Gothenburg Horse Show försänker övriga ridsportsverige i törnrosasömn en vecka. Knappt någon hästmänniska i landet talar om något annat än vad som händer inne på vår fina ovala silverskimmrande göteborgsarena. Precis som det ska vara tycker jag, är det kul är alla med.

Själv var jag där i tisdags och tittade på unghästklasserna. Ovanligt att passera in utan att gå igenom mässan. Det var endast en ridsportbutik som öppnat sin försäljning i entrén så det blev en billig kväll!

 Resten av tävlingen fick jag se på SVT Play för jag skulle jobba och sen blev jag sjuk. Men det går alldeles utomordentligt bra att se dressyr på TV. Det som är roligt går ju att se hur många gånger som helst. Unga danska Cathrine Dufour med sin Atterupgaards Cassidy red väldigt bra så jag gärna tittar fler gånger på hennes uppvisningar.

En annan ung dam jag skrev om i höstas i inlägget "Det går undan" har också ridit på Scandinavium idag lördag. Duktiga Saga Kwarnmark på Prins Tord 183 slutade på en lysande silverplats när finalen reds i klassen Sverigeponnyn. Saga har jag känt sen innan hon föddes och vi är nästan grannar här i Fjärås så det var extra roligt.

Jag var ute och luftade min penicillinmatta kropp en stund idag. Solen sken och det var fantastiskt iskallt men jag ville kolla på det nya projektet vi ska ta oss an.

Möt Zig Zauer, nyss fyllda tre, e.Everdale u.Zsa Zsa Gabor SWB ue.Caprimond. En lagom stor och vacker häst som har en härstamning som det nästan gnistrar om. 

Everdales morfar heter Negro och denne Negro är pappa till Valegro. "Zigges" egen morfar Caprimond är faktiskt pappa till den danska hästen Atterupgaards Cassidy som just har sopat banorna med sina medtävlare på Scandinavium. Med andra ord är lille Zig Zauer så att säga fullknökad med Grand Prix!

Jag red Zig Zauers mormor när hon gjorde sin unghästkarriär och vi var väldigt framgångsrika så blir han som hon blir det en riktigt fin häst att rida.

Ja, liten blir stor och nu ska vi komma upp på ryggen, sen får vi se hur generna svarar upp mot förväntningarna. Kul ska vi ha iallafall!

                               //Kajsa

Börjar med att säga: Grattis Svensk ridsport! För andra året i rad har vi tillsammans röstat fram Peder Fredricson till segrare av Jerringpriset. Ibland står vi enade och då visar det sig att vi har en styrka så imponerande att omvärlden (sportjournalister) får hicka och kallar oss för en kuppande sekt. Go´medda...

"Hästpassagerare", intressant ordval den journalisten fick till gällande Peder. Han måste tänkt hela dagen.

Att bli dum när man inte får som man vill tillhör den ålderskategorin som håller till i sandlådan tänker jag. Hade Sarah "simmat hem" även Jerringpriset till de andra två priserna hon vann i år hade jag inte kallat henne för vågsurfare.

Men det kan vara svårt att vara stor i förlustens stund, det vet säkert fler än surputtriga sportjournalister och andra missunsamma medborgare.

Nu släpper jag det ämnet, för "klokast tiger" lärde min mamma mig när jag  tjafsade med mina bröder. Det är bara världsliga saker hade Karlsson på taket sagt

Till ett helt annat ämne och en grupp där det tydligen också finns ett missnöje.

Jag pratar om en grupp på fb som jag följer. En hästrelaterad grupp där det de senaste  dagarna debatterats om vi i den svenska tränarkåren verkligen kan det där med "Sits och inverkan".

Vad jag kan utläsa ur tråden är det en utbredd uppfattning att många ryttare är missnöjda med sina tränare för det är brist på sitsträning/sitskorrigering. Någon  i tråden menar att vi i svenska tränarkåren skulle vara mycket sämre än t ex de tyskarna eller brittiska tränarna samt att vi inte vågar ta itu med de eventuella problemen hos ryttarna för att vi är rädda att förlora kunder.

För att få korrekt undervisning med sitsen finns alternativen akademisk alt centrerad ridning. Allt enligt olika inlägg i den långa tråden.

Jag är dåligt orienterad i dessa båda "ridningar". Men vad jag förstått har bägge egna utbildningar där de certifierar sina egna tränare. Det är här jag ser ett problem.

Vad är det man upplever saknas i den klassiska dressyrutbildningen? Jag säger dressyr, för så vitt jag förstår finns det inte akademisk eller centrerar hoppning.

Jag får nog ta upp ämnet på nästa tränarfortbildning, för det verkar som sagt klokt att stå enade inom sporten för det är så vi växer och utvecklas.

 Med sitsen i fokus... //Kajsa

Foto:Lotta Karlsson

Denna helg måste väl vara en av årets tävlingstätaste när det gäller dressyr? Internationella i Finland, nationella i Falkenberg och Linköping samt World Cup i Herning, DK. Säkert fler lite mindre tävlingar också som jag inte har koll på.
  
Det är väl inte så mycket kvar av säsongen för hästarna nu, vinterträning och lite vintervila också väntar kanske runt knuten. Det ska bli skönt även för en tränare att få en paus i tävlingskalendern! Vintern är den bästa tiden att fortsätta utveckla och hitta nya nivåer.
  
Själv är jag i kalla Norrland och jobbar. Det finns många entusiastisk ryttare här uppe och de har uppvärmda ridhus! Tur, men det blev ändå mösspremiär för mig i går kväll. Jag har en dag kvar, jag ska drilla personalen, sedan flyger jag hem till värmen (och regnet?).
  
Tror att jag utan att överdriva har sagt "Håll ihop händerna!" 954757399559 gånger. Jag gillar tanken med en stilla hand och tycker det går utmärkt att ha händerna bredvid varandra när man rider.
  
Men, det största har inte hänt här utan hemma. En av mina duktiga ryttare har i dag tagit det enorma steget upp i svår klass... ♥ och här är jag 1000 mil ifrån.
  
Hon har på sig egen uppfödning krånglat sig hela vägen upp och i dag ridit en Intermediaire I med den ära. Jag hann precis få igång Equipe och kunde i alla fall följa poängen. Drygt 62 % senare satt jag i mitt norrländska hotellrum och lipade av ren lycka och stolthet. DET GÅR!!!
(Ett särskilt omnämnande till min stand-in, syster-yster Carina, för att hon tog min coachroll idag!)
  
Alltså, jag säger det igen DET GÅR! Ge inte upp om hästen "bara" travar för 6,5 och tänk framförallt att DU KAN!!!
  
Ibland, någon svart dag har jag fått tjata hål i huvudet på Camilla att det går för hon har haft sina tvivel.
  
Men med mitt tjat, sin egen envishet och några sammankomster med min golftränare och mentalcoach Lars "Lasse" Evertsson/PELEVA har hon hittat tro på sig själv.
  
Hittade en bild jag tog för två år sen på en tävling. Det var då jag bestämde mig...
  
Absolute Love  f. 2005 e. Almoretto – Underworld xx uppfödare, ägare och ryttare Camilla Torsmarker, är nu en svårklasshäst.

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel... En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette "Master" säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas "lårstöd". Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på "rätt" sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!

Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.

Bild: Norman Thelwell
  
Idag kan en ryttare lära sig rida på gymnasiet. Eller fortsätta sin utbildning som ryttare mot nationell elitnivå samtidigt med det ordinarie gymnasieprogrammet på NIU, Nationell Idrottsutbildning.

Det är en väldigt bra idé tycker jag, att få det mesta av allt.

Det här läser jag på Ridsportförbundets hemsida:

http://www.ridsport.se/Utbildning/Gymnasium/GY11-NationellIdrottsutbildning/

"Målet med idrottsutbildningen är att eleven på sikt ska kunna nå nationell elit. För att bli antagen ska eleven har prestationsnivå motsvarande på LB/LA- nivå eller 1.10/1.20 i dressyr respektive hoppning, eller fälttävlan 1,00.

Svenska Ridsportförbundet ansvarar för den lokala uppföljningen och kvalitetssäkringen i samverkan med skolan."

Tryggt att ha en bra huvudman.

Jag träffade en ryttare i veckan som går det programmet, NIU, vid ett gymnasium någonstans i Sverige.

Eftersom ekipaget var mitt i tävlingssäsongen och hade kvalat och snart skull starta på en ny svårighetsnivå pratade vi om skillnaden på L:A och Msv, att skolorna rids i samlad trav. Den kunskapen hade ryttaren i teorin, men vad det innebar exakt i ridningen visade sig vara en nyhet.

Då började jag prata om utbildningsskalan och det visade sig att den hade ryttaren aldrig hört talas om...

Jag är medveten om att det här glappet finns i utbildningar både här och där, men om Ridsportförbundet står som kvalitetsansvarig för en utbildning av tänkta elitryttare vore det nog bra om ridutbildningen var lite grundligare.

Pararyttaren Louise Etzner vann ett silver, dressyrlaget vann ett brons och Peder vann hoppningen. Heja Sverige!

Igår var jag först med SVT Play på lag-hoppning och där fick vi se och inte minst höra både det ena och det andra.

Det fanns många riktigt fina rundor att njuta av. En ung portugisiska red väldigt bra på ett litet fuxsto! Och så naturligtvis Peder och All In. Vilket ekipage! En lysande ryttare gör en mycket fin ritt på en begåvad och väl förberedd häst. Kolla in anridningen och hoppet över vattengraven, finns på SVT Play. Noterade att Peder red utan spö, han kan ändå…

Heja Norge kan jag också säga, två unga tjejer rider fint och sen kommer ankaret, Geir Gulliksen in och sätter ytterligare en nollrunda. Han red dessutom med säkerhetsväst, bra grej!!

Alla ryttare rider inte så bra. En uniformerad herre från Luxemburg red riktig "attackridning". När han vid vattengraven lappar till hästen med spöet fick han bita i det sura äpplet. Hästen var inte med honom och nu spände den sig än mer och fick en hov i vattnet. Den snubben var det inte synd om.

En del som vi i TV-sofforna fick höra kan jag fundera över.

Hästar som snålar med bakbenen och därför river hindren och hästar som är starka och behöver sättas på plats emellanåt. Är hästen vän eller fiende? Den har ju inte valt att åka till Göteborg och hoppa en svår EM-bana i alla fall och kan därför hållas utan ansvar. I min värld...

Jag är 100 % övertygad om att de atleter till hästar som hoppar banan inne på Ullevi gör sitt absolut bästa. Som ryttare satsar jag väl på den hästen jag tror på? En dålig dag på jobbet kan alla ha, även hästarna och inte bara vi människor runt dem.

Dressyren kunde jag bara följa i slutet, Therese och Dante Wetino fick jag titta på i reprisen. Det gjorde inte ritten sämre, en fullträff för dem. Det blev spännande och när sista poängen äntligen kom var det bara att andas ut. Brons och heja Sverige!!

Entusiasmen på fb flödade, den blågula flaggan vajade från massor av inlägg.

Att alla är överens om att "rätt låt" vann kan jag hoppas på. Isabelle Werth är magnifik, fast hon är inte min favorit. Men att hon och hennes lag skulle vinna var väl tämligen solklart?

Sen "tycks" det alltid. Svenska tyckare ansåg att en häst från ett medaljkonkurrerande land var halt, tyckare med annan nationalitet tyckte att en svensk fick alldeles för höga poäng för hästen var i för låg form.

Jag säger att dressyren blir rättvis i längden, för till sist vinner den som är bäst. Oavsett vad vi bisittare tycker.

Portugals lag får en liten medalj av mig, deras ryttare red väldigt trevligt och det gillar jag.

En liten reflexion, tjejer kan. Det var endast 16,66 % manligt i de tre medaljlagen.

Tack alla svenska EM-ryttare för en väldigt trevlig onsdag!

Ryttar-EM från soffhörnan idag. Tack och lov att SVT Play finns, livet stannar ju inte för att stan (Göteborg) är full med hästar.

Det finns ganska stora skillnader på bra och väldigt mycket bättre ridning. Jag har inte sett hela klassen men jag såg Tinne och hon red himla proffsigt på sin reservkuse Paridon Magi.

En annan positiv sak är att jag bara sett en eller kanske två ryttare som rider bakåtlutad, alltså hängande i tyglarna. Det verkar vara ett fenomen som finns klickvis, här och där. Hoppas verkligen att det är ett tillfälligt hjärnsläpp hos dessa ryttare.

Jag har sett EN ryttare med hjälm...  Diedrik van Silfhout från Holland. Han har förresten ridit Arlando innan, den hästen som Anna Zibrandtsen DK rider nu. Vilken häst! Ny favorit för mig och idag ny highscore för Anna.

Tyskland i topp efter första dagen och ingen är förvånad. Läktarna i Ullevi gapade ganska tomma, hoppas det blir ändring på det.

En häst blev utblåst, bloodrule och en blev istadig, vände och försökte springa hem men allmänt sett verkar alla vara på gott humör.

En tråkig nyhet nådde mig idag, Lasse Parmler har avlidit.

Det känns omtumlande sorgesamt att vi tappat en riktig profil i sporten. En som alltid hälsade mig när vi möttes i traktens ridhus mig med orden: "Tjenare tränar´n, hur går det med piffen och puffen idag?" Lasse hade alltid med glimten i ögat och respekt för en kollega, oavsett gren.

Mina tankar till hans familj, det är en stor förlust...

Sådärja, nu är jag tillbaka på jobbet. Sommaren är som tur är kvar ett tag till och jag väntar med spänning på EM i Göteborg, på hemmaplan!

Jag startar lite vackert med mina reflektioner...

Handarbete är bra grejer, kreativa människor gör saker med sina händer. De broderar, stickar eller knypplar. Snidar fina träfigurer, drejar lera, svetsar eller målar.

Handarbete i ridningen är INGEN bra grej, det vet alla som rider, eller borde alla som rider veta.

Att fixera hästens huvud i en position med tygel/handen är mycket sällan en bra lösning. För att inte säga aldrig en bra lösning. Att rida med rörig hand, vidlyftiga tygeltag, såga eller på annat vis onödigt störa eller bestraffa hästen med tygel och bett hör inte till god grundridning.

Läser i en artikel som publicerats i flera medier att Strömsholm och Flyinge, inför terminsstarten, går ut med budskapet att vikten ska läggas på inverkan och grundridning.

Gott! Stillsamt undrar jag bara var prioriteringen i utbildningen legat förut?

Hopplärarna på våra utbildningsanstalter, med Jens Fredricson i spetsen, vill lära ut ridning enligt Ridhandboken för att stävja dålig ridning eller det han ser ute på tävlingar och kallar "handridning".

Jag håller helhjärtat med honom och hoppas innerligt att även lärosätenas dressyrlärare hänger den "nya" ambitionen, fokus på grundridning.

För övrigt blir min dag inte alltid som den är tänkt och då kan jag fundera en stund över sakernas tillstånd istället.

Fölbedömningstider och förväntningarna är höga. "Visst har jag gjort en stjärna?" Den senaste veckan har jag sett många fina föl på fb. Grattis till alla uppfödare, ni är beundransvärda

Jag arbetar med en ryttare som också är en s k hobbyuppfödare. Hon har avlat på sin gamla tävlinghäst (fälttävlan) och fått fram några riktigt trevliga individer. Den förstfödda rider hon själv upp till St George på och det går fint. 

Den sista avkomman, Absolute Amazing f.2012, skadades som väldigt ung och blev kvar hemma. Den halkade efter i sin utbildning och är idag som femåring riden knappt ett år och lite på halvfart. Men den utvecklas!

Alla föl vinner inte championatet eller slår prisrekord på Elitauktionen men växer upp och blir ändå till mycket glädje för oss som jobbar med dem.

Jag har klippt ihop två korta filmer på Amazing, det är ett år emellan tillfällena. Tänk vad hästar kan utvecklas... Vem vet vad detta kan bli av denna grå pärla?

Slösurfar på nätet så här i semestertider och hittar  ett och annat intressant bland häst- och ryttarsidor. Bland annat kan jag i bloggen The Horse World of Carro läsa att en dansk dressyrryttare har storhandlat och lagt rabarberna på en hel hög av de bästa dressyrhästarna i Europa.

Är man lagd åt det ogina och avundsjuka hållet kan man tänka: "Ska hon ha alla?" Eller så kan man tänka att hon kan ju bara rida en i taget så det kanske blir plats för fler ryttare med andra hästar?! En övning i positivt tänkande...

Läser på en annan sida att Kristian v Krusenstierna nu kör ut sitt fibersandunderlag och lägger in sand/klenflis i sina ridhus. Han menar att han sett ett tydligt ökat antal skadade hästar under åren med fibersand. Med sina 60 hästar som studiematerial kan han se hur saker och ting påverkar. Jag blev lycklig när jag läste detta för jag är en stor fan av sand/klenflis. 

Ridbaneunderlag är företeelse under ständig förvandling. Vi hittar på "nyheter" och kanske är det så att vi inte alltid hittar på så att underlaget blir bättre, bara annorlunda? Jag läste för några år sen en artikel från Holland där man uttryckte samma sak som Kristian nu påpekar, fibersanden är bra tävlingsunderlag men inget för vardagsridning.

Var och en blir salig på sin tro eller ännu hellre på sin kunskap, förhoppningsvis med hästarnas bästa för ögonen.

För övrigt har inte alla semester och unghäst femtioelva har fått sadel, träns och ryttare på sig. Allt löper på i lugn och ro, inget att hetsa upp sig över säger Aison H f -14 e. Hector.

Jag har tittat på 8000 filmer med saluhästar och förundras över hur få hästar det är som byter galopp. Korrekt och på hjälpen alltså...

Men, om vi har tur nu så har två av alla hästsökande elever hittat sina guldkorn efter långt vaskande.

Hästförsäljning är inte mitt område men jag önskar att fler säljare skulle lägga in filmer i annonserna. Filmer där hästen får visa annat än värsta traven längs en vägg för det säger väldigt lite om kvalitén på hästen.

För övrigt har jag lite på håll följt den något förvirrande debatten om Ridsportförbundet i allmänhet och dess värdegrunder och lagledare i synnerhet.

Jag hoppas att det kommer finnas många hugade sökanden till ledarjobben i de olika grenarna även i framtiden. Folk med tydligt ledarskap och skinn på näsan så de orkar stå emot och fortsätta jobba när det stormar i tyckarleden.

Jag fortsätter i mitt semestertempo, endast avbrutet för en och annan roadtrip för att kolla på saluhästar...