Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.

"Fyra ben ett i varje hörn, huvudet fram och svansen bak." Enkelt va, en häst är väl en häst?

Ridhästens exteriör är intressant för det spelar en stor roll hur hästen är "ihopskruvad" när det kommer till hur den ska ridas och oftast hur den kommer att kunna röra sig. Jag säger oftast för jag har haft hästar vilka betraktats som exteriöra katastrofer och jag har startat Grand Prix med dem ändå. Hästar är otroliga atleter, kan du hitta ett sätt att hjälpa dem hittar de ibland ett sätt att ta sig förbi sina exteriöra begränsningar.

Jag läste ett väldigt intressant blogginlägg, Avelstankar , skrivet av en uppfödare. Hon tog upp mycket av det jag idag som dressyrryttare och tränare funderar över gällande hästens exteriör när jag rider, undervisar och tittar på hästar i största allmänhet.

Till exempel de numera så eftertraktade "spänstiga frambenen" (ett uttryck jag stulit av en TV-kommentator). Det vevas... och det är långtifrån alltid så att frambenens vevande tillför något positivt för hästens trav. Korta ryggar är en annan vad jag skulle kalla ganska modern avvikelse från det önskvärda, särskilt när den korta ryggen kombineras med stora spektakulära gångarter. Det hästlivet blir inte enkelt...

Det borde vara självklart att utgå från exteriören när hästar utbildas men så är det inte. Hög eller låg halsansättning, korta eller långa ryggar. Platta kors och raka haser eller vinklade kors med mycket vinklade haser. Detta är exempel på exteriöra egenskaper som spelar ganska stor roll för hästens arbete som ridhäst.

Att rätt av säga att alla hästar ska ridas si eller så överensstämmer inte med hästarnas verklighet. Ett bra exempel tycker jag är det ytterst populära begreppet "att rida hästen lång och låg". Det är inte hugget i sten hur den formen ser ut. Det är inte frågan om att det ska vara x antal cm mellan hästen haka och marken utan var hästen hittar balans utan att bli för lång och i framvikt.

Det är vanligt att hästen hamnar just i framvikt när ryttaren tror att den rider hästen "lång och låg" eller att "hästen stretchar överlinjen". Det finns många fler parametrar än att hästen har nosen i backen att ta hänsyn till när jag som ryttare väljer att rida hästen i en låg/lägre form.

Att eller hur hästen arbetar med sin rygg är ett annat ämne som ofta kommer upp på mina träningar. Inom det området finns det om möjligt fler påståenden om hur och vad som är rätt. Men det släpper jag så länge...

Det är, om man kan sitt TR (Tävlingsreglemente II dressyr), väldigt viktigt att hästen kan visa upp olika varianter av skritt, trav, galopp samt övergångar. Allt med bibehållen takt och balans. (Det finns bra beskrivning där exakt vad domarna ska titta på.) Förutom alla rörelserna då. Där i ligger en av dressyrens stora svårigheter...

Olika men ändå lika.

Ridlära, ridning i teorin är intressant. Det kan vara långt emellan teori och praktik men det är fantastiskt mycket bättre om de båda sakerna gick hand i hand. Nu pratar jag om inverkansridning.

Jag hävdar att många ryttare skulle utvecklas snabbare och bättre om de hade mer kunskap om, i teorin, hur en häst fungerar rent mekaniskt och att de fungerar olika utifrån deras exteriöra förutsättningar. Jag brukar smyga in teoretiska "kontrollfrågor" när jag undervisar och blir ofta fascinerad över hur många olika tolkningar det finns på begrepp som t ex "att vara på tygeln" eller begreppen ställning och/eller böjning.

Det där med att veta varför är underskattat. Vad du ska göra går snabbare att fatta, men vet du inte hur eller varför blir vad en ganska värdelös kunskap i längden.

Här är några exempel på saker som alla ryttare vet eller åtminstone har hört upprepade gånger om vad en häst ska.

Hästen ska bli snabbare och kvickare, om inte i "fötterna" så i uppmärksamhet och reaktion.

