Kajsa Boström

Det är mycket sällan jag säger att något är omöjligt. Men det finns en ridövning som hängt med sen evigheter och vilken jag i princip aldrig sett någon lyckas med. Därmed håller jag den för omöjlig eller i alla fall tämligen värdelös för de flesta.

Övningen handlar om att få hästen att snabbt växla mellan korta och långa språng eller steg. Vem har inte fått instruktionen "Fem långa och fem korta!" Jag har sett den användas på många träningar, oftast i hoppning. Överlag är det vardag för många hästar att de ska bli vansinnigt snabba på hjälpen. Oavsett vem de har på ryggen eller på vilken nivå de är i utbildningsskalan ska de blixtsnabbt fara iväg för skänkeln och helst ännu snabbare komma tillbaka på en minimal förhållning. Fundera på det en stund!

Men nu menade jag inte just 5 - 5 utan nästa på svårighetsskalan, tre korta och tre långa. Det kan inte finnas många som lyckats med den så den främjar ekipagets utveckling.

Tre fram, tre tillbaka. Om man föreställer sig övningen förstår man direkt att för den normala hobbyhästen är den omöjlig. Hästen (och inte minst ryttaren) måste ju rimligen hinna både mentalt och fysiskt växla från det ena till det andra på ett vettigt sätt och då är de tre stegen redan slut. 

Det ska i princip till en välriden svårklasshäst och en skicklig ryttare för att denna övningen ska vara genomförbar och tillföra något. Men det är ofta en helt annan grupp ryttare som använder övningen.

Jag har en elev som satt och muttrade något när jag hade förklarat det där med att kontrollera hästens steglängd. Ryttaren har ganska lång erfarenhet, har tävlat hoppning relativt högt och ridit många olika hästar. Det har strulat länge i ridningen, självförtroendet är under botten och hästen är inte det smidigaste jag sett.

Den beskrevs som "tung i handen, seg i benen, oelastisk och allmänt svårmanövrerad". De egenskaperna delar den med många andra hästar, lyssna runt dig!

Denna ryttaren har sen knappt ett år ändrat på sin träning, tänker annorlunda och rider annorlunda. Vi övade som sagt på att ändra hästens steglängd och det var inte i intervallet tre-korta-tre-långa. Mer korta galoppen lite, behåll rytm och energi. Det behövdes långt mer än tre språng för att ryttaren skulle lyckas inverka på rätt sätt.

Jag hörde faktiskt vad ryttaren muttrade om men var ändå tvungen att fråga vad det gällde.

"Tre långa tre korta, tjena... Nu fattar jag varför det aldrig funkat och detta har jag slitit med på miljoner träningar. Nu begriper jag vad det är hästen ska göra. Det är ju skitsvårt... Tre-tre är typ omöjligt."  Den aha-upplevelsen har vi skrattat gott åt!

Japp, är hästen inte tillräckligt tränad och du som ryttare inte kunnig nog är denna övningen omöjlig. Men det går att välja andra alternativ för att så småningom få hästen att efterkomma hjälperna på ett korrekt sätt och sen klara övningen.

Det finns ibland ögonblickets igenkännande eller aha-upplevelse när vi tränar. Det är då vi lär oss, för det behövs insikt för att kunskapen ska fastna.

Vi är så där 500.000 ryttare och en liten del är svårklassryttare. Vi får använda olika övningar när vi tränar. Det är väldigt lätt och också meningen att inspireras av andra, ibland namnkunniga personer. Det finns massor av clinics, sociala medier, böcker och inte minst mun-till-mun-metoden som sprider budskap. Det gäller att lyssna selektivt, vad är bra för mig och min häst?

Det är ett populärt uttryck att "plocka russinen ur kakan", alltså plocka det bästa från många håll. När det gäller ridning och annan sport (eller det mesta i livet?) är det viktigare att följa en röd tråd. Att fråga sig, var är jag och vart vill jag. Hur ska jag ta mig dit och framförallt, hur ska jag på bästa sätt få med mig min häst på resan? Kan jag tillräckligt för att  på egen hand värdera och omsätta allt jag hör i rätt sammanhang?

Grunden är alltid det första när man bygger något, sen fortsätter man..

