Kajsa Boström - Ibland är det enkelt att förgylla min fredag
SEP
22

Ibland är det enkelt att förgylla min fredag

En bra vecka på jobbet! Det har varit mycket av allt, inte minst har många av hästarna nästan överträffat sig själva.

Det är ju långt ifrån självklart att hästarna ska fatta vad vi vill. Men det var flera poletter som ramlade ner dagarna efter varandra. En häst hittade äntligen balansen och travade så jag fortfarande efter tre dagar får ståpäls när jag tänker på det. En annan kunde "helt plötsligt" byta galopp i vartannat språng helt spikrakt.

En i min värld  väldigt annorlunda sak inträffade igår. Jag har ihop med SISU Västra Götaland regelbunden utbildning med instruktörer och ridskolehästar bl a på Ulricehamnsbygdens RK.

Igår tränade en av instruktörerna på UBRK byten med sin egen häst och det har varit och är fortfarande lite krångligt. Det behövs som bekant träning, mycket träning för att lära sig. Så vad gör vi? Jo, på passet efter sadlar vi ut en duktig ridskolehäst för mer träning och vips satt bytena för ryttaren. Hur ofta händer det?

Vilka guldgruvor dessa ridskolehästar är! Det betyder mycket för en ridskola att ha duktiga instruktörer samt utbildade och välridna hästar!

Men det som värmde mitt hjärta mest och satte guldkant på både fredagen och veckan var denna filmen som jag fick av en annan av "mina" ridskoleinstruktörer jag jobbar med.

När jag ser detta ökar tron på att det fortfarande finns plats för alla i vår sport. Det pratas mycket om mästerskap och satsningar i olika former för våra elitryttare. Men jag tror på ridskolans betydelse för att vi ska fortsätta ha en bred och kvalitetsstark ryttarbank att rekrytera ur.

Det är kanske någon av dessa unga som är nästa EM-medaljör?

Här är en film från Wendestams Ridcenter i Tranemo, en mörk och ruggig fredagskväll. Visst kan man känna hur roligt de har?!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 52610 ggr





Fler inlägg

AUG
21

Den som är utan synd må kasta den första stenen

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 1035 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
14

Vi saknar en ...

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 23388 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10

"Det finns bara två av oss och det är vi"

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 33874 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv