Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.

Bild: Norman Thelwell
  
Idag kan en ryttare lära sig rida på gymnasiet. Eller fortsätta sin utbildning som ryttare mot nationell elitnivå samtidigt med det ordinarie gymnasieprogrammet på NIU, Nationell Idrottsutbildning.

Det är en väldigt bra idé tycker jag, att få det mesta av allt.

Det här läser jag på Ridsportförbundets hemsida:

http://www.ridsport.se/Utbildning/Gymnasium/GY11-NationellIdrottsutbildning/

"Målet med idrottsutbildningen är att eleven på sikt ska kunna nå nationell elit. För att bli antagen ska eleven har prestationsnivå motsvarande på LB/LA- nivå eller 1.10/1.20 i dressyr respektive hoppning, eller fälttävlan 1,00.

Svenska Ridsportförbundet ansvarar för den lokala uppföljningen och kvalitetssäkringen i samverkan med skolan."

Tryggt att ha en bra huvudman.

Jag träffade en ryttare i veckan som går det programmet, NIU, vid ett gymnasium någonstans i Sverige.

Eftersom ekipaget var mitt i tävlingssäsongen och hade kvalat och snart skull starta på en ny svårighetsnivå pratade vi om skillnaden på L:A och Msv, att skolorna rids i samlad trav. Den kunskapen hade ryttaren i teorin, men vad det innebar exakt i ridningen visade sig vara en nyhet.

Då började jag prata om utbildningsskalan och det visade sig att den hade ryttaren aldrig hört talas om...

Jag är medveten om att det här glappet finns i utbildningar både här och där, men om Ridsportförbundet står som kvalitetsansvarig för en utbildning av tänkta elitryttare vore det nog bra om ridutbildningen var lite grundligare.

Ur Ridhandboken 2

Jag har ett uppdrag som mentor eller bollplank åt en ridlärarstudent. Det är något jag är glad åt och stolt över. Jag får en möjlighet att följa utvecklingen i utbildningen och ge tillbaka till sporten genom att dela med mig av min erfarenhet. Min student tycker det är skönt att kunna reflektera, fundera i lugn och ro och resonera. Vi har väldigt givande samtal om saker som händer i en ridlärares vardag och om vad som sker i utbildningen.

Igår pratade vi om att instruera och språket instruktörerna använder. Använder instruktörer och tränare olika språk? Använder vi alla korrekta uttryck eller finns det trender som gör att modeord används, fast att egentligen inte alla vet den riktiga betydelsen?

Vi pratar om hur man använder utbildningsskalan, hur viktigt det är att kunna grunderna i ridningen för att förmedla god ridning samt vikten av att instruera tydligt.

När jag funderade över detta idag, under mina träningspass i ridhuset kom jag att tänka på något jag hörde i ett annat sammanhang för ett tag sen.

"Sätt mer tryck i den (hästen), mera framåt, mera framåt!"

Detta är som sagt inte mitt uttryck, inte min instruktion, för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna skapa för tryck genom att rida fortare.

Att sätta tryck i en häst betyder förmodligen att jag ökar schvungen. Fast det blir en annan tolkning när hopphästen har en egenskap som beskrivs som: "Den har ett bra tryck i bakkärran..." eller "Den har tryck i bakbenen..."  Säger man att en häst hoppar med mer schvung? Nja, det har jag nog aldrig hört.

Så frågan är om det är ett bra uttryck att använda? Luddiga begrepp lämnar stort utrymme för olika tolkningar och då uppstår det lätt misstag.

Om jag skulle välja skulle jag säga ett detta är en bild av "bra tryck" Eftersom detta är världens bästa dressyrhäst piafferar den enligt reglerna och rör sig i princip på stället under 12-15 tramp/steg. Full framåtbjudning men ingen hög fart, ett riktigt bra tryck i den bakkärran!!

