för att träna. Han hade mer eller mindre byggt upp derbyt i miniatyr på sin stora gräsbana. När jag sadlat upp Isac och börjat rida fram, kom han ut för att hjälpa till. Jag glömmer aldrig hans min när han förstod att jag skulle hoppa derbyt på den lilla tjuriga fuxen fylld med trakehnerblod. Det såg ut som att han hade svalt en citron. Isac var nämligen inte så bra på träning, han var väldigt tittig och spänd samt hoppade ansträngt och begränsat. Inne på banan fick vi ett fantastiskt samspel, liksom vingar, men det visste ju inte Harm.
Med en sådan där tysk allvarsmin gick han fram till mig, och föreslog att vi skulle dricka en kopp kaffe. Efter att han förberett sig länge, harklade han sig och sa:
”Jag uppskattar din entusiasm och ditt mod Jens, men den där hästen kan aldrig hoppa derbyt.”
  
Jag pläderade för min sak och efter en halvtimme fick jag sadla upp Isac igen, för att göra ett nytt träningsförsök. Denna gång gick det något bättre. På kvällen åt vi middag tillsammans och efter några Jever hade Harm mjuknat och kommit fram till en kompromiss.
”Rid kvalen, därefter ger det nog sig självt. Derbyt kan den hästen aldrig klara, men kvalen går bara i 1,50 och det kanske du kan kravla dig över.”
Det spelade ingen roll vad han sade, jag var så övertygad om att jag och Isac skulle klara det. Vi hade något som inte de andra hade.
  
Första kvalet vanns av Nelson Pessoa följd av Hugo Simon på en andra plats. Och tro det eller ej, jag och underbara Isac blev trea efter en riktigt fin runda där han hoppade fantastiskt! På lördagsförmiddagen anlände ett riktigt supportergäng från Sverige. Det var brorsan, Staffe Lidbäck, Knatte Gårdlund med flera. Alla rätt kaxiga fälttävlansryttare som gjorde sitt första besök på Derbyt. Så kom söndagen, det duggregnade och molnen låg lågt. Jag trimmade Isac, som den morgonen kändes ovanligt smidig. Man kunde känna hur stämningen riktigt växte i takt med att förväntansfulla människor strömmade in på området för att se Derbyklassen.
  
Jag gick banan själv två gånger, jag hade ju redan hoppat den hundra gånger i fantasin då bansträckningen varit densamma varje år sedan 1920. När jag var klar kom Peder med följe. Med en något bekymrad ton, fylld av ärlighet som kom hundra procent från hjärtat utbrast han:
”Du kan inte hoppa det här, du kommer att slå ihjäl dig!”
Staffe stod bredvid och nickade. Knatte var så exalterad att han inte kunde stå still. Jag var verkligen ensam om att tro att jag och Isac skulle kunna ta oss i mål. Några förhoppningar om placering hade jag inte. Peder var helt enkelt rädd om sin ende brors hälsa, och mån om att han skulle klara livhanken, förmaningarna var i all välmening. Han kunde helt enkelt inte se Isac ta sig över dessa jättehinder.
  
Kort innan jag skulle starta kraschade Peter Weinberg i en stor oxer och gick omkull. När jag väl skulle in på banan fick vi vänta utanför en stor järngrind, som inte gick att se igenom. Då hörde jag plötsligt publiken skrika högt och förstod att något hade gått riktigt illa. Nelson Pessoa hade störtat med Darco-sonen Loro Piana Non Stop. Ambulansen kom och det tog säkert en kvart innan jag fick trava in på banan.
  
Regnet hade tilltagit och stämningen var på något sätt allvarlig. Det var nog fler som undrade vad den där okände svensken skulle in på banan att göra, med en markbunden och tittig liten svensk halvblodsfux. Jag kommer ihåg hur jag viskade till Isac:
”Kom igen och hjälp mig nu!”
Jag red en av mina bättre rundor i karriären och blev trea. Ludger vann med Champion du Lys. Vilken magisk känsla att skritta in på prisutdelningen! På kvällen anordnade Harm en stor fest för alla som varit med och hejat på oss. Han höll ett fantastiskt tal där han berättade om träningen och hans misstro till Isacs förmåga. Han avslutade talet med att säga:
”Detta är ingen vanlig häst, Isac är en professor!”
Därefter blev Isac alltid presenterad som professor RS Isac när vi var i Tyskland.
  
Det jag vill ha sagt med denna gulliga historia, är att man måste tro på sig själv och sin häst om man ska lyckas. Speciellt när man debuterar en ny klass eller en ny tävling. Det är som att hitta till en gata i en storstad. Första gången är alltid värst och tredje gången förstår man inte vad som var så svårt.
  
Stora hinder kräver att hästen är väl framme till bettet!
  
/Jens
 

RS Isac och jag flyger över vita plankan efter banken.
   

Här en landslagsträning för Hans Horn, i Strömsholms röda ridhus med hästen RS Cavat.
  
Med ålder och ökad kunskap, infinner sig en lugn och behaglig ödmjukhet inför hur komplex hoppsporten är. Den är dessutom under ständig förändring. Aveln utvecklas och sporten med den, eller är det tvärtom? Man kan aldrig slå sig till ro och tro att man är fullärd. Det som är slående med skickliga ryttare är enkelheten i ridningen. Vi ska med andra ord tillägna oss en hel livstids kunskaper och färdigheter, för att göra allt så enkelt som möjligt.

Jag kan fortfarande komma ihåg min frustration när vi hade Franke Sloothaak som landslagstränare. Det var fokus på kontroll via ett utvecklat dressyrarbete, där hästen gymnastiserades tills den var helt genomsläpplig. Efter ridpassen var jag helt slut och hästarna så loss och smidiga att de travade omkring i ultrarapid med näsan i marken. 

Fantastiska Jan Fristedt, som då var sportchef, hade bjudit in mig till min första landslagskurs. Jag var inbjuden att ta med två hästar, men ansåg att bara Rastell var färdig för uppgiften.  

Jan ringde tillbaka och insisterade att jag skulle ta med två hästar. 

”Nån jävla häst ska det väl finnas på Ridskolan Strömsholm som du kan ta med”, sa han lite spydigt, vilket var ovanligt för att vara honom. 

”Okej, jag tar väl med Isac”, svarade jag, men visste i mitt stilla sinne att det skulle gå jättedåligt.  

Isac var en liten stel och tämligen sur fux som jag hade tilldelats av Lars Bilock, som var chef på Ridskolan Strömsholm när jag jobbade där som hopplärare. Isac var tio år, e. Paroll-Anart-Callaghan- Cosmos xx-Ganymed-Novarro. Han var 158 cm hög och det stelaste jag suttit på i hela mitt liv, dessutom hade veterinär Lennart Rådberg konstaterat att han hade kissing spines.
Han travade omkring i balanstrav, med huvudet så högt att jag fick titta vid sidan om öronen för att se vart jag skulle. Lennart, Lars och jag hade kommit överens om att jag skulle rida Isac utan några försök att få honom eftergiven eller lösgjord, då jag vid upprepade tillfällen totalt misslyckats med detta trots entusiastiska instruktioner från Lasse, som själv stod och böjde på nacken medan Isac räknade stjärnorna på himmeln. Istället red jag Isac i skog och mark och hoppade, för det kunde han. 

Första landslagskursen för Franke hölls i Flyinge Ryttarförenings kalla plåtridhus i Granelund. Tre kilometer bort stod Flyinges uppvärmda, isolerade stora manege med 2000 sittplatser och skrattade åt oss. I över trettio år har riksanläggningarna och Svenska Ridsportförbundet haft stora problem att hitta en tydlig affärsuppgörelse, som skulle kunna gynna avel och ridsport på alla nivåer.

Väl på plats i det kalla ridhuset, hamnade jag och Isac i första gruppen. Jag travade fram som jag brukade, med hästen extremt över tygeln i ett högt tempo. Tänk er Luca Maria Moneta, så såg det ut!

Efter en stund sa Franke:

“What are you doing Jens?”

“Well, he has kissing spines”, svarade jag. 

“For sure if you ride like that he has kissing spines!”

Vilken start på min landslagskarriär! Kände mig så dålig, önskade att någon kunde trolla bort mig eller honom. Sedan satt Franke upp på Isac och i skritt red han öppna längs väggen. Isac försökte hålla emot och sprattlade till ett par gånger, som en medelstor aborre som fastnat på kroken, innan han började frusta och andas i takt med traven. Han sökte sig nedåt med en härlig, avspänd swing i rörelsen. 

Franke vände sig mot mig med ett stort flin och sa:

”What’s the problem with this one?”

När jag sedan satte upp på Isac, kunde jag rida honom med tygeln mellan tummen och pekfingret. Det var overkligt. 

