Det finns alltid nya saker att upptäcka och nu har jag sett en Ebb och flod-ridbana i verkliga livet.

Jag är ingen ingenjör så jag vet inte hur det funkar men bra ska det vara. Den jag var och inspekterade var blöt och ganska..... stum? Sand är i min värld inget fjädrande material. Sten är sten även om det är i minimala bitar. Så även om det finns vissa små inslag av fiber eller träflisor blir det stumt.

Icke dammiga banor är helt klart bättre än dammiga och den jag besökte låg inomhus och var som sagt blöt.  Den som fanns utomhus på denna anläggning, vet inte om den var lagd med samma teknik, stod delvis under vatten, regnvatten, så där var det iallafall definitivt "Flod".

Det finns säkert stor vinning med att bygga dessa banor, för det görs på fler ställen nu och min reflektion är ingen recension för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag kan se en trend...

Jag har varit i fler ridhus det senaste som har haft väldigt blöta, rena sandunderlag, precis som en strand när vågen drar sig tillbaka. I ett ridhus var det till och med en sugande känsla i underlaget, jag fick liksom ta i för att få med skorna när jag gick runt. Det verkar för mig inte riktigt rätt.

Nu har det varit anläggningar där det rids mest hoppning och vad vet jag om hoppunderlag. Men en sak har jag svårt att förstå. När hästarna travar och galopperar på detta "fasta" blöta underlaget så dundrar det mellan väggarna. I ett av ridhusen hade jag, när hästarna galopperade, svårt att göra mig hörd när jag använde vanlig samtalston.

I min värld betyder dundrande hov-i-slag att underlaget är stumt... Och det hävdar jag aldrig kan vara bra i längden för hästarna

Det är mycket diskussioner om hovbeslag idag. En del vill döma ut den traditionella järnskon, några vill sätta fast en typ av gummisko med kardborrband på hoven och en liten skara vill rida helt oskott. Fritt val tycker jag så länge hästarna inte far illa.

Men dessa nymodiga underlag har jag svårt att förstå mig på.

Ska tillägga att jag pratar om vardagsunderlag, där vi rider fullständigt vanliga hästarna varje dag. Inte tävlingsbanor där hästarna är inne under begränsad tid.

Min egen erfarenhet gör att jag skulle aldrig sitta och rida på ett sådant underlag till vardags.

Jag är nyfiken och vetgirig och har varit ute på nätet och spanat lite. Det jag kan läsa mig till är att det är fler och fler hoppstall ute i Europa som inte lägger dessa fasta fibersandbanor längre. De rider på andra mer traditionella underlag till vardags.

Jag minns när på 80-talet kom ut en revolutionerande hästsko på marknaden. Har för mig att den hette Sleipner-sko. Det var en järnsko klädd med en gummimassa. Här pratar vi svikt! Hästarna skulle fullkomligt studsa fram och beslaget skulle vara oerhört skonsamt för hästarnas ömtåliga leder. 

Hovslagarna jag känner var måttligt imponerade för det var svåra skor att arbeta med. Det skulle till speciellla verkktyg och skorna var svåra att rikta.

Ja, det blev en "lustig" och ganska kort parentes i hovbeslaghistorien. Senskadorna stod som spön i backen efter ett tag.

Jag minns hur det hela gick till men det räcker att säga att skon med dess gummimassa förvann. Amen

Så vi fortsätter uppfinna, testa och i bästa fall oberoende forska i det som ska vara bra för våra hästar.

Sunt förnuft, lång erfarenhet och kunskap är väldigt bra att använda under tiden.

Det här fina ekipaget travar på ett nylagt, traditionellt utomhusunderlag och det funkar väldigt bra.

Hösten innebär hästar på stall igen och det räknas foderstater. Foderanalyser samt inköp av hinkar, burkar, paket, dunkar och kanske även påsar innehållande allt möjligt . Nu ska det fodras...

Det är mat på längden och på tvären, i krubbor, på foderbord och i hönät av olika sorter.

Jag fick lära mig, för tusen år sen på de faktiskt väldigt populära teorikvällarna på ridskolan, att hästen är ett stäppdjur. Den rör sig i frihet betande över ganska stora ytor under många av dygnets timmar, för att få ihop den mängd mat den behöver.

Den är fortfarande ett stäppdjur om än något domesticerad. Så för hästen intas maten säkert även idag bäst i markhöjd.

Jag har läst en del om hönät och dess eventuellt negativa inverkan på hästar. Jag kan förstå teorin om att det eviga ryckandet i finmaskiga nät kan inverka menligt på muskulatur i hals och nacke. Det är ingen naturlig ätställning.

Men, det är en teori för ingen vet med säkerhet.

Hö eller ensilage/hösilage är också en fråga som det inte finns ett klart svar på. Alltså om något av det är bättre än det andra.

Ämnet kraftfoder och fodertillskott är ett annat intressant ämne.

Jag var och gästade en god vän för några år sen. En av de allra yppersta hästmänniskorna i världen faktiskt. Hon berättade att hon städade ur foderkammaren i sitt stall några gånger per år. Det fanns även hos henne en tendens till ökning av antalet "extraburkar" över tid. Vi hade roligt åt det där, hästmänniskors svaghet för att vilja köpa egenskaper på burk.

Min inställning till kraftfoder och framförallt fodertillskott är restriktiv och jag tror inte på under i burkform.

Jag är väldigt vetgirig, andra säger krass, och försöker alltid hitta vetenskapligt underbyggd fakta om saker och ting.

En sak har jag lärt mig av detta sökande är att det i allmänhet finns väldigt lite oberoende, klinisk forskning om saker som gäller hästar. Det som finns är ofta produktfinansierat eller subjektivt på annat vis. Eller så finns det ingen forskning alls utan ett rent tyckande som blir sanningar. Som t ex när någon namnkunnig branschmänniska har uttryckt sitt gillande tillräckligt många gånger, då blir det lätt en "sanning".

Det var en tränare som för några år sen försökte få mig att inse sanningen i att en bra foderstat till dressyrhästar var 5-6 kg havre, OBS svarthavre varför vet jag inte, samt fröhalm som komplement till en tämligen liten mängd hösilage.

Den typen av människa som anser sig, i kraft av sina många år i branschen, sitta inne med alla sanningar kan vara vilseledande. Det gäller att lyssna med det sunda förnuftet påkopplat.

Det finns några populära preparat som används flitigt utan att det finns någon påvisad effekt.

• Munkpeppar, ett populärt preparat för ston med brunstproblem. Det finns inga försök gjorda på häst som kan påvisa någon effekt. Intresserade kan läsa vidare i här i ett kandidatarbete från SLU

• Glukosamin i olika former. Det finns inga studier gjorda på häst och att ge preparatet oralt har absolut ingen effekt.

Det finns många många fler burkar som frekvent återfinns hos hästägare. Den största gemensamma nämnaren är nog att de betingar ett hutlöst pris.

Läste en annons om foder från en ridsportaffär och detta är saxat därifrån. Låter som taget från en vegetarisk meny.

Fölmix/Basmix, Naturmix och Elitmix.

Svarthavre, Lucern med olja (melassfri)

Lucerpellets, Potatisprotein, Linfrökaka

Nyponpulver och Tunamineral.

Till slut har jag plöjt igenom ett arbete från Sveriges Veterinärmedicinska sällskap/Anna Bergh där det bl a står att det inte finns någon evidens/vetenskaplig dokumentation när det gäller homeopatiska behandlingar på t ex häst.

Där finns mycket annat att läsa om alternativa behandlingsmetoder men det reflekterar jag över en annan gång.

God söndag och fundera en stund när du står vid hyllorna med tillskott!

Jag fick räta upp mig ur mitt tillbakalutade läge en stund igen. Hästarna vet inte att jag har semester och ledsna hästägare behöver lite support när de tvivlar i sina beslut.

Av någon outgrundlig anledning antas hästar ofta lida brist på ork. Det är nog det vanligaste argumentet, när jag lyssnar på mina ryttares försök att hitta en förklaring till sina problem vid ridningen.

"Xxx orkar inte riktigt" eller "Xxx är lite sen" eller "Xxx behöver stärka sig"

Jag kan hålla med, om det gäller en svårklasshäst i tufft arbete. Jag kan också hålla med om det är en unghäst, när ridningen inte anpassas. Men då är det ju inte hästens brist på ork som är problemet utan ryttarens vacklande omdöme.

De senaste två dagarna har jag prata med två olika ryttare vilka båda har skadade och oridbara hästar, ena hästen är fem och den andre är sex år. Båda hästarna har haft problem sen start, dvs de har aldrig kommit i arbete utan knappt hunnit igenom sadeltämjningen.

Alltså kan man utgå ifrån att skadorna inte är ridrelaterade. Ingen av hästarna är egentligen halt i benen utan ankommna på andra ställen vilket gör att de har ont.

Den samlade veterinära expertisen kan efter flera års försök inget mer göra och alternativen är uttömda. Tråkigt för alla inblandade.

Bägge hästägarna, om varandra helt ovetande, har berättat ungefär samma historia om sina hästar för mig. De har från första början känt på sig att något inte stämt med hästarna men trott att det ska bli bättre SEN, sen när hastarna blir: starkare, växer ikapp, kommer i mer arbete, slutar växa osv osv. Nu vid vägs ände tvivlar bägge på om de har gjort allt de kan? Finns det verkligen inget mer att fixa med eller vänta på?

Jag hävdar bestämt att en frisk häst som rids in med omdöme ganska enkelt ska kunna bära runt sin ryttare i skritt, trav och bägge galopperna. Den ska kunna gå i egenbalans och med eftergift i en anpassad form utan att det ska behövas insatser i stil med extra allt.

En häst kan ju gå i en hage hela dagen utan att bli direkt utmattad så 20-30 minuters vettig ridning orkar alla friska hästar med.

Jag skrev förra hösten, en aning upprörd, om hästar vilka inte riktigt fungerar som det är tänkt. Eftersom historien gärna upprepar sig och vi människor är som vi är av födsel och ohejdad vana, bilr inägget aktuellt igen. 

Och jag kan tillägga att hästen jag skriver om i inlägget nu efter ytterligare 8 månaders utredande, vilande och behandlingar fortfarande är både halt och oridbar. Alltså inte kaxig och ostark...

Ibland så går det helt enkelt inte att hjälpa hästarna till ett vettigt liv.

Favorit från november 2015 i repris:

OS...

Nu finns det bara detta i hela sportvärlden och lyckligtvis har jag rätt kanalutbud i min TV. Jag kan se all ridsport och sen är jag nog nöjd. Jag vet säkert att jag kommer hoppa över fotboll, gång och beachvolleyboll iallafall. Möjligen blir det lite simhopp och så golf förstås.

Och vi ska eller bör vara uppkopplade, inkopplade och aktiva på alla tänkbara vis på alla kanaler och sociala medier dessa OS-veckor. Jag har hört att det kommer göras någon form av mätning på hur stort intresset är på de olika sporterna. Och eftersom ridsporten som OS-gren hänger, om inte löst så åtminstone lite på sned, får nu alla dra sitt strå till stacken. Använd flitigt FEI:s egen OS-hashtag #TwoHearts gärna ihop med den gren ni skriver om t ex #dressyr så bidrar ni till visat intresse. #Rio2016 lär också funka...

Jag ser med spänd förväntan fram emot att i nästa vecka bli kunnigt guidad genom ritterna på dressyrbanorna. Mediaproflen och programledaren Henrik Johnsson samt hoppryttaren Linda Heed kommer säkert att fullt upp som kommentatorer. Funderar över hur det varit för mig som dressyrryttare att göra en sändning som expertkommentator vid en OS-hoppning. Svårt svårt.

Heja Sveriges ekipage och heja Valegro, ni får dela på mina speciella lyckönskningar.

För övrigt är jag fortfarande semestrande och faktiskt också riktigt befriad.

Varför? Jo för att inget verkar vara så illa inom ridsporten/dressyren som det utmålats de senaste månaderna (eller åren).

Det har visat sig att, med ytterligt få undantag rider ingen på sådant sätt så hästarna far illa. Alltså ingen rider på sätt som liknar LDR (Low Deep and Round)eller använder s k Rollerkur.

Ingen pressar unghästarna för fort eller för hårt inför årgångschampionat eller unghästmästerskap.

Ingen rider med otillåten betsling, för hårt spända nosgrimmor (dvs alla klarar testet med den framtagna mätstickan) eller hanterar en gramantygel på ett för hästen besvärande vis.

Ingen använder prestationshöjande preparat, injektioner, otillåten medicinering eller otillåtna träningsmetoder.

Ingen använder sporrarna på otillbörligt vis eller spöet så hästen får ont i skinnet.

Så här är den enda sanningen om man läser på sociala medier och står det där måste det väl vara sant?

Det är en fantastiskt fin värld vi lever i tillsammans, vi och våra hästar.

Nu lutar jag mig tillbaka igen, spelar en golftävling och väntar på det stora sportevenemanget.

Det finns alltid tillfällen att göra nya erfarenheter. Jag hamnade i en för mig helt ny situation häromdagen och det handlade om bett.
  
Jag träffade en ny elev, en vuxen ryttare med en "vuxen" men outbildad häst. Den var pigg och glad men hade inte koll på grunderna i ridning.
Den här hästen hade ett bett som jag inte förstod mig på. På min fråga om vad det var och varför hon använde det, fick jag veta att det var en kandarstång med tungfrihet och rörliga skänklar. Bettet var utprovat av hennes veterinär då hästen hade varit svår (omöjlig) att rida på vanligt tränsbett. Ryttaren berättade att hästen då drog ner huvudet mot marken, slängde tungan över och ut, och sprang okontrollerat.
  
Den hade inga skador eller avvikelser i munnen, men den hade enligt veterinären ovanligt stark sväljreflex eller ”stark” tunga och fungerade därför inte på tränsbett. Stången var utrustad med kindkedja och en för mig helt ny variant av deltatyglar, två på varje sida.
Hästen var väldigt orolig i munnen och ostadig i formen, ryttaren hade den bästa viljan i världen men ingen koll på hur detta bett fungerade.
  
Där var problemet, för att rida på så kallad blank stång kräver tre saker. Du behöver veta hur bettet fungerar, hästen behöver vara tämligen/väldigt välskolad och du som ryttare behöver ha en stadig position i sadeln och en stilla hand. (De äldsta och mest utbildade hingstarna vid Spanska Ridskolan rids vid speciella tillfällen på så kallad blank stång. Det säger allt om svårighetsgraden tycker jag.)
Den här ryttaren hade inte dessa tre viktiga grundförutsättningar, och hon var inte lycklig och glad med sin ridning. Jag påstår att ingen hade kunnat rida den hästen på den betslingen med någon vidare framgång, det var helt enkelt "Mission impossible"!
  
Att överbetsla, det vill säga försöka lösa problem i ridningen genom att ta till skarpare bett, är mycket sällan en lösning. Det är i min värld uteslutet att ge rådet till en orutinerad ryttare att använda något annat än tränsbett. Är det svårt att rida rent allmänt, blir det väldigt mycket svårare om hästen dessutom med alla medel försöker undandra sig ett för skarpt betts inverkan.
Det finns en uppsjö av bett, bara i kategorin tränsbett finns det massor med modeller och det verkar vara lite mode i att laborera med bett.
  
Får jag frågan om det ska bytas bett brukar jag fråga efter anledningen. Min uppfattning är att det kan bli en positiv effekt av bettbyte om det sker inom ramen för tränsbett med normalt utförande. Hästmunnar ser olika ut och mitt stående råd är:
– Sätt aldrig övertro till att byta utrustning, men så länge du håller dig inom ramen för normala varianter kan det ibland bli en positiv effekt.
  
Det ingår i den unga hästens allra första utbildningstid att acceptera bettet och dess inverkan. Har det blivit fel där är det bara att vackert ta ett steg tillbaka och göra om, göra bättre.
Utbilda ryttare gör man bäst och enklast vid ridning på tränsbett.
  
Kandaret är inte längre obligatoriskt vid regionala och nationella dressyrtävlingar, så dess användning kan för de allra flesta ryttare skjutas på framtiden.
Tungfel hänger ibland ihop med dåligt inpassade bett, men mycket oftare beror det på rent ridtekniska eller medicinska problem.
  
Så, enligt min åsikt är överbetsling allt som oftast det allra sämsta alternativet om hästen är "krånglig" i munnen.
  
Hälsningar,
Kajsa
 

Här rider den förre chefen för Spanska Ridskolan, Alois Podhajsky, på blank stång. Det vill säga bridongtygeln hänger oanvänd på halsen.

Är tillbaka i vekligheten efter en knapp vecka i Tjeckien. Prag närmare bestämt och det har varit härligt. Ledig från jobbet men såg faktiskt några hästar. Körhästar i turistverksamhet, tack och lov i hyfsat god kondition... 

Fick en rolig inbjudan på fb och har funderat över denna under veckan. Tänk om fler fick uppleva detta, en riktig solskenshistoria!

De träffades på nyårsafton 1989 och kärleken var omedelbar och ömsesidig. Visserligen var killen lite i yngsta laget men vadå, lite får man ju chansa om man tror man hittat rätt!

Christine var 17 år, ivrig, hängiven och visste den dagen precis att hon hittat mannen  i sitt liv. Hon såg honom springa runt, lös  ridhuset och på egen hand hoppa alla hinder som var uppsatta.

Ja, Yoghurt, f. -86 e. Jasper - Modern xx var och är en häst...  En brun fin häst, som då var alldeles för ung, men som sagt vad hjälpte det.

Jag är ansvarig för denna drömdejt för det var jag som skickade henne till en bekant som jag visste hade några passande hästar till salu. Christine skulle ha en häst som uppföljare till ponnyn Mysak, alltså ingen unghäst men vad gör man när någon stjäl ens hjärta? Hon berättade att de knappt vågade besiktiga honom av rädsla för att han inte skulle gå igenom!

Men det gick fint och sen har de följts åt, i vått och torrt. Yoghurt har tävlat både hoppning och dressyr, även om dressyrkarriären tog fart först när han var 19. Yoghurt har varit väldigt nära döden några gånger men alltid rest sig på 9. Han förlorade ett öga när han var 19, men fortsatte att tävla hoppning tills han var 23!

Denna bilden togs när han var 20 år. (Foto Roland Thunholm)

Han gillar bäst om han blir riden varje dag, men nu blir det bara 2-3 dagar i veckan. Christine berättade att han fortfarande är den i stallet som släpar ut den som ska leda honom till hagen varje morgon, alltså en pigg och nyter pensionär.

Jag har känt Christine sen hon var en liten ridskoleelev. Har som tränare följt henne genom ponnyåren, även om hon var hoppryttare, samt de första åren med Yoghurt. Sen flyttade de ut i världen för Christine skulle studera och jag träffade dem bara på somrarna när de gästspelade i hembygden.

För 10 år sen träffade jag en slump på Yoghurt när han tillfälligt var hemifrån Värmland, utlånade till en yngre ryttare. Det var ett kärt återseende!

Nu är Yoghurt hemma hos Christine igen och jag följer familjen på håll. Nu rider även Christines dotter, äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Tänk om fler kunde få möjligheten att skicka ut en sån inbjudan som Christine nu har gjort.

Tårtkalas, imorgon 16/5, för en pigg och glad 30-åring. Som grädde på moset hålls kalaset i gårdens nya fina ridhuset!!

Jag är glad och varm i hjärtat av att jag har fått vara medhjälpare till denna matchmaking. Skickar ett knippe morötter till Yoghurt och önskar detta radarpar fortsatt lyckliga dagar!

Denna bilden är från förra veckan när Yoghurt i sällskap av familjens ponny Montana kollar in våren vid Klarälven.

Ja, så där skrev en orolig och ledsen ryttare till mig. Hästen känns inte ok och det vet ju alla, den känslan lägger sig som en kall och blöt filt runt själen.

Den här ryttaren sköter sig och sin häst efter alla konstens regler. Ändå har det blivit som ryttaren skriver: "Vi har ju varit hos veterinären varenda år sen hästen var 6 och jag vet fortfarande inte vad felet är!" Nu är den 10...  

Vi har nu lagt upp en ny strategi, ny veterinär och jag hoppas verkligen att ryttaren blir både sedd och hörd denna gången. För hästen behöver hjälp, ingen luddig diagnos med lite sprut här och där samt den nuförtiden nästan obligatoriska frågan till ryttaren "Har du kollat sadeln?"

Varför upplever så många ryttare att ingen hör deras historia när de kommer till veterinären? Jag säger inte att det är så, jag pekar på att många upplever det så. Någon sa lite surt efter ett tämligen dyrt besök på en klinik  att hon skulle satsa sina pengar på aktieköp i Evidentia när/om det blir börsnoterat.

Jag kollade lite och hittade följande på VeterinärMagazinet.se:

"Gruppens (Evidensia) omsättning har ökat från 1,4 miljarder till 2,3 miljarder kronor – en tillväxt på över 60 procent, huvudsakligen genom förvärv. Evidensia har över 1,3 miljoner kundbesök årligen och över 2 200 anställda."   En vinstmaskin...

Denna sista månaden har det varit det ena veterinärfallet efter det andra. Komplicerade och tidsödande felsökningar och udda diagnoser. Krånglande hovbrosk, för tunna hovsulor, slitna ligament i hovar, trasiga ryggar och faktiskt en ansträngd SI-led hos en hopphäst. Sneda kors och en hel hög annat som inte ger direkta hältor utan mer hästar med avvikande beteenden. Ledsamt för alla hästar och dyrt för hästägarna.

Ibland nästan längtar jag efter en gammal hederlig kotledsinflammation, lite igenkänning, men det är idag en sällynt diagnos.

Jag får ibland kommentarer på mina inlägg om hästens hälsa. Det är roligt att det jag skriver berör och det är intressant att höra andras erfarenheter. Bl annat var det en tjej som tyckte att en viss storklinik alltid härledde hästarnas problem till SI-leden. Så hoppas jag inte att det är och min privata statistik pekar inte åt det hållet.

Däremot verkar storskaligheten, höga priser och den upplevda känslan av att bli överkörd driva hästägare att söka hjälp hos fristående veterinärer. Ibland också i utlandet eller hos utländska veterinärer som gör inhopp hos svenska kollegor. Det har jag själv ingen erfarenhet av men jag har försökt läsa en journal från ett sådant besök. Det gick med svårighet att utläsa en mycket liten del av vad som var gjorts och varför. Inte alls ok i min värld.

Inom humanvården sägs det lite ironiskt att man måste vara frisk för att vara sjuk. Man måste orka stå på sig och kämpa för sig och sin sak. Säkert detsamma inom veterinärmedicinen.

Här är journalen jag och en veterinärmedicinskt kunnig person försökt tyda...

Jag skrev med en kompis på fb en morgon. Hon är gymnasielärare i svenska, det är bra när jag behöver lite hjälp med att sätta ihop bra texter. Jag får också insikt i provrättande och examensarbeten. Med i den tråden fanns ytterligare en kompis och hon är förskolelärare. Hon förser mig med roliga hstorier om vad ungarna hittar på. Livet utanför hästvärlden är intressant!

Det slog mig lite senare på morgonen när jag satt i bilen på väg till dagens första ridhus att jag är lärare på alla nivåer. Förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Jag har hästar på alla nivåer och ryttare mellan 13 och 60 i träning.

Fredagar i allmänhet är ett lysande exempel på spridningen i utbildningsnivåerna.

Först på morgonen är det hopphästar som vill dressera sig. Blandad kompott, unga hästar med äldre rutinerade ryttare och äldre hästar med lite yngre ryttare. Från unghästhöjd till lagom jättehög höjd tävlar de.

Senare på dagen kan det vara som igår, gymnasie/högskolehästar. Från Msv B/ Prix St George till Intermediere. Denna fredagen bl a ett ekipage som gjort sin första start i de svårare klasserna.

Dessa två tjejer jag fångat på bild har jag alltså haft förmånen att få följa länge. Från ponny och framåt i ryttarkarriären. De har valt olika grenar,hästarna skiftar men ryttarna består. Den långa bestående kontakten ser jag som en ynnest.

Sist på denna fredagens schema var en 3-åring, lagom vimsig och endast riden ett par månader. Just idag hade den hästen lite bekymmer att ta sig förbi hästätande hål i sargen på ridhuset. D v s dörröppningar... Bara för oss människor att plocka fram tålamodet och hitta kreativa lösningar. Blir det som tänkt är den med i årets 3-årstest, för när hålen glöms bort travar den riktigt fint! Bild hann vi inte med denna gången.

En alldeles vanlig dag i tränarjobbet. Alla utbildningsnivåer när det gäller hästar. Friska hästar och ibland sjuka, alla ska tas om hand och/eller utvecklas. Det är samma sak med ryttarna, där blir det blir från grundskola till vuxenutbildning.

Det är ett omväxlande, omfattande och omhändertagande arbete och vilken tur att jag valde just detta!

Det blev en intensiv vecka, som i min värld går under namnet post-GHS. Jag har diskuterat ridning och träning, mest ur det etiska perspektivet, 24-7 känns det som. Jag har försökt svara ilskna inlägg med att vara kontruktiv och ledsna med att vara lika konstruktiv. Debatt är bra tycker jag så länge den är just konstruktiv. Men nu har vågorna lagt sig och jag lägger mitt fokus på annat.Tack alla ni som hört av er har stöttat mig i min argumentation. Det är mycket lättare att väcka och föra debatt när den hålls saklig!

Mitt vanliga jobb som tränare är just att utbilda och öka förståelse för hästar i allmänhet och ridning och dressyr i synnerhet. Den gångna helgen har jag varit på resande fot i jobbet, till vardagen med "vanliga" hästar och deras ryttare.

Bakdelsvändning är det svåraste jag vet att instruera och precis där hamnade jag på sista passet för helgens kurs. När en ryttare tittar hjälplöst på mig och säger "Hur ska jag göra?" samt sticker ett dressyrprotokoll under näsan på mig där det står mindre roliga siffror. Tuff uppgift att reda ut för ryttare som är nya bekantskaper och som jag dessutom ser sällan.

Bara att rota i hjärnkontoret efter något bra för jag tror att det är svårt att som ryttare fatta hur det ska gå till så jag ler glatt och säger: "Vi får ändra lite". Som sagt, jag träffar dessa ryttare  sällan så det gäller att de får ordentliga verktygslådor med sig hem att jobba med till nästa gång.

Det blev prat om ställning vs böjning i halsen, bjudning, samling, placering på linjen och ja, precis allt egentligen och så blev det att vi slutade med att rätta sitsen. Hitta höftböjaren för att bli lätt och snabb i skänkeln, sitt på rätt sida och låt bli att röra runt med händerna.

Precis så upplever jag att det ofta är, allt som "krånglar" hänger ihop med ett fel i grunden. Bristande samling och eftergift i bakdelsvändningen slutar vid en sitskorrigering.

Jag försöker få mina elever, främst de jag träffar sällan, att läsa Ridhandboken, Den är lättläst, täcker det mesta en hobby/tävlingsryttare behöver veta om grundridning och det är fler och fler som hänger på idén. En av tjejerna berättade stolt att hon minsann läste nu. Hon har en nattvaken baby så det blev mycket läst!

Humor är bra att ha som ryttare och det blev goda skratt när vi gemensamt kom fram till att ryttaren skulle läsa de "tråkiga" kapitlen, t ex det om handställning och tygeltag i början av boken och inte hoppa direkt till de roliga om öppna och sluta!

Jag har i helgen pratat om allt, hur man får en tittig unhäst att gilla läktaren till varför man ska åka till veterinären med en häst som "bara" haltar ibland när den inte är uppvärmd. Sadelproblem, hur ska bettet sitta och varför får jag bara en 6:a när jag gör så här?

Det finns hur många frågor som helst och jag funderar på hur jag ska hinna svara på allt.

Jan Brink berättade en gång att han vid ett tillfälle frågade en elev hur mycket kraftfoder hästen fick och svaret blev "Vet inte, fråga mamma". Det var inte rätt svar...

Gedigen grundridning, sits och inverkan, kunskap om god hästhållning och etik, sätt det på agendan för där finns det mycket att hämta för att med tiden lyckas som ryttare.

Ökningar, bakdelsvändning och galoppombyten kommer av sig själv...

En helt vanlig vanlig dag på jobbet

Vad betyder de där orden?

"En uppförandekod (från engelskans Code of Conduct) är riktlinjer för hur ett företag eller en organisation ska bedriva sin verksamhet på ett etiskt, socialt och eller miljömässigt riktigt sätt. Koden kan vara framtagen av företaget eller organisationen själv, eller av en branschorganisation, ibland under medverkan av externa intressenter."  
Källa: Wikipedia

I Ridsportens Tävlingsreglemente finns Code of Conduct nedskrivet: http://www3.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/Code-of-Conduct/

Det är inte en lag eller förordning utan ett frivilligt åtagande. Alla som håller på med hästar i någon form omfattas av detta "frivilliga" åtagande.

Sunt förnuft, omdöme, empati och förståelse för hästen kan tyckas självklart men så är inte fallet.

Ibland brister allt det där hos den som hanterar eller rider en häst och då hoppas jag att det finns människor omkring som kan både reagera och framförallt ingripa.

Vi har under många år haft omvärldens och medias ögon på oss i dressyrsporten, just på grund av det som betraktas som våldsam eller smärtsam ridning/inverkan på våra hästar. I min värld har det varit en positiv uppmärksamhet. Alla kan göra ett misstag men ett inrotat beteende eller hanterande av hästar är inget misstag. Det är systematiserat.

Man skulle kunna tro att andra grenar av ridsporten har ett bättre (mindre våldsamt?) sätt att träna och tävla sina hästar, men det tror inte jag. Det handlar bara om var fokus från omvärld och media hamnar. Samt av vad som av hävd är accepterat eller hur mycket pengar som är inblandade.

Igår, på bästa sändningstid i SVT, visades ett klipp från hoppningens framridning på Gothenburg Horse Show där en hoppryttare på ett brutalt sätt bestraffade sin häst för att den snubblade. Den ryttarens ridning lämnade mycket övrigt att önska överlag, även inne på arenan.

Jag undrar, var befann sig FEI:s stewards, de som ska finnas på framridningen för att se till så att hästarna inte far illa? Det är väl inte så att de valde att titta bort? Det handlar ju om mycket pengar och internationella "stars"...

Ingen kan rättfärdiga det där simpla uppträdandet den ryttaren uppvisade. Nu hoppas jag ett de som lyssnade och tittade på TV:s sändning och fick höra att det var ett korrekt sätt att tillrättavisa en häst som citat: "går och sover" och "inte är här och nu" har någon kunnig och utbildad person i sin närhet som kan berätta att det där var ett exempel riktigt dåligt uppträdande mot ett oskyldigt djur.

Jag blev upprörd, arg och ledsen igår och det håller i sig. Så nu sticker jag ut hakan och säger att det där var dålig ridning av en omdömeslös ryttare. Om man som ryttare inte kan hantera ett dåligt resultat, på vilken nivå det än gäller, då ska man ta en kurs i självbehärskning och självinsikt. För det är INTE hästens ansvar hur DU lyckas på banan.