Sådärja, nu är jag tillbaka på jobbet. Sommaren är som tur är kvar ett tag till och jag väntar med spänning på EM i Göteborg, på hemmaplan!

Jag startar lite vackert med mina reflektioner...

Handarbete är bra grejer, kreativa människor gör saker med sina händer. De broderar, stickar eller knypplar. Snidar fina träfigurer, drejar lera, svetsar eller målar.

Handarbete i ridningen är INGEN bra grej, det vet alla som rider, eller borde alla som rider veta.

Att fixera hästens huvud i en position med tygel/handen är mycket sällan en bra lösning. För att inte säga aldrig en bra lösning. Att rida med rörig hand, vidlyftiga tygeltag, såga eller på annat vis onödigt störa eller bestraffa hästen med tygel och bett hör inte till god grundridning.

Läser i en artikel som publicerats i flera medier att Strömsholm och Flyinge, inför terminsstarten, går ut med budskapet att vikten ska läggas på inverkan och grundridning.

Gott! Stillsamt undrar jag bara var prioriteringen i utbildningen legat förut?

Hopplärarna på våra utbildningsanstalter, med Jens Fredricson i spetsen, vill lära ut ridning enligt Ridhandboken för att stävja dålig ridning eller det han ser ute på tävlingar och kallar "handridning".

Jag håller helhjärtat med honom och hoppas innerligt att även lärosätenas dressyrlärare hänger den "nya" ambitionen, fokus på grundridning.

För övrigt blir min dag inte alltid som den är tänkt och då kan jag fundera en stund över sakernas tillstånd istället.

Fölbedömningstider och förväntningarna är höga. "Visst har jag gjort en stjärna?" Den senaste veckan har jag sett många fina föl på fb. Grattis till alla uppfödare, ni är beundransvärda

Jag arbetar med en ryttare som också är en s k hobbyuppfödare. Hon har avlat på sin gamla tävlinghäst (fälttävlan) och fått fram några riktigt trevliga individer. Den förstfödda rider hon själv upp till St George på och det går fint. 

Den sista avkomman, Absolute Amazing f.2012, skadades som väldigt ung och blev kvar hemma. Den halkade efter i sin utbildning och är idag som femåring riden knappt ett år och lite på halvfart. Men den utvecklas!

Alla föl vinner inte championatet eller slår prisrekord på Elitauktionen men växer upp och blir ändå till mycket glädje för oss som jobbar med dem.

Jag har klippt ihop två korta filmer på Amazing, det är ett år emellan tillfällena. Tänk vad hästar kan utvecklas... Vem vet vad detta kan bli av denna grå pärla?

Slösurfar på nätet så här i semestertider och hittar  ett och annat intressant bland häst- och ryttarsidor. Bland annat kan jag i bloggen The Horse World of Carro läsa att en dansk dressyrryttare har storhandlat och lagt rabarberna på en hel hög av de bästa dressyrhästarna i Europa.

Är man lagd åt det ogina och avundsjuka hållet kan man tänka: "Ska hon ha alla?" Eller så kan man tänka att hon kan ju bara rida en i taget så det kanske blir plats för fler ryttare med andra hästar?! En övning i positivt tänkande...

Läser på en annan sida att Kristian v Krusenstierna nu kör ut sitt fibersandunderlag och lägger in sand/klenflis i sina ridhus. Han menar att han sett ett tydligt ökat antal skadade hästar under åren med fibersand. Med sina 60 hästar som studiematerial kan han se hur saker och ting påverkar. Jag blev lycklig när jag läste detta för jag är en stor fan av sand/klenflis. 

Ridbaneunderlag är företeelse under ständig förvandling. Vi hittar på "nyheter" och kanske är det så att vi inte alltid hittar på så att underlaget blir bättre, bara annorlunda? Jag läste för några år sen en artikel från Holland där man uttryckte samma sak som Kristian nu påpekar, fibersanden är bra tävlingsunderlag men inget för vardagsridning.

