Kajsa Boström

Det händer då och då att jag träffar ryttare som har lärt sig, eller anser att man ska hålla om hästen med skänkeln. Alltså då menar de verkligen HÅLLA OM, dvs klämma, trycka eller på annat sätt med skänklarnas/benens muskelkraft försöka påverka hästens energi, balans eller riktning.

Ibland är det ryttare som trycker och klämmer så de får muskelvärk eller krampkänning i full förvissning om att det är så det ska vara. Det är oerhört energikrävande att sitta och klämma runt hästens bål ett helt ridpass och dessutom fullständigt förkastligt, om du frågar mig.

Det finns många beskrivningar, mer eller mindre fantasifulla om hur skänkeln ska verka. Men de som menar på allvar att ryttaren med sina ben ska klämma ett halv ton häst framåt hoppar jag över att citera.

"Skänkeln skall var såsom hälld utmed hästens sida", det låter väl vackert, nästan lite poetiskt? Så här beskrev Hans Wikne, en riktig hedersman, skicklig ryttare och tränare för mig hur han ansåg att skänkel skulle ligga intill utan att klämma. Han sa också att: "Stövelns insida ska hämta värme från hästens sida". Med det menade han intill och stilla, foten i lätt kontakt med stigbygeln.

I vår svenska RIDINSTRUKTION, av äldre årgång står det om skänkeln att: "För en riktig inverkan i rätta ögonblicket fodras att skänkel, utan att klämma, städse förbliva i omedelbar närhet av hästen.(slutet skänkelläge)

 

Här jag i full fart med att förklara skänkelns placering och inverkan för en ung ryttare. Hon red som demo-ekipage på en clinic jag gjorde på Göteborgs Fältrittklubb i april i år.

Men, den absolut roligaste och mest jordnära reflektionen om skänkeln fick jag häromdagen av en ponnypappa, tillika mjölkbonde. Jag pratade med hans dotter, 12 år, om hur och var skänkeln skulle användas och förklarade också varför man inte ska klämma med den runt hästen om man ville ha mer fart och rörlighet.

Jag minns inte exakt hur pappan uttryckte sig men ungefär så här och jämförelsen är ju obetalbar i sin enkelhet!

"Men, det är ju som med korna då! Om jag har en bråkig dj---l som trampar runt, lyfter benen eller sparkas när den ska mjölkas, då sätter jag ett spännband runt magen på den, ungefär där hästen har sin manke. Sen spänner jag lite i taget tills kon trycker emot och står stilla med alla fyra benen i marken. Då fattar jag ju varför hon(dottern)inte ska klämma med skänkeln!"

Sammanfattningen blir att vill du rida på en rörlig häst, lär den att gå för lätta skänkelhjälper. Vill du mjölka en ko i lugn och ro, med kossans fyran ben tryggt på marken, kläm åt runt magen!

                        Ibland blir det liksom glasklart...  / Kajsa
 


Läst 56414 ggr Kommentarer Kommentera

Dagens rubrik står en av mina bröder bakom. Han ställde frågan till mig en gång om hur han skulle steka blodpudding, en bra fråga från en då ganska fattig kille som skolkat från hemkunskapen.

Nu när förberedelserna är i full gång för årets treårstester är frågan högst relevant, hårt och kort eller lätt och länge? Gör du en "quick-fix" för att få hästen visad eller lägger tid på en gedigen utbildning?

Det finns helt klart delade åsikter om saken. Min uppfattning är att det ska få ta tid att sadeltämja och grundrida en unghäst. Jag ser ingen vinst i att snabbt och heroiskt kasta sig upp på ryggen för låta hästen springa runt innan den är vare sig tam eller har fattat var den är. 

Inlärning tar tid, i min värld är underkastelse inte samma sak som trygg och tillåtande.

Jag tycker också att treåringen, om den ska visas, bör vara väl ridbar i alla tre gångarter efter avslutad utbildningstid. Den ska kunna gå lugnt med god kontakt, fatta höger och vänster galopp samt kunna vända korrekt i hörn och på större volter utan problem. Visst, det tar några månader och det bygger mycket på att hästen redan innan är van att hanteras varje dag. Detta gäller även för de som ska bli hopphästar längre fram i livet. Efter testet kan den vila till hösten eller nåt. 

Zig Zauer (SWB) född -15 e. Everdale – Caprimond. Här rids han tredje gången utan lina och har fattat grejen!