Ingen skulle väl få för sig att börja med att tapetsera våning två på huset innan man gjort färdigt en stabil grund?

                             // Kajsa


Läst 71905 ggr Kommentarer Kommentera

Forskarna kan inte riktigt enas när hästens arbetsform är föremål för viss forskning. I dagarna kom rapport från en norsk forskare om att hästen bör gå väldigt lång och låg i formen för att nå avspändhet och öka sin inlärningsförmåga. En annan rapport hävdar att formen ska vara riktigt djup och rund för att hästen ska uppnå den eftertraktade avspändheten.

De lärde (forskarna) de må tvista, jag har sett vansinnigt spända och stressade hästar i båda formerna. Jag har sett spända, stela hästar med huvudet rakt upp i vädret också. 

Kanske är det inte är hugget i sten var det lilla hästhuvudet mår bäst av att vara? Takt, kontakt och egenbalans även om det inte alltid ser likadant ut tycker jag är ett bra rättesnöre. 

Hästar är individer, de mår nog bäst om vi anpassar arbetet efter det som passar varje häst bäst. Framförallt tycker jag det är viktigt att ryttaren har en god insikt i var i utbildningsskalan den egna hästen befinner sig. Vad vill du med din ridning och har du kunskapen som krävs för att rida där?

Utbilda hästen med hästens bästa för ögonen. Kan inte du det du vill eller håller på med, så kan inte hästen. Det är inte tvärt om. 

Stretching är ordet på modet. Går du på gymmet, dansar balett eller joggar i skogen kan du behöva lite stretching. Hästen kan behöva något motsvarande.

Just stretching är något som jag funderar över. Man hör ofta att hästen (och människor) ska stretcha för att undvika träningsvärk. Som jag förstått det är detta alternativ fakta, en myt.

Har du tränat så det uppstår små bristningar (skador) i muskelvävnaderna får du träningsvärk, mot detta hjälper inget stretchande. Stretcha gör man för att öka eller behålla rörligheten i muskulaturen, inte för att motverka värk eller få hästen lång som en söndag i formen. Korta OCH länga ger elasticitet, ta kontrollen över steglängden och du är en rätt så bra bit på väg.

Behandling med värme, beröring, ljud eller ljus i olika former kan höja hästens välbefinnande, precis som stretching. Men det är inte dessa behandlingar som lär hästen hur den ska arbeta.

Det gör du som ryttare och där i ligger ansvaret att ha tillräckligt med kunskap. Att till exempel veta vad som skiljer på att rida skolor, som en öppna, korrekt i samlad trav eller rida med"framdelen in" i arbetstrav är en absolut nödvändighet om du vill tävla över L:A.

Vi matas med tips och råd vad som ska till för att som ryttare komma "till toppen." Det ska vara vilja, lite mer vilja, planering och ett tålamod utan gränser.

Det är bra att komma ihåg att utan kunskap, praktisk men inte minst teoretisk, kommer du inte så långt, hur gärna du än vill. Var hästen håller huvudet under arbetet och varför den gör det är en bra kunskap att starta med. ibland kan det faktiskt vara rätt att placera det "fel".

                                     // Kajsa, med träningsvärk

En nöjd och mjuk 4-åring jobbar på rundbanan, med huvudet där det för ögonblicket passar bäst. 


Läst 65433 ggr Kommentarer Kommentera

Bild: Norman Thelwell
  
Idag kan en ryttare lära sig rida på gymnasiet. Eller fortsätta sin utbildning som ryttare mot nationell elitnivå samtidigt med det ordinarie gymnasieprogrammet på NIU, Nationell Idrottsutbildning.

Det är en väldigt bra idé tycker jag, att få det mesta av allt.

Det här läser jag på Ridsportförbundets hemsida:

http://www.ridsport.se/Utbildning/Gymnasium/GY11-NationellIdrottsutbildning/

"Målet med idrottsutbildningen är att eleven på sikt ska kunna nå nationell elit. För att bli antagen ska eleven har prestationsnivå motsvarande på LB/LA- nivå eller 1.10/1.20 i dressyr respektive hoppning, eller fälttävlan 1,00.

Svenska Ridsportförbundet ansvarar för den lokala uppföljningen och kvalitetssäkringen i samverkan med skolan."