Var och en blir salig på sin tro eller ännu hellre på sin kunskap, förhoppningsvis med hästarnas bästa för ögonen.

För övrigt har inte alla semester och unghäst femtioelva har fått sadel, träns och ryttare på sig. Allt löper på i lugn och ro, inget att hetsa upp sig över säger Aison H f -14 e. Hector.

Jag har tittat på 8000 filmer med saluhästar och förundras över hur få hästar det är som byter galopp. Korrekt och på hjälpen alltså...

Men, om vi har tur nu så har två av alla hästsökande elever hittat sina guldkorn efter långt vaskande.

Hästförsäljning är inte mitt område men jag önskar att fler säljare skulle lägga in filmer i annonserna. Filmer där hästen får visa annat än värsta traven längs en vägg för det säger väldigt lite om kvalitén på hästen.

För övrigt har jag lite på håll följt den något förvirrande debatten om Ridsportförbundet i allmänhet och dess värdegrunder och lagledare i synnerhet.

Jag hoppas att det kommer finnas många hugade sökanden till ledarjobben i de olika grenarna även i framtiden. Folk med tydligt ledarskap och skinn på näsan så de orkar stå emot och fortsätta jobba när det stormar i tyckarleden.

Jag fortsätter i mitt semestertempo, endast avbrutet för en och annan roadtrip för att kolla på saluhästar...

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!

I kapitlet ärvda sanningar(det som "någon" har sagt, fast ingen minns vem eller när) i ridundervisningen finns det en som handlar om att klämma med skänkeln. Nu pratar jag faktiskt företrädesvis om hoppning, alltså grundutbildning av en hoppryttare.

Jag är inte utbildad hopptränare utan ridlärare och dressyrtränare. Jag har däremot ridit mycket hoppning och även tränat för namnkunniga tränare. Ingen försökte få mig att klämma med skänkeln, tvärtom... Hoppningen på Strömsholm var enligt skolboken, förutom handställning som jag skrivit om i tidigare inlägg. "Att lära sig rätt från början"

Den lodräta sitsen är grunden för alla typer av sits. Det är den vi ska lära ALLA ryttare, oavsett vad tanken är att ryttaren ska ägna sig åt fortsättningsvis. De som inte lärt sig från början gör klokt i att backa och ta sig tid att lära om. De som inte förstår vikten av en korrekt sits kommer med stor sannolikhet förr eller senare att köra fast i sin ridning.

Detta är min bestämda åsikt, "lär dig gå innan du försöker springa". Den lätta sitsen och inverkan när du använder den kommer ur den lodräta sitsen. Det handlar inte om att det SKA se ut på ett visst vis bara-för-att, det handlar om att ge dig en möjlighet att kunna inverka på hästen på ett sätt den kan förstå.

Klämma med skänkeln är aldrig rätt och jag begriper inte var det kommer ifrån. Att driva hästen framåt för skänkeln är långt ifrån detsamma som att klämma.

Om hästen av någon anledning inte bjuder framåt eller vid något ögonblick tappar bjudningen är det inte bra lösning att sätt igång att klämma den på magen! Möjligen kan du för stunden ta hästen med överraskning men på lång sikt är det meningslöst.

"Hålla om..." det är något positivt, i alla avseenden. Att klämma om/åt, när det gäller skänkeln, är däremot bara tröttsamt. Ryttarbenen blir stela och får mjölksyra, hästen blir spänd och står emot. Vad har jag då vunnit?!

60 kg ryttare som försöker klämma 600 kg häst över hinder, vad är oddset på det?

Nu kanske någon undrar varför jag är inne på hoppningens område och tycker. Jo, för att jag har en hel del hoppekipage i träning och det är både roligt och tankeväckande.  Det har visat sig, nästan undantagsvis, att det som stannar upp utvecklingen eller krånglar i hoppningen kommer ur problem i grundridningen. Inte sällan för att ryttarna lever med en inlärd övertro på benstyrka...