Men som sagt finns det andra åsikter om inridning och vilket som är rätt eller fel får väl varje hästs fortsatta framtid som ridhäst utvisa.

Nelson Pessoa är i Sverige och delar med sig av sin kunskap. Han tycker över lag att ryttarna rider på för spända hästar. Sluta dra i tyglarna, ta av sporrar och lägg undan ditt spö. Klappa hästen och ge den en sockerbit var hans budskap för dagen.

Det självklara är inte alltid självklart?!

Nu tar jag helg och går ut med mina golfklubbor. Vet ni, om jag håller för hårt i golfklubban går det inget bra. Heller...
  
Rid lättsamt, jag svingar lugnt     
/Kajsa
   


Läst 59052 ggr Kommentarer Kommentera
APR
06
2018

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 54991 ggr Kommentarer Kommentera
FEB
08
2018

Som tränare får jag emellanåt hör de mest underliga historier om hästar och ryttare. Ofta låter det som rena skrönor och jag glömmer innan jag lyssnat klart men ibland handlar historierna om sådana bisarra saker att det (nästan) blir roligt. I alla fall när historien återberättas med humor efter ett tag och av någon jag känner och litar på.

Den historia jag tänker på nu fick jag höra för många år sen av en elev, ett tag efter att vi inlett vårt samarbete. Historien gällde en av ryttarens hästar som redan var borta när jag kom in i bilden. Att hästen varit svårriden utöver det vanliga, det förstod jag snabbt.

Den, hästen alltså, hade ett problem. Den (eller vem det nu var som gjorde vad) hängde i handen och tog inte förhållningarna. Väldigt jobbigt var det och instruktionen som ryttaren fick att arbeta med var: "Driv! Hjälper inte det så driv mer, till slut ger hon sig!"

Det är en åtgärd som faktiskt används än idag har jag förstått. "Driv igenom förhållning eller, vilket jag hörde härom dagen "Rid in i väggen om hon inte svarar på förhållningen! är instruktioner jag hört i sammanhanget. Detta är inget jag förordar eller förstår så mitt förslag är att du prövar något annat om du har problem med kontakten.

Men tillbaka till den trögfattade hästen, den hängde envist fast i handen och ryttaren kämpade vidare med värkande armar och axlar. Man ska ju göra som man blir tillsagd!

Allting har ett slut, så även denna historia. Vid sista tillfället där hästen var med på träningen kämpade ekipaget som vanligt med balansen. Hästen drog och ryttare klämde med skänkeln för att hålla sig kvar i sadeln och driva igenom. Det är ingen vek eller klen ryttare det handlar om så det var nog verkligen en kamp. Ni vet, bilden av en ryttare som hänger i tyglarna snett bakåt i sadeln...

Då hände det som faktiskt var ett naturligt slut. PANG!! och tygel rök av. En vävribbtygel som gick rakt av där den fäster i lädret som går sista biten fram till spännet vid bettet. 

Hästen for framåt och höll på att stå på öronen, ryttaren hängde övar samma öron och svor medan den klättrade tillbaka i sadeln att aldrig mer rida på det viset. Det gjorde ryttaren heller aldrig och jag tror att det kopplades in en veterinär efter den händelsen.

Denna lilla sedelärande och så här långt i efterhand ganska roliga historia kom jag att tänka på när jag snubblade över detta "fynd" i ett ridhus. Hoppas verkligen att det finns en annan historia bakom denna trasiga tygel...

Tänk på att ridning inte är en kraftsport...  //Kajsa


Läst 48149 ggr Kommentarer Kommentera

"Träning idag kl. xx, hästarna ska vara uppvärmda..."

Uppvärmning, gäller det ett hus är det trevligt och vanligtvis dyrt men gäller det en häst kan det vara precis hur som helst. Varför är det så och när förväntas ryttarna kunna?

Idag var det en kall morgon på jobbet och en elev som anlände lite sent vilket gjorde att vi kom in på ämnet uppvärmning. Hästen skrittade och vi pratade.

Jag jobbar nästan bara med tämligen rutinerade ryttare och har genom åren, om det varit möjligt, studerat hur nya ryttare värmer upp innan träning.

 

(Ryttarna på bilden har inget med artikeln att göra.)

