Nu skickas utmaningar kors och tvärs på sociala medier. Ska jag inte lägga ut en bild på min hund eller stöttande partner i livet så ska jag klappa händerna kl. 20.00. Allt är tänkt att pigga upp i dessa dystra tider. 

I hästvärlden är det tungt för alla tävlingsryttare som ser vårsäsongen segla bort i Corona-diset. Det blev inget med något. Allt står på vänt, eller? Det verkar som det föds kreativitet ur eländet, vi människor är uppfinningsrika! Hjulet fortsätter trots allt snurra om än lite annorlunda och långsammare.

Nu poppar online-tävlingarna upp, lika välkomna som morotsblast i rabatten på våren. Det finns en tröst i tävlingstorkan!

Det finns fler utvägar ur motivationsbristen, höj din nivå och utmana dig själv med mer bra träning. Alla kan bli bättre ryttare, alltid. 

Jag tävlar nu för tiden inte i ridning men golf och fick igår beskedet att alla tävlingar tills vidare är inställda. Surt, jag har en uppåtgående formkurva och var taggad inför starten av seriespelet. Tji fick jag. Men efter ett besök igår hos min eminente tränare/mentalcoach Lasse är jag på hugget igen.

Med nya verktyg för att höja nivån på den svagaste delen av mitt spel är jag full av motivation. Precision kräver mycket och bra träning, det hinner jag nu. Jag kan också gå fler träningsrundor på banan för att befästa vad träningen förhoppningsvis ger mig. Rakare och mer exakta slag ger mig en lägre score. (Färre antal slag= bättre poäng)

Det behövs någon som tror på en och kan ge bra guidning i träningen, sen är det bara att ta tag och ge sig själv möjligheten. Målet sätter du själv och vips utmaningen är klar!

En annan utmaning, i ridsporten blev jag en del av i förra veckan. En av mina hoppryttare hade utmanas av en vän och kollega att ta ett ordentligt steg utanför komfortzonen. Nu tränas det kan jag lova. Två killar i hoppsporten ska tävla i dressyr mot varandra, i dressyrsadel, online. Allt filmas korrekt och bedöms av en utomstående och objektiv domare.

Så nu sitter två hoppryttare, killar i trettioårsåldern som tillbringat all sin uppsuttna tid i hoppsadlar över hinder och tränar dressyrprogram. Med allt vad det visat sig innebära ...

Halten ska vara DÄR! Övergångar, upptagningar, enkelt byte vad är det? Vi hade riktigt roligt på träningen förra veckan när vi introducerade programmet, Msv B:2.

Det var en utmaning för mig att förklara, visa och instruera. Ryttaren är rutinerad men i en annan skola. Som tur var hade vi en hel hög med hästar att tillgå även om den utsedda "dressyrhästen" fick extra slipning. De andra fick stå till tjänst som övningshästar på var sina delar. En rolig dag i ridhuset hade vi och som sagt utmaningen var lika stor för oss alla.

Tävlingen avgörs i påskhelgen, funderar på om jag ska starta lite betting? Vi har ett träningstillfälle kvar, här ska gnetas! Ni ska få ett smakprov, en stil-bild. Det är inte den utvalda hästen, vi är lite hemliga men ni (motståndaren) kan få se hur snyggt ryttaren sitter. 

Som sagt, se det ofrivilliga tävlingsuppehållet som en tillgång. Gör något nytt, det finns oändligt med saker att lära sig. Allt för att bli en bättre ryttare. Om jag får tillåtelse att publicera filmerna kommer de här, håll nu tummarna för min ryttare!

                                       Hej hopp i vårsolen! //Kajsa

Dagen L, första Långkalsongdagen för höstsäsongen 2019. Mössan har redan varit på vid flera tillfällen men när långkallingarna åker på då är det kallt. Äntligen? Nää ...