Tryggt att ha en bra huvudman.

Jag träffade en ryttare i veckan som går det programmet, NIU, vid ett gymnasium någonstans i Sverige.

Eftersom ekipaget var mitt i tävlingssäsongen och hade kvalat och snart skull starta på en ny svårighetsnivå pratade vi om skillnaden på L:A och Msv, att skolorna rids i samlad trav. Den kunskapen hade ryttaren i teorin, men vad det innebar exakt i ridningen visade sig vara en nyhet.

Då började jag prata om utbildningsskalan och det visade sig att den hade ryttaren aldrig hört talas om...

Jag är medveten om att det här glappet finns i utbildningar både här och där, men om Ridsportförbundet står som kvalitetsansvarig för en utbildning av tänkta elitryttare vore det nog bra om ridutbildningen var lite grundligare.


Läst 52423 ggr Kommentarer Kommentera
SEP
06
2017

Ur Ridhandboken 2

Jag har ett uppdrag som mentor eller bollplank åt en ridlärarstudent. Det är något jag är glad åt och stolt över. Jag får en möjlighet att följa utvecklingen i utbildningen och ge tillbaka till sporten genom att dela med mig av min erfarenhet. Min student tycker det är skönt att kunna reflektera, fundera i lugn och ro och resonera. Vi har väldigt givande samtal om saker som händer i en ridlärares vardag och om vad som sker i utbildningen.

Igår pratade vi om att instruera och språket instruktörerna använder. Använder instruktörer och tränare olika språk? Använder vi alla korrekta uttryck eller finns det trender som gör att modeord används, fast att egentligen inte alla vet den riktiga betydelsen?

Vi pratar om hur man använder utbildningsskalan, hur viktigt det är att kunna grunderna i ridningen för att förmedla god ridning samt vikten av att instruera tydligt.

När jag funderade över detta idag, under mina träningspass i ridhuset kom jag att tänka på något jag hörde i ett annat sammanhang för ett tag sen.

"Sätt mer tryck i den (hästen), mera framåt, mera framåt!"

Detta är som sagt inte mitt uttryck, inte min instruktion, för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna skapa för tryck genom att rida fortare.

Att sätta tryck i en häst betyder förmodligen att jag ökar schvungen. Fast det blir en annan tolkning när hopphästen har en egenskap som beskrivs som: "Den har ett bra tryck i bakkärran..." eller "Den har tryck i bakbenen..."  Säger man att en häst hoppar med mer schvung? Nja, det har jag nog aldrig hört.

Så frågan är om det är ett bra uttryck att använda? Luddiga begrepp lämnar stort utrymme för olika tolkningar och då uppstår det lätt misstag.

Om jag skulle välja skulle jag säga ett detta är en bild av "bra tryck" Eftersom detta är världens bästa dressyrhäst piafferar den enligt reglerna och rör sig i princip på stället under 12-15 tramp/steg. Full framåtbjudning men ingen hög fart, ett riktigt bra tryck i den bakkärran!!


Läst 55989 ggr Kommentarer Kommentera
AUG
17
2017

Sådärja, nu är jag tillbaka på jobbet. Sommaren är som tur är kvar ett tag till och jag väntar med spänning på EM i Göteborg, på hemmaplan!

Jag startar lite vackert med mina reflektioner...

Handarbete är bra grejer, kreativa människor gör saker med sina händer. De broderar, stickar eller knypplar. Snidar fina träfigurer, drejar lera, svetsar eller målar.

Handarbete i ridningen är INGEN bra grej, det vet alla som rider, eller borde alla som rider veta.

Att fixera hästens huvud i en position med tygel/handen är mycket sällan en bra lösning. För att inte säga aldrig en bra lösning. Att rida med rörig hand, vidlyftiga tygeltag, såga eller på annat vis onödigt störa eller bestraffa hästen med tygel och bett hör inte till god grundridning.

Läser i en artikel som publicerats i flera medier att Strömsholm och Flyinge, inför terminsstarten, går ut med budskapet att vikten ska läggas på inverkan och grundridning.

Gott! Stillsamt undrar jag bara var prioriteringen i utbildningen legat förut?

Hopplärarna på våra utbildningsanstalter, med Jens Fredricson i spetsen, vill lära ut ridning enligt Ridhandboken för att stävja dålig ridning eller det han ser ute på tävlingar och kallar "handridning".

Jag håller helhjärtat med honom och hoppas innerligt att även lärosätenas dressyrlärare hänger den "nya" ambitionen, fokus på grundridning.

För övrigt blir min dag inte alltid som den är tänkt och då kan jag fundera en stund över sakernas tillstånd istället.

Fölbedömningstider och förväntningarna är höga. "Visst har jag gjort en stjärna?" Den senaste veckan har jag sett många fina föl på fb. Grattis till alla uppfödare, ni är beundransvärda

Jag arbetar med en ryttare som också är en s k hobbyuppfödare. Hon har avlat på sin gamla tävlinghäst (fälttävlan) och fått fram några riktigt trevliga individer. Den förstfödda rider hon själv upp till St George på och det går fint. 

Den sista avkomman, Absolute Amazing f.2012, skadades som väldigt ung och blev kvar hemma. Den halkade efter i sin utbildning och är idag som femåring riden knappt ett år och lite på halvfart. Men den utvecklas!

Alla föl vinner inte championatet eller slår prisrekord på Elitauktionen men växer upp och blir ändå till mycket glädje för oss som jobbar med dem.

Jag har klippt ihop två korta filmer på Amazing, det är ett år emellan tillfällena. Tänk vad hästar kan utvecklas... Vem vet vad detta kan bli av denna grå pärla?


Läst 32807 ggr Kommentarer Kommentera

I kapitlet ärvda sanningar(det som "någon" har sagt, fast ingen minns vem eller när) i ridundervisningen finns det en som handlar om att klämma med skänkeln. Nu pratar jag faktiskt företrädesvis om hoppning, alltså grundutbildning av en hoppryttare.

Jag är inte utbildad hopptränare utan ridlärare och dressyrtränare. Jag har däremot ridit mycket hoppning och även tränat för namnkunniga tränare. Ingen försökte få mig att klämma med skänkeln, tvärtom... Hoppningen på Strömsholm var enligt skolboken, förutom handställning som jag skrivit om i tidigare inlägg. "Att lära sig rätt från början"

Den lodräta sitsen är grunden för alla typer av sits. Det är den vi ska lära ALLA ryttare, oavsett vad tanken är att ryttaren ska ägna sig åt fortsättningsvis. De som inte lärt sig från början gör klokt i att backa och ta sig tid att lära om. De som inte förstår vikten av en korrekt sits kommer med stor sannolikhet förr eller senare att köra fast i sin ridning.

Detta är min bestämda åsikt, "lär dig gå innan du försöker springa". Den lätta sitsen och inverkan när du använder den kommer ur den lodräta sitsen. Det handlar inte om att det SKA se ut på ett visst vis bara-för-att, det handlar om att ge dig en möjlighet att kunna inverka på hästen på ett sätt den kan förstå.

Klämma med skänkeln är aldrig rätt och jag begriper inte var det kommer ifrån. Att driva hästen framåt för skänkeln är långt ifrån detsamma som att klämma.

Om hästen av någon anledning inte bjuder framåt eller vid något ögonblick tappar bjudningen är det inte bra lösning att sätt igång att klämma den på magen! Möjligen kan du för stunden ta hästen med överraskning men på lång sikt är det meningslöst.

"Hålla om..." det är något positivt, i alla avseenden. Att klämma om/åt, när det gäller skänkeln, är däremot bara tröttsamt. Ryttarbenen blir stela och får mjölksyra, hästen blir spänd och står emot. Vad har jag då vunnit?!

60 kg ryttare som försöker klämma 600 kg häst över hinder, vad är oddset på det?

Nu kanske någon undrar varför jag är inne på hoppningens område och tycker. Jo, för att jag har en hel del hoppekipage i träning och det är både roligt och tankeväckande.  Det har visat sig, nästan undantagsvis, att det som stannar upp utvecklingen eller krånglar i hoppningen kommer ur problem i grundridningen. Inte sällan för att ryttarna lever med en inlärd övertro på benstyrka...


