Kajsa Boström

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 70713 ggr Kommentarer Kommentera

Idag har jag varit tränare i cyberspacen. Det gäller att hänga med i svängarna, dvs om svängarna är bra. Jag håller på att testa om jag tycker det, att instruera via en skärm. Appen heter Ridesum och är under etablering kan man säga.

En av mina elever i Stockholmsområdet fick agera testpilot och vad det gäller det tekniska fanns inget att klaga på. Appen, med en omstart, funkade bra och ljud och ljus var helt ok.

Här är en skärmdump, tveksam kvalitet men så här funkar det.

Jag gillar att stå inne på banan när jag jobbar, kunna röra mig, visa, klappa hästen, närvara i nuet. Den skillnaden var svårt när skärmen kom emellan, men överkomligt svårt.

Jag har en hel del invändningar mot det här sättet att jobba men jag kan också se fördelarna. De elever jag har i andra delar av landet och träffar alldeles för sällan då avstånden är för stora de får  nya möjligheter. Så som ett komplement till träning i verkliga världen, med ekipage där samarbetet redan finns ser jag ett användningsområde.

Miljöaspekten finns också, det blir färre mil för ekipagen i energislukande åkdon och det ska inte underskattas. 

Jag träffade en av Ridesums initiativtagare, Karin Lindell på Euro Horse i Göteborg för några veckor sedan. Hon riktigt lyste av entusiasm över sin skapelse!Jag berättade om mina tankar kring appen och vad jag såg för svagheter i systemet. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

Som sagt, ett komplement när tid och avstånd gör att träningstillfällen blir för sällan. Inte i stället för...  Det går också bra att filma och skicka filmen i efterhand för bedömning och feedback, alla har ju inte så bra täckning. Det gäller att vara uppdaterad både här och där!

Jag ska ge Ridesum en chans, på det sättet jag ser att det kan fungera. Jag har inte fler timmar i min arbetsvecka bara för att tillgängligheten kan tyckas bli större.

                    Så med ett hopp in i teknikdjungeln... /Kajsa                


Läst 52437 ggr Kommentarer Kommentera

"En PRE bockar aldrig, du sitter lika säkert i sadeln som i en fåtölj i vardagsrummet"

Det är ett vanligt förekommande försäljningsargument, att den inte bockar, när en häst av rasen PRE annonseras ut. En sanning eller en skröna? Efter att med egna ögon sett PRE-hästar, precis som hästar av de flesta andra raser bocka iväg över nejden anser jag det är en "sanning" med modifikation. Efter att ha lagt ut en allmän fråga om saken på fb kan jag notera att många fler än jag också sett PRE-hästar bocka, både i serier och som enstaka luftakrobatik. 

Vad det gäller den Iberiska hästen allmänt, så ska de uppfylla vissa genetiska krav för att få registreras som ett äkta Iberiskt halvblod, men det nämns inget speciellt om just avsaknandet av bockande. Det är lite snårigt när jag försöker sätta mig in i hur utvecklingen gått från den "spanska hästen" till de raser som finns idag så jag släpper den delen. Det finns som jag förstår Lusitano (Portugal) samt PRE/andaluser (Spanien), med lite olika rasegenskaper men i stort samma ursprung.

Men tillbaka till om en PRE bockar eller ej, för det är intressant. Rasen anses vara arbetsvillig och vänlig och därför bockar de inte (eller mkt sällan) av sina piloter. Varför bockar våra SWB och liknande då, är de lata och onda?  Skämt åsido, visst är det intressant hur "sanningar" uppkommer?

En som vet en del om att dressera Lusitanos är Kyra Kyrklund. Hon har jobbat med portugisiska topp- och landslagsryttare i många år, hon har även f n en ung Lusitano hemma i stallet. Hennes erfarenhet av rasen är att de oftast springer iväg, inte bockar om de blir skrämda eller har överskottsenergi. Rasen är enligt henne energisk och känslig, utan att bli hysterisk. Men vi är rörande överens om att alla hästar kan bocka!

Jag fick lite film i julas, när den fina hästen var ute på tur i tomtedräkt. En härlig häst med begåvning på det svåra i dressyren!

Det är nog så att #allahästarkan, iallafall inom ramen för det mest grundläggande som att röra sig i skritt, trav eller galopp samt bocka. Vi har olika erfarenheter som lätt blir en "sanning" om en ras eller en blodslinje. Jag brukar till exempel hävda att det inte framgångsrikt går att hägna i en shetlandsponny, om den inte är över 20 år alltså. Fast jag vet att någon har en som aaaaaaaaldrig rymmer...

Någon har en PRE som bockat en gång på 11 år och någon annan har en halvblodshäst efter en viss hingst som har samma avvikande eller utmärkande egenskap i sitt beteende som femtioelva andra avkommor efter den hingsten. När blir detta detta sanningar?

Intressant är ämnet sanning vs skröna och lika intressant är det också att jag skulle egentligen skriva en nyårskrönika, eller någon form av reflektion över det gångna året. Men som ofta halkar jag in på ämnen som finns runt mig i nutid. 

Jag avslutar med att konstatera att mitt 2018, i mitt arbete med hästar varit lika givande som alla år innan. Jag har en del reflektioner över speciella händelser men de kommer jag ta upp i egna inlägg, när jag funderat klart.

Ha nu en trevlig avslutning på helgerna och se upp med vilken fåtölj du sätter dig!

                                                / Kajsa

Ps. PRE står för Pura Rasa Española.
 


Läst 99384 ggr Kommentarer Kommentera

Uppfinningsrikedomen och utvecklingen av sadlar har väl egentligen inga gränser. Alla olika grenar inom hästsporten har en uppsjö av modeller. Det framkommer nya rön, om de är vetenskapligt grundade eller ett utslag av sadelindustrins behov av förnyelse för att hålla uppe försäljningssiffrorna vet jag inte.
  
Sadelproblem är vanligt förekommande och det är nästan alltid ett väldigt dyrt problem. I princip alla som köper en sadel idag har använt sig av en sadelutprovare. Antingen en som är bunden vid ett märke eller en som generellt passar in sadlar oavsett märke. 
  
Hästen själv är en bra värdemätare på om sadeln passar eller inte, oavsett om den är specialutprovad eller inte. En klok ryttare lyssnar på sin häst, känns det inte bra så är det med all säkerhet inte bra. Förvånande ofta är det andra hälsoproblem med hästen som av misstag hamnar under kategorin "sadelproblem". Det gäller att vara observant!
  
En av "mina" hästar har fått ett sadelproblem, inte för att det är fel på sadeln utan för att hon tappat i vikt. Anledningen till det är årets grovfoderröra, hon har inte riktigt ätit som hon ska. Ryttaren upplevde att hästen betedde sig konstigt, den var kantig och lite ovillig att gå framåt. Samtidigt insåg ryttaren att sadeln åkte bakåt och det ganska ordentligt. Sadeln i fråga passades ut enligt all konsten regler för några år sen efter en ganska besvärlig period med långt sökande efter något som passade både häst och ryttare.
  
Men, nu passar inte sadeln, lätt panik uppstod och i ett försök att låna en sadel tills hästen ätit upp sig insåg ryttaren att det var en svår uppgift. Alla som provades åkte bakåt och hoppsadeln stod som alternativet. Eftersom dressyr är hästens egentliga uppgift kändes det inte jättebra att behöva rida det jobbet i hoppsadeln...
  
Stallägaren där hästen bor, kom med ett förslag, hon hade en gammal sadel hängandes i en skrubb, närmast en relik. Det visade sig vara en klassiker, en Stübben Tristan blanknött och fin.
  
Stönande, alla ryttare som varit med ett tag vet hur hård och obekväm en gammal Stübbensadel är, slänger ryttaren på sadeln och .... den satt som en smäck! Hästen som är en känslig dam travade glatt iväg med sin inlånade sadel utan att så mycket som vippa på ett öra. De kom tillbaka efter ridturen med sadeln på ursprungsplats, slät päls på hästens rygg och  ömmande sittben i ryttarens rumpa.
  
Det är alltså bara för ryttaren att bita ihop för hästen gillade sadeln. Vi diskuterade idag, på morgonens träning hur vi stod ut med dessa sadlar förr? Jo, man vänjer sig!
  
Jag kan jämföra med hur cyklisterna har det, racercyklisterna. De har en hård, smal och i mina ögon förfärligt obekväm sadel att sitta på. När min sambo häromåret cyklade Vättern runt sittandes på denna sadel i 9 timmar trodde jag att han skulle förgås. Men nejdå, rumpan hade trimmats för uppgiften under de ca 100 timmars träning som föregått själva Vätternrundan.
  
Jag skulle inte cykla runt huset med rumpan i den sadeln...
  
Så under tiden som den hästen står på gödning får ryttarens rumpa vänja sig vid "hårda tider". Det går fint, redan efter några dagar känns det mycket mindre besvärligt.

                                     Ibland går det den hårda vägen också!  / Kajsa


Läst 84789 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
07
2018

Det ligger säkert något i påståendet att det är på dina barn du märker att du blir äldre. Ibland märker man det på andras ungar...

Den här unga damen, Saga fick sin första egna ponny 2010, då var Saga 6 år och tämligen bestämd över att hon minsann aldrig tänkte galoppera. Ponnyn som hette Tuvstarr och var 16 år gammal, var en klok och förstående ponny som snällt travade runt med sin ryttare.

Eftersom Saga bor där hon bor, mamma är ridlärare/tränare och har en ridverksamhet, kom hon så småningom över sin motvilja mot galopp. Sagas pappa är en mycket klok, förstående och även ridande far, han red ut i skogen med Saga så fort det gavs tillfälle .

Vips sa det sen var Tuva för liten eller Saga för lång och då kom det hem andra, lite större ponnier. Nu var alla rädslor borta och rätt var det var mötte jag Saga när hon skrittade ut i skogen med en stor häst. Hon red på alla hästar som var lediga!

Sen hände något annat, det gick nog ett år eller så och plötsligt denna bilden låg på fb. Dessa underbara ponnyhästar, vad de sprider glädje och fostrar ungar!

Under året som gått har jag mest sett Saga rida stor häst hemma och igår låg det en ny bild på fb, jag känner hur tiden bara swishar iväg!! Det är roligt när det går bra tänkte jag, sporten lever vidare.

Inte nog med detta, idag sätter ungen ihop med ponnyn Prins Tord af Herred RP 183 sitt kval så nu kan vi se henne rida in på Scandinavium i februari!!!

Det kallar jag utveckling... Tänk, en ängslig liten tjej på en trygg och duktig äldre ponny, det kan bli vad som helst om de får ta det i sin egen takt.

Grattis Saga Kwarnmark med föräldrar. Detta har ni gjort bra!

                                            Hej hopp!  /Kajsa


Läst 53628 ggr Kommentarer Kommentera

Det är mycket sällan jag säger att något är omöjligt. Men det finns en ridövning som hängt med sen evigheter och vilken jag i princip aldrig sett någon lyckas med. Därmed håller jag den för omöjlig eller i alla fall tämligen värdelös för de flesta.

Övningen handlar om att få hästen att snabbt växla mellan korta och långa språng eller steg. Vem har inte fått instruktionen "Fem långa och fem korta!" Jag har sett den användas på många träningar, oftast i hoppning. Överlag är det vardag för många hästar att de ska bli vansinnigt snabba på hjälpen. Oavsett vem de har på ryggen eller på vilken nivå de är i utbildningsskalan ska de blixtsnabbt fara iväg för skänkeln och helst ännu snabbare komma tillbaka på en minimal förhållning. Fundera på det en stund!

Men nu menade jag inte just 5 - 5 utan nästa på svårighetsskalan, tre korta och tre långa. Det kan inte finnas många som lyckats med den så den främjar ekipagets utveckling.

Tre fram, tre tillbaka. Om man föreställer sig övningen förstår man direkt att för den normala hobbyhästen är den omöjlig. Hästen (och inte minst ryttaren) måste ju rimligen hinna både mentalt och fysiskt växla från det ena till det andra på ett vettigt sätt och då är de tre stegen redan slut. 

Det ska i princip till en välriden svårklasshäst och en skicklig ryttare för att denna övningen ska vara genomförbar och tillföra något. Men det är ofta en helt annan grupp ryttare som använder övningen.

Jag har en elev som satt och muttrade något när jag hade förklarat det där med att kontrollera hästens steglängd. Ryttaren har ganska lång erfarenhet, har tävlat hoppning relativt högt och ridit många olika hästar. Det har strulat länge i ridningen, självförtroendet är under botten och hästen är inte det smidigaste jag sett.

Den beskrevs som "tung i handen, seg i benen, oelastisk och allmänt svårmanövrerad". De egenskaperna delar den med många andra hästar, lyssna runt dig!

Denna ryttaren har sen knappt ett år ändrat på sin träning, tänker annorlunda och rider annorlunda. Vi övade som sagt på att ändra hästens steglängd och det var inte i intervallet tre-korta-tre-långa. Mer korta galoppen lite, behåll rytm och energi. Det behövdes långt mer än tre språng för att ryttaren skulle lyckas inverka på rätt sätt.

Jag hörde faktiskt vad ryttaren muttrade om men var ändå tvungen att fråga vad det gällde.

"Tre långa tre korta, tjena... Nu fattar jag varför det aldrig funkat och detta har jag slitit med på miljoner träningar. Nu begriper jag vad det är hästen ska göra. Det är ju skitsvårt... Tre-tre är typ omöjligt."  Den aha-upplevelsen har vi skrattat gott åt!

Japp, är hästen inte tillräckligt tränad och du som ryttare inte kunnig nog är denna övningen omöjlig. Men det går att välja andra alternativ för att så småningom få hästen att efterkomma hjälperna på ett korrekt sätt och sen klara övningen.

Det finns ibland ögonblickets igenkännande eller aha-upplevelse när vi tränar. Det är då vi lär oss, för det behövs insikt för att kunskapen ska fastna.

Vi är så där 500.000 ryttare och en liten del är svårklassryttare. Vi får använda olika övningar när vi tränar. Det är väldigt lätt och också meningen att inspireras av andra, ibland namnkunniga personer. Det finns massor av clinics, sociala medier, böcker och inte minst mun-till-mun-metoden som sprider budskap. Det gäller att lyssna selektivt, vad är bra för mig och min häst?

Det är ett populärt uttryck att "plocka russinen ur kakan", alltså plocka det bästa från många håll. När det gäller ridning och annan sport (eller det mesta i livet?) är det viktigare att följa en röd tråd. Att fråga sig, var är jag och vart vill jag. Hur ska jag ta mig dit och framförallt, hur ska jag på bästa sätt få med mig min häst på resan? Kan jag tillräckligt för att  på egen hand värdera och omsätta allt jag hör i rätt sammanhang?

Grunden är alltid det första när man bygger något, sen fortsätter man..

Ingen skulle väl få för sig att börja med att tapetsera våning två på huset innan man gjort färdigt en stabil grund?

                             // Kajsa


Läst 71907 ggr Kommentarer Kommentera

När det ljusnade i morse och jag tittade ut kände jag hur det novembergrå regndiset svepte in hela mig i hösttristess.

Men 7.59 när jag började dagens första träning tänkte jag lite positivt igen: "Det finns ridhus och jag har ett fantastiskt jobb och jag tycker väldigt mycket om alla "mina" hästar."

Sen började det ösregna...

Halva dagen kvar och nytt ridhus. Där träffade jag Anna, 20 plus och jag fick mig en tankeställare som hette duga.

Det var första gången vi träffades och Anna berättade om sig själv ungefär så här: "Jag har ridit här på ridskolan ett tag. Innan det gick jag på ridgymnasiet och sen var jag med om en bilolycka..." Hon fortsatte att berättade hon hur livet blivit efter det, att knappt kunna gå eller fungera alls.

Jag fick veta hur sviterna av en hjärnskada kan ställa till det i vardagen och då skämdes jag över mitt gnäll gällande det novembergrå.

Det är mycket som fortfarande är svårt för Anna men hon rider och det är hästarna som sporrat henne att fortsätta kämpa för att bli bättre.

Trots alla hennes problem med balans, koordination, värk, muskelproblem, svårigheter att koncentrera sig och ta in information red hon väldigt bra! Hade jag inte vetat hur det förhöll sig hade jag inte kunnat gissa att Anna hade några problem alls.

Jo, jag höll på att glömma. Hästen Anna red för mig idag var lite yster så vi tog det ganska lugnt. Anna hade nämligen blivit avslängd i somras, av just denna hästen och brutit nyckelbenet. Men, nu var det läkt så det var bara att bita ihop igen. !?

Vad är dessa hängivna, ödmjuka ryttare gjorda av?

Vilken kraft dessa fantastiska hästar kan ge oss. Vilken kraft i viljan en människa har när hon vill. Att orka kämpa, utan att gnälla för att få tillbaka sitt liv, för att kunna rida.

                                                          /En mindre gnällig Kajsa


Läst 69345 ggr Kommentarer Kommentera

Forskarna kan inte riktigt enas när hästens arbetsform är föremål för viss forskning. I dagarna kom rapport från en norsk forskare om att hästen bör gå väldigt lång och låg i formen för att nå avspändhet och öka sin inlärningsförmåga. En annan rapport hävdar att formen ska vara riktigt djup och rund för att hästen ska uppnå den eftertraktade avspändheten.

De lärde (forskarna) de må tvista, jag har sett vansinnigt spända och stressade hästar i båda formerna. Jag har sett spända, stela hästar med huvudet rakt upp i vädret också. 

Kanske är det inte är hugget i sten var det lilla hästhuvudet mår bäst av att vara? Takt, kontakt och egenbalans även om det inte alltid ser likadant ut tycker jag är ett bra rättesnöre. 

Hästar är individer, de mår nog bäst om vi anpassar arbetet efter det som passar varje häst bäst. Framförallt tycker jag det är viktigt att ryttaren har en god insikt i var i utbildningsskalan den egna hästen befinner sig. Vad vill du med din ridning och har du kunskapen som krävs för att rida där?

Utbilda hästen med hästens bästa för ögonen. Kan inte du det du vill eller håller på med, så kan inte hästen. Det är inte tvärt om. 

Stretching är ordet på modet. Går du på gymmet, dansar balett eller joggar i skogen kan du behöva lite stretching. Hästen kan behöva något motsvarande.

Just stretching är något som jag funderar över. Man hör ofta att hästen (och människor) ska stretcha för att undvika träningsvärk. Som jag förstått det är detta alternativ fakta, en myt.

Har du tränat så det uppstår små bristningar (skador) i muskelvävnaderna får du träningsvärk, mot detta hjälper inget stretchande. Stretcha gör man för att öka eller behålla rörligheten i muskulaturen, inte för att motverka värk eller få hästen lång som en söndag i formen. Korta OCH länga ger elasticitet, ta kontrollen över steglängden och du är en rätt så bra bit på väg.

Behandling med värme, beröring, ljud eller ljus i olika former kan höja hästens välbefinnande, precis som stretching. Men det är inte dessa behandlingar som lär hästen hur den ska arbeta.

Det gör du som ryttare och där i ligger ansvaret att ha tillräckligt med kunskap. Att till exempel veta vad som skiljer på att rida skolor, som en öppna, korrekt i samlad trav eller rida med"framdelen in" i arbetstrav är en absolut nödvändighet om du vill tävla över L:A.

Vi matas med tips och råd vad som ska till för att som ryttare komma "till toppen." Det ska vara vilja, lite mer vilja, planering och ett tålamod utan gränser.

Det är bra att komma ihåg att utan kunskap, praktisk men inte minst teoretisk, kommer du inte så långt, hur gärna du än vill. Var hästen håller huvudet under arbetet och varför den gör det är en bra kunskap att starta med. ibland kan det faktiskt vara rätt att placera det "fel".

                                     // Kajsa, med träningsvärk

En nöjd och mjuk 4-åring jobbar på rundbanan, med huvudet där det för ögonblicket passar bäst. 


Läst 65436 ggr Kommentarer Kommentera
OKT
02
2017

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel... En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette "Master" säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas "lårstöd". Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

                       

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på "rätt" sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!

 


Läst 73001 ggr Kommentarer Kommentera

Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.


Läst 72327 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa » sista » 

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.