Att vara i ridhus höst och vinter är inte njutbart. Jag kan jämföra med att föda barn, det är tur att kvinnan glömmer mellan barnen annars skulle det bara bli ett. Hade jag inte haft så dåligt minne och glömt vintern i mars varje år hade jag ALDRIG valt mitt jobb.

De här första kalla dagarna är jobbiga, jag har fullt upp med att låta bli att reta upp mig på småsaker. Ett exempel som kan få mig riktigt sur är om någon säger: Kallt nu? Det är ju plusgrader, vänta tills det är tio grader minus, då kan du gnälla!"

Det är värst NU, för när det är januari, i meter snö och minusgrader har jag vant mig. Förlikat mig och börjat räkna dagarna till vårdagjämningen. Så funkar jag och jag fryser NU.

Men som tur är finns det guldkorn även en sketkall dag i oktober. Solen sken idag till exempel, iallafall utanför ridhus nummer två. I dagens båda ridhus sken ryttarna upp miljön med sin närvaro och sitt engagemang. Det värmer en kall tränare.

Efter det träffade jag en väldigt söt men ängslig nykomling i landet. Hon anlände häromdagen och vet nog inte riktigt vem hon ska gilla. Men hon kom fram och åt morot ur handen på mig, det värmde ända in i hjärteroten. Dessa fantastiska hästar.

Sen ÄNTLIGEN!

Kyra kommer och håller clinic för vetgiriga ryttare och andra (frusna) människor.

6 november på Flyinge, kom ihåg! Jag har biljetter i tryggt förvar.

Detta lyste upp hela tillvaron. Ibland känner jag att jag behöver någon att lyssna på, någon som har kunskap. Nån som med sans och balans kan berätta och förklara. Jag kan vara tyst, luta mig tillbaka och njuta av kvällen. Jag säger det igen, ÄNTLIGEN!

                                  Håll er varma! Hej hopp /Kajsa

Idag har jag varit tränare i cyberspacen. Det gäller att hänga med i svängarna, dvs om svängarna är bra. Jag håller på att testa om jag tycker det, att instruera via en skärm. Appen heter Ridesum och är under etablering kan man säga.

En av mina elever i Stockholmsområdet fick agera testpilot och vad det gäller det tekniska fanns inget att klaga på. Appen, med en omstart, funkade bra och ljud och ljus var helt ok.

Här är en skärmdump, tveksam kvalitet men så här funkar det.

Jag gillar att stå inne på banan när jag jobbar, kunna röra mig, visa, klappa hästen, närvara i nuet. Den skillnaden var svårt när skärmen kom emellan, men överkomligt svårt.

Jag har en hel del invändningar mot det här sättet att jobba men jag kan också se fördelarna. De elever jag har i andra delar av landet och träffar alldeles för sällan då avstånden är för stora de får  nya möjligheter. Så som ett komplement till träning i verkliga världen, med ekipage där samarbetet redan finns ser jag ett användningsområde.

Miljöaspekten finns också, det blir färre mil för ekipagen i energislukande åkdon och det ska inte underskattas. 

Jag träffade en av Ridesums initiativtagare, Karin Lindell på Euro Horse i Göteborg för några veckor sedan. Hon riktigt lyste av entusiasm över sin skapelse!Jag berättade om mina tankar kring appen och vad jag såg för svagheter i systemet. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

Som sagt, ett komplement när tid och avstånd gör att träningstillfällen blir för sällan. Inte i stället för...  Det går också bra att filma och skicka filmen i efterhand för bedömning och feedback, alla har ju inte så bra täckning. Det gäller att vara uppdaterad både här och där!

Jag ska ge Ridesum en chans, på det sättet jag ser att det kan fungera. Jag har inte fler timmar i min arbetsvecka bara för att tillgängligheten kan tyckas bli större.

                    Så med ett hopp in i teknikdjungeln... /Kajsa                

Solig men kall lördagsmorgon och ridhuset i Onsala var fullt med hoppryttare men det fanns inte ett hinder. Så kan det bli när två tränare, i varsin disciplin slår ihop sina kloka huvuden. Jag fick för ett tag sen en inbjudan av min elev, tillika tävlingsryttare och B-tränare i hoppning, Ulrika Strandberg att hjälpa hennes hoppelever med dressyrarbetet. Vi tänker utanför boxen!