Alla hästar ska rakriktas, komma framför skänkeln samt "lyfta" upp sin framdel. Den ska ställa, böja eller formas runt innerskänkeln. Den ska vända på en femöring, den ska spåra och gå med lätt elastisk kontakt.

Hästarna ska kunna växla tempo snabbt som en huggorm blinkar, vanligt förekommande är "fem steg fram - fem steg tillbaka".

Hästens bakdel ska in under, den ska skjuta på och bakbenen ska aktiveras. Bogarna ska sitta på plats, framknäna och manken ska upp (i alla fall på dressyrhästarna).

Schwung i traven, tryck i galoppen, lätthet i framdelen och hästen ska arbeta genom ryggen och gå med eftergift, lätt kontakt samt med munnen stängd.

Amen... Det är tur att inte jag är en häst för det där är mycket!

Rättställd, felställd, motställd, rakställd.

Böjd eller förböjd, i halsen eller i bålen?

Bakbenen undersatta, för långt bakom, för långt under och spårar hästen?

Håller hästen huvudet rakt eller på sned, är nosen i, bakom eller framför lodplanet och vad är i så fall lodplanet? Är nacken någonsin högsta punkten och om inte, varför då?

Allt det här går att läsa sig till och det förenklar och borde vara självklart att inte bara veta att, utan även hur och varför. Inte minst för hästarna skull...

Här spåras det och detta tog en bra stund att få till, i solsken på årets första utomhusträning!

Den årliga fortbildningen för tränare är ett bra tillfälle att lyssna och reflektera. Det är roligt att tränare från alla discipliner deltar, olika synvinklar berikar. Elisabeth Lundholm fungerar väldigt bra som moderator, hon väcker tankar och skapar ett stort utrymme för alla deltagare att göra sig hörda.

Vi pratade bland annat etik, sociala medier och att vara sann. Det där sista var det som jag fastnade för, det är för mig oerhört viktigt.

Att ha tillräcklig kunskap, att stå för det jag säger och inte minst inför hästen stå för vad jag gör. Det ska vara ok, även om dörren är stängd och åskådarna borta. Jag ska kunna sova gott på mitt samvetes kudde efter en dag på jobbet.

Jag ser de sociala medierna fyllas av åsikter, bildmaterial samt debatter gällande sportens utövare och hästens välfärd. Emellanåt är det på en tämligen låg nivå, från alla inblandade kan jag tycka.

Vi hade ämnet uppe till diskussion och kom fram till att så länge det finns mycket pengar att tjäna, eller "genvägar" att ta till framgång eller uppmärksamhet skapas det alltid ett utrymme där de tveksamma metoderna får fäste och gror. Men, i det stora perspektivet har det blivit bättre i hästarnas arbetsmiljöer.

Kunskap, rent spel, undvikande av glorifiering och inte minst ett vettigt språk är några av de saker alla enkelt kan förhålla sig till, oavsett om det gäller gruppen "för" eller den "emot".

Att tycka eller tro är inte alltid samma som att utan tvivel veta. Att tänka efter innan jag ger luft åt mina åsikter är en bra tanke.

Just nu löper bilder från de just avklarade bruksproven runt på nätet och det finns grupper för och emot både det ena och det andra. Det är liv om de nya tysta proven, utförandet av dem och hingstarnas väl och ve under provdagarna.

Jag tittar på den bilden som är mest omtalad,  den visar en ung hingst i ett ögonblick av.... ja av vad?

Jag har jobbat med hästar på olika sätt i 45 år och jag har svårt att se den skräck eller sorg i den hingstens ögon som något läger vill få mig/oss att se. Jag har sett hästar med verklig skräck i blicken och de ser helt annorlunda ut.

Att vara sann är för mig att respektera BÅDE hästar och människor, jag försöker alltid i mitt jobb som tränare att utbilda och verka med hästarnas bästa för mina ögon. Jag vore inte sann om jag sa att jag alltid gör rätt, att jag aldrig gör misstag för det vore omänskligt.

