Kajsa Boström - Att lära sig rätt från början samt att ta det bästa från de bästa.
SEP
08

Att lära sig rätt från början samt att ta det bästa från de bästa.

Jag skrev ett inlägg på fb häromdagen om vikten av att ha en korrekt handställning och fick genast många intressanta kommentarer. Bl a skrev en dressyrtränare, tillika sjukgymnast, följande:

"Det finns 2 ben i underarmen, ulna o radius, som korsar varandra när händerna är omkullagda, vilket gör att vridförmågan i underarmen då hamnar i ett ytterlägen/låst läge, vilket gör att elasticiteten i tygeltaget försämras."

Det är alltså den rent fysiska förklaringen och jag erkänner glatt att den hade jag inte koll på!

En korrekt handställning enligt den ridlära vi använder när vi utbildar ryttare och instruktörer i Sverige är:

"Händerna ska vara slutna. Den måttligt böjda tummen trycker fast tygeln lätt mot pekfingret, så att tygeln inte glider. Händerna hålls rätt upp och så högt att det bildas en näst intill rak linje från underarmen/armbågen via tygeln till hästens mun. Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen ska vara rak även uppifrån sett."

Viktig punkt i ryttarens grundutbildning och det är egentligen inget som skiljer sig mellan hopp- och dressyrridning.

Om jag bläddrar vidare i Ridhandboken 2 står det i kapitlet Hoppning/ Lätt sits:

"Underarmen och tygeln ska under språngets samtliga faser bilda en rät linje mot hästens mun. Händerna ska vara burna och hållas precis över manken eller bredvid den, om möjligt utan att stödja mot hästens hals.På så särtt bibehålls elasticiteten, och ryttaren blir inte stum i handen, vilket hon skulle bli om handen lades ned. Höjer hästen hals och huvud i anridningen för att taxera bättre måste ryttaren anpassa sig genom att ändra armbågens vinkling."

Alltså finns det inget utrymme för egen tolkning i hur handställningen ska vara för att fungera optimalt.

Punkt.

Men... nu kommer alla MEN. Någon skrev i tråden som skapades på mitt fb-inägg att:

"Noterar att de flesta hoppryttare (jag pratar proffsnivå) rider med omkullagd hand, och det går ju alldeles förträffligt för dem ändå uppenbarligen"

Jag håller inte med, det finns säkert någon eller några som av gammal ovana lagt omkull sina händer men det är ju inte tack vare den avvikelsen de lyckats ta sig till toppnivån utan trots.

Ett annat inlägg i tråden handlade om att en ridlärare på en teorilektion hade sagt att det var lättare att "kasta fram handen i språnget om händerna var omkullagda än stående..."

Håller jag inte med om heller.

En avvikelse från den i min värld korrekta handställningen blev jag tvungen att använda när jag gick på Strömsholm. Tro det eller ej!

Den hoppläraren vi hade då, lärde ut att händerna skulle hållas omkullagda och nära bredvid varandra. Som att hålla i ett mycket smalt cykelstyre. Jag som var en klassiskt skolad hoppryttare, av Göran Casparsson, Petrus Kastenman och K-Å Hultberg hade mycket svårt med den där omställningen. Det gick, men under min tysta protest och jag rätade snabbt upp händerna när jag kom hem igen.

De vanligaste felaktigheterna med handställningen som stör eller omöjliggör god inverkan är:

Stela handleder, dvs där man viker in handlederna emot varandra.

Omkullagda händer, typ cykelstyre

Öppen hand, där tygeln "hänger" i krokiga fingrar

Trängande hand, alltså tygeltag som går över manken åt motsatt håll.

Jag anser att en korrekt sits och handställning är grunden till en framgångsrik ryttarkarriär, oavsett gren. Det finns som sagt ryttare som inte rider som andra och lyckas ändå, men det är oftast trots och inte tack vare.

Nu är jag tillbaka till Peder Fredricson igen. Här är en härlig bild tycker jag, inget fel på den handen.

Så till de som tror att detaljerna inte spelar roll, tänk om och gör rätt. Det lönar sig att lära in korrekt grundridning!

Foto: Ida Röök/Hippson

taggar


liknande webbartiklar


Läst 78445 ggr





Fler inlägg

MAJ
13

Det gäller att komma ihåg viktiga saker

Mitt minne är gott, emellanåt något kort men hästar är så viktiga att jag oftast kommer ihåg dem många år efter vi mötts. Jag kommer inte alltid ihåg vad de heter men jag minns oftast härstamning och jag glömmer aldrig deras specifika egenskaper.

Jag gillar nästan alla hästar och de fåtal jag inte gillar glömmer jag. Vem behöver minnas sånt? Visserligen ser jag alltid ett möte med en häst som en erfarenhet men någon enstaka gång känner jag att just den där hästen är inte min grej, den läggs i facket för värdelöst vetande.

Ibland smäller det bara till och det säger "klick", kärleken slår till direkt och ibland utan att jag direkt inser varför. Det kan vara en särskild blick, ett speciellt sätt de rör sig på eller hur de uppträder. Det är som när jag träffade min sambo, hans röst (i telefon) fick mig på direkt fall innan vi setts i verkliga världen.

I hästvärlden blir jag förälskad ofta men sällan riktigt kär. Jag har många favoriter men bara en handfull av de jag kallar hjärtehästar. Luccarelli, till vardags Lucas är en sån. Vi träffades första gången förra året, tidigt på våren innan han skulle på treårstest. Han vimsade runt på longerlinan, in i mitt hjärta och blev kvar. En hopp-avlad häst som lite senare kom hem från sitt treårstest med dubbla diplom. Så det var inte bara jag som såg att det var en fin häst och att han kunde röra sig.