Åtta pigga hoppryttare fick jag att sätta tänderna i. Vi övade rakriktning, vändning, tempoväxlingar, takt, rytm och balans. Jag berättade om hur hästens exteriör påverkar hur den arbetar och hur jag som ryttare behöver ta hänsyn till hur hästen är skapt. 

Jag pratade om ryttarens position på ryggen och faktiskt en hel del om vikten att ha rätt inpassad utrustning. Mycket av diskussionerna kom att handla om vem som ska göra vad, eller mer att inget av det som händer under ett pass är hästens fel. 

Lättridning var som vanligt föremål för min granskning, där finns oftast mycket att utveckla. Ni som är intresserade att lära mer, eller om hur jag tänker i ämnet läs nya Hippson Magasin. Där medverkar jag i en artikel om just lättridning, tidningen kommer ut i veckan.

Något jag upptäckt ofta är en vit fläck på ryttarnas karta oavsett gren, är hur man hanterar hästens balans i kroppen. Att en häst kan vara framtung även om den springer med huvudet i vädret är en nyhet för de flesta. Att rida hästen "lång och låg" kan vara bra men också  bli närmast en katastrof.

Inget är hugget i sten när det gäller ridning, det gäller att ha många verktyg att jobba med. Den skickliga ryttaren lyssnar på hästen och anpassar ridningen efter förutsättningarna. Det kan vara bra att tänka på, även om du rider på samma gamla Brunte varenda gång.

Jag och ryttarna hade en rolig dag, en intresserad publik drack kaffe och mumsade kanelbullar. Tränar-Ulrika stod i främsta ledet och hängde intresserat med sina adepter hela dagen. Mitt tips till andra tränare är att göra liknande dagar, det är roligt att samarbeta över gränserna!

Nu har jag några fullspäckade dagar för att sedan logga ut och ägna påskhelgen åt helt andra saker än hästar. Det kommer bli en fortsatt intensiv vår, jag behöver ladda mina batterier.

                       Njut av påsken, ut i solen och galoppera!

Samarbete oavsett vad det gäller är magiskt när det funkar. Att hålla på med och lyckas inom ridsport bygger på samarbete. Som ryttare behöver du förutom en häst också en hovslagare, en veterinär du litar på, en tränare och oftast ännu fler människor runt dig för att hästeriet ska funka.

Vi som finns omkring ekipagen kan också ha nytta av att samarbeta. Veterinärer kan slå sina kloka huvuden ihop över en klurig hälta, hovlagarna över behovet av ett annorlunda beslag och tränare kan ha nytta av att andra ögon ser på det aktuella ekipaget.

Ett tränarpar som ofta tittar på varandras träningar eller "byter" elever med varandra är mina goda vänner Kyra K och hennes man Richard. För tag sen hade hon fullt upp med annat och då klev Richard in som vikarie på ett Knytkalas hos Jan Brink. Kyra och Richard hjälper varandra dagligen när de rider och tittar som sagt ofta på varandras träningar.

"Gemensamt kan vi lösa så många mer knutar!" sa Kyra när vi pratade om detta häromdagen.

Min partner i livet är civilekonom och jobbar som ekonomichef i energibranschen så där har jag inte så mycket tränarutbyte att hämta. Men han hejar glatt på i allt jag gör och det är också viktigt!

Jag har däremot ett roligt samarbete med en duktig hopptränare som heter Ulle. Eller mer korrekt, B-tränare Ulrika Strandberg. Ulle har jag känt sen hon var liten och for runt som en stolle på en B-ponny, för hennes storasyster tränade för mig. Ulle var med nån gång också men vi kunde inte komma ihåg om det var på B- eller D-ponnyn.

Sen försvann systrarna ut i livet och Ulle blev en duktig hoppryttare med tränar utbildning i bagaget. En civil karriär har hon också, tränaryrket sköter hon lite på "fritiden". Har man familj med man, två sportande söner, egen gård med uppfödning i liten skala finns ingen plats för fritid på riktigt.

För några år sen kontaktade Ulle mig och ville ha hjälp med sina tävlingshästar, hon tänkte att lite dressyrträning skulle göra susen för de större banorna hon ville ut på. Det ena gav det andra och idag har vi samarbete med både hästar och elever. Även storasyster har vänt tillbaka med ny häst!

Höjdpunkten är fredagsmornar då Ulle och några hoppryttare sina hopphästar för mig och sen kommer mina elever med sina dressyrhästar och hoppar för henne. Då kan jag stå bredvid, som åskådare och se hur mina hästar utvecklas.

Det är mycket samlad kompetens i ridhuset de mornarna. Vi är tränare, hovslagare, ridlärare, proffsryttare, hästägare och vanliga intresserade åskådare och vi har vansinnigt roligt!

Jo hästarna har också roligt och framförallt, vi utvecklas.  

                           Tillsammans kan vi!  /Kajsa

Här är en hopphäst och en dressyrhäst...

Ett av ridningens stora mysterier är hur ryttarens kropp ska användas för att på bästa vis inverka på hästen. 

Förklaringar och beskrivningar av en god sits har funnits i över 2000 år och konstigt nog är det ungefär samma sak som beskrivs. Sitt rakt upp och ner, näsan framåt, armarna intill, händerna stilla i riktning framåt och fötterna rakt under kroppen. Genialt i all sin enkelhet.

Det finns inget nytt under solen, vi forskar, mäter, uppfinner men det mesta är nog redan beprövat och uppklarat om man läser den litteratur som finns. Vi ryttare behöver ha koll på vad vi ska göra, alltså behöver vi en god kroppskontroll, balans och oändlig påfyllnad med träning.

Många är de som delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller sits och inverkan. Det skrivs kloka artiklar, det görs informativa filmer och kunniga människor står timmavis och berättar för stora åhörarskaror hur ridning ska utföras på bästa vis.

Vi, alltså vi som läser, ser och hör allt detta nickar instämmande, ibland häpnar vi när någon är riktigt skicklig på att förklara men alla är vi överens om hur det ska gå till. Eller hur det borde gå till...

För på något vis uppkommer det då och då små....buggar, kan man säga, i systemet. Det växer fram trender eller varianter av det korrekta som sprider sig med blixtens hastighet. 

Det kan gälla ryttarens positions i sadeln, plötsligt kan man ana att ryttare börjar se ut som vattenskidåkare, alltså lätt tillbakalutade i sadeln med lite för mycket i handen. Någon har sett någon och tyckt att det ser fräckt ut och vips är trenden väckt, stolsitsen har fått en pånyttfödelse.

Det kan gälla handställningen, plötsligt är det någon ryttare som lägger omkull händerna i höjd med låren eller börjar att använda tygeln växelvis, såga, för att justera placeringen av hästens huvud. Allt är lika illa men likväl får avsteget från det korrekta följare och strax är det en grupp som sitter och sågar med omkullagda händer. Trenden är där.

En annan avvikelse från det optimala är att ryttarna har liiite för långa läder, tån hamnar ner och hälen med sporren uppåt. Hälen kan också hamna i uppdraget läge p g a att hästen inte bjuder framåt. Då griper sporren in och hälen dras uppåt om ryttaren inte har koll på sig. Oavsett orsak ska tån aldrig peka ner i marken, någonsin.

Det där med uppdragna hälar fick jag en fråga om för ett tag sen av en tjej som suttit och tittat på en svår klass vid en större tävling.

"Vad kommer det sig att ryttare på den nivån, nästan alla i den klassen sitter med hälen uppdragen och gnager med sporren i hästens sida nästan hela programmet?"