Jag vill se god ridning, gott uppförande av både hästar och människor för ur det kommer det möjligheter att påverka och förändra synen på vad som är bra. Profit och människans ständiga jagande efter framgång och bekräftelse är svår att rå på men jag är övertygad om att det finns andra och mycket bättre sätt att jobba för hästarnas bästa än att frossa i tillmälen, superlativ och hot i grupper på nätet.

Bra utbildning för hästar och ryttare är A och O, kunskap är det som utvecklar. Igår fick unghästen Amazing 3 år för första gången besöka i ett ridhus. Hon hade för säkerhets skull med sig sin äldre hästkompis Delores som en extra trygghet. Det gick fint, Amazing är verkligen som namnet antyder fantastisk, hon bara gör det vi ber om. Jag filmade examen, för detta är bra unghästutbildning och det är viktigt att visa när det går rätt till.

För ganska många år sen var jag på tur in i västgötaskogarna. Jag hade precis fått körkort och det hade min arbetsgivare anammat, jag hade fått i uppdrag att åka och byta ut några av ridskolehästarna. Jag minns inte vad hästhandlaren hette men han bodde i Smålandsstenar och vi körde igenom Tranemo.

I Tranemo fanns Hööks Sadelmakeri och hade man inte vägarna förbi gick det redan då att handla på postorder. Det var en del udda varor jag minns att vi handlade, Ekollolja till exempel. Det var en märklig sörja att "smörja" läder med...

Men där fanns annat också, Bengt Höök som på den tiden klev runt i den lilla butiken själv, sålde Passiersadlar. En sådan hade jag tänkt mig att köpa. Ingen jag kände hade en sån, alla red i Stübben eller lite mer lågbudgetmärke men jag som hade varit ute i den nationella hoppcirkusen och ridit "chefens" hästar i Passier hoppsadel var helt frälst.

Bengt var lite svår att pruta med, han var säkert smålänning, men jag gick ut från affären med en svart Passier dressyrsadel. För en fullt utrustad sadel med gjord, stigläder med stigbyglar fick jag betala 3.200:-. Det intressanta är att jag hade fler hästar hemma i stallet och jag utgick lugnt ifrån att en sadel av storlek II skulle passa.

Det gjorde den, ingen häst for illa och den sadel gjorde vad den skulle, skapade ett behov hos mig att att komma ut, komma längre med min ridning än vad jag kunde göra hemma på ridskolan.

Bengt Höök höll på med något stort berättade han och jag fattade att han tänkte inte sitta där i Tranemo och vänta på att någon sparv skulle flyga in i munnen på honom. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att bli försäljare, hos honom i ridsporthandlarbranschen. Jag testade och följde med för att kränga hästgrejer på Rabbalshede marknad. Nasarnas marknader runt om i landet var näthandels föregångare. Och jag kan lova att jag krängde plastborstar, elastiska benlindor och Ekololja så det stod härliga till men någon fortsatt lust till den delen av ridsporten fick jag inte.

Det gick ju bra för Höök och hans ridsportshandleri och det gick bra för mig också. Sadeln jag köpte följde med mig ganska länge och vi delade många roliga upplevelser. Sålde den sen till en elev och vem vet, den kanske lever än.

Igår var jag i Tranemo igen, denna gången hos föreningen Tranemoryttarna. Jag var inbjuden att hålla kick-off för deras tävlingsryttare, en säsonguppstart. Jag träffade en härligt gäng ryttare med deras hästar och som vanligt också ett lika gott gäng föreningsfunktionärer.

Funderade när jag körde hem igår kväll, tänk om jag aldrig svängt in där, på Hööks sadelmakeris parkering och gått in och köpt min dressyrsadel? Då kanske jag gjort nåt helt annat idag.

På tal om att göra andra saker, Amazing den lilla fina svarta 3-åringen åker hem och in kommer vad vi än så länge kallar "projekt T". En gång i världen var hennes mamma ett projekt, får se hur det går denna gången. ödet har ett finger med i spelet, det är jag (nästan) säker på.

Fick en film från en kompis idag och japp nu har hon gjort det igen, tagit fram en ny begåvad Grand Prix-häst. Jag pratar om Kyra Kyrklund...