Ett par veckor senare var jag på kurs hemma hos Lasse och Liz Parmler i Kungsbacka, som regelbundet anordnade fantastiska kurser för Nelson Pessoa. Jag skulle rida Rastell och hade Frankes träning i färskt minne. Jag värmde upp i långsam trav med hästen i framvikt, näsan bakom lodplan, bakbenen kvar i stallet och ivrigt ställande höger och vänster. 

Efter en stunds uppvärmning frågade Nelson:

“What are you doing?”

Jag svarade med fraser jag precis lärt mig av Franke. 

Nelson skakade på huvudet och sa: 

 “The horse is not in balance and infront of the leg, and that is what is all about. Are you driving your car with the handbrake in?”

Han satt upp på Rastell. Satte full galopp, gjorde halt, full fart igen, vände in på små volter medan han tog upp huvudet. Den långa, sega och långsamma hingsten blev plötsligt vacker och kvick. Han fick in bakbenen och upp framdelen. 

Nelson sa leende: 

”What’s the problem with this one?”

Det visade sig att den lilla kvicka och styva Isac med ett fantastiskt hopphuvud, under Franks ledning utvecklade precis det han saknade. Rastell däremot blev bara blev ännu långsammare och segare, Franke tyckte inte alls om hingsten. Nelsons förmåga att sätta växlar i galoppen fick Rastell att visa sin allra bästa sida, medan Isac bara blev överilad i gången och det mesta låste sig i ridningen. 

Slutsats: Dessa två mästare hade totalt olika sätt att ta sig till samma mål. Idag kan jag tydligt se de olika systemens starka och svaga sidor, men det tar vi i ett annat blogginlägg. Bli inte förvånad om tränare har olika synsätt på samma frågeställning, det viktiga är att du kan låta dig ledas mot dina mål.

Rid hästen framåt och se till att den spårar!

/Jens

Jag var 18 år när jag kom på att jag ville åka utomlands och utveckla min ridning. Vi bodde då i Flyinge och jag tänkte att Danmark inte var alltför långt bort. Elisabeth Lundholm, som var lärare på Flyinge, föreslog att jag skulle ta kontakt med den danske beridaren Lindy Fogh Pedersen. Han var dansk mästare i både hoppning och dressyr och bedrev sin verksamhet i Nykøbing Mors. Jag var då en hängiven ryttare utan några större ponny- eller juniormeriter. I någon typ av diffus barndomsdröm gestaltade sig ordet Svår hoppning, att dessutom få göra det i en röd ridkavaj skulle göra lyckan total.

Att ta sig dit blev en nyttig geografilektion, Nykøbing Mors låg längst upp på nordvästra Jylland. Dessutom talades en danska som var helt obegriplig. Min räddning var att Lindys fru Bettina var svenska, vilket gjorde att Lindy och jag förstod varandra riktigt bra.

När vi kom fram var det dags för provridning och jag fick en sexårig dansk hingst vid namn Grand Canyon presenterad för mig. Jag började rida och kände direkt att han inte lyssnade till mina hjälper.

Efter tio minuter sa Lindy:

”Du kan börja arbeta honom nu”.

Pappa viskade lite diskret till mig att använda benen och ta in hästen på en volt. Men inte hjälpte det, jag var helt slut i benen och kände mig så fasansfullt värdelös.

”Jag ser att du inte kan arbeta en häst”, hörde jag det eka ridhuset.

Jag insåg att Lindy hade helt rätt.

Det är 30 år sedan nu, men jag minns det som igår. Lindy valde ändå att satsa på mig. Jag fick mocka, sköta och rida tio hästar om dagen samt följa med och tävla på helgerna. Pedagogiken var enkel- skrik högt och ilsket, allt som är fel och lite till. Förhoppningsvis kan eleven själv lista ut vad som är rätt. En ganska klassisk ridsportpedagogik, som jag tänker diskutera vidare i ett annat blogginlägg.

Det jag vill komma till är att Lindy trots det gentilt lät oss beridarlärlingar rida en gång i veckan för Gunnar Andersen, en legendarisk dansk dressyrtränare. Vi putsade stövlarna, tog på dressyrsadel och kandar. Jag minns hur fullständigt ointresserad jag var av dessa förmodligen fantastiska lektioner. Dels tyckte jag att han var gammal, dessutom pratade han en danska med ett hippologiskt ordförråd skolat långt utöver mitt.