Jag svarade pedagogiskt och bra på den frågan tycker jag med att: Det är svårt att rida och ibland gör man lite mindre rätt.

Vad skulle du svarat?

Jag läser här i Hippson en artikel om hur viktigt det är att belasta foten rätt i stigbygeln. Det kan man tänka är "breaking news" Men faktiskt inte, för precis det där lärde RW (Richard White för den nytillkomne, äkta hälft till Kyra Kyrklund) mig för 25 år sen, vikten av att belasta foten rätt och hur jag skulle få foten och benet i korrekt position.

Jag ska fråga honom hur han visste det redan då. Han vet väldigt många saker jag aldrig hört någon annan tränare prata om. Undrar om han är en av de få som vet allt?

Jag skickar med en liten filmsnutt jag fick av en kompis, hon har en skänkel som alltid eller nästan iallafall, är korrekt placerad. Inget kläm med sporren där och hälen är lägre än tån. Bara att öva gott folk, för det är roligt att sätta trender som leder framåt!

                                                 Hej hopp! / Kajsa
 

Som tränare får jag emellanåt hör de mest underliga historier om hästar och ryttare. Ofta låter det som rena skrönor och jag glömmer innan jag lyssnat klart men ibland handlar historierna om sådana bisarra saker att det (nästan) blir roligt. I alla fall när historien återberättas med humor efter ett tag och av någon jag känner och litar på.

Den historia jag tänker på nu fick jag höra för många år sen av en elev, ett tag efter att vi inlett vårt samarbete. Historien gällde en av ryttarens hästar som redan var borta när jag kom in i bilden. Att hästen varit svårriden utöver det vanliga, det förstod jag snabbt.

Den, hästen alltså, hade ett problem. Den (eller vem det nu var som gjorde vad) hängde i handen och tog inte förhållningarna. Väldigt jobbigt var det och instruktionen som ryttaren fick att arbeta med var: "Driv! Hjälper inte det så driv mer, till slut ger hon sig!"

Det är en åtgärd som faktiskt används än idag har jag förstått. "Driv igenom förhållning eller, vilket jag hörde härom dagen "Rid in i väggen om hon inte svarar på förhållningen! är instruktioner jag hört i sammanhanget. Detta är inget jag förordar eller förstår så mitt förslag är att du prövar något annat om du har problem med kontakten.

Men tillbaka till den trögfattade hästen, den hängde envist fast i handen och ryttaren kämpade vidare med värkande armar och axlar. Man ska ju göra som man blir tillsagd!

Allting har ett slut, så även denna historia. Vid sista tillfället där hästen var med på träningen kämpade ekipaget som vanligt med balansen. Hästen drog och ryttare klämde med skänkeln för att hålla sig kvar i sadeln och driva igenom. Det är ingen vek eller klen ryttare det handlar om så det var nog verkligen en kamp. Ni vet, bilden av en ryttare som hänger i tyglarna snett bakåt i sadeln...

Då hände det som faktiskt var ett naturligt slut. PANG!! och tygel rök av. En vävribbtygel som gick rakt av där den fäster i lädret som går sista biten fram till spännet vid bettet. 

Hästen for framåt och höll på att stå på öronen, ryttaren hängde övar samma öron och svor medan den klättrade tillbaka i sadeln att aldrig mer rida på det viset. Det gjorde ryttaren heller aldrig och jag tror att det kopplades in en veterinär efter den händelsen.

Denna lilla sedelärande och så här långt i efterhand ganska roliga historia kom jag att tänka på när jag snubblade över detta "fynd" i ett ridhus. Hoppas verkligen att det finns en annan historia bakom denna trasiga tygel...

Tänk på att ridning inte är en kraftsport...  //Kajsa

Människan i allmänhet gillar att dela in tillvaron, sortera, sätta etiketter och ordna. Därför har vi ryttare nu en samling bokstavskombinationer att hålla reda på, här är några:

CR - Centrerad ridning  CR, beskrivning och om certifiering

VBR - Vertikal Balanserad Riding  VBR, beskrivning och hur man får sin certifiering

AR - Akademisk ridning 

WE - Working Equitation

Sen tidigare finns de klassiska: H - hoppning, D - dressyr, F/CC - Fälttävlan, P - ponny och säkert några till.

