Ridsportens Innovationer är ett nytt begrepp i ridsporten. Just nu hittas det på som aldrig förr och en del idéer är bättre än andra. Att rida program under tävlings-lika former och få en bedömning är ett bra sätt att träna. 

Som med allt i världen är påhittighet när den fungerar alldeles lysande. Vi människor har ju kommit på en del bra saker under årtusenden. Att tända eld och få ett hjul i rullning är saker som säkert uppfunnits när tiderna krävt en utveckling. Förr kanske vi hittade på lite mer för att överleva men att vara kreativ är något gott.

Den digitala programridningen som Ridsportens Innovationer startade är över och ca 100 ryttare (tror jag) har deltagit. Ryttarna har varit uppdelade i lätt och medelsvår klass. Ryttarna har kunnat välja program inom varje avdelning vilket jag tycker är bra. 

De filmade ritterna har bedömts av kvalificerade domare och efter det har domarna plus en representant för organisationen utsett ett segrande ekipage. Exakt vilka parametrar som avgjorde vet jag inte, men vad jag vet är att ett ridskoleekipage vann avdelningen Lätt Klass.

Jag känner faktiskt ekipaget för det har Västerviksortens Ryttarförening som hemmaklubb och där har jag haft träningar under några år. Där har jag fått det höga nöjet att träffa och lära känna bland annat Rigoletto som vinnarhästen heter. Fast när vi träffades första gången, på en clinic för ridskolan döpte jag honom till Rally-Kalle. Han fick verkligen upp draget under galoscherna den eftermiddagen!

Vid det tillfället reds han av Åsa, också en ridskoleryttare men för det mesta var det dagens segerryttare Ingrid Lindebratt som var med på mina träningshelger. Det är inte ekipagets första framgång för de har tävlat innan men jag tror detta smäller allra högst.

Det är roligt att se hur rutinerade instruktörer på en ridskolan fostrar goda ryttare och kapabla hästar. Jag hade turen att få samarbeta alla instuktörerna på VORF och deras utveckling var lika god som deras elevers. Det kändes lite tungt när jag fick inse att den långa resan tur och retur gjorde en fortsättning omöjlig. Från kust till kust  i detta landet får man köra bil och det är långt tvärs över landet.

Tack för initiativet säger jag till Ridsportens Innovationer. Precis så här tycker jag att den digitala utvecklingen av ridsporten ska fungera, det ska ge så många som möjligt chansen att få prova på. För de som tycker tävling och träning mot tävling är roligt är detta ett bra alternativ, kanske inte bara nu utan även när pandemin släpper taget om oss.

Alla har ett stort ansvar här, för det finns ingen som håller koll på hästarnas väl och ve. Här finns inga överdomare eller tävlingsveterinärer. Men jag tror och hoppas att alla ser till att allt går rätt till, precis som vanligt.

Nu ska jag läsa vidare om det jag ska skriva om nästa gång, mirakelmössan. Rally-Kalle och Ingrid kom liksom emellan och det var bara roligt!

                                                    Foto: Lisa Sernfalk

                             Hej hopp i den nya digitala ridvärlden!  // Kajsa

Måndag morgon och jag ska starta upp efter en veckas semester i sol och värme. Det har varit golf och bad på en ö i annat hav än det iskalla västerhavet. Jag har legat och flutit på rygg i det salta vattnet och tänkt på ingenting. Underbar återhämtning efter en period med tuff arbetsbelastning.

Eftersom jag kom hem i fredags har jag haft helgen på mig att "landa mjukt". Har hunnit köra tvättmaskin, prata med ryttare och kollat på tävlingsrapporter och resultat. Dessutom har jag i ett anfall av nyfunnen energi börjat röja i gamla högar. Jag är expert på att "lägga i högar". 

I en av dessa högar hittade jag delar av min barndom, den hästrelaterade barndomen. Nostalgin flödade och det var många minnen och ansikten som dök upp i högen. Tävlat hästar har jag gjort sen jag var 11 år insåg jag. 