Foto: Tomas Holcbecher

Henrik v Eckerman, i en härlig stilstudie, har säkert små egenheter i sin ridning. En sak är jag 100% säker på, han har inte kommit till världstoppen för att han sitter och klämmer med skänkeln...

Jag upprepar det som blivit mitt motto: "Du ska vara trött i huvudet när du sitter av, inte i armar och ben."

                            Sluta kläm och ha det gott i sadeln och solen. 


Läst 55072 ggr Kommentarer Kommentera

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 


Läst 92258 ggr Kommentarer Kommentera

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

"To ride with a double bridle, the rider has to develop a feeling for how the bridoon is influensing the horse and what the curb bit is doing. This requires feeling and has to be trained! If the double is optional, Im afraid many riders dont bother to learn this art! I know that the double can be miss used, its a bit like the knife and fork can be bad in the hand of an ape.. but thats not reason enough for me to say that we all should only eat with a spoon. "

Alla bett som används felaktigt kan ställa till skada, precis som all annan ovarsam hantering av en häst. Det inte betten utan den som hanterar det som har ansvaret. Men att ta bort en svårighetsgrad, att ta bort kandaret, löser i min värld inga problem. Väggen hos en välsorterad ridsporthandlare är fortfarande full av fantasifulla varianter av bett. Att de hänger där betyder ju att det finns det finns en marknad .
Att sänka konsten att kunna rida på kandar i glömskans mörker höjer inte på något sätt kvalitén på ridningen.
Här är Casanova ♥ (eller Calle eller "Calegro") en glad häst med ett fint kandar.
 


Läst 82054 ggr Kommentarer Kommentera

Ridlära, ridning i teorin är intressant. Det kan vara långt emellan teori och praktik men det är fantastiskt mycket bättre om de båda sakerna gick hand i hand. Nu pratar jag om inverkansridning.

Jag hävdar att många ryttare skulle utvecklas snabbare och bättre om de hade mer kunskap om, i teorin, hur en häst fungerar rent mekaniskt och att de fungerar olika utifrån deras exteriöra förutsättningar. Jag brukar smyga in teoretiska "kontrollfrågor" när jag undervisar och blir ofta fascinerad över hur många olika tolkningar det finns på begrepp som t ex "att vara på tygeln" eller begreppen ställning och/eller böjning.

Det där med att veta varför är underskattat. Vad du ska göra går snabbare att fatta, men vet du inte hur eller varför blir vad en ganska värdelös kunskap i längden.

Här är några exempel på saker som alla ryttare vet eller åtminstone har hört upprepade gånger om vad en häst ska.

Hästen ska bli snabbare och kvickare, om inte i "fötterna" så i uppmärksamhet och reaktion.

Alla hästar ska rakriktas, komma framför skänkeln samt "lyfta" upp sin framdel. Den ska ställa, böja eller formas runt innerskänkeln. Den ska vända på en femöring, den ska spåra och gå med lätt elastisk kontakt.

Hästarna ska kunna växla tempo snabbt som en huggorm blinkar, vanligt förekommande är "fem steg fram - fem steg tillbaka".

Hästens bakdel ska in under, den ska skjuta på och bakbenen ska aktiveras. Bogarna ska sitta på plats, framknäna och manken ska upp (i alla fall på dressyrhästarna).

Schwung i traven, tryck i galoppen, lätthet i framdelen och hästen ska arbeta genom ryggen och gå med eftergift, lätt kontakt samt med munnen stängd.

Amen... Det är tur att inte jag är en häst för det där är mycket!

Rättställd, felställd, motställd, rakställd.

Böjd eller förböjd, i halsen eller i bålen?

Bakbenen undersatta, för långt bakom, för långt under och spårar hästen?

Håller hästen huvudet rakt eller på sned, är nosen i, bakom eller framför lodplanet och vad är i så fall lodplanet? Är nacken någonsin högsta punkten och om inte, varför då?

Allt det här går att läsa sig till och det förenklar och borde vara självklart att inte bara veta att, utan även hur och varför. Inte minst för hästarna skull...

Här spåras det och detta tog en bra stund att få till, i solsken på årets första utomhusträning!

 


Läst 67221 ggr Kommentarer Kommentera

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.


Läst 40037 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.