Det ligger säkert något i påståendet att det är på dina barn du märker att du blir äldre. Ibland märker man det på andras ungar...

Den här unga damen, Saga fick sin första egna ponny 2010, då var Saga 6 år och tämligen bestämd över att hon minsann aldrig tänkte galoppera. Ponnyn som hette Tuvstarr och var 16 år gammal, var en klok och förstående ponny som snällt travade runt med sin ryttare.

Eftersom Saga bor där hon bor, mamma är ridlärare/tränare och har en ridverksamhet, kom hon så småningom över sin motvilja mot galopp. Sagas pappa är en mycket klok, förstående och även ridande far, han red ut i skogen med Saga så fort det gavs tillfälle .

Vips sa det sen var Tuva för liten eller Saga för lång och då kom det hem andra, lite större ponnier. Nu var alla rädslor borta och rätt var det var mötte jag Saga när hon skrittade ut i skogen med en stor häst. Hon red på alla hästar som var lediga!

Sen hände något annat, det gick nog ett år eller så och plötsligt denna bilden låg på fb. Dessa underbara ponnyhästar, vad de sprider glädje och fostrar ungar!

Under året som gått har jag mest sett Saga rida stor häst hemma och igår låg det en ny bild på fb, jag känner hur tiden bara swishar iväg!! Det är roligt när det går bra tänkte jag, sporten lever vidare.

Inte nog med detta, idag sätter ungen ihop med ponnyn Prins Tord af Herred RP 183 sitt kval så nu kan vi se henne rida in på Scandinavium i februari!!!

Det kallar jag utveckling... Tänk, en ängslig liten tjej på en trygg och duktig äldre ponny, det kan bli vad som helst om de får ta det i sin egen takt.

Grattis Saga Kwarnmark med föräldrar. Detta har ni gjort bra!

                                            Hej hopp!  /Kajsa

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!