Eftersom jag är en samlare, vilket jag utvecklat till "lägga i högar" finns det smått och gott att le åt idag. Till exempel propositionen från min första tävling. På den tiden var dressyr något oupptäckt i min värld. Rida fort på ponny var grejen, med eller utan sadel.

Som ni kan se var min första tävling inte dressyr och inte hoppning. Det var en Ponnysteeplechase! Jag är tämligen övertygad om att vi som åkte dit inte riktigt visste vad vi gav oss in på... Men för den facila insatsen av fem kronor i anmälnings- och ytterligare fem kronor i startavgift var vi med. (Det har blivit något dyrare att tävla))

På plats, vid en rundbana med sandbotten och hinder i form av utlagda halmbalar insåg säkert någon att vi inte hade de snabbaste ponnyerna. För det gällde att rida så skjortan stod rätt ut! Så här i efterhand, lång efterhand undrar jag varför vi ens fick lov att åka? Vi red ju på ridskoleponnyer, de var inte riktigt tränade för uppgiften kanske.

Men roligt hade vi och som tur kunde min pappa både köra och backa med släp. Det var inte så många andra föräldrar som kunde insåg vi på tävlingsplatsens parkering. Men som den polis han var stod min pappa större delen av dagen och dirigerade och backade ekipage på en blöt åker. Alla kom efter tävlingen ut från parkeringen och det var en seger i sig!

Till något helt annat, det har tävlats i Word Cup Dressage i helgen. Svenska ryttarna hade inte sin bästa helg men en del danskar fick glänsa i Århus. Speciell guldglans hade Catherine Dufour med sin "nya" häst Bohemian. Hon vann både GP och GP Kür, där hon klämde till med över 88%. Lysande insats!

                                                                           Foto: Julia Brente

Alla deltagare var som sagt inte lyckosamma och två ekipage blåstes ut av domarna under den inledande  GP-klassen. Ett ekipage på grund av "blood rule" och ett för hälta/orenhet. Bra med alerta domare, de ser nu för tiden fler orena hästar. Eller blåser oftare..

En häst som startade i Grand Prix Special hade ett annat uppenbart problem, den hade tungan hängande ut ur munnen under i princip hela programmet. Den belönades av domarna med över 69%.

"Unfortunately showing the tongue all the way" refererade en skribent på plats i Århus arena. Det tål att funderas över en längre stund. 

Läser jag TR Dressyr framgår det tydligt att tungfel inte är ok. Felet ska belasta varje bedömningsgrupp där det visar sig. Det jag har svårt att förstå att det gjordes när jag läser resultatet. Är det möjligt att uppnå 69% i Grand Prix Special med avdrag på nästan alla bedömningsgrupper? Kanske någon inte såg inte tungan.

Hur som helst, tävling är oftast roligt. Oavsett disciplin eller svårighetsgrad.

                                               Kämpa på därute!  //Kajsa

Strömsholmstävlingarna firade den gångna helgen 100 år, det är en bemärkelsedag få får uppleva! Strömsholm är en vacker anläggning och när jag växte upp var det min stora dröm att få gå RIK-kurserna där. Slottet är nog det som fotograferas oftast men jag har Vita Ridhuset som min favorit. En mäktig byggnad och där hörs dressyrens vingslag tycker jag.

Läser att Ulla Håkanson i år gjorde sin 48:e start i SM och om de varit på rad träffade jag henne där vid tredje försöket! Jag har sagt det förut, hade jag inte åkt till Strömsholm den gången, med min ridklubb hade jag säkert gjort något annat idag. Så tack för den "knuffen" Ulla! Minns inte om hon vann just den gången men hon har många SM-medaljer.

Bortsett från vinster och medaljer är det roligt att se hur de olika åldersklasserna växt. I år var det t ex 40 juniorer anmälda, det känns tryggt för sportens fortlevnad. Juniorer, unga ryttare, U25 och seniorer, det finns mycket att välja på!