Foto: Tomas Holcbecher

Henrik v Eckerman, i en härlig stilstudie, har säkert små egenheter i sin ridning. En sak är jag 100% säker på, han har inte kommit till världstoppen för att han sitter och klämmer med skänkeln...

Jag upprepar det som blivit mitt motto: "Du ska vara trött i huvudet när du sitter av, inte i armar och ben."

                            Sluta kläm och ha det gott i sadeln och solen. 

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

Populära uttryck i dressyren finns det gott om och de varierar över tid. Just nu är det mycket av: "egenbalans", självbärighet", "bakom lod" . Det sista, "bakom lod"  har jag svårt för, genom att förkorta uttrycket går innebörden förlorad. Någon lite mindre insatt i ridningen mysterium har nog svårt att förstå det där. När det gäller dressyren, om man läser reglementet TR II, står det beskrivet:

"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan"    Lodplanet är en linje ögat genom munnen, alltså inte nosryggen vilket kan vara lätt att tro.

"Hästen är för kort i formen" alternativt "hästen är för kort i halsen" är också populära eller ofta använda uttryck.

Något missvisande kan jag tycka för hästens hals är så lång eller kort som den är. Den går inte att ändra på, däremot kan ryttaren begränsa hästens halslängd genom att få huvud för nära sig, det är en bättre beskrivning.

Hästen håller balansen med hjälp av hals och huvud, alltså får den svårare att hitta den magiska egenbalansen om jag som ryttare inverkar så att hästen blir tvungen att gå med för "kort hals". Det hänger liksom ihop...

"Korta tygeln" är nog den instruktion som används mest i ryttarutbildning. Ofta med all rätt för god kontakt är en av ridningens grundelement.

Men när tygeln blir för kort, vilket jag hävdar att den lika ofta blir som den blir för lång, då kommer problemen som på posten. Då kan jag säga till mina ryttare: "Testa att släppa ut en cm tygel, eller två så får du se vad som händer!"

Då händer ofta följande:

Ryttarna stirrar häpet på mig och säger: "Jag har ju alltid fått höra att jag ska korta tygeln!"

Ett annat alternativ: "Men då sitter jag ju med händerna i magen!"

Eller: "Men jag kan väl inte rida med glappande tygel!?"

Eller " Då är det lätt att komma efter, att hamna i stolsits"

Jag tänker så här: Har ryttaren en korrekt position i sadeln med händerna placerade där de ska vara, ändras inte den av att tygellängden korrigeras... Tanken är att hästen tillåts sträcka tygeln, ta kontakten längre fram,  alltså på ett mer korrekt ställe och då förblir ryttarens position och även händernas kvar där de ska vara.

Är hästens form däremot korrekt eller kanske för öppen är det en lysande idé att korta tygeln, OM den glappar...

Jag fick lära mig ett uttryck av Hans Wikne, fd chef på Strömsholm, som jag tycker beskriver förhållandet hästens huvud - tygelns inverkan på ett briljant sätt.

"Hästen ska vara på tygeln, fri från handen"  De orden har jag med mig varenda dag och förr eller senare lyckas jag!

En av mina (hopp-)ryttare hade lite funderingar kring sin ridning vid tävling. Hon tyckte inte det fungerade lika bra som hemma. Vi tittade på det, svängar före och efter hinder med bibehållen galopp och balans. Pratade  om varför hästen blev lite "vild" på framridning och de stora utebanorna. Jag ändrade lite på hennes tanke, tygellängden och handställning och fick detta i inboxen på kvällen:

”Nya taktiken med xxxx funkade bra på banan också. Inte bara mindre bromsade hand utan kunde även lägga lite skänkel i svängarna så bättre rytm och såklart bättre språng då.”

Det är de små stegen som leder till de stora framgångarna. Fin bild!

 Foto: Therese Törnell