Börjar med att säga: Grattis Svensk ridsport! För andra året i rad har vi tillsammans röstat fram Peder Fredricson till segrare av Jerringpriset. Ibland står vi enade och då visar det sig att vi har en styrka så imponerande att omvärlden (sportjournalister) får hicka och kallar oss för en kuppande sekt. Go´medda...

"Hästpassagerare", intressant ordval den journalisten fick till gällande Peder. Han måste tänkt hela dagen.

Att bli dum när man inte får som man vill tillhör den ålderskategorin som håller till i sandlådan tänker jag. Hade Sarah "simmat hem" även Jerringpriset till de andra två priserna hon vann i år hade jag inte kallat henne för vågsurfare.

Men det kan vara svårt att vara stor i förlustens stund, det vet säkert fler än surputtriga sportjournalister och andra missunsamma medborgare.

Nu släpper jag det ämnet, för "klokast tiger" lärde min mamma mig när jag  tjafsade med mina bröder. Det är bara världsliga saker hade Karlsson på taket sagt

Till ett helt annat ämne och en grupp där det tydligen också finns ett missnöje.

Jag pratar om en grupp på fb som jag följer. En hästrelaterad grupp där det de senaste  dagarna debatterats om vi i den svenska tränarkåren verkligen kan det där med "Sits och inverkan".

Vad jag kan utläsa ur tråden är det en utbredd uppfattning att många ryttare är missnöjda med sina tränare för det är brist på sitsträning/sitskorrigering. Någon  i tråden menar att vi i svenska tränarkåren skulle vara mycket sämre än t ex de tyskarna eller brittiska tränarna samt att vi inte vågar ta itu med de eventuella problemen hos ryttarna för att vi är rädda att förlora kunder.

För att få korrekt undervisning med sitsen finns alternativen akademisk alt centrerad ridning. Allt enligt olika inlägg i den långa tråden.

Jag är dåligt orienterad i dessa båda "ridningar". Men vad jag förstått har bägge egna utbildningar där de certifierar sina egna tränare. Det är här jag ser ett problem.

Vad är det man upplever saknas i den klassiska dressyrutbildningen? Jag säger dressyr, för så vitt jag förstår finns det inte akademisk eller centrerar hoppning.

Jag får nog ta upp ämnet på nästa tränarfortbildning, för det verkar som sagt klokt att stå enade inom sporten för det är så vi växer och utvecklas.

 Med sitsen i fokus... //Kajsa

           

Foto:Lotta Karlsson

....säg vem som vackrast i världen är."

Den som kan sina sagor vet att spegeln svarade inte alltid som det var bestämt.

Att titta i spegeln eller be någon att filma när man rider det är en viktig del av utvecklingen. Ju mer tid du tillbringar i sadeln utan att ha ett vakande öga på dig, desto viktigare är det att du håller dig själv i nackhåret så du inte lägger dig till med avarter.

Positionen i sadeln förfaller oroande snabbt om ingen är på dig med pekpinnen. Händerna faller isär och ner, eller upp och bak, ryggen sjunker ihop och skänkeln åker fram eller bak. En typisk soffliggarsits är väldigt vanlig.

Ryttarens position i sadeln, framförallt den lodräta sitsen är inget någon kommit på av en slump för att det ska se trevligt ut.

Bålen, den viktigaste delen på ryttaren behöver vara på rätt ställe för att armar, huvud och skänkel ska hamna rätt och fungera rätt. Allt hänger ihop och inverkansridningen, möjligheten att påverka rätt, utgår från delen mellan ryttarens höft och armhåla.

Jag gjorde en utflykt till en anläggning i norra Bohuslän förra veckan. Jobbade med många nya ryttare och hamnar automatiskt på avdelningen sits och inverkan.

En ung ryttare på en lite hetsig ponny hade hamnat i en lite mindre ändamålsenlig position. Ryttaren själv upplevde inte att sitsen var ett problem utan tyckte sig ha bra koll. Det tyckte inte jag så vi ändrade.. och ändrade... och ändrade lite till. Jag flyttade alltså på precis allting och flickan började nog fundera på om jag var riktigt klok.

När jag var nöjd, ryttaren helt ur sin bekvämlighetszon och ponnyn hade godkänt förändringen genom att trava lugnare och med bättre takt filmade jag ekipaget några varv. Sen fick tjejen se sig själv på film.

Det blev alldeles tyst, sen sa hon: "Jösses, det ser ju himla bra ut! Och vet du Kajsa, jag trodde på riktigt att jag satt så. Alltså innan du ändrade på allt..."

Så där blir det lätt, man tappar bort sig i vardagsridningen och lägger sig till med felaktigheter som senare blir jobbiga att träna bort igen.

Att ta regelbunden hjälp med sin ridning är viktigt. Spegeln och kameran kan hjälpa till när det blir glest mellan träningstillfällena. Är du orutinerad är det omöjligt att vara din egen lärare. Det behövs ett avsuttet, tränat och rutinerat öga för att hålla formen och utveckla din ridning.

Det som kan tyckas vara fåniga detaljer har ofta en avgörande betydelse. En korrekt handställningen till exempel är något som väldigt många skulle ha nytta av träna in. Det är som sagt inte någon "tomte" som kommit på det en regnig och sysslolös söndag, hur handställning fungerar. Händerna, ihop med armar och bål fungerar väldig väl, utan spänning eller kraft om du gör rätt.

Tränar du in din position rätt kommer spegeln till slut att säga att du är vackrast i världen. Eller åtminstone att du fattat vad du håller på med...

Jag minns inte varför jag tog det här kortet men hästen jag sitter på, hon har en ryttare som idag har koll på sitsen.

Hästen heter Barcelona MW och var med sin ryttare Sofie Relander ett av ekipagen i laget som tog SM-guld nu i midsommarhelgen.

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher

Jag har varit på turné och åkt precis tvärs över landet, på en vågrät linje från väst- till östkust. Målet var Västervik, närmare bestämt Västerviksortens Ryttarförening.

Anledningen var att jag blivit inbjuden att i två dagar hålla clinic för ridskoleryttarna i första hand och övriga intresserade i andra hand. Jag höll dag 1 en demo i tre timmar om "Sits och inverkan", ett av min favoritämnen och dag 2 var det praktisk ridning, för klubbens instruktörer och andra intresserade ryttare.

Det blev två väldigt trevliga dagar och det var roligt att få komma till en för mig helt ny del av rid-Sverige.

Åkte runt lite och kollade in staden Västervik på morgonkvisten, en liten kustpärla!

Som sagt, jag pratade om sits och ryttarens förmåga att inverka på hästen. Ett outtömligt ämne och det är fascinerande hur mycket det finns mycket att förklara! Gamla självklara sanningar är, som jag sagt förut, inte alls så självklara.

Det var väldigt roligt att det satt fullt med folk och lyssnade på läktaren en isande kall fredagskväll!

Det visar sig nästan alltid att det finns något att lära av varandra och i denna grupp av ambitiösa smålandsryttare fanns det en sångpedagog.

Så nu vet jag att sångare hittar sin balans i kroppen ungefär som en ryttare hittar sin balans, i lättridningen t ex. Jag är hängiven golfspelare och tränar mycket där också och vet att på nästan exakt samma vis hittar en golfspelare sin balans när den ska svinga klubban för att på bästa vis få iväg bollen.

Så om du ska rida, sjunga en aria, cykla racercykel vilket min sambo gör, eller slå iväg en golfboll 250 meter (rakt) gäller att du har koll på din kropp. Och som sagt, på nästan samma vis.

Att ha bålkontroll i ridningen för att kunna vrida på huvudet och röra armar och ben oberoende av varandra är viktigt.

Sen är ju en bra sits inte ett självändamål. Det är en del av den komplexa kakan "inverkansridning".

Det som bäst visade att poletten ramlade ner hos en av deltagarena var när en tämligen flegmatisk ridskolehäst plötsligt fick drag under galoscherna.

Denne gentlemannahäst går nu under namnet "Rally-Kalle"(namngiven av mig) och travar med lätta fötter om ryttarna rider lätt utan att hamna i bakvikt.

Här förklarar jag för Rally-Kalles ryttare hemligheten med att inverka under lättridning och mitt kroppsspråk är som vanligt enkel att tolka.

Nu är årets ridskolebesök avklarade och jag tycker det är både roligt och viktigt!!

Tack Maria Arnryd, resten av personal och medlemmar i  Västerviksortens Ryttarförerning för bra upplägg.

Jag skrev ett inlägg på fb häromdagen om vikten av att ha en korrekt handställning och fick genast många intressanta kommentarer. Bl a skrev en dressyrtränare, tillika sjukgymnast, följande:

"Det finns 2 ben i underarmen, ulna o radius, som korsar varandra när händerna är omkullagda, vilket gör att vridförmågan i underarmen då hamnar i ett ytterlägen/låst läge, vilket gör att elasticiteten i tygeltaget försämras."

Det är alltså den rent fysiska förklaringen och jag erkänner glatt att den hade jag inte koll på!

En korrekt handställning enligt den ridlära vi använder när vi utbildar ryttare och instruktörer i Sverige är:

"Händerna ska vara slutna. Den måttligt böjda tummen trycker fast tygeln lätt mot pekfingret, så att tygeln inte glider. Händerna hålls rätt upp och så högt att det bildas en näst intill rak linje från underarmen/armbågen via tygeln till hästens mun. Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen ska vara rak även uppifrån sett."

Viktig punkt i ryttarens grundutbildning och det är egentligen inget som skiljer sig mellan hopp- och dressyrridning.

Om jag bläddrar vidare i Ridhandboken 2 står det i kapitlet Hoppning/ Lätt sits:

"Underarmen och tygeln ska under språngets samtliga faser bilda en rät linje mot hästens mun. Händerna ska vara burna och hållas precis över manken eller bredvid den, om möjligt utan att stödja mot hästens hals.På så särtt bibehålls elasticiteten, och ryttaren blir inte stum i handen, vilket hon skulle bli om handen lades ned. Höjer hästen hals och huvud i anridningen för att taxera bättre måste ryttaren anpassa sig genom att ändra armbågens vinkling."

Alltså finns det inget utrymme för egen tolkning i hur handställningen ska vara för att fungera optimalt.

Punkt.

Men... nu kommer alla MEN. Någon skrev i tråden som skapades på mitt fb-inägg att:

"Noterar att de flesta hoppryttare (jag pratar proffsnivå) rider med omkullagd hand, och det går ju alldeles förträffligt för dem ändå uppenbarligen"

Jag håller inte med, det finns säkert någon eller några som av gammal ovana lagt omkull sina händer men det är ju inte tack vare den avvikelsen de lyckats ta sig till toppnivån utan trots.

Ett annat inlägg i tråden handlade om att en ridlärare på en teorilektion hade sagt att det var lättare att "kasta fram handen i språnget om händerna var omkullagda än stående..."

Håller jag inte med om heller.

En avvikelse från den i min värld korrekta handställningen blev jag tvungen att använda när jag gick på Strömsholm. Tro det eller ej!

Den hoppläraren vi hade då, lärde ut att händerna skulle hållas omkullagda och nära bredvid varandra. Som att hålla i ett mycket smalt cykelstyre. Jag som var en klassiskt skolad hoppryttare, av Göran Casparsson, Petrus Kastenman och K-Å Hultberg hade mycket svårt med den där omställningen. Det gick, men under min tysta protest och jag rätade snabbt upp händerna när jag kom hem igen.

De vanligaste felaktigheterna med handställningen som stör eller omöjliggör god inverkan är:

Stela handleder, dvs där man viker in handlederna emot varandra.

Omkullagda händer, typ cykelstyre

Öppen hand, där tygeln "hänger" i krokiga fingrar

Trängande hand, alltså tygeltag som går över manken åt motsatt håll.

Jag anser att en korrekt sits och handställning är grunden till en framgångsrik ryttarkarriär, oavsett gren. Det finns som sagt ryttare som inte rider som andra och lyckas ändå, men det är oftast trots och inte tack vare.

Nu är jag tillbaka till Peder Fredricson igen. Här är en härlig bild tycker jag, inget fel på den handen.

Så till de som tror att detaljerna inte spelar roll, tänk om och gör rätt. Det lönar sig att lära in korrekt grundridning!

Foto: Ida Röök/Hippson