En fantastisk service till alla ridsportintresserade i vårt avlånga land var att det gick att se alla SM-klasser direkt på nätet. Tack för det EQUISPORT.TV!

Ingen har väl missat att SM-guldet för seniorer 2018 gick till Patrik Kittel, han fick 82,675 i küren. Gratulerar till den bedriften! Guldmedaljen passade extra bra, igår fyllde Patrik år. Lustigt nog delar han tydligen födelsedag med en annan internationell dressyrstjärna.

Med fantastiska 88,425 % vann Sönke Rothenberger på Cosmo igår i Grand Prix Kür vid tyska mästerskapen.  Det blev guld för det ekipaget, Isabell Werth  fick nöja sig med ett silver detta året. En vinst på Sönkes födelsedag! Hans ritt går att se här:

Ni som följer min blogg har fått läsa om vår utbildning och visning av treåringen Zig Zauer. Igår, alldeles innan midnatt när jag precis höll på att somna plingade det i min mobil. Zig Zauer hade fått en lillasyster e. Fürsten-Look! Jag hoppas på bra väder i eftermiddag för då ska jag på fotosession med det nya lilla livet. 

                                Hej så länge!  /Kajsa
 

En nybliven EM-guldmedaljör lämnar arenan.

Pre och post... det känns lite som en ny tideräkning, före EM och efter EM Gothenburg 2017.

Fundera på det fenomenet samt att den alltid lika innovative eventgeneralen Tomas Torgersen vill ha ett Ridsport-VM till Göteborg. Undrar vad den mannen äter till frukost, kryptonit?

Det är härligt med drivande människor. En del sjösätter och leder ett Ridsport-EM och andra vinner medaljer på samma EM.

Peder, killen som har blivit svenska ridsportens stora fixstjärna. Han är killen med koll, på allt från att födas i rätt "hästfamilj" till att gifta sig med rätt partner. Han är artist, en atlet, en förhoppningsvis god make och pappa samt en förbannat god ryttare och hästmänniska.

Lyssnar man på mediernas rapportering om honom skulle man kunna tro att alltihop mest handlar om att gifta sig rätt. Kanske är det så, ingen Lisen inga medaljer? Kärleken gör underverk...

Fast förmodligen hade han lyckats med en annan partner också, en annan Lisen alltså. För utan sin hästpartner All Inn hade uppgiften blivit betydligt svårare. Så, välj rätt (häst-)partner när ni satsar mot stjärnorna!

Som sagt, det har blivit mycket ridning och även körning på internationell toppnivå att titta på och inspireras av. Lyxigt var det att kunna ta pendeln in till arenan eller slå på SVT play för att se hela härligheten igen.

Ännu mer internationellt besök hade vi här i Kungsbacka i veckan. Den danske, tysklandsbaserade tränaren Bo Kristoffersen var här och hade kurs i några dagar. Jag träffade på honom första gången i Tyskland för många år sen när han var chefstränare på Holsteinerförbundet. Nu stod han som sagt på en ridbana på Onsalahalvön och delade med sig av sina kunskaper.

Jag var med och tittade en förmiddag och fick höra mycket jag gillade. En klassiskt skolad tränare med rutin och glimten i ögat. Tysk disciplin ja, ingen ryttare satt och gjorde nåt dom inte skulle två gånger i rad men det är sånt jag uppskattar.

Kunskap och närvaro, bra övningar och ofta "pat the horse", klappa hästen. Han fick förhållandevis ofta påminna ryttarna om att sluta dra i tyglarna, han ville ha stilla händer.

De ryttarna som hade lagt tid på att dressera sina hopphästar klarade sig bäst, de behövde aldrig dra...

Hopphästar som går med elastisk kontakt samt hals och huvud i bra position hoppar mycket bättre än de som kommer mot hindren hängande i bettet med huvudet i bröstfickan på ryttaren.

Men det är ju inget nytt, dressyrhästar i motsvarande form presterar också bättre och gemensamt för en del avdessa är att de får medalj om de är med i EM.

