Jens Fredricson - It’s all about basics
JUN
07

It’s all about basics


Jens och Flyinge Phaeton x. 

  
Flyinge Phaeton x var en franskfödd angloarabhingst e. Le Grégol x – Courlis x. Han var en ädel mörkfux med något ljusare man. I temperamentet var han mer lik en katt än en häst och ovanpå det – hingstarnas hingst!
  
Professor Torsten Gårdlund hade importerat honom till Sverige och sålt honom till Flyinge, där han dock inte riktigt passade in. Stallbetjänterna var nämligen mer vana vid ridbara halvblod och Phaetons arabmanér föll dem inte i smaken. Phaeton hade en fenomenal talang för hoppning, något som han tyvärr inte förärvde på de alltför ädla och trakehnerinfluerade svenska halvblodsstona. Han hade passat bättre som förädlare med hoppförmåga i Holstein, eller i Sverige 2015.
  
Nåväl, det slumpade sig så att jag som sistaårsjunior blev ombedd att rida Phaeton. Jag kommer fortfarande ihåg de korta öronen och den välutvecklade halsen. Han var makalöst snygg och personlig, med ett temperament jag inte mött på någon annan häst. Lade jag till benen slickades öronen bakåt. Om jag sedan understödde lite försiktigt med sporren, försökte han kasta av mig eller bita efter skänkeln. Ni fattar, mer katt än häst!
  
George H. Morris skulle komma till anrika Flyinge och hålla kurs. Jag anmälde mig med Phaeton, till Birgitta Bentzer som anordnande kursen. Någon månad tidigare hade jag sensationellt vunnit den årliga hingsthoppningen på Flyinge. Jag hade slagit inga mindre än Rolf, Ragge och Peter – vilket hade gett mig en kaxighet jag inte direkt kunnat skryta med tidigare.
  
Jag minns hur jag längtade och drömde om kursen. Jag såg framför mig hur Phaeton flög över hindren och hur jag fick massor av beröm för att jag var så duktig. Slutligen fantiserade jag om att George högt och tydligt frågade om han kunde köpa hingsten och jag svarade förstås teatraliskt att han inte var till salu. Varje kväll före kursen somnade jag till den scenen.
  
George kom och min kaxighet var som bortblåst. Ryktena sade att han var väldigt sträng och jag minns känslan av lätt illamående när jag skulle sadla upp. Vi skrittade omkring som vanligt, skämtade och skrattade, tills George samlade oss och lugnt sade:
”I am going to learn this Swedish cowboys some discipline!”
And so he did.
  
Träningen inleddes med att vi skulle öva uppsittning på stillastående häst. Var det något som Phaeton inte kunde, så var det att stå still. Dessutom hade han skaftat ut och gnäggade konstant, han ville betäcka alla hästarna i gruppen samtidigt.
Efter en stunds försök utan att lösa uppgiften, sa George med sin strängaste ton:
“Take that dangerous stallion out of here. That is not a good junior horse!”
  
Jag trodde att han skämtade, men det gjorde han inte. Det var bara att lämna manegen, lätt generad. Vid utgången mötte jag nu bortgångne stallbetjänten Åke Henriksson. Då han varken talade eller förstod engelska särskilt bra, frågade han mig varför jag hade avbrutit träningen.
Med ögonen fulla av tårar berättade jag vad som hade hänt.
”Du kan ta Rommel i stället”, sade Åke.
Rommel var en åttaårig hingst e. Nepal – Ciceron, som Åke utbildade i körning. Han var oklippt och det gick att se hur draglinorna hade ruggat upp den tjocka pälsen längs hästens sidor. Det kändes som en förnedring, men vad hade jag för val.
  
Vi sadlade snabbt upp Rommel och jag begav mig tillbaka till manegen. De andra hade fortfarande inte lyckats sitta upp så att George var nöjd. Rommel stod blickstilla på lång tygel, vilket gjorde att jag elegant både kunde sitta upp och av.
Då utbrast George:
”That is a schooled horse!”
  
Åke hade skolat Rommel att stå still, han var dessutom väldigt fin att rida på. Rommel kunde skänkelvikning, fram- och bakdelsvändning, förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så fint i balans att hoppningen blev enkel. George övningar visade sig innehålla precis detta, det vill säga basics. När kursen var slut sade han inför hela gruppen:
“This stallion is well behaving and very niced schooled. All of you should have a horse like this!”
Mina drömmar hade gått i kras, men jag hade fått en väldig respekt för Åke Henrikssons kunnande.
Året efter hoppade jag young rider-SM på Rommel, som i veckorna fungerade som skolhäst på stallchefsutbildningen samtidigt som han betäckte på morgnarna samt ingick i Åkes både par-och fyrspann. Helt otroligt!
    
