I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när "Blodsregeln", 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad... Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

"3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås...... 

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen"               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!

....säg vem som vackrast i världen är."

Den som kan sina sagor vet att spegeln svarade inte alltid som det var bestämt.

Att titta i spegeln eller be någon att filma när man rider det är en viktig del av utvecklingen. Ju mer tid du tillbringar i sadeln utan att ha ett vakande öga på dig, desto viktigare är det att du håller dig själv i nackhåret så du inte lägger dig till med avarter.

Positionen i sadeln förfaller oroande snabbt om ingen är på dig med pekpinnen. Händerna faller isär och ner, eller upp och bak, ryggen sjunker ihop och skänkeln åker fram eller bak. En typisk soffliggarsits är väldigt vanlig.

Ryttarens position i sadeln, framförallt den lodräta sitsen är inget någon kommit på av en slump för att det ska se trevligt ut.

Bålen, den viktigaste delen på ryttaren behöver vara på rätt ställe för att armar, huvud och skänkel ska hamna rätt och fungera rätt. Allt hänger ihop och inverkansridningen, möjligheten att påverka rätt, utgår från delen mellan ryttarens höft och armhåla.

Jag gjorde en utflykt till en anläggning i norra Bohuslän förra veckan. Jobbade med många nya ryttare och hamnar automatiskt på avdelningen sits och inverkan.

En ung ryttare på en lite hetsig ponny hade hamnat i en lite mindre ändamålsenlig position. Ryttaren själv upplevde inte att sitsen var ett problem utan tyckte sig ha bra koll. Det tyckte inte jag så vi ändrade.. och ändrade... och ändrade lite till. Jag flyttade alltså på precis allting och flickan började nog fundera på om jag var riktigt klok.

När jag var nöjd, ryttaren helt ur sin bekvämlighetszon och ponnyn hade godkänt förändringen genom att trava lugnare och med bättre takt filmade jag ekipaget några varv. Sen fick tjejen se sig själv på film.

Det blev alldeles tyst, sen sa hon: "Jösses, det ser ju himla bra ut! Och vet du Kajsa, jag trodde på riktigt att jag satt så. Alltså innan du ändrade på allt..."

Så där blir det lätt, man tappar bort sig i vardagsridningen och lägger sig till med felaktigheter som senare blir jobbiga att träna bort igen.

Att ta regelbunden hjälp med sin ridning är viktigt. Spegeln och kameran kan hjälpa till när det blir glest mellan träningstillfällena. Är du orutinerad är det omöjligt att vara din egen lärare. Det behövs ett avsuttet, tränat och rutinerat öga för att hålla formen och utveckla din ridning.

Det som kan tyckas vara fåniga detaljer har ofta en avgörande betydelse. En korrekt handställningen till exempel är något som väldigt många skulle ha nytta av träna in. Det är som sagt inte någon "tomte" som kommit på det en regnig och sysslolös söndag, hur handställning fungerar. Händerna, ihop med armar och bål fungerar väldig väl, utan spänning eller kraft om du gör rätt.

Tränar du in din position rätt kommer spegeln till slut att säga att du är vackrast i världen. Eller åtminstone att du fattat vad du håller på med...

Jag minns inte varför jag tog det här kortet men hästen jag sitter på, hon har en ryttare som idag har koll på sitsen.

Hästen heter Barcelona MW och var med sin ryttare Sofie Relander ett av ekipagen i laget som tog SM-guld nu i midsommarhelgen.

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!

Tillsammans kan vi! Det där skriver jag ofta på sociala medier när mina ryttare, eller "samarbetare", skriver inlägg eller lägger ut bilder på roliga saker som händer dem. Någon startar på en tävlingar eller en galopperar över ängen, framstegen ser olika ut.

Förresten "teamwork", jag brukar försöka använda svenska språket men "grupparbete" ger mig känslan av en lektion i samhällskunskap på högstadiet så jag tog ett annat ord.

Ingen blir bra ensam, vi behöver ju åtminstone en häst. Jag anser också att vår sport blir roligare om vi kommer med i ett sammanhang. Tiden förändrar det mesta, även ridsporten. Förr stod alla hästar på samma ställe och folket åkte dit. Vi red, umgicks och utvecklades tillsammans. Idag står hästarna här och där. Många bygger sin egen ridbana, en del ett ridhus, och sen sitter de oftast där själva. Kul...

Det finns stora etablerade samarbetsgrupper som för ditt deltagande kräver att du har en begåvad tävlingshäst och har ett större eget kapital eller en stark sponsor bakom dig. För de ryttare som har andra förutsättningar finns, eller skapas sällan något liknande.

Vi försöker göra något i det lilla, hitta det roliga i att rida tillsammans.

Fredagshoppningen på en anläggning ute på Onsalahalvön är ett exempel. Då samlas hoppryttare för att rida dressyr och dressyrryttare för att hoppa. Alla är med och bidrar med det de kan. Vi har hovslagarna med också och tur är väl det. I fredags rök det av en sko mellan två hinder och då hoppade hovslagaren elegant av och spikade fast den igen. Sen hoppade vi vidare. Eller vi...

Jag har hand om dressyren och en av mina elever, B-tränare i hoppning och tävlingsryttare håller i hoppningen. Detta gör att hon och hennes elever får viktig dressyr och våra dressyrhästar får hoppa. Inte minst för alla unghästar i teamet är detta guld värt.

Det kommer nästan alltid några och "bara" tittar på och det är roligt att ha en intresserad publik. Senast dök det upp en tjej som lite försynt undrade om jag kände igen henne men, det gjorde jag inte. Hon hade hamnat på gården av en slump, som en s k återvändare, mest för att "mocka sig frisk" som en del av rehab ur en utbrändhet.

Hon red ponny för mig för över 20 år sen och var nu lycklig att hitta tillbaka till hästarna och samtidigt se att det fanns bekanta ansikten. Vem vet, hon sitter kanske rätt som det är på en häst igen!?

Timmarna på fredagsmorgnarna är bland det roligaste på hela veckan, jobb, hästar, gemenskap och jag får tid att träna med kameran!

Hästar är bra för både kroppen och själen.

                                  Unghästarna hoppas in..

Populära uttryck i dressyren finns det gott om och de varierar över tid. Just nu är det mycket av: "egenbalans", självbärighet", "bakom lod" . Det sista, "bakom lod"  har jag svårt för, genom att förkorta uttrycket går innebörden förlorad. Någon lite mindre insatt i ridningen mysterium har nog svårt att förstå det där. När det gäller dressyren, om man läser reglementet TR II, står det beskrivet:

"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan"    Lodplanet är en linje ögat genom munnen, alltså inte nosryggen vilket kan vara lätt att tro.

"Hästen är för kort i formen" alternativt "hästen är för kort i halsen" är också populära eller ofta använda uttryck.

Något missvisande kan jag tycka för hästens hals är så lång eller kort som den är. Den går inte att ändra på, däremot kan ryttaren begränsa hästens halslängd genom att få huvud för nära sig, det är en bättre beskrivning.

Hästen håller balansen med hjälp av hals och huvud, alltså får den svårare att hitta den magiska egenbalansen om jag som ryttare inverkar så att hästen blir tvungen att gå med för "kort hals". Det hänger liksom ihop...

"Korta tygeln" är nog den instruktion som används mest i ryttarutbildning. Ofta med all rätt för god kontakt är en av ridningens grundelement.

Men när tygeln blir för kort, vilket jag hävdar att den lika ofta blir som den blir för lång, då kommer problemen som på posten. Då kan jag säga till mina ryttare: "Testa att släppa ut en cm tygel, eller två så får du se vad som händer!"

Då händer ofta följande:

Ryttarna stirrar häpet på mig och säger: "Jag har ju alltid fått höra att jag ska korta tygeln!"

Ett annat alternativ: "Men då sitter jag ju med händerna i magen!"

Eller: "Men jag kan väl inte rida med glappande tygel!?"

Eller " Då är det lätt att komma efter, att hamna i stolsits"

Jag tänker så här: Har ryttaren en korrekt position i sadeln med händerna placerade där de ska vara, ändras inte den av att tygellängden korrigeras... Tanken är att hästen tillåts sträcka tygeln, ta kontakten längre fram,  alltså på ett mer korrekt ställe och då förblir ryttarens position och även händernas kvar där de ska vara.

Är hästens form däremot korrekt eller kanske för öppen är det en lysande idé att korta tygeln, OM den glappar...

Jag fick lära mig ett uttryck av Hans Wikne, fd chef på Strömsholm, som jag tycker beskriver förhållandet hästens huvud - tygelns inverkan på ett briljant sätt.

"Hästen ska vara på tygeln, fri från handen"  De orden har jag med mig varenda dag och förr eller senare lyckas jag!

En av mina (hopp-)ryttare hade lite funderingar kring sin ridning vid tävling. Hon tyckte inte det fungerade lika bra som hemma. Vi tittade på det, svängar före och efter hinder med bibehållen galopp och balans. Pratade  om varför hästen blev lite "vild" på framridning och de stora utebanorna. Jag ändrade lite på hennes tanke, tygellängden och handställning och fick detta i inboxen på kvällen:

”Nya taktiken med xxxx funkade bra på banan också. Inte bara mindre bromsade hand utan kunde även lägga lite skänkel i svängarna så bättre rytm och såklart bättre språng då.”

Det är de små stegen som leder till de stora framgångarna. Fin bild!

 Foto: Therese Törnell

Vårvärme! Ingen mössa och långkalsongerna får ligga kvar hemma. Idag alltså. Igår gjorde jag min årliga vårblunder, alltså tittade på termometern på morgonen istället för att kolla prognosen på SMHI.

Jag gick till jobbet med vintermunderingen som hängt med ett tag nu. Det passade väldigt bra på morgonen, det var +4 grader när jag gick in i ridhuset. Det var något varmare när jag gick ur samma ridhus några timmar senare, typ 13 grader varmare... Svettigt...

Så idag var jag bättre rustad (typ lättklädd) och det var njutbart på jobbet.

Så här års är det mycket fokus på tävling. Var ska vi starta, när ska vi eller ska vi alls? Detta gör att det lätt uppstår stress i träningen. Ryttarna vill och hästarna kanske inte alltid hänger med i svängarna.

De "heta" ryttarna, de som alltid är med i Falsterbos startfält, rapporterar på sociala medier in sina 80% kvalritter. Det rids observationstävlingar, kval till både det ena och det andra, det är granskning av unga hästar till VM, ja överallt pyser det "Upp till bevis"

Hästarna då? Är de lika motiverade att plötsligt visa sig på styva linan? Ja, förmodligen om de är väl förberedda. Då dansar de in på banan och hämtar hem sina rosetter eller kval-procent, med den äran.

Fast en och annan häst gör något annat uppenbarligen. Det finns många beskrivningar på vad hästar gör på tävling när de gör det de inte ska.

Jag ska räkna upp de vanligaste beskrivningarna och jag använder "han" eller "hon" om hästarna, slumpmässigt, för jag avskyr det nya ordet "hen".

"Han testar mig alltid på banan"

"Han blir så vansinnigt spänd på tävling, så det går inte att rida"

"Hon gillar inte framridningar, så det får jag hoppa över."

"Hon gillar inte andra hästar så jag brukar värma på parkeringen."

"Han är så dum att lasta, det tar sån tid, så han är alltid helt slut redan när vi kommer fram till tävlingsplatsen."

"Hon går inte fram inne på banan, bara döööör så fort jag rider upp på medellinjen."

"Hon är alltid så himla fin på framridningen, men sen går det inte."

Jag kan ärligt säga att jag har säkert sagt allt det där, vid olika tillfällen. Fast idag frågar jag mig mera vad det är JAG gör eller inte gör. Vi ryttare är otroligt förutsägbara när vi kommer upp i sadeln och det är så hästarna  läser våra signaler.

En elev, som har problem med nervös häst på tävling, berättade att hon av en ren slump fick träna tävlingsframridning hemma häromdagen. Hon hade av helt andra orsaker än lasta hästen backat upp släpet utanför sitt stall. Det räckte för att hennes häst skulle plocka fram sina svaga tävlingsnerver. Himla bra, de fick träna på att lösa stressen, på hemmaplan och ryttaren fick ta sig en funderare.

Att skaffa rutin tar tid för både ryttare och häst. Men har du samma problem, säsong efter säsong då är det dags att tänka ut hur du kan byta strategi. Hästarna står ju inte hemma och funderar ut ondskefulla beteenden...

Jo, hästar är olika och det är vi också, men det är vi som ska lösa problemen. Det är den enda vägen

Den här bilden, på en av mina yngsta elever, tycker jag är väldigt upplyftande i allt sitt elände. Ska jag tävla imorgon och det regnar, ja då får jag förbereda mig i regnet. Simple as that!

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.