I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när "Blodsregeln", 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad... Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

"3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås...... 

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen"               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.

Ridsporten är i stort behov av sponsorer. En stor och generös sponsor är Lövsta Stuteri och Antonia Ax:son Johnson. Hon har mycket generöst under några år satsat och kommer fortsätta satsa stort på tävlingsverksamhet både i dressyr och hoppning.

Sen har det varit Volvo, Rolex, Krafft, ATG och andra stora och små företag som gått in och satsat pengar. Men, det finns en stor sponsor som sällan eller aldrig syns eller hörs i medias annonsplatser, på reklamblad eller banners.

Jag pratar om klubbfunktionärerna. Det är en otroligt seglivad och hängiven skara som jobbar och sliter, oftast alldeles gratis, i ur och skur. De sköter oftast oavlönat klubbarnas tävlingsverksamhet och inte sällan stalltjänst och underhåll på anläggningarna

Jag besökte en anläggning förra veckan, en ridklubb som haft otur och fått stallet utdömt av kommunen p g a rasrisk. Det blev stopp i verksamheten och hade säkert fortsatt vara det om inte eldsjälarna i klubben satt fart.

Nu har de har byggt ett nytt stall till privathästarna och ska fortsätta med att bygga även ett ridskolestall med personalutrymmen och andra faciliteter.

De har byggt ett jättefint stall, kommunen har skjutit till pengar och klubbmedlemmarna har byggt. Den familjen som har ponnyn jag skulle titta till är väldigt engagerade i klubbverksamheten. Jag har genom åren träffat på sådana eldsjälar förut och upphör aldrig förvånas över vilken hjärtevärmandeinsats de gör!

Just helgen efter jag var där skulle hela familjen vara på Åby och hjälpa till vid klubbens stora hopptävlingar. Pappa Peter sa med ett leende att han får, i sin egenskap av att vara brandman i räddningstjänsten, vara säkerhetsansvarig för tävlingen. I samma andetag berättar han att han lagt ca 1000 timmar på bygget...

Fortfarande är det så att flest människor kommer in i ridsporten via ridskolorna och ridklubbarna. Vi har en väldigt fin tradition att förvalta där. Jag hoppas innerligt att alla klubbfunktionärer, ryttarföräldrar och annnat "löst folk" som gratisjobbar får ett riktigt erkännande för sina insatser. Vi är inget, vi har ingen ridsport utan våra ridskolor.

Jag avlutar med att citera Peter: "Det är så mysigt när vi träffas här i stallet och sätter på kaffe och fikar. Det är nästan som hemma..."

 Foto: Susanne Delwer

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.

"Fyra ben ett i varje hörn, huvudet fram och svansen bak." Enkelt va, en häst är väl en häst?

Ridhästens exteriör är intressant för det spelar en stor roll hur hästen är "ihopskruvad" när det kommer till hur den ska ridas och oftast hur den kommer att kunna röra sig. Jag säger oftast för jag har haft hästar vilka betraktats som exteriöra katastrofer och jag har startat Grand Prix med dem ändå. Hästar är otroliga atleter, kan du hitta ett sätt att hjälpa dem hittar de ibland ett sätt att ta sig förbi sina exteriöra begränsningar.

Jag läste ett väldigt intressant blogginlägg, Avelstankar , skrivet av en uppfödare. Hon tog upp mycket av det jag idag som dressyrryttare och tränare funderar över gällande hästens exteriör när jag rider, undervisar och tittar på hästar i största allmänhet.

Till exempel de numera så eftertraktade "spänstiga frambenen" (ett uttryck jag stulit av en TV-kommentator). Det vevas... och det är långtifrån alltid så att frambenens vevande tillför något positivt för hästens trav. Korta ryggar är en annan vad jag skulle kalla ganska modern avvikelse från det önskvärda, särskilt när den korta ryggen kombineras med stora spektakulära gångarter. Det hästlivet blir inte enkelt...

Det borde vara självklart att utgå från exteriören när hästar utbildas men så är det inte. Hög eller låg halsansättning, korta eller långa ryggar. Platta kors och raka haser eller vinklade kors med mycket vinklade haser. Detta är exempel på exteriöra egenskaper som spelar ganska stor roll för hästens arbete som ridhäst.

Att rätt av säga att alla hästar ska ridas si eller så överensstämmer inte med hästarnas verklighet. Ett bra exempel tycker jag är det ytterst populära begreppet "att rida hästen lång och låg". Det är inte hugget i sten hur den formen ser ut. Det är inte frågan om att det ska vara x antal cm mellan hästen haka och marken utan var hästen hittar balans utan att bli för lång och i framvikt.

Det är vanligt att hästen hamnar just i framvikt när ryttaren tror att den rider hästen "lång och låg" eller att "hästen stretchar överlinjen". Det finns många fler parametrar än att hästen har nosen i backen att ta hänsyn till när jag som ryttare väljer att rida hästen i en låg/lägre form.

Att eller hur hästen arbetar med sin rygg är ett annat ämne som ofta kommer upp på mina träningar. Inom det området finns det om möjligt fler påståenden om hur och vad som är rätt. Men det släpper jag så länge...

Det är, om man kan sitt TR (Tävlingsreglemente II dressyr), väldigt viktigt att hästen kan visa upp olika varianter av skritt, trav, galopp samt övergångar. Allt med bibehållen takt och balans. (Det finns bra beskrivning där exakt vad domarna ska titta på.) Förutom alla rörelserna då. Där i ligger en av dressyrens stora svårigheter...

Olika men ändå lika.

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.

"Biomekanik

Biomekanik studerar och analyserar mekaniska problem i organiska (biologiska) system. Utgångspunkt för dessa analyser är mekaniska lagar, som används för att studera vilken inverkan krafter har på levande vävnad. En definition av begreppet kan vara ”applicerandet av mekaniska principer i studier av levande organismer”."     Wikipedia

Detta är en beskrivning av ett av det mest använda och trendiga ordet/begreppet inom ridsporten just nu. Jag läser och läser, hämtar information på olika ställen och jag tycker att det är ett ganska komplicerat ämne. Dessutom är det inte så många som rakt av kan svara på vad ordet egentligen betyder.

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system, så egentligen kan det enkelt inom ridsporten presenteras som hästens rörelselära. Lite enklare att ta in och fullt tillräckligt.

Det är bevisat att om du använder dig av "svåra" ord är det lätt att imponera på eller få uppmärksamhet ifrån andra människor men det är förvånansvärt ofta som det enkla är det genialiska.

Fråga hundra "vanliga" ryttare om de kan fotflyttningen i hästens alla gångarter så kommer du att få många olika svar. Fortsätt din frågestund med att be om en redogörelse om hur en häst gör för att ändra tempot i de olika gångarterna, så kommer du få många intressanta och varierande svar.

Jag frågar ofta mina elever, framförallt de nya, om vad de kan inom ridläran. En yngre ryttare som ridit i hela sitt liv, både på ridskola och nu har stor häst hade ingen aning om hur galoppen fungerade. Hemläxan var given!

Detta, hästens rörelselära, är viktigt för att kunna förstå ridningens grundprinciper. Hur den kunskapen sen ska användas för att ge hästen en väl fungerande och vältränad kropp är nästa steg.

Att förstå hur takt och tempo spelar roll för hästens balans, alltså i längden hästens hållbarhet, verkar inte vara det mest populära ämnet i den teoretiska undervisningen. Ja,  teori överhuvudtaget verkar inte ha så stor dragningskraft. Program och programridning ligger mycket högre på intressetoppen

Just ordet biomekanik verkar ha ett outtömligt användningsområde. Jag läser om begreppet i alla möjliga sammanhang, som tillskottsfoder, utrusting och inom de alternativa behandlingsområdena.

När det till exempel talas om att det ska till en speciell sorts ny sadel  för att hästens biomekanik ska komma till sin rätt blir jag trött. Om hästen har en ryttare som rider som en riktig tomte, hjälper det då att den har den hippaste sadeln?

Jag fick en gliring för ett tag sen, när jag skrev om sadlar. En läsare som lite ironiskt skrev att: Ja, det var säkert bättre förr när vi red i manskapssadel....  Jag menar inte att allt var bättre förr och det går lätt att förstå om man ger sig tid att läsa hela inläggen innan omdömet faller. Men jag hävdar att för att lära sig ridning och få insikt i hur en häst fungerar behövs teoretisk kunskap och den biten glöms ofta bort idag. Vill du bli en bra ryttare ska alla delarna med.

Vetenskapsmannen och konstnären Leonardo Da Vinci visste redan i mitten på 1400-talet mycket om sakernas sammanhang och olika kroppars rörelse. Bland annat funderade han just över hästens rörelselära. Så börjar man i tid kanske man under sin livstid hinner förstå lite av sammanhanget, för det finns ofantligt mycket att lära. Oavsett om det kallas biomekanik eller rörelselära

Utvecklingen går framåt och det är bra, så vill jag tänka. Fast ibland känns det som om tiden står stilla

Letade efter adventsljusstakar i ett sånt där skåp som öppnas sällan och där det också samlas lite smått och gott. Där hittade jag ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport, det var från 1999.

Bläddrade lite förstrött för att kolla varför jag sparat tidningen. Under mitt letande hittade jag en artikel om ridrelaterade bettskador i munnen på hästar samt en efterföljande debatt om nosgrimmor, hur de skulle användas och spännas för att inte skada hästarna.

Just det, tidningen är 17 år gammal.

En annan artikel handlade om att någon tyckte att det fuskats med uttagningen i samband med "Årets föl" och en annan handlade om att vissa hästar fick för höga betyg i 4-årschampionaten. Detta känns som jag läst om varje år...

Jag tog en paus i tidningsläsandet för att kolla fb. Där skrev en elev till mig ett upprört inlägg om en travtränare som hade udda sätt att hantera tungproblem hos sin häst. Tränaren var så trött på att hästen la tungan över bettet att han tog ett balsnöre och band fast den. Kreativ kille, tyckte han nog själv.

Just det där knepet var ett av de första jag lärde mig när jag kom i kontakt med den "stora dressyrvärlden" för väldigt många år sen.

Men då bands den trilskande tungan fast med en nylonstrumpa. Jo, du läste rätt. Det slogs en knut runt tungan och sen drogs ändarna av strumpa ner på var sida munnen och bands fast under kindkedjan på kandaret. Därav nylonstrumpan, den hade samma färd som hästen och anordningen skulle ju inte synas. Jag har sett mycket, både då och nu.

Hoppas nu verkligen att ingen tycker detta är ett bra trick och går hem och testar. För det finns fortfarande trilskande tungor som hänger både utanför munnar och ovanför bett. Även om ingen i världen vill kännas vid det.

Tillbaka till den gamla tidningen läser jag i ett repotage från det årets Globen-tävlingar att Lussan och Pether Markne hade tävlingarns blankaste stövlar, de hade fått putshjälp av en kille på K1. Alltså före lackstövlarnas intåg. Isabell Werth vann och ryttarna tyckte att prispengarna var för få.

Vidare läser jag att:

Hästskötarnas arbetsförhållanden ansågs vara i nivå med slavarbete och batterisulan i kalla ridlärarstövlar gjorde sitt intåg på marknaden.

Peter Eriksson red för en OS-plats på en ny häst och körde emellan starterna på hoppbanan, racing på bilbanorna. Malin Baryard och RGB låg i topp ute på europatoren

Ett träns hos Hööks kostade 149 kronor och en dressyrsadel, Passier Grand Gilbert gick att köpa för 15.500:-. Ville du ha en Rössli fick du slanta upp nära 20.000:-, hjälp...

Ja, jag kan sammanfattningsvis konstatera att kronorna som ska betalas behöver vara fler, ryttarna är delvis desamma, och stövlarna har fått lacköverdrag. Huvudstadens tävlingar har flyttat till ny arena och prispotten har ökat. För övrig verkar det i det stora hela vara samma saker det skrivs om i tidningen nu som då

Jag hoppas verkligen att ingen binder fast något som inte ska bindas och jag fortsätter städa i mitt skåp.