Inget nytt under solen skulle jag kunna säga, hon är en flitig utbildare av svårklasshästar, men då har jag fel! För det finns fler riktiga nyheter i detta.

Tiphany är det första stoet Kyra rider i Grand Prix och det är första egna uppfödningen hon startar i Grand Prix.

Dessutom har Tiphany bara gjort tre starter i sitt liv, varav denna på 71.7 i GP är den tredje...

Möt Tiphany f- 2006 e. Tip Top ue. My Surprice e. My Sherif - Elizar. Uppmärksamma läsare kanske räknar ut att Tiffanys mamma är helsyster till Matador II. Den Matador som tillsammans med Kyra kommit femma i OS, vunnit silver på VM 1990 samt vunnit Volvo World Cup.

My Surprice flyttade med Kyra och Richard till England från Sverige och Tiphany är alltså född och uppvuxen i England.

Så med de generna i blodet, bra utbildare och goda piloter är det inte konstigt alls att det finns en ny liten Grand Prix-häst!

Här är ett litet klipp från deras GP-debut och jag önskar teamet Tiphany, Kyra K och Richard White fortsatta framgångar!

När jag är ledig försöker jag hålla mig på avstånd från hästar och ridning, vila hjärnan. Så idag åkte jag inte till tävlingarna i Borås, Gina Tricot Grand Prix. Tävling förresten, det känns mer som en uppvisning, endast sex deltagare i varje klass. Men grattis till vinnarna!

Nej, idag på min lediga dag körde jag istället ett morgonpass på det lokala gymmet. Precis som hästarna behöver jag bli liksidig, stark(-are) och få bra balans.

När jag som bäst höll på med utfall, infall, upp-och-ner och balansplatta kom jag att tjuvlyssna på en pt som hjälpte en knäskadad kille med ett rehabpass.

Det är så vansinnigt lätt att träna fel. Det ska vara foten här, inte där. Vinklat knäet mindre och håll det framåt. Gör färre upprepningar med mer vikt eller fler upprepningar med mindre vikt...Lite fel position vid lyft och belastning så är det positiva med träningen puts väck.

De hade ett helt papper med övningar killen skulle klara och tränaren var med hela tiden och frågade hur det kändes. De resonerade, la till och tog ifrån allteftersom. Hela tiden väldigt noga att fötter och knän skulle vara på exakt rätt ställe. Gjorde killen fel blev det slitage istället för uppbyggnad.

Det var där ledigheten tog slut och jag började fundera på hur vi gör med hästar som ska stärka sig i allmänhet eller rehab-träna. Där är det svårt att säga exakt hur hästen ska förhålla sig. Hästen vet ju knappt att den har ont, eller har haft ont...

Någon gång har jag fått lära mig att en häst som haft ont länge, varit halt och "sparat" på det onda benet, den  kan fortsätta att  röra sig ojämnt av bara farten, även när den är behandlad och frisk. Att muskelminnet skulle spela in och liksom fortsatt styra rörelsen ojämnt. Likadant skulle det vara med tandproblem, hästen vet inte att den är "åtgärdad" i munnen och det kan ta någon vecka innan smärtminnet anammat att problemet är borta.

Jag har förstått att det är en ganska utbredd "kunskap" för jag hör det ofta i samband med utredningar, behandlingar och efterföljande igångsättningar.

Det där tror inte jag på nu... För om en häst är halt och veterinären bedövar bort det onda travar den vid lyckosamt resultat rent som en klocka efter 10-15 minuter. Inte kommer det där muskelminnet ihåg att hästen skulle halta? Det finns många skrönor.

Tillbaka till stärkande träning för hästben. Vad kan vi egentligen påverka när det gäller hästens sätt att röra sig och belasta sina ben? Intressant fråga tycker jag. Jag vet hur lång tid det har tagit att få denna hästen att dämpa sin galopp och då har vi inte bett om ett ben i taget utan språnget som helhet. Och denna hästen är frisk

Så, jag tror inte att man kan stärka ett ben i taget vid ridning. Det blir som det blir, allt eller inget liksom.

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.