Det jag vill berätta med denna lilla historia är att kunskap kan finnas mycket närmare än du tror. Det som för den erfarna hästmänniskan är enkelt och självklart, kan förefalla helt betydelselöst för den unga ryttaren. Det är de små detaljerna och en ständig strävan efter fulländning som skapar framgång. Hästarna kommer alltid vara svaret på om du är på rätt väg.
  
Jag avslutar med att citera George H. Morris:
“Every second, you're either schooling or un-schooling your horse. There's no in between.”
  
/Jens


Läst 73313 ggr





Fler inlägg

SEP
04

Det är inte lätt att förklara om man inte vill förstå

Renovering av en byggnad kan liknas vid matchandet av ett hoppekipage. Ett trevligt hus kan i spekulantens ögon se ut som ett drömhus, men i hantverkarens ögon betraktas som ett ruckel. Mäklaren uppmuntrar till affär och läser varje minspel hos spekulanten. Likt stallkatten som smyger på musen vet hon exakt när det är dags att slå till. Ofta har vid det här laget spekulanten mer förtroende för mäklaren än för den ingifte morbroders kompis, som är med för att göra en objektiv bedömning. Huset köps och alla är glada och lyckliga, det delas på sociala medier med hjärtan och hejarop från alla avundsjuka kompisar.
 
När euforin har lagt sig och spekulanten sjunker ner i bankens tjusiga fåtölj, sveper en bris av oro genom blodet och glädjen ersätts av funderingar. Har vi kalkylerat och räknat på vad det kostar att lägga om taket, fixa murstocken, byta trekammarbrunnen och värmesystemet?
In kommer en elegant klädd banktjänsteman som ledigt slår sig ner vid det kliniskt städade skrivbordet och gratulerar till köpet. Det känns genast lite bättre, värmen i kinderna torkar bort svetten i pannan och affären kan slutföras.
 
Nu är det dags att flytta in och möblera, med många viljor och stor entusiasm. ”Jag vill måla om i sovrummet! Borde vi inte byta ut köket? Jag vill ha ett badkar, för duschen läcker och vattnet rinner ut i hallen!”
Familjen känner att de behöver hjälp. Den lokala snickaren, med skrovliga händer och spån i ögonfransarna, anlitas och konstaterar att huset har en del fuktskador. ”Men det fixar vi lätt, det är bara att riva upp golvet, byta ut bjälklag och sedan bygga ett nytt golv. Ni kan ju fundera på vilket golv ni vill ha så länge. Taket behöver också läggas om, för det läcker in och vattnet följer fasadens insida. De där gröna partierna i fasadens norrsida är mögel, det måste också åtgärdas omgående. Ni kan ju fundera på vilket tak ni vill ha.”
 
Jobbig snickare det där, vi kanske kan fråga dotterns kompis pappa i stället! Han är visst händig och har ett stort garage med en massa små maskiner. Dotterns kompis pappa konstaterar att det inte är några större fel.
”Köp en duschkabin på Blocket som ni ställer i badrummet, så byter jag ut två trasiga tegelpannor. Då är det här fixat!”
 
Det går som ni märker lätt att applicera scenariot till ett hästköp med uppbyggnad och matchning av ett hoppekipage. Vill man få långsiktig framgång som tränare, med resultatet att de ryttare man jobbar med utvecklas till skickliga hästmänniskor och framgångsrika ryttare, är det noggrannheten i grunderna som kommer att spela avgörande betydelse. Låt er inte lockas till kvickfix och genvägar. Jobba i stället med ryttarens ridskicklighet och att bygga upp hästarnas styrka, spänst och förtroende.   


Foto: Ida Röök
 
/Jens


Läst 19723 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
07

Matchande motstånd – i både tennis och ridsport


Foto: Privat och Tomas Holcbecher
    
Jag spelar tennis på hobbynivå en till två gånger i veckan, ofta på morgonen mellan klockan 06.30 och 08.00. Som regel med, eller emot beroende på hur man tänker, den tidigare svårklassryttaren Ola Torstenson som numera är i hästtransport- och lastbilsbranschen.
 
Likt en tennisboll studsar jag upp ur sängen när det är tennisdags. Att med Ola småprata om livet och ridsporten är en anledning, matchen den andra. Jag är en klart sämre tennisspelare än Ola och vinner ungefär en match på 25. Trots att jag får stryk i princip jämt, utvecklar jag mitt spelsinne och min snabbhet.
Grundslagen är bitvis bedrövliga, men stundtals när jag tror på mig själv kan jag få till en hyfsad toppspinn på min forehand. Serven är lös, men rätt säker. På gruset på banan, som ligger till höger om slottet, är den lösa serven ganska farlig då den nästan inte studsar alls. Banan är Karl XII:s ridbana och kallas i dag kort och gott Karl XII:s tennisbana.
    
Under Falsterbo spelade vi jämnt. Jag vann en match, Ola två. En avslutade vi oavgjort på grund av tidsbrist. Jag var vass och trodde på seger, vilket gjorde att vi krigade om varje poäng.
 