De  två första jag nämnt säger sig står för ridutbildningar med mer eller annat fokus på ryttarens sits än vad som ingår i den traditionella klassiska utbildningen. 

Jag reserverar mig för att jag kan tolkat informationen fel! Det är lätt att dra slutsatser...

I mitt senast blogginlägg, om ridning i olika delar av Sverige, råkade jag nämligen generalisera en smula genom att dra hela Norrland över en kam. Det retade upp några i den norrländska befolkningen vilket jag tycker är tråkigt. Så nu garderar jag mig, vill du som läsare veta mer klicka på länkarna ovan och bilda dig din egen uppfattning.

Jag har i mitt CV ingen av dessa certifieringarna utan har drillats och lär ut sits och inverkan enligt den klassiska ridläran.

Det har har fungerat ändå. De flesta av mina ryttare och även jag sitter ändamålsenligt med bra inverkan i sadeln. Jag har vad jag vet ingen ryttare med ont i ryggen av ridning och ytterligt sällan hästar med ömma eller skadade ryggar. De som inte kan sitta nu håller på att lära sig.

Som jag ser det går det bra att lära sig att sitta och inverka korrekt i sadeln såväl genom den klassiska ridläran som med CR eller VBR.

Hur jag lärt mig? Jag hade turen att stöta på den bästa bokstavskombinationen i hela världen, nämligen RW (utläses Richard White). Det han inte kan om sits, hur ryttarkroppen hänger ihop samt hästarnas biomekanik är inte värt att veta.

Med god grundutbildning, Richards ovärderliga guidning/träning, många timmars funderande samt ett envetet intresse av att kolla på och lära av skickliga ryttare är jag trygg med hur jag instruerar.

Detta är en av få bilder jag har på Richard. Här rider ha på en unghäst jag hade för utbildning och senare red i 6-års Breeders på Falsterbo. Avsaknaden av hjälm är preskriberad, bilden är 20 år gammal.

Det finns som tur är olika sätt att lära sig! Här är några "ögonblicksbilder" på en del av mina ryttare.

             // Kajsa

Börjar med att säga: Grattis Svensk ridsport! För andra året i rad har vi tillsammans röstat fram Peder Fredricson till segrare av Jerringpriset. Ibland står vi enade och då visar det sig att vi har en styrka så imponerande att omvärlden (sportjournalister) får hicka och kallar oss för en kuppande sekt. Go´medda...

"Hästpassagerare", intressant ordval den journalisten fick till gällande Peder. Han måste tänkt hela dagen.

Att bli dum när man inte får som man vill tillhör den ålderskategorin som håller till i sandlådan tänker jag. Hade Sarah "simmat hem" även Jerringpriset till de andra två priserna hon vann i år hade jag inte kallat henne för vågsurfare.

Men det kan vara svårt att vara stor i förlustens stund, det vet säkert fler än surputtriga sportjournalister och andra missunsamma medborgare.

Nu släpper jag det ämnet, för "klokast tiger" lärde min mamma mig när jag  tjafsade med mina bröder. Det är bara världsliga saker hade Karlsson på taket sagt

Till ett helt annat ämne och en grupp där det tydligen också finns ett missnöje.

Jag pratar om en grupp på fb som jag följer. En hästrelaterad grupp där det de senaste  dagarna debatterats om vi i den svenska tränarkåren verkligen kan det där med "Sits och inverkan".

Vad jag kan utläsa ur tråden är det en utbredd uppfattning att många ryttare är missnöjda med sina tränare för det är brist på sitsträning/sitskorrigering. Någon  i tråden menar att vi i svenska tränarkåren skulle vara mycket sämre än t ex de tyskarna eller brittiska tränarna samt att vi inte vågar ta itu med de eventuella problemen hos ryttarna för att vi är rädda att förlora kunder.

För att få korrekt undervisning med sitsen finns alternativen akademisk alt centrerad ridning. Allt enligt olika inlägg i den långa tråden.

Jag är dåligt orienterad i dessa båda "ridningar". Men vad jag förstått har bägge egna utbildningar där de certifierar sina egna tränare. Det är här jag ser ett problem.

Vad är det man upplever saknas i den klassiska dressyrutbildningen? Jag säger dressyr, för så vitt jag förstår finns det inte akademisk eller centrerar hoppning.

Jag får nog ta upp ämnet på nästa tränarfortbildning, för det verkar som sagt klokt att stå enade inom sporten för det är så vi växer och utvecklas.

 Med sitsen i fokus... //Kajsa

Foto:Lotta Karlsson

Forskarna kan inte riktigt enas när hästens arbetsform är föremål för viss forskning. I dagarna kom rapport från en norsk forskare om att hästen bör gå väldigt lång och låg i formen för att nå avspändhet och öka sin inlärningsförmåga. En annan rapport hävdar att formen ska vara riktigt djup och rund för att hästen ska uppnå den eftertraktade avspändheten.

De lärde (forskarna) de må tvista, jag har sett vansinnigt spända och stressade hästar i båda formerna. Jag har sett spända, stela hästar med huvudet rakt upp i vädret också. 

Kanske är det inte är hugget i sten var det lilla hästhuvudet mår bäst av att vara? Takt, kontakt och egenbalans även om det inte alltid ser likadant ut tycker jag är ett bra rättesnöre. 

Hästar är individer, de mår nog bäst om vi anpassar arbetet efter det som passar varje häst bäst. Framförallt tycker jag det är viktigt att ryttaren har en god insikt i var i utbildningsskalan den egna hästen befinner sig. Vad vill du med din ridning och har du kunskapen som krävs för att rida där?

Utbilda hästen med hästens bästa för ögonen. Kan inte du det du vill eller håller på med, så kan inte hästen. Det är inte tvärt om. 

Stretching är ordet på modet. Går du på gymmet, dansar balett eller joggar i skogen kan du behöva lite stretching. Hästen kan behöva något motsvarande.

Just stretching är något som jag funderar över. Man hör ofta att hästen (och människor) ska stretcha för att undvika träningsvärk. Som jag förstått det är detta alternativ fakta, en myt.

Har du tränat så det uppstår små bristningar (skador) i muskelvävnaderna får du träningsvärk, mot detta hjälper inget stretchande. Stretcha gör man för att öka eller behålla rörligheten i muskulaturen, inte för att motverka värk eller få hästen lång som en söndag i formen. Korta OCH länga ger elasticitet, ta kontrollen över steglängden och du är en rätt så bra bit på väg.

Behandling med värme, beröring, ljud eller ljus i olika former kan höja hästens välbefinnande, precis som stretching. Men det är inte dessa behandlingar som lär hästen hur den ska arbeta.

Det gör du som ryttare och där i ligger ansvaret att ha tillräckligt med kunskap. Att till exempel veta vad som skiljer på att rida skolor, som en öppna, korrekt i samlad trav eller rida med"framdelen in" i arbetstrav är en absolut nödvändighet om du vill tävla över L:A.

Vi matas med tips och råd vad som ska till för att som ryttare komma "till toppen." Det ska vara vilja, lite mer vilja, planering och ett tålamod utan gränser.

Det är bra att komma ihåg att utan kunskap, praktisk men inte minst teoretisk, kommer du inte så långt, hur gärna du än vill. Var hästen håller huvudet under arbetet och varför den gör det är en bra kunskap att starta med. ibland kan det faktiskt vara rätt att placera det "fel".

                                     // Kajsa, med träningsvärk

En nöjd och mjuk 4-åring jobbar på rundbanan, med huvudet där det för ögonblicket passar bäst.