När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!

Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.

Vilken hästvecka vi har bakom oss! Först Saab international Grand Prix, med mini-clinic med Klaus Balkenhol, sen Breeders Trophy hela veckan som avslutades med SWB-avelskurs och fölauktion på fredagen och fyraårsfinal med Charlotte Dujardin som testryttare på lördagen! Dessutom en massa kära återseenden och flera nya roliga bekantskaper! Nu har jag definitivt inspiration nog att klara mig igenom hela den mörka vintern!

Inspirationsveckan började som sagt redan förra fredagskvällen med Klaus Balkenhol och internationell Grand Prix på Flyinge kungsgård. Herr Balkenhol höll två mini-clinics. Den första var med två femåringar - Ironman H med Yvonne Österholm i sadeln som briljerade med sin prydliga och mjuka ridning som vanligt. Och en femåring (som jag tyvärr missade stam och namn på) med Johan Wessner i sadeln. Johans häst hade en del problem med att acceptera ryttarens hjälper och gick vid flera tillfällen emot både hand och skänkel, och det blev aldrig riktigt löst under clinicen, även om det blev en viss förbättring mot slutet. Johan fick jobba lite med sin sits, och fokusera på att få bjudning bakifrån och fram, utan att backa eller fixa med handen.

Språkförbistringar gjorde att Klaus hade lite svårt att få fram sitt budskap, både till ryttarna och till publiken (vilket var synd för det råder ju inga tvivel om att mannen är kunnig i sin sak). Men om jag ändå ska försöka sammanfatta så vill han att hästarna ska hitta ett lugn i sin gång och känna trygghet och alltid lyssna på och