En bild kan säga mer än tusen ord...

Peder  och All In levererar och jag sitter i soffan med ståpäls och hjärtklappning. Spänning på högsta nivå.

Idag var jag på hoppning igen och banan var lång, det var svårt och nervöst. Vi har ett duktigt lag, Malins ritt var en av dagens bästa upplevelser.

Om jag fortsatt vara hoppryttare så hade mina idoler, förutom duktiga svenskar, varit Luciana Denitz/Portugal och Laura Kaphake/Tyskland. Vilka tjejer till att rida!!

En kille jag tycker rider bra är Alberto Zorzi, hoppas han fortsätter med sin mjuka fina ridning...

Annars var det en del dramatik idag, rivningar, bommar som bröts av, gubbar som flög av och ryttare som satt på öronen då hästarna plötsligt tvärnitade. Det var mästerskapsnerver i dallring tror jag bestämt.

Ridsport-EM är ett miljötänkande event fick jag lära mig idag. Därför finns det inga startlistor utskrivna på papper att hämta. Du får sköta det din organisation själv via mobilen och håll dig ständigt uppdaterad!

Idag började U-25 dressyren 09.00 istället för 10.15 som det stod på min biljett. Så jag åkte dit på för sen ankomst kan man säga. Surt...

Det blev några varv runt tälten på Heden. Slank in på H&M för att kolla EM-kollektionen och slank ut tomhänt igen. Varför står det EM- Showjumping på allt?

Jaja, en piké mindre i skåpet gör inget men det var synd på en puderrosa lättviktsjacka. Den hade jag gärna velat ha, om det inte varit "Showjumping" broderat framtill.

Det fanns också en läcker svart dalahäst i en liten shop och den hade naturligvis någon annan redan lagt rabarber på. Jag fick gå hem tomhänt.

Nja inte riktigt, jag la min shoppingslant hos "FUCK CANCER" och fick med mig ett fint armband. Det kändes riktigt bra.

Sen är det roligt att möta människor, vänner och elever som gör annat eller bor långt bort. Nu kan du läsa om dig själv i bloggen Kalle! Det var gott att se dig...

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!

Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.

Swedish Warmblood Trophy, 5, 6 och 7-årsdressyr. Det har jag sett idag på Gothenburg Horse Show. Det var glest med publik på läktarna och det var nog egentligen bra för de unga atleterna som skulle uppföra sig och trava fint nere på arenan.

Vilka duktiga unghästar! Visserligen var det inga riktiga blåbär för de har varit med förr, en del både på Breeders och Elmia 2016. Vinnaren i den yngsta gruppen var dessutom godkänd hingst, så den var van att visa upp sig.

Poängen hamnade säkert rätt och det är alltid roligt att höra hur domarna tänkt när de satt sina betyg.

Mycket positiva omdömen om både ridningen och hästarna och Christoph Hess tysk huvuddomare hittade alltid något bra.

Jag tänker inte ge mig in i vem som gjorde det och vem som inte gjorde detta. Jag hade någon favorit i varje klass och den vann inte alltid. Jag tyckte alla hästarna var duktiga och de ryttare som inte hängde bakåt i tyglarna gillade jag också.

Det var faktiskt en av de få negativa saker Hess påpekade för flertalet ryttare: "Ride less with your hands!" Bra påpekande tycker jag.

Alla hästarna klarade av den tuffa miljön bra, det var egentligen bara en som tyckte att han hellre ville gå hem. Men den ryttaren hanterade situationen så himla bra och fick med sig hästen igenom hela programmet.

Ryttaren som också är min kompis och kollega Stefan Jansson får det största priset av mig för gott genomförande. Tror han behöver det för han såg ganska besviken ut efter ritten. Och Stefan, Zidney visade att han kan piaffera och det lovar gott för framtiden!

Jag hade inte kameran med idag så det får bli några ögonblicksbilder fångade med mobilen...