Under de senaste veckorna har jag spelat med mina trevliga grannar Thomas och Daniel. Rollerna har varit ombytta och helt plötsligt har jag varit den bättre spelaren. När bollarna inte kom tillbaka över nätet började jag spela utan tryck. Spelet har blivit försiktigt och tennismatcherna har gått från blodigt allvar till sällskapsspel. Dock inget fel med det, vi har haft det trevligt med underbart sommarväder och har fått hyfsad motion.
 
Efter tre veckors uppehåll från match med Ola så var det i morse dags. Jag var laddad, vaknade klockan 05.45 och studsade upp ur sängen. Jag lagade kaffe, åt frukost, gick ner och preparerade banan för att sedan sätta mig och vänta in Ola.
Under uppvärmningen kände jag att något var fel. Med ett hemmasnickrat rakt slag duttade jag över bollen och fick inte alls en bra känsla. Det blev en enkel match för Ola, som krossade mig i första set med 6-0.
Ola, den gangstern, han hade haft semester i Falkenberg och lirat tennis mot en kille som var något bättre än honom. Ola spelade på toppen av sin förmåga, medan mitt sällskapsspelande hade gjort att jag spelade på botten av min.
 
Det jag vill förmedla överensstämmer så bra med hoppsporten. Vill man bli bra, måste man möta bra motstånd. Att gömma sig på hemmaplan kanske imponerar lokalt, men är av ringa betydelse i strävan mot de ofta högt uppsatta målen. 

/Jens


Läst 27477 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
01

Tankar från veckans trimning med Kyra


  
En klassisk bra kontroll av markarbetet är att avsluta med ett språng, gärna på volt i det varv hästen upplevs svårast i. Om språnget ger gåshud har markarbetet varit utmärkt, vilket dock inte alltid är fallet.
  
När gåshuden uteblir beror det ofta på att hästen inte avspänt bär sig med en ovillkorlig bjudning fram till kontakten, i stället stödjer den sig mot handen utan att bära sig. Om jag då förhåller blir halsen kort och ryggen tycks markant påverkas av jordens dragningskraft, samtidigt som bakbenen trycker hästens kropp framåt i stället för att bära. Skulle jag lätta på handen skjuter inte bara hästen fram underhalsen, den rinner i väg som Kolbäcksån kring Strömsholms slott – vilt, starkt och okontrollerbart. Det är då ingen större idé att ta ett språng till och försöka lösa det undermåliga markarbetet med yviga hjälper i lätt sits. Återgå i stället till markarbetet.
  
Efter att ridpasset har inletts med ett lösgörande arbete, vars utförande jag denna gång snabbspolar förbi, hamnar fokus i att forma hästen kring inner skänkel tills jag känner att den släpper ner mig på ryggen och att den taktmässigt börjar röra sig synkroniserat med fram- och bakben. En felande länk kan här många gånger vara en otillräcklig ryggverkan. Eller för mycket innertygel där bogen försvinner ut, vilket resulterar i spänning och taktfel.
  
Jag ramar in bogarna, känner hästens mekanik igenom sadeln och kontakten. Samtidigt släpper hästen ner halsen strax framför sadeln och lyfter sin bog med magen. Inte sällan frustar den nöjt ett par gången emedan spänningarna släpper. Kontrollen förflyttats från handen till sitsen, en fjädrande kontakt upprättas och jag hinner tänka att ”rida är inte så svårt”. Tills jag byter varv och tappar inverkan för min sits, studsar med en stum och ensidig kontakt och hästen passar på att fly från vårt trevliga valsande (rida är för övrigt väldigt närbesläktat med att dansa).
  
En övergång till skritt för att organisera manövrerandet, gör att jag kvickare är tillbaka till att hästen slappnar av och rör sig genomsläppligt från nos till svans. Påpasslighet och en avspänd koncentration, nästan som ett sjätte sinne, är en bidragande nyckel till att utveckla denna enastående atlet till sin fulla potential.
  
Arbetet i galopp är mer eller mindre detsamma. Jag börjar på volterna för att därefter fortsätta med arbete på rakt spår, med fördel i svag öppna, med känslan av att jag kan rida med tygeln mellan tummen och pekfingret. För sitsen byter jag galopp, helt igenom hästens kropp. När jag förhåller lyfter hästen sin manke med magen samtidigt som den bärigt vinklar sina bakben. Som ett resultat av detta tecknar halsen en vacker, lång siluett.
  
Nu börjar det bli dags att ta det där språnget. Gärna ett kryss på volt, känslan ska vara som att sitta på regnbågens mitt.
  
Ride on vänner!
  
/Jens


Läst 50533 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Jens Fredricson »



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen


Jenss senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Ibland är det enkelt att förgylla min fredag

Kajsa Boström

En strulig vecka!

Stalldrömmar

Riktigt bra veckor!

Therese

Till Husbloggarna