Kajsa Boström

Ridlära, ridning i teorin är intressant. Det kan vara långt emellan teori och praktik men det är fantastiskt mycket bättre om de båda sakerna gick hand i hand. Nu pratar jag om inverkansridning.

Jag hävdar att många ryttare skulle utvecklas snabbare och bättre om de hade mer kunskap om, i teorin, hur en häst fungerar rent mekaniskt och att de fungerar olika utifrån deras exteriöra förutsättningar. Jag brukar smyga in teoretiska "kontrollfrågor" när jag undervisar och blir ofta fascinerad över hur många olika tolkningar det finns på begrepp som t ex "att vara på tygeln" eller begreppen ställning och/eller böjning.

Det där med att veta varför är underskattat. Vad du ska göra går snabbare att fatta, men vet du inte hur eller varför blir vad en ganska värdelös kunskap i längden.

Här är några exempel på saker som alla ryttare vet eller åtminstone har hört upprepade gånger om vad en häst ska.

Hästen ska bli snabbare och kvickare, om inte i "fötterna" så i uppmärksamhet och reaktion.

Alla hästar ska rakriktas, komma framför skänkeln samt "lyfta" upp sin framdel. Den ska ställa, böja eller formas runt innerskänkeln. Den ska vända på en femöring, den ska spåra och gå med lätt elastisk kontakt.

Hästarna ska kunna växla tempo snabbt som en huggorm blinkar, vanligt förekommande är "fem steg fram - fem steg tillbaka".

Hästens bakdel ska in under, den ska skjuta på och bakbenen ska aktiveras. Bogarna ska sitta på plats, framknäna och manken ska upp (i alla fall på dressyrhästarna).

Schwung i traven, tryck i galoppen, lätthet i framdelen och hästen ska arbeta genom ryggen och gå med eftergift, lätt kontakt samt med munnen stängd.

Amen... Det är tur att inte jag är en häst för det där är mycket!

Rättställd, felställd, motställd, rakställd.

Böjd eller förböjd, i halsen eller i bålen?

Bakbenen undersatta, för långt bakom, för långt under och spårar hästen?

Håller hästen huvudet rakt eller på sned, är nosen i, bakom eller framför lodplanet och vad är i så fall lodplanet? Är nacken någonsin högsta punkten och om inte, varför då?

Allt det här går att läsa sig till och det förenklar och borde vara självklart att inte bara veta att, utan även hur och varför. Inte minst för hästarna skull...

Här spåras det och detta tog en bra stund att få till, i solsken på årets första utomhusträning!

 


Läst 67220 ggr Kommentarer Kommentera

Den årliga fortbildningen för tränare är ett bra tillfälle att lyssna och reflektera. Det är roligt att tränare från alla discipliner deltar, olika synvinklar berikar. Elisabeth Lundholm fungerar väldigt bra som moderator, hon väcker tankar och skapar ett stort utrymme för alla deltagare att göra sig hörda.

Vi pratade bland annat etik, sociala medier och att vara sann. Det där sista var det som jag fastnade för, det är för mig oerhört viktigt.

Att ha tillräcklig kunskap, att stå för det jag säger och inte minst inför hästen stå för vad jag gör. Det ska vara ok, även om dörren är stängd och åskådarna borta. Jag ska kunna sova gott på mitt samvetes kudde efter en dag på jobbet.

Jag ser de sociala medierna fyllas av åsikter, bildmaterial samt debatter gällande sportens utövare och hästens välfärd. Emellanåt är det på en tämligen låg nivå, från alla inblandade kan jag tycka.

Vi hade ämnet uppe till diskussion och kom fram till att så länge det finns mycket pengar att tjäna, eller "genvägar" att ta till framgång eller uppmärksamhet skapas det alltid ett utrymme där de tveksamma metoderna får fäste och gror. Men, i det stora perspektivet har det blivit bättre i hästarnas arbetsmiljöer.

Kunskap, rent spel, undvikande av glorifiering och inte minst ett vettigt språk är några av de saker alla enkelt kan förhålla sig till, oavsett om det gäller gruppen "för" eller den "emot".

Att tycka eller tro är inte alltid samma som att utan tvivel veta. Att tänka efter innan jag ger luft åt mina åsikter är en bra tanke.

Just nu löper bilder från de just avklarade bruksproven runt på nätet och det finns grupper för och emot både det ena och det andra. Det är liv om de nya tysta proven, utförandet av dem och hingstarnas väl och ve under provdagarna.

Jag tittar på den bilden som är mest omtalad,  den visar en ung hingst i ett ögonblick av.... ja av vad?

Jag har jobbat med hästar på olika sätt i 45 år och jag har svårt att se den skräck eller sorg i den hingstens ögon som något läger vill få mig/oss att se. Jag har sett hästar med verklig skräck i blicken och de ser helt annorlunda ut.

Att vara sann är för mig att respektera BÅDE hästar och människor, jag försöker alltid i mitt jobb som tränare att utbilda och verka med hästarnas bästa för mina ögon. Jag vore inte sann om jag sa att jag alltid gör rätt, att jag aldrig gör misstag för det vore omänskligt.

Jag vill se god ridning, gott uppförande av både hästar och människor för ur det kommer det möjligheter att påverka och förändra synen på vad som är bra. Profit och människans ständiga jagande efter framgång och bekräftelse är svår att rå på men jag är övertygad om att det finns andra och mycket bättre sätt att jobba för hästarnas bästa än att frossa i tillmälen, superlativ och hot i grupper på nätet.

Bra utbildning för hästar och ryttare är A och O, kunskap är det som utvecklar. Igår fick unghästen Amazing 3 år för första gången besöka i ett ridhus. Hon hade för säkerhets skull med sig sin äldre hästkompis Delores som en extra trygghet. Det gick fint, Amazing är verkligen som namnet antyder fantastisk, hon bara gör det vi ber om. Jag filmade examen, för detta är bra unghästutbildning och det är viktigt att visa när det går rätt till.


Läst 61119 ggr Kommentarer Kommentera

För ganska många år sen var jag på tur in i västgötaskogarna. Jag hade precis fått körkort och det hade min arbetsgivare anammat, jag hade fått i uppdrag att åka och byta ut några av ridskolehästarna. Jag minns inte vad hästhandlaren hette men han bodde i Smålandsstenar och vi körde igenom Tranemo.

I Tranemo fanns Hööks Sadelmakeri och hade man inte vägarna förbi gick det redan då att handla på postorder. Det var en del udda varor jag minns att vi handlade, Ekollolja till exempel. Det var en märklig sörja att "smörja" läder med...

Men där fanns annat också, Bengt Höök som på den tiden klev runt i den lilla butiken själv, sålde Passiersadlar. En sådan hade jag tänkt mig att köpa. Ingen jag kände hade en sån, alla red i Stübben eller lite mer lågbudgetmärke men jag som hade varit ute i den nationella hoppcirkusen och ridit "chefens" hästar i Passier hoppsadel var helt frälst.

Bengt var lite svår att pruta med, han var säkert smålänning, men jag gick ut från affären med en svart Passier dressyrsadel. För en fullt utrustad sadel med gjord, stigläder med stigbyglar fick jag betala 3.200:-. Det intressanta är att jag hade fler hästar hemma i stallet och jag utgick lugnt ifrån att en sadel av storlek II skulle passa.

Det gjorde den, ingen häst for illa och den sadel gjorde vad den skulle, skapade ett behov hos mig att att komma ut, komma längre med min ridning än vad jag kunde göra hemma på ridskolan.

Bengt Höök höll på med något stort berättade han och jag fattade att han tänkte inte sitta där i Tranemo och vänta på att någon sparv skulle flyga in i munnen på honom. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att bli försäljare, hos honom i ridsporthandlarbranschen. Jag testade och följde med för att kränga hästgrejer på Rabbalshede marknad. Nasarnas marknader runt om i landet var näthandels föregångare. Och jag kan lova att jag krängde plastborstar, elastiska benlindor och Ekololja så det stod härliga till men någon fortsatt lust till den delen av ridsporten fick jag inte.

Det gick ju bra för Höök och hans ridsportshandleri och det gick bra för mig också. Sadeln jag köpte följde med mig ganska länge och vi delade många roliga upplevelser. Sålde den sen till en elev och vem vet, den kanske lever än.

Igår var jag i Tranemo igen, denna gången hos föreningen Tranemoryttarna. Jag var inbjuden att hålla kick-off för deras tävlingsryttare, en säsonguppstart. Jag träffade en härligt gäng ryttare med deras hästar och som vanligt också ett lika gott gäng föreningsfunktionärer.

Funderade när jag körde hem igår kväll, tänk om jag aldrig svängt in där, på Hööks sadelmakeris parkering och gått in och köpt min dressyrsadel? Då kanske jag gjort nåt helt annat idag.

På tal om att göra andra saker, Amazing den lilla fina svarta 3-åringen åker hem och in kommer vad vi än så länge kallar "projekt T". En gång i världen var hennes mamma ett projekt, får se hur det går denna gången. ödet har ett finger med i spelet, det är jag (nästan) säker på.


Läst 61415 ggr Kommentarer Kommentera

Swedish Warmblood Trophy, 5, 6 och 7-årsdressyr. Det har jag sett idag på Gothenburg Horse Show. Det var glest med publik på läktarna och det var nog egentligen bra för de unga atleterna som skulle uppföra sig och trava fint nere på arenan.

Vilka duktiga unghästar! Visserligen var det inga riktiga blåbär för de har varit med förr, en del både på Breeders och Elmia 2016. Vinnaren i den yngsta gruppen var dessutom godkänd hingst, så den var van att visa upp sig.

Poängen hamnade säkert rätt och det är alltid roligt att höra hur domarna tänkt när de satt sina betyg.

Mycket positiva omdömen om både ridningen och hästarna och Christoph Hess tysk huvuddomare hittade alltid något bra.

Jag tänker inte ge mig in i vem som gjorde det och vem som inte gjorde detta. Jag hade någon favorit i varje klass och den vann inte alltid. Jag tyckte alla hästarna var duktiga och de ryttare som inte hängde bakåt i tyglarna gillade jag också.

Det var faktiskt en av de få negativa saker Hess påpekade för flertalet ryttare: "Ride less with your hands!" Bra påpekande tycker jag.

Alla hästarna klarade av den tuffa miljön bra, det var egentligen bara en som tyckte att han hellre ville gå hem. Men den ryttaren hanterade situationen så himla bra och fick med sig hästen igenom hela programmet.

Ryttaren som också är min kompis och kollega Stefan Jansson får det största priset av mig för gott genomförande. Tror han behöver det för han såg ganska besviken ut efter ritten. Och Stefan, Zidney visade att han kan piaffera och det lovar gott för framtiden!

Jag hade inte kameran med idag så det får bli några ögonblicksbilder fångade med mobilen...


Läst 50662 ggr Kommentarer Kommentera

Fick en film från en kompis idag och japp nu har hon gjort det igen, tagit fram en ny begåvad Grand Prix-häst. Jag pratar om Kyra Kyrklund...

Inget nytt under solen skulle jag kunna säga, hon är en flitig utbildare av svårklasshästar, men då har jag fel! För det finns fler riktiga nyheter i detta.

Tiphany är det första stoet Kyra rider i Grand Prix och det är första egna uppfödningen hon startar i Grand Prix.

Dessutom har Tiphany bara gjort tre starter i sitt liv, varav denna på 71.7 i GP är den tredje...

Möt Tiphany f- 2006 e. Tip Top ue. My Surprice e. My Sherif - Elizar. Uppmärksamma läsare kanske räknar ut att Tiffanys mamma är helsyster till Matador II. Den Matador som tillsammans med Kyra kommit femma i OS, vunnit silver på VM 1990 samt vunnit Volvo World Cup.

My Surprice flyttade med Kyra och Richard till England från Sverige och Tiphany är alltså född och uppvuxen i England.

Så med de generna i blodet, bra utbildare och goda piloter är det inte konstigt alls att det finns en ny liten Grand Prix-häst!

Här är ett litet klipp från deras GP-debut och jag önskar teamet Tiphany, Kyra K och Richard White fortsatta framgångar!


Läst 62375 ggr Kommentarer Kommentera

När jag är ledig försöker jag hålla mig på avstånd från hästar och ridning, vila hjärnan. Så idag åkte jag inte till tävlingarna i Borås, Gina Tricot Grand Prix. Tävling förresten, det känns mer som en uppvisning, endast sex deltagare i varje klass. Men grattis till vinnarna!

Nej, idag på min lediga dag körde jag istället ett morgonpass på det lokala gymmet. Precis som hästarna behöver jag bli liksidig, stark(-are) och få bra balans.

När jag som bäst höll på med utfall, infall, upp-och-ner och balansplatta kom jag att tjuvlyssna på en pt som hjälpte en knäskadad kille med ett rehabpass.

Det är så vansinnigt lätt att träna fel. Det ska vara foten här, inte där. Vinklat knäet mindre och håll det framåt. Gör färre upprepningar med mer vikt eller fler upprepningar med mindre vikt...Lite fel position vid lyft och belastning så är det positiva med träningen puts väck.

De hade ett helt papper med övningar killen skulle klara och tränaren var med hela tiden och frågade hur det kändes. De resonerade, la till och tog ifrån allteftersom. Hela tiden väldigt noga att fötter och knän skulle vara på exakt rätt ställe. Gjorde killen fel blev det slitage istället för uppbyggnad.

Det var där ledigheten tog slut och jag började fundera på hur vi gör med hästar som ska stärka sig i allmänhet eller rehab-träna. Där är det svårt att säga exakt hur hästen ska förhålla sig. Hästen vet ju knappt att den har ont, eller har haft ont...

Någon gång har jag fått lära mig att en häst som haft ont länge, varit halt och "sparat" på det onda benet, den  kan fortsätta att  röra sig ojämnt av bara farten, även när den är behandlad och frisk. Att muskelminnet skulle spela in och liksom fortsatt styra rörelsen ojämnt. Likadant skulle det vara med tandproblem, hästen vet inte att den är "åtgärdad" i munnen och det kan ta någon vecka innan smärtminnet anammat att problemet är borta.

Jag har förstått att det är en ganska utbredd "kunskap" för jag hör det ofta i samband med utredningar, behandlingar och efterföljande igångsättningar.

Det där tror inte jag på nu... För om en häst är halt och veterinären bedövar bort det onda travar den vid lyckosamt resultat rent som en klocka efter 10-15 minuter. Inte kommer det där muskelminnet ihåg att hästen skulle halta? Det finns många skrönor.

Tillbaka till stärkande träning för hästben. Vad kan vi egentligen påverka när det gäller hästens sätt att röra sig och belasta sina ben? Intressant fråga tycker jag. Jag vet hur lång tid det har tagit att få denna hästen att dämpa sin galopp och då har vi inte bett om ett ben i taget utan språnget som helhet. Och denna hästen är frisk

Så, jag tror inte att man kan stärka ett ben i taget vid ridning. Det blir som det blir, allt eller inget liksom.


Läst 65897 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
07
2016

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.


Läst 85799 ggr Kommentarer Kommentera

Att rida in en unghäst är för mig en process över tid, inget som ska klaras av på kortast möjliga tid.

Jag har aldrig förstått vitsen med att sätta främst att snabbt komma upp på ryggen på en häst, oavsett om den tillåter det. Att jag sitter på den betyder ju inte att den förstår det där med ridning. För mig är en häst antingen sadeltam/insutten eller inriden. En avsevärd skillnad i tid och arbete.

Enklast brukar vara att ta en tjock och däst unghäst direkt från betet, men det går fint att rida unghästar även i december.

Jag har en elev som är riktigt duktig på inridning. Vi har som team en väldigt lång lista på unghästar som genom åren gått 3-årstest och kvalitetstävlan. Det har blivit många diplom och fina placeringar.

2015 var nog det roligaste året, då blev Caramia, e. Floricello, fjärde bästa sto och totalt 16:e plats bland treåringarna på Flyinge och vi var mycket nöjda.

Förra året vann den vi hade med, Teressana e. Tailormade Temptation, treårstesten i Halland men sen hoppade vi av det projektet.

Nu är vi igång med en ny häst, Amazing e. Ampere - Sando Hit, vilken kom för två veckor sen. Hon kan inte gå treårstest i Sverige så det kanske blir Tyskland för henne?!

Samarbete, det anser jag är nyckeln till framgång. Eva har en bra uppfödarkontakt, hon är en duktig ryttare, uppvisare och även hovslagare. Hon har en bra stallägare samt även en mycket rutinerad kompis vilken kan nästan allt om hästar och hon och jag har ett bra och mångårigt samarbete.

Ingen blir bra på egen hand i vår sport, det är min åsikt.

Nu har Amazing fått landa i sitt nya stall och med sin nya hagkompis. Hon har lärt sig att ha på täcke och även fått skor på fötterna. Hon har accepterat att ha på träns och vojlock med gjord runt magen.

Hon kan också longeras i skritt och trav i båda varven och är duktig på att gå på kommando och att stanna och stå stilla.

Idag fick hon också träna på att Eva hoppade upp och hängde över ryggen på henne och där viftade med både armar och ben. Amazing är hittills en cool tjej, tar allt med upphöjt lugn och en viss nyfikenhet.

Allt detta på två veckor och än så länge går allt enligt planen.

Jag brukar få frågan om vi inte använder inspänning till unghästarna och nej det gör vi inte. Vi använder träns och i början kapson, det är allt.

Nu ska sadeln på, sen återkommer jag i med nytt avsnitt.


Läst 48042 ggr Kommentarer Kommentera

Det har varit en spretig vecka så här långt. En salig blandning av elever, de jag ser regelbundet, några jag ser sällan och så någon helt ny. "Gamla" elever på nya hästar och det allra värsta jag vet, elev i sjukhussäng. Jag blir lika ledsen varje gång det händer och hoppas att tillfrisknandet ska gå så fort det bara är möjligt.

Idag när jag fick prata med den mörbultade, sönderbrutna ryttaren blev jag ändå lugnad. Jag fick en snabb genomgång av alla ben som var av, det var en "imponerande" lista ska jag säga, och sen fick jag höra en mycket längre redogörelse om hästens oskuld i frågan och vad som skulle göras för samma häst för att han skulle tas om hand på bästa vis. Ryttare.... vad är vi gjorda av?

Jag fick lite senare idag en bild på den lunch sjukhuset serverade. Ingen favorit förstod jag och gladdes åt den strimman av humor!

Imorse visade en annan, lite mindre yster unghäst upp sina framsteg. Det är roligt att följa dem och jag har ju mina favoriter. Just denna blev jag kär i som föl, den har något visst och den har också en speciell mamma. Målet för nästa år är satt!

Zuraya Bonali f. -13 e. Ampere - Zephyr, som föl.

I ett annat ridhus blev det dramatiskt. Några unga tjejer fick lära sig att jobba med häst inte alltid är en dans på rosor. Det var, i väntan på veterinär, satta att leda en häst med koliksymptom. Hästen blev ganska snabbt sämre och rätt som det var såg jag att hon bara sjönk ihop. Låg stilla på sidan med benen rakt ut och reagerade inte alls på tjejernas försök att få upp den. Vi var fler i ridhuset och vi fick ganska snabbt upp hästen men tjejerna var rejält skakade. Fullt förståeligt, jag blir fortarande illa berörd när hästar är sjuka.

Efter det skulle jag försöka komma på hur en av ridskolans kommande stjärnor skulle förstå varför den skulle springa runt som ryttaren anvisade. De andra hästarna gick ju inte åt samma håll!!

När jag studerade den där hästen drabbades jag av en sån där riktig insikt:

Hur i hela friden ska vi få den där kusen (och alla andra hästar också) att fatta meningen med detta? Han ville ju helt andra saker...

Ryttaren och jag la våra kloka huvuden ihop och till slut fick vi hästen med oss. Den fick klapp, beröm, en näve äpplebitar

Jag är övertygad om att han även nästa gång kommer fråga "Varför??" och sen komma på att: "Springer jag hit och dit som de vill så får jag godis!"

Det finns dagar då jag är djupt förundrad över dessa djur, deras tålamod och goda vilja.

Det vill allt till att vi ser till att de behandlas väldigt väl, alltid ♥


Läst 49051 ggr Kommentarer Kommentera

Utvecklingen går framåt och det är bra, så vill jag tänka. Fast ibland känns det som om tiden står stilla

Letade efter adventsljusstakar i ett sånt där skåp som öppnas sällan och där det också samlas lite smått och gott. Där hittade jag ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport, det var från 1999.

Bläddrade lite förstrött för att kolla varför jag sparat tidningen. Under mitt letande hittade jag en artikel om ridrelaterade bettskador i munnen på hästar samt en efterföljande debatt om nosgrimmor, hur de skulle användas och spännas för att inte skada hästarna.

Just det, tidningen är 17 år gammal.

En annan artikel handlade om att någon tyckte att det fuskats med uttagningen i samband med "Årets föl" och en annan handlade om att vissa hästar fick för höga betyg i 4-årschampionaten. Detta känns som jag läst om varje år...

Jag tog en paus i tidningsläsandet för att kolla fb. Där skrev en elev till mig ett upprört inlägg om en travtränare som hade udda sätt att hantera tungproblem hos sin häst. Tränaren var så trött på att hästen la tungan över bettet att han tog ett balsnöre och band fast den. Kreativ kille, tyckte han nog själv.

Just det där knepet var ett av de första jag lärde mig när jag kom i kontakt med den "stora dressyrvärlden" för väldigt många år sen.

Men då bands den trilskande tungan fast med en nylonstrumpa. Jo, du läste rätt. Det slogs en knut runt tungan och sen drogs ändarna av strumpa ner på var sida munnen och bands fast under kindkedjan på kandaret. Därav nylonstrumpan, den hade samma färd som hästen och anordningen skulle ju inte synas. Jag har sett mycket, både då och nu.

Hoppas nu verkligen att ingen tycker detta är ett bra trick och går hem och testar. För det finns fortfarande trilskande tungor som hänger både utanför munnar och ovanför bett. Även om ingen i världen vill kännas vid det.

Tillbaka till den gamla tidningen läser jag i ett repotage från det årets Globen-tävlingar att Lussan och Pether Markne hade tävlingarns blankaste stövlar, de hade fått putshjälp av en kille på K1. Alltså före lackstövlarnas intåg. Isabell Werth vann och ryttarna tyckte att prispengarna var för få.

Vidare läser jag att:

Hästskötarnas arbetsförhållanden ansågs vara i nivå med slavarbete och batterisulan i kalla ridlärarstövlar gjorde sitt intåg på marknaden.

Peter Eriksson red för en OS-plats på en ny häst och körde emellan starterna på hoppbanan, racing på bilbanorna. Malin Baryard och RGB låg i topp ute på europatoren

Ett träns hos Hööks kostade 149 kronor och en dressyrsadel, Passier Grand Gilbert gick att köpa för 15.500:-. Ville du ha en Rössli fick du slanta upp nära 20.000:-, hjälp...

Ja, jag kan sammanfattningsvis konstatera att kronorna som ska betalas behöver vara fler, ryttarna är delvis desamma, och stövlarna har fått lacköverdrag. Huvudstadens tävlingar har flyttat till ny arena och prispotten har ökat. För övrig verkar det i det stora hela vara samma saker det skrivs om i tidningen nu som då

Jag hoppas verkligen att ingen binder fast något som inte ska bindas och jag fortsätter städa i mitt skåp.


Läst 54314 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: « första « föregående 1 2 3 4 5 

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.