Men det var något mer, en rädsla att han och mina ryttarkollegor skulle fatta att jag inte förstod någonting, att jag famlade i ett totalt mörker. Håll uppe garden, le och låtsas att du fattar. Rid på en volt längst bort, så att den gamla gubben varken kan se dig eller ha röstresurser nog att instruera dig. Titta bort så att du inte får någon fråga. Dessa tankar var undanflykter som skulle kosta mig många förlorade år av utvecklad grundridning. I min iver att lyckas hamnade jag i en egen liten bubbla där en autodidakt ridkänsla, baserad på att härma utan att riktigt förstå vägen till målet, blev mitt fokus. Det tog varken mig eller mina hästar mot några högre höjder.

Några år senare var det George Morris kurs på Flyinge. Under kvällen hölls en föreläsning, där han inledningsvis berättade om sin väg till medaljerna. Till min stora förvåning var det Gunnar Andersen som hade skolat honom i den grundläggande hoppdressyren. Mer allmänt känt, var det ungraren Bertalan de Nemethy som haft störst betydelse för hans hoppkarriär. Kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Det tog rätt lång tid innan jag faktiskt började förstå hur viktig grundridningen är för hästens gymnastisering. Det är inte bara smidigheten, utan även rakriktningen som är nyckeln till en ärlig bjudning till båda tyglarna. Först när detta uppnås kan hästen anses vara riktigt lydig. För att grundridningen skall få en positiv effekt på hästen, måste det utvecklas en förståelse för hästens anatomi och rörelsemekanik i kombination med en automatiserad sits och inverkan. Ett fåtal ryttare har en så utvecklad ryttarkänsla att de bara behöver känna, medan jag och många andra både måste känna, tänka och förstå.

Jag börjar förstå hur gammal jag är när många av mina läromästare, inspiratörer och tidigare hästägare rider runt på de evigt gröna ängarna. En av dem är ICA-handlaren, hingstägaren och den avsuttna hästkarlen Ole Madsen. Han var en god vän till familjen Fredricson när vi bodde i Uppsala. Dessutom var han Holsteinerfrälst, en ganska god frälsning under sjuttio-åttiotalet när det mest rann Trakehnerblod i den svenska halvblodshästen.

1989 gjorde jag militärtjänst på Livgardet som 420 Fredricson delandes våningssäng med 422 Gårdlund, vars far också var professor och mycket avelsintresserad. En dag blev jag inkallad till löjtnanten som förkunnade att jag hade fått permission för att hjälpa Ole Madsen att hämta en hingst i Danmark. Bättre än ålning medelst hasning, tänkte jag och gav mig iväg på en resa som skulle visa sig bli starten på min internationella ryttarkarriär.

Vi gav oss iväg i Oles gamla Mercedes och ett enaxlat, gult släp märkt med två stora Chiquita bananmärken, mot färjan Göteborg- Fredrikshamn. Vid hamnen väntade en riktigt gammal hästlastbil, med ett träbyggt skåp utan fönster och med ett tak så lågt att hästen fick ducka. När vi lastade av gick grimman sönder och hingsten visade upp en fantastisk ökad trav på kajkanten, barfota med en svans som nästan nådde till marken. Han var det vackraste jag sett. Hans namn var Rastell, då sex år gammal e. Raimondo- Gotyk - Atlas I- Granat- Markolf.


Rastell och jag på Hovstallet i Stockholm 1993.

På väg hem stannade vi vid en mack i Strängnäs och Ole ringde upp ryttaren han kommit överens med skulle rida hästen. Det visade sig att han hade fullt i stallet samt en del ouppklarade affärer med Ole. Jag satt där och hoppades att han skulle fråga mig om inte jag kunde rida hästen, men var alltför blyg för att föra det på tal. Sedan hände det då ofattbara, han frågade mig. Klart att jag sa ja!

Lång historia för att komma till lite slutsatser! Hingsten kunde hoppa. Han var extremt försiktig och bra bak, men lång i ryggen och svår att reglera. Jag kom in på kavalleriets officershögskola i Umeå 90/91 och började pendla från Flyinge. Det resulterade i att jag red på helgerna och att hästen reds lite hipp som happ däremellan. På den tiden var Kyra dressyrdrottning på Flyinge, så cool och skicklig som ingen annan.

Vid en middag i chefsbostaden sa hon till mig så att pappa hörde:

”Det kommer inte att bli någonting av Rastell om han inte kommer i kontinuerlig träning”.

Jag rodnade och började ursäkta mig hit och dit i vanlig ordning när man inte ser lösningar. Då sa hon på sin härliga finlandssvenska:

”Jag kan rida honom i veckorna när du är uppe i Norrland och fostras till en riktig man”.

Så blev det. Ett år senare hade jag en smidig, stark och rak hopphäst som jag skulle vinna min första 150-hoppning på, iklädd en röd ridkavaj. För att senare göra en lång och lyckad internationell karriär, där World Cup finalen i Göteborg och Europamästerskapet i Mannheim var höjdpunkterna. Vi red flitigt i det svenska nationslaget ibland annat Aachen, St. Gallen, Gijon, New York, Toronto och Falsterbo. Tack bästa Kyra. Nu började jag förstå vikten av att kunna utbilda hästar i ett utvecklat system!

Det är via dressyrarbetet man lär sig att vinna omhoppningar utan att chansa.

/Jens

Foto: Bo Bennergård

Vad är det som gör att jag efter 30 år av mer eller mindre professionellt ridande, plockar fram en intressant bok om ridningens mysterier en fredagskväll? Förvisso är kakelugnen tänd, benet brutet, Filippa ligger i famnen och Isabelle läser artiklar om biomekanik och underlag. 1600-tals lägenheten i Strömsholm med hästtavlor på väggarna och utsikt över slottet, skapar onekligen en inspirerande miljö. Men boken, den läser jag för att jag har en passion. En passion för hästar och ridkonst, en längtan efter att tävla och ständigt utvecklas.

Jag förstår idag hur viktigt det är att brinna för något, själv har jag alltid velat bli en duktig och framgångsrik tävlingsryttare. Jag inser idag vilken betydande roll mina föräldrar hade, när de supporterade mig i mina lätt tafatta försök att lista ut hemligheterna bakom de stora idolernas framgångar. David Broome, John Whitaker, Nelson Pessoa, Jan-Olof ”Jana” Wannius m.fl. Dessutom hade jag, som junior och young rider i Flyingeortens Ryttarförening, enastående lagkamrater som väckte nyfikenheten och passionen för hoppsporten. Det var Rolf-Göran som höll i träningarna, men vi red mer eller mindre ihop. Alltid lika entusiastiska Maria Gretzer. Coola Ragnar "Ragge" Bengtsson som tro det eller ej, körde från Gyllebo gård i Genarp till Flyinge, för att hämta upp mig tidigt på morgonen när vi skulle iväg på lagtävling. Alltid på gott humör och nära till ett skratt eller skämt, han var min stora hemmaidol när jag var 14 år. Klart att man ville bli lika bra som dem.

Stora framgångar över tid kräver långsiktiga planer. För att orka jobba flera år med en häst eller sin egen utveckling måste det finnas passion, glädje och nyfikenhet. Hittar man den glöden är det som regel lätt att studsa ur sängen, kila till stallet och fodra, mocka, sopa, täcka, släppa ut, rykta, linda, sadla, tränsa, rida, o.s.v. Listan kan göras oändligt lång av saker som kanske känns sådär motiverande, men som måste göras.
Finns inte glöden blir det omöjligt att hämta hem de ädlaste medaljerna, men man kan ha kul ändå! Till exempel att som ryttare få uppleva hur hästen dansar fram, rakriktad, genomsläpplig eller som Major Anders Lindgren sa “Du ska bli ett med hästen och känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge”. Saknar honom, han gjorde ridningen så andaktsfull och vacker. Det är svårt att hitta den där finstämda vackra ridningen när man är själv, kanske har lite bråttom eller är hungrig. Oj, oj vad det är mycket att tänka på!

Jag kommer tillbaka till drivkraften som i bästa fall styrs av kärlek, glädje och nyfikenhet. Det medför att ingenting känns omöjligt när man långsiktigt jobbar mot sina konkretiserade mål. I sin strävan mot framgång är det annars lätt att hamna på en väg fylld av mindervärdeskomplex och avundsjuka. Då blir den långa vägen väldigt ensam.
Nyckeln till rätt drivkraft hittade jag genom att må bra. Vara noggrann med kost, sömn och motion samt vara rak och ärlig mot familj och vänner i en satsning där man måste lägga enormt mycket tid på sig själv. Det här ämnet är outtömligt och väldigt personligt, därför får man ofta trampa upp sin egen stig i strävan mot självkänslan. Utgår till fullo av egna erfarenheter och tänker fortsätta med det i denna blogg.

Känn sittbenen styr med vikthjälperna!
/Jens