Nu träffas vi, Lucas och jag på ridbanan igen och jag har kommit på varför jag föll pladask för honom. Han är lik Charlie! Jag berättade detta för Ulle, Lucas ryttare och ägare och hon tittade konstigt på mig: " Jag minns knappt vad den första killen jag blev kär i hette (jo det gör jag Boris A om du eller någon nära dig skulle läsa detta) men Charlies namn sitter ristat i mitt hjärta."

Charlie fanns på min ridskola och var en Connemara med de varmaste, bruna ögon man kunde tänka sig. Han snäll att rida på och inte minst snäll att leda. Jag var länge rädd för att leda hästar efter att blivit stämplad på foten av en fjording som hette Åman. Kontentan blev att jag alltid älskat Connemaror och tittat snett på Fjordingar.

Charlie tog mig elegant in i ett livslångt hästberoende. Jag vann uppsatstävlingen i mellanstadiet med berättelsen: "Charlie, den bästa häst som finns!" Så jag kan säga att den ponnyn verkligen gjort avtryck i mitt liv. Jag gjorde ett besök på min gamla ridskola igår och fick en nostalgipromenad i stallet. Inte ett öga var torrt! 

                                                                     Charlie och jag...

Nu tittar lag kärleksfullt in i Charlie-Lucas bruna ögon och tänker att de är allt bra lika, fast Lucas är lite mer välfriserad. Jag ser med spänning framåt och vem vet, jag kanske rapporterar uppifrån sadeln vad det lider... 

                                           Hej hopp // Kajsa

                            Luccarelli  e. Elliot VDL - Levantos II


Läst 8308 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08

Vi tänker utanför lådan.

Träning med hästar består att en del praktiskt arbete och 37 delar tankearbete. I alla fall när de gäller de där hästarna som är lite utanför det vanliga. Hästarna som har lite för mycket eller ibland lite för lite av det vi vill ha.

Ett moment där man kan stöta på patrull i hästarnas utbildning är galoppombyten. Funkar det inte hyggligt från början kan det lätt byggas på spänning, frustration och allmänt trassel. Hästen på filmen, Delores en av mina tvåhundra favoriter hade från början jättestor galopp. Lägg till en del avvikelser från den för en dressyrhäst ideala exteriören så vips uppstod meningsskiljaktigheter. Vi har tränat ... 

Vi har tränat på att ta kontroll över språnglängden, att behålla balans och tajming i hjälpgivning. Själva bytena har vi bara testat nån gång då och då. Vi har närmat oss med små steg och det var i hoppningen jag första gången såg att hon enkelt kunde byta. Alldeles själv som en duktig hopphäst bytte hon rent utan att skena iväg.

Där var det, "kan själv". Jag gick hem och funderade ... och funderade ...

Sen gjorde jag en övning med hinder fast utan att hon skulle hoppa dem och hon bytte lugnt och fint åt bägge hållen. Sen testade vi utanför ridbana och manege, för att avdramatisera. Det funkade till och med att göra flera i rad. Visst, hon blir laddad men kontrollerbart laddad, stort framsteg.

Igår skruvade jag upp svårighetsgraden och det funkade! Då hann jag inte filma men jag fick en snutt förra veckan när vi var på gärdet i hagel och storm.

Tänk utanför det vanliga när det är svårt. Det är ett hett tips från mig!

                                         Hej hopp / Kajsa


Läst 16572 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
01

"Testar, 1..2 , 1..2 hör du mig?"

Idag har jag varit tränare i cyberspacen. Det gäller att hänga med i svängarna, dvs om svängarna är bra. Jag håller på att testa om jag tycker det, att instruera via en skärm. Appen heter Ridesum och är under etablering kan man säga.

En av mina elever i Stockholmsområdet fick agera testpilot och vad det gäller det tekniska fanns inget att klaga på. Appen, med en omstart, funkade bra och ljud och ljus var helt ok.

Här är en skärmdump, tveksam kvalitet men så här funkar det.

Jag gillar att stå inne på banan när jag jobbar, kunna röra mig, visa, klappa hästen, närvara i nuet. Den skillnaden var svårt när skärmen kom emellan, men överkomligt svårt.

Jag har en hel del invändningar mot det här sättet att jobba men jag kan också se fördelarna. De elever jag har i andra delar av landet och träffar alldeles för sällan då avstånden är för stora de får  nya möjligheter. Så som ett komplement till träning i verkliga världen, med ekipage där samarbetet redan finns ser jag ett användningsområde.

Miljöaspekten finns också, det blir färre mil för ekipagen i energislukande åkdon och det ska inte underskattas. 

Jag träffade en av Ridesums initiativtagare, Karin Lindell på Euro Horse i Göteborg för några veckor sedan. Hon riktigt lyste av entusiasm över sin skapelse!Jag berättade om mina tankar kring appen och vad jag såg för svagheter i systemet. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

Som sagt, ett komplement när tid och avstånd gör att träningstillfällen blir för sällan. Inte i stället för...  Det går också bra att filma och skicka filmen i efterhand för bedömning och feedback, alla har ju inte så bra täckning. Det gäller att vara uppdaterad både här och där!

Jag ska ge Ridesum en chans, på det sättet jag ser att det kan fungera. Jag har inte fler timmar i min arbetsvecka bara för att tillgängligheten kan tyckas bli större.

                    Så med ett hopp in i teknikdjungeln... /Kajsa                


Läst 21959 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv