Kajsa Boström

"Hästarna har format mitt liv..."

De orden har jag hört och läst många gånger och det finns säkert många med mig som kan skriva under på det. Men, det där tänker jag handlar om den vakna delen av livet. För mig gäller detta även nattetid, när jag sover.

Mardrömmar räknas inte till det positiva precis och det finns fler uttryck som med den företeelsen beskriver det värsta möjliga scenariot:

"Det vore en mardröm att..." eller "Inte i mina värsta mardrömmar kunde jag förställa mig att..."

Aldrig är jag så lycklig som när jag vaknar ur en mardröm och inser att jag är i sängen, ganska trygg och säker.

Jag har en återkommande mardröm fast den innehåller olika huvudpersoner. Eller mer olika huvudhästar och det är alltid samma "fasa". Så här är det...

Jag är på en tävlingsplats, oftast en jag varit på nån gång där jag vet hur det ser ut. Sen börjar eländet. Jag kan inte hitta i vilken box min häst står. Eller så hittar jag hästen, det är alltid en häst jag känner väl,  men är i så dålig tid att jag inte hinner borsta, utrustningen är borta eller så passar den helt plötsligt inte. Klockan går och starttiden närmar sig och jag springer bara runt, runt.

Inatt, eller snarare i morse för tack och lov var det dags att gå upp så sambon väckte mig, var det en ännu värre variant. Jag kunde inte programmet! Jag skulle rida en Grand Prix och kunde för mitt liv inte komma ihåg om jag skulle svänga höger eller vänster framme vid domaren efter hälsningen. Jag sprang runt för att hitta någon att fråga men plötsligt var det bara jag där. I boxen stod hästen med halm upp till magen och var inte färdig. Till min hjälp hade jag en helt främmande man med sina två små söner och de kunde ingenting. De små killarna lekte "Gömme" i halmen, fast de gömde mitt kandar. Pappan försökte sätta på grimman så han kunde börja borsta hästen och det gick ju naturligtvis inte heller.

Stresspåslaget när jag vaknar är totalt. Hjärtat bankar, svetten rinner och  jag har ofta svårt att släppa den drömmen. Den hänger med mig under dagen. Jag är fostrad in i sporten, det finns klara regler och dem bryter man inte mot ostraffat.

Att vakna ur mardrömmen idag var både jobbigt och skönt. Skönt för jag vet att jag har tid att läsa på programmet ordentligt om jag nu skulle starta en ny Grand Prix och jobbigt för att det finns en anledning till drömmen, en hög med saker som stressar mig. Jag har lärt mig att den där drömmen kommer när jag har mycket i huvudet eller när omvärlden är upp-och-ner.

Terrordåd i verkligheten, olösta problem på jobbet och en liten bugg i min organisation, det var anledningen till drömmen och att "min" gamle häst Hector åter var min tävlingskamrat.

Hector (e. Herkules - Obelisk) var ingen GP-häst men en hygglig St Georghäst så det var ju tur att jag aldrig styrde in i den där Grand Prix-klassen. Jag hittade en gammal bild på fina Hector och där även min underbara Borderterrier Penny är med.

Som av en slump har äventyraren Annelie Pompe idag, i sin tänkvärda krönika i Göteborgs-Posten, skrivit om att styra in hjärnan på det positiva.  Läs den här om du vill och pröva att stretcha tanken. Det ska jag göra, bort med mardrömmarna...


Läst 85217 ggr Kommentarer Kommentera

Jag brukar säga att jag tror på ödet. Jag tror på lite annat också, som egen insats och inte minst hjälp från andra. Andligen eller från människan....

När någon går bort, någon som varit med och påverkat ditt liv är det lätt att hamna i en stunds eftertanke. Idag fick jag veta att "Farbror H" har gått bort. Det är ingen som jag haft nära mig på många år men det var han som startade "min" ridskola så jag äntligen fick börja rida. De var hans vision om en ny verksamhet som gjorde att jag fick möjligheten att utvecklas till det som är jag idag.

Hans fru, tant N hon stod för omsorgen och såg till att hästar och folk hade det bra. Alla barnen i familjen var med i stalljobbet och vi blev fina kompisar.

Vi fick lära oss att arbeta, hålla ordning och sköta hästar. Vi fick verkligen ta mycket ansvar och med det fick vi en god sammanhållning i stallgänget och många tillfällen att ha roligt på riktigt.

Hur? Jo, för nivån på ridningen tillät äventyr, bus, lite galenskap och tillfällen att få uppleva många olika hästar och känna på alla discipliner. Vi hoppade, red terränghoppning, vi simmade med hästarna och fixade hajker med övernattning. Vi red jakt på höstarna och hade riktiga Hubertusbaler. Vi fick vara med vid betäckningar och hjälpa till vid fölningar. Vi körde hö och hade ridläger. Ridskolan blev vårt andra hem.

Allt det där blev grunden till mitt beslut att ägna livet åt hästarna. Jag har aldrig ångrat det och jag är farbror H evigt tacksam att han gav mig möjligheten att få försöka.

Idag, när hästbranschen skakas av rapporter om utnyttjanden och övergrepp av unga i beroendeställning känns det väldigt bra att vi slapp det. Vi fick jobba hårt, men det gick ingen nöd på någon och vi hade roligt.

Farbror H var auktoritär, det var aldrig snack om att mopsa sig eller bjäbba. Vi gjorde som han sa och det funkade.

Jag tror han sitter i sin himmel och tänker: "Kajsa blev bra på det där med hästar trots allt. Tur att hon fick hålla på"

Tack.....  ♥


Läst 75661 ggr Kommentarer Kommentera

Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...

På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:

Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.

Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.

Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!

Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare

Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!

Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.

De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.

Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.

Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.

Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort.... 

Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.

Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.

Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.

De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.

Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.

Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...

 


Läst 54694 ggr Kommentarer Kommentera

Falsterbo levererar... Där är som vanligt omväxlande väder, hittills mer lerigt och kallt än dammigt och varmt. Har jag hört, för i år är jag är fullt nöjd med att hålla ställningarna hemma och läsa inkomna rapporter från hästvärldens mötespunkt.

Stjärnor tänds och stjärnor släcks, eller pensioneras. I år var det Scandic som vid sin avgång fick publikens ovationer och tårfyllda applådåskor. Det lär ha varit en känslosam stund inne på Stora banan. Jag lipade när jag såg det på fb för duktiga hästar är det mest rörande jag vet.

Skvaller och prat runt tält och arenor i Falsterbo når ända hit och det var så jag fick höra uttrycket "10.000-kronorsstarten". Någon har räknat ut att det var vad det kostade att göra EN start i ett av unghästchampionaten. Allt inräknat och baserat på en start, alltså inget avancemang till finalen.

Det kostar att ligga på topp, eller vilja ligga på topp.

Att det kostar pengar i vår sport är ingen hemlighet. Helsingborgs Dagblad hade en artikel om ämnet häromdagen "När pengarna är slut - försvinner talangen?". Den kan du läsa här och sen fundera på om du tycker som skribenten.

Jag har en egen mycket tillförlitlig informationskälla vad det gäller hästpriser och aktuella hästköp/försäljningar. En av mina unga ryttare, vi kan kalla den S, är en fena på att hitta information på sociala medier. Om informationen finns tillgänglig så vet S vem som har ny häst och vad den kostat. S håller för närvarande också stenkoll på allt som finns till salu i hästväg i Sverige eller inom norra Europa. Det ska eventuellt köpas en häst så småningom.

S har suttit på olika läktaren i Falsterbo och uppdaterat sin mamma och mig om viktiga händelser. Till exempel att en häst som enligt uppgift nyss köpts för 1,2 miljoner vägrade ut sig i någon klass.

Det var en nyttig erfarenhet för S. Det kan vara lätt att tro att det är enkelt att köpa sig framgång om man har gott om pengar... Ridning är aldrig enkel.

S håller också extra reda på vilka hästar som finns annonserade i Horse and Hound. Brexit gör så att pundet rasar och så att hästarna är prisvärda. Jag har meddelat S att jag mer än gärna åker med till UK för att kolla när S hittat lämpliga kandidater.

Men, då satte S:s ömma moder ner foten. "Jag är inte intresserad av att köpa klippkort till er på Ryan Air, du är ju så himla petig Kajsa". Så gick det roliga i stöpet.

Ja, jag är petig och det kommer jag fortsätta vara. Det har visat sig genom åren att historien gärna upprepar sig. Det behövs ofta ett kallt granskande öga när hästköpare och hästsäljare är i farten.

Senast igår avstyrde jag en affär. Det var en tysk hopphäst som via Danmark av minst 37 anledningar och 4 ryttarrbyten (på grund av sjukdomar, skador eller om det var förlorat intresse) hamnat hos en försäljare i Skåne.

Hästen var sju år, enligt uppgift av "någon" otroligt begåvad inom hoppning. Uppenbarligen hade det gått snett någonstans i karriären för nu var denna häst till salu för ynka 75.000 kronor. Ett klipp med andra ord.

Den tilltänkte kunden är en så kallad hobbyryttare i medelålder utan tävlingsambitioner. Ja, ni förstår ju vad hon blev glad över att få möjligheten att köpa en superbegåvad om än knappt riden häst för en spottstyver. Hon var inte fullt lika glad när jag på förfrågan vänligt men bestämt avgav mitt veto. Som man frågar får man svar...

Världen är förunderlig och jag fortsätter att sätta mig på tvären.


Läst 60514 ggr Kommentarer Kommentera
APR
27
2016

Är du en hästmänniska ända in i hjärtat så förstår du hur ett par nya ridbyxor kan fungera som humörshöjare. Ibland, när livet tar en oväntad riktning kan de där ridbyxorna få en långt viktigare uppgift, att hålla modet uppe, att vara ett slags mål. De finns segrar som vinns utanför de stora arenorna.

Nu ska jag berätta en liten, alldeles sann historia ur två ryttarliv. Jag tar mig friheten att ändra några små detaljer för att hålla det privata fortsatt privat.

Mitt i den vackraste sommartiden förra året ringde en av mina elever och berättade att hon fått cancer.

Som alltid när jag får ett sådant besked av en medmänniska blev det alldeles tomt inne i mig. Tomt och tyst... 

Jag har de senaste åren tråkigt nog haft fler människor i min närhet som drabbats och jag är fascinerad över den kraft jag känner från dem. Mitt i allt helvete som åtföljer en sådan diagnos växer det på något sätt fram en ny sida hos personen.

Vi pratade länge den dagen, jag förstod hur hon såg på sin situation och hur hon ville förhålla sig mot omvärlden.

Hon var oerhört klarsynt och organiserade raskt om sitt liv så hon kunde vara hemma och ta itu med det som skulle bli hennes liv från den dagen och ett okänt antal månader framåt. Hon ville fortsätta rida så länge det fungerade. Jag hjälpte sen till att skaffa en "pilot" till den av hennes hästar som skulle vara i arbete och på så sätt också vara ridbar den dagen hon kunde sätta foten i stigbygeln igen.

Det var det alternativet hon jobbade utifrån.

Någon gång sent på hösten, när hästen och t f pilot var på träning hos mig var ägaren med. Hon var opererad, mitt i en behandling och med ytterligare en riktigt tuff behandlingsperiod framför sig men vid gott mod. Hon berättade hon att hon köpt ett par nya ridbyxor, de skulle liksom få ligga och vänta och undrade om jag tyckte att hon var konstig?  Konstig, nää vilket mod tänkte jag.

Det där berörde mig djupt och jag tänkte mycket på de där väntande ridbyxorna.

En annan av mina elever har under många år kämpat mot helt andra, mer personliga problem. Det har varit ångest, olika  s k bokstavsdiagnoser, depressioner samt i spåren av detta en i sådana situationer inte helt ovanligt övervikt.

Hästarna och ridningen har varit hennes andningshål men även där har det strulat. Hon har haft oturen att köpa hästar som av olika anledningar inte fungerat, det har varit sjukdomar och hältor. Dessutom har hennes övervikt hängt som ett svart moln över henne.

Vi pratade mycket om hennes problem vid de tillfällen hon kunde träna men även om jag förstår ganska mycket så är jag inte den människa som kan lösa sådan problem.

Jag har skrivit, i ett tidigare inlägg om hur jag i vintras implementerade min golftränare tillika mentalcoach i mitt arbete med mina elever. Du kan läsa om det här: http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/kompis-med-hjarnan.htm

Jag hade vid två tillfällen bjudit in ett trettiotal av mina ryttare, vänner och golfvänner att inspireras av "Lasse". Där och då fann min elev den person, samme Lasse, som vi nu i efterhand kan konstatera, har kunnat hjälpa henne att växla in på nya spår.  Fortsatta samtal samtal med Lasse har hjälpt henne att hitta verktyg för att jobba vidare med sig själv. Inte minst att ändra sitt förhållande till mat och hur den påverkar henne. 

Hon har också haft ett par nya (mindre) ridbyxor liggandes, som ett mål att kämpa mot.

Jag har denna veckan haft den otroligt stora förmånen att få träffa båda paren ridbyxor, uppsuttna,med sina ägare inuti. Betydligt friskare, gladare och piggare tjejer med siktet inställt framåt.

Hästar, ridning och inte minst ett par ridbyxor kan göra underverk med oss människor!

                                                              Bara att hoppa i!


Läst 69978 ggr Kommentarer Kommentera
APR
06
2016

 Jag är halt.

Alltså jag har, som en klok tränare/dressyrdomare en gång lärde mig att uttrycka saken, en regelbunden oregelbundenhet.

Nu för tiden haltar jag oftast inte av smärta utan av vana och snedhet. Själv tänker jag inte på det längre men andra ser.

 ”Sned i korset” eller olika långa ben (vilket jag inte har) är anledningen och det beror på bestående men av ett antal omkullridningar genom åren.  Jag är alltså diagnosticerad, halt och faktiskt behandlad med kortison i flera leder. Det var ingen kul grej alls men nu för tiden är jag är smärtfri om jag sköter mig.

Men det har hänt saker i kroppen, t.ex. har västerbenet mer muskler. Jag använder det mer, högerbenet hänger mest med och som sagt, jag haltar. Jag har sämre känsel i högerbenet nedanför knäet och har svårt att riktigt bestämma över det.  Jag får emellanåt nackspärr och ont runt det högra skulderbladet. Det är översättningsbart till de symptom jag ser hos hästar med sneda kors.

Det var vid skidåkning jag märkte oliksidigheten först. Jag har svårt att svänga bra till höger. Jag har roat många i pisterna när jag stått på öronen för att skidorna korsar varandra, högerbenet hänger inte med.

Under vintertäningen har jag upptäckt att högerbenet ställer till det för mig även i golfsvingen. I golf handlar det mycket om styrka och kontroll av just bål och ben. Jag har svårt att hålla ”emot” och bygga upp den kraft i kroppen som jag skulle behöva ha för att slå längre och framförallt rakare.

Alltså, vad gör jag då? Jo, jag börjar ”rakrikta”, bygga styrka och framförallt tvinga hjärnan att styra kroppen till att gå med mer belastning på högerbenet. Om jag inte gör något står snart följdfelen, skadorna och bankar på dörren.

När jag rider funkar kroppen nästan normalt. Där behöver jag ”bara” tänka på att sitta mitt över, annars halkar jag ut lite till höger. Alltså, jag behöver vara oerhört vaksam och verkligen tänka på hur jag rör mig, går och står. Jag vet att jag är sned, glömmer jag så haltar jag. Finn felet i dessa skor.

Nu funderar jag över hur det förhåller sig med hästarna.  Hur många gånger har jag inte fått eller hört någon annan få rådet eller ordern att gå hem och stärka hästen i den sida eller bakben där den anses vara svag?

Hur ska det gå till? Hästen fattar ju inte att den är sned och den har ryttare på ryggen i bästa fall 1 av dygnets 24 timmar, fem dagar i veckan.  Alltså kan vi påverka ytterst lite av den tid och det sätt hästen rör sig. Och hur ska jag kunna känna att hästen verkligen tar i som den ska med det där svagare benet?

Nu ska jag ge er ett exempel som fick mig att börja fundera på sakernas tillstånd.

Jag går på gym, inte för att jag få snygga muskler utan för att jag ska rätta till min oliksidiga muskulatur. Skelettskadorna går inte att göra något åt. Jag har ihop med en PT satt ihop ett litet program som bygger på att jag även tränar pilates en gång i veckan. Det har jag gjort i 4 månader och nu känner jag skillnaden. Det finns mer styrka och uthållighet, precis som förväntat.  Men, högerbenet är den stora utmaningen! Det tränar inte sig själv om jag inte fokuserar.

Benpress, det är den enklaste övningen där jag kunnat öka vikten fortast. Både fötterna på en platta som jag sittande ska pressa med benen framåt. Men, om jag inte koncentrerar mig till 100 %, så jobbar vänsterbenet mer. Trots att jag med min hjärna VET att båda fötterna ska pressa lika mycket och jag SER vad jag gör!!

Hur i hela världen ska jag då få min häst att fatta att den ska styra sina muskler och ta i lika och låta bli att halta? OM det nu beror på vana och inte smärta...

Går det överhuvudtaget? Ja det är det jag funderar över

En av alla de hästar med sneda kors jag sett genom åren...


Läst 34269 ggr Kommentarer Kommentera

Det jag kommer ihåg, bortsett från vad Hugo Simon och de andra världsstjärnorna visade upp inne i arenan, var ”månglarnas tempel”, dvs alla ridsporthandlarna som trängdes i gångarna utanför. Det var TRÅNGT och RÖKIGT, knappt möjligt att förflytta sig eller andas i pauserna. Så Eurohorse-mässan var ett lyft när den sparkade igång.

Ryttarfesten som på den tiden gick av stapeln på lördagskvällen efter tävlingarna (för en del verkade ryttarfesten pågå dygnet runt på den tiden) var också en trång och rökig tillställning, men det var helt ok. Det var en ganska intim tillställning, startfältet var inte så stort då, vi var många lokala representanter ibland världsryttarna.

Hur jag hamnade där? Jo, jag var hästskötare hos en hoppryttare i Åke Hultbergs team. Då fick jag vara med när de stora elefanterna dansade! Och dansade det gjorde jag,  jag har stuffat runt med Eddie Macken – min stora idol på den tiden.

Vi kan säga att Göteborgs stora hästevent var annorlunda förr, dressyrinslaget var inte påtänk och det är roligt att tänka på hur det ändrat sig över tid nu när jag ska sätta mig på läktaren för femtioelfte gången. Nu tittar jag bara på dressyren, hoppningen kan jag se på TV. Det som är roligast är att alla människor i vårt avlånga land är på plats samtidigt. Mingel, mingel…

Om någon undrar så dansade Eddie precis lika bra som jag tyckte att han red. En riktigt stilig irländare med grön ridjacka och glimten i ögat…
  

Eddie Macken - Boomerang Aachen 1978
Eddie Macken i Aachen 1978.

Läst 60813 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.