Uppvärmningen är väldigt varierande mest beroende på om de är hopp- eller dressyrryttare men också hästens på utbildningsståndpunkt. Jag har en handfull fälttävlansryttare också men de går in i hoppryttargruppen här. 

Generellt sett är det absolut vanligaste scenariot följande:

* Max ett varv runt på banan där hästen leds samtidigt som sadelgjorden justeras. 

* Uppsittning.

* Skritt på hängande tygel, hit och dit utan någon planerad väg, eventuellt under samtal med     annan skrittande ryttare. 

* Uppkortande av tygeln, trav lättridning oftast med samma yrande hit och dit, som en humla     instängd i en papperpåse.

  " - Är du färdig?" Fråga från tränaren.

  " - Ska bara ta lite galopp också!"  

* Galopp, lite högre tempo i lätt sits för hoppryttarna och på en volt i lägre tempo för         dressyrryttarna. Lite öka-minska, hej å hå och eventuellt en halt - ryggning - fram i full sula...     Dressyrryttarna lägger ibland till någon form av vändning, fram- eller bakdels.

Klart!

Hur lång tid detta tar beror på när ekipaget anländer till banan i förhållande till utsatt tid för träningen.

Låter detta som ett bra system?

Nja skulle jag säga. Men eftersom säkert 90 % av er som läser detta värmer upp på ett mycket mer strukturerat vis och inte alls känner igen er i detta  beteende, så gäller det ju inte er. Eller? En stund analyserande av vanorna är alltid till fördel för utvecklingen!

Om jag läser om framridning, vilket är snabbt gjort då det är något som i ridhandböckerna bara nämns i förbigående och endast ihop med förberedelse för tävling, är det att resultatet ska vara en mjuk, lösgjord, lugn men vaken häst.

Det vanligaste förslaget är ett tillräckligt långt skrittpass, gärna med lösgörande arbete följt av lite trav och galopp. Tiden anpassad efter hästen temperament.

Så, vad är din plan när du sätter foten i stigbygeln inför tävling eller träning? Ska du värma upp hästen på ett ändamålsenligt sätt för dagens uppgift eller ska du rida ett veritabelt  maraton?

Om du kan dina tempon är det inga problem. Jag minns när vi tog ryttarmärkena förr, vi fick träna på att galoppera i 400-meterstempo.

Det kan vara bra att veta att 10 minuter arbetstrav tar dig mer än en sträcka av 2 km och arbetsgalopp ungefär 4 km på samma tid.

Som sagt det gäller att ha en plan, för alla delar av ridningen.

                                     Tallyho!!   //Kajsa


Läst 53118 ggr Kommentarer Kommentera

Sverige är låååångt... Norrland blir lite som en annan planet för oss sydsvenskar. De (ryttare) som bor där funderar säkert inte så mycket över att det är kallt och snö högt över taken i januari.

Vi här nere i södra halvan av landet letar samma januaridag snödroppar och lyssnar på talgoxens kvittrande. Är det en riktigt bra dag rider vi lättklädda ute på en mjuk ridbana.

När jag hade träning här hemma i fredags var det gott väder och jag tog lite bilder. Det var faktiskt lite vårfeeling hur tokigt det än låter. Här är Aison H, nyss fyllda 4.

Jag fick en filmsnutt från en tjej, Ida, som jag träffade när jag var i Boden och instruerade i höstas. En tjej med stor passion och en relativt ny häst. Det funkade sådär i ridningen tyckte hon. Vi gick igenom grunder, sits och inverkan. Framförallt pratade jag om händer och tyglar för det var Idas riktiga akilleshäl.

När Ida skickade sin film, vilken var tagen samma dag som mina bilder berättade hon att det hade varit lite varmare den här dagen i Luleå så hon passade på att rida. "Lite varmare" var -17 grader, dagarna innan hade temperaturen varit -35...

Det blir stora kontraster, förutsättningarna är som sagt olika men passionen är lika innerlig!

Heja alla ryttare som kämpar och Ida har fått ordning på händerna. Strongt!

Jag blir här, i söder och luktar på blommorna.   //Kajsa


Läst 53149 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
25
2017

På julnatten, då är tomten vaken oavsett om det är snö på taken. Han kan som ingen annan prata med djuren. Liten och grå tassar han runt, lyssnar, pysslar om och myser.

Något vi kan ta efter tycker jag, fast alla dagar lyssna lite mer på våra hästar. Vi kan inte lite på att andra eller tomten ska sköta allt...

Jag har inte önskat mig någon häst av tomten i år för det börjar bli lite tjatigt (47 gånger). På något vis har jag förlikat mig vid tanken att min häst inte kommer via julpaket.

Om JAG hade varit en häst, då skulle jag nog vilja bo hos Carl Hester, om jag inte bodde hos mig förstås. Jag såg en fin video där Carls olympiahäst Nip Tuck häromdagen med snö till knäna, galopperade runt i en kuperad, riktig hage  med sina två kompisar.

Senare såg jag en annan film där Charlotte och Carl, sida vid sida galopperade i full spruta med en hund i täten över en stor äng. Båda ryttarna iklädda tomtekostymer.

Visst, jag är inte dum jag förstår att de är duktiga på att marknadsföra sig och dra alla fördelar de kan av sin okomplicerade jargong, sin charmiga "enkla" hästhållning och sitt framgångsrika utbildningssystem.

Jag fick en fråga för ett tag sen om jag tror på att det verkligen är så där "sockersött" och enkelt med hästhållning och ridning hos team Dujardin & Hester. 

Det tror jag helhjärtat på. Det går inte att lura en häst att visa upp ett sånt förtroende till sin ryttare på uppvisning eller tävling om den har det tufft till vardags. Det begriper väl alla att även Charlotte eller Carl stöter på problem och blir frustrerade men de löser det uppenbarligen på ett bra sätt.

Det går att tillrättavisa djur vid deras inlärning och arbete utan att ta till våld. Precis som vi hanterar vår barn. 

För det är vid skarpt läge, som på tävling det visar sig hur hästen upplever sitt arbete och sitt liv. Är du inte human i ditt hanterande av hästen får du igen det, förr eller senare. 

En väldigt erfaren och klok ryttare sa en gång till mig: "Bråka aldrig med hästen och framförallt allt inte i situationer som den sen känner igen inne på arenan. För då står du där dagen då det gäller och hästen litar inte på dig."

Idag... när julefriden ligger som ett mjukt duntäcke runt mig kan jag sitta och fundera över kloka saker jag lärt mig genom ryttar- och tränarlivet.

Senast i veckan som gick hade jag nytta av att jag gärna lyssnar, tittar och är frågvis. Vi jobbar med en ung häst som har stora gångarter och en oändlig och ibland obändig energi. Den "exploderar" allt som oftast även på den allra minsta hjälpgivning, speciellt i galoppombytena. Jag säger till ryttaren, "Ta i mindre, ge mindre hjälper!" och just denna morgonen tyckte hon nog att jag var både oförstående och tjatig för hon svarade: "Men, jag vill bara tala om att jag rör knappt på skänkeln!"

"Rör den inte alls då, sitt bara om, väldigt försiktigt..." sa jag och vips så gjorde hästen det vi ville. Om än med något förvånad uppsyn!

Ingen raketforskning kanske, men just då kom jag att tänka på när Kyra Kyrklund berättade om när hon försökte rida in sig på sin nya häst Edinburgh. Det var bråttom, tror det var OS i Barcelona 1992 som var väldigt nära i hennes agenda. Edinburgh var fostrad i Ryssland och där hade han lärt sig byta galopp för sätet. Det var bara för Kyra att ta skeden i vacker hand och lära sig hur hästen funkade. 

De blev femma totalt i OS-dressyren, så bevisligen kom ekipaget till enighet om hur ett galoppombyte skulle hanteras! Det är klokhet, gott handlag och ryttarskicklighet!

Den här bilden tog jag på Strömsholm, i början på 80-talet. Jag fick syn på en ryttare som jag tyckte red väldigt bra. En titt i startlistan vsade att hon red för Finland och hette Kyra Kyrklund. Hästen minns jag inte namnet på men det kan ha varit Pickolo?

Det tog några år till men till slut korsades våra vägar. Jag hade tur!

Jag önskar Er alla fortsatt god julvila och rena fina galoppombyten    

                                                 /Kajsa


Läst 46284 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
15
2017

Nu är jag där igen, inne i djungeln av de  märkliga uttryck eller begrepp som det finns så gott av i vår sport

"Rid från innerskänkeln till yttertygeln" eller bara "Inner till ytter!" Det finns ytterligare någon variant på uttrycket och jag undrar vad är det som ska härifrån och dit?

Alltså vad är det som ska gå diagonalt genom hästen? Är det energin eller bjudningen, denna abstrakta företeelse? Eller ska hästen på något vis skjuta på diagonalt och vad är det exakt som ryttaren ska göra?

För det kan väl inte vara så att tanken är att hästen ska gå sidvärts hela tiden? 

I min värld verkar det enklare att rida rakt in i handen, alltså en bakfot bakom varje tygel. Som jag ser det är det mer naturligt för alla inblandade samt ett någorlunda enkelt sätt att förstå ridningens mysterier.

En insida och en utsida, ovanpå sitter vi och undersidan får hästen lyfta själv. Ställ i nacken, böj eller forma hästen efter spåret och jobba hårt på att hästen ska klara att spåra. En bakfot bakom varje tygel, kontrollera steglängden och efterhand rakrikta.

Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag inte förstår uttycket "Rid från innerskänkel till yttertygel."

Tanken i grundridningen är att hästen ska gå med eftergift, lika stöd på tyglarna, med jämt påskjut, ställd och eventuellt  böjd i färdriktningen. Innersidan blir något kortare än den yttre sidan och det är alltid innertygeln som vänder hästen.

Varför kan man inte rida för båda skänklarna in i handen? Det blir frågan för dagen...

" Ställningen är en kontroll av att hästen går med eftergift. En korrekt ställning åstadkoms genom att ryttaren ger efter på yttertygeln, utan att släppa kontakten, lika mycket som han förkortat innertygeln. Om yttertygeln hindrar ställningen kommer hästen vrida sig i nacken. Den lägger då huvudet på sned och öronen är inte längre på samma höjd."

                                                    ur Ridhandboken 1

En häst korrekt ställd och böjd i färdriktningen.

                               // Kajsa


Läst 67015 ggr Kommentarer Kommentera

Det är mycket sällan jag säger att något är omöjligt. Men det finns en ridövning som hängt med sen evigheter och vilken jag i princip aldrig sett någon lyckas med. Därmed håller jag den för omöjlig eller i alla fall tämligen värdelös för de flesta.

Övningen handlar om att få hästen att snabbt växla mellan korta och långa språng eller steg. Vem har inte fått instruktionen "Fem långa och fem korta!" Jag har sett den användas på många träningar, oftast i hoppning. Överlag är det vardag för många hästar att de ska bli vansinnigt snabba på hjälpen. Oavsett vem de har på ryggen eller på vilken nivå de är i utbildningsskalan ska de blixtsnabbt fara iväg för skänkeln och helst ännu snabbare komma tillbaka på en minimal förhållning. Fundera på det en stund!

Men nu menade jag inte just 5 - 5 utan nästa på svårighetsskalan, tre korta och tre långa. Det kan inte finnas många som lyckats med den så den främjar ekipagets utveckling.

Tre fram, tre tillbaka. Om man föreställer sig övningen förstår man direkt att för den normala hobbyhästen är den omöjlig. Hästen (och inte minst ryttaren) måste ju rimligen hinna både mentalt och fysiskt växla från det ena till det andra på ett vettigt sätt och då är de tre stegen redan slut. 

Det ska i princip till en välriden svårklasshäst och en skicklig ryttare för att denna övningen ska vara genomförbar och tillföra något. Men det är ofta en helt annan grupp ryttare som använder övningen.

Jag har en elev som satt och muttrade något när jag hade förklarat det där med att kontrollera hästens steglängd. Ryttaren har ganska lång erfarenhet, har tävlat hoppning relativt högt och ridit många olika hästar. Det har strulat länge i ridningen, självförtroendet är under botten och hästen är inte det smidigaste jag sett.

Den beskrevs som "tung i handen, seg i benen, oelastisk och allmänt svårmanövrerad". De egenskaperna delar den med många andra hästar, lyssna runt dig!

Denna ryttaren har sen knappt ett år ändrat på sin träning, tänker annorlunda och rider annorlunda. Vi övade som sagt på att ändra hästens steglängd och det var inte i intervallet tre-korta-tre-långa. Mer korta galoppen lite, behåll rytm och energi. Det behövdes långt mer än tre språng för att ryttaren skulle lyckas inverka på rätt sätt.

Jag hörde faktiskt vad ryttaren muttrade om men var ändå tvungen att fråga vad det gällde.

"Tre långa tre korta, tjena... Nu fattar jag varför det aldrig funkat och detta har jag slitit med på miljoner träningar. Nu begriper jag vad det är hästen ska göra. Det är ju skitsvårt... Tre-tre är typ omöjligt."  Den aha-upplevelsen har vi skrattat gott åt!

Japp, är hästen inte tillräckligt tränad och du som ryttare inte kunnig nog är denna övningen omöjlig. Men det går att välja andra alternativ för att så småningom få hästen att efterkomma hjälperna på ett korrekt sätt och sen klara övningen.

Det finns ibland ögonblickets igenkännande eller aha-upplevelse när vi tränar. Det är då vi lär oss, för det behövs insikt för att kunskapen ska fastna.

Vi är så där 500.000 ryttare och en liten del är svårklassryttare. Vi får använda olika övningar när vi tränar. Det är väldigt lätt och också meningen att inspireras av andra, ibland namnkunniga personer. Det finns massor av clinics, sociala medier, böcker och inte minst mun-till-mun-metoden som sprider budskap. Det gäller att lyssna selektivt, vad är bra för mig och min häst?

Det är ett populärt uttryck att "plocka russinen ur kakan", alltså plocka det bästa från många håll. När det gäller ridning och annan sport (eller det mesta i livet?) är det viktigare att följa en röd tråd. Att fråga sig, var är jag och vart vill jag. Hur ska jag ta mig dit och framförallt, hur ska jag på bästa sätt få med mig min häst på resan? Kan jag tillräckligt för att  på egen hand värdera och omsätta allt jag hör i rätt sammanhang?

Grunden är alltid det första när man bygger något, sen fortsätter man..

Ingen skulle väl få för sig att börja med att tapetsera våning två på huset innan man gjort färdigt en stabil grund?

                             // Kajsa


Läst 71984 ggr Kommentarer Kommentera

Denna helg måste väl vara en av årets tävlingstätaste när det gäller dressyr? Internationella i Finland, nationella i Falkenberg och Linköping samt World Cup i Herning, DK. Säkert fler lite mindre tävlingar också som jag inte har koll på.
  
Det är väl inte så mycket kvar av säsongen för hästarna nu, vinterträning och lite vintervila också väntar kanske runt knuten. Det ska bli skönt även för en tränare att få en paus i tävlingskalendern! Vintern är den bästa tiden att fortsätta utveckla och hitta nya nivåer.
  
Själv är jag i kalla Norrland och jobbar. Det finns många entusiastisk ryttare här uppe och de har uppvärmda ridhus! Tur, men det blev ändå mösspremiär för mig i går kväll. Jag har en dag kvar, jag ska drilla personalen, sedan flyger jag hem till värmen (och regnet?).
  
Tror att jag utan att överdriva har sagt "Håll ihop händerna!" 954757399559 gånger. Jag gillar tanken med en stilla hand och tycker det går utmärkt att ha händerna bredvid varandra när man rider.
  
Men, det största har inte hänt här utan hemma. En av mina duktiga ryttare har i dag tagit det enorma steget upp i svår klass... ♥ och här är jag 1000 mil ifrån.
  
Hon har på sig egen uppfödning krånglat sig hela vägen upp och i dag ridit en Intermediaire I med den ära. Jag hann precis få igång Equipe och kunde i alla fall följa poängen. Drygt 62 % senare satt jag i mitt norrländska hotellrum och lipade av ren lycka och stolthet. DET GÅR!!!
(Ett särskilt omnämnande till min stand-in, syster-yster Carina, för att hon tog min coachroll idag!)
  
Alltså, jag säger det igen DET GÅR! Ge inte upp om hästen "bara" travar för 6,5 och tänk framförallt att DU KAN!!!
  
Ibland, någon svart dag har jag fått tjata hål i huvudet på Camilla att det går för hon har haft sina tvivel.
  
Men med mitt tjat, sin egen envishet och några sammankomster med min golftränare och mentalcoach Lars "Lasse" Evertsson/PELEVA har hon hittat tro på sig själv.
  
Hittade en bild jag tog för två år sen på en tävling. Det var då jag bestämde mig...
  
Absolute Love  f. 2005 e. Almoretto – Underworld xx uppfödare, ägare och ryttare Camilla Torsmarker, är nu en svårklasshäst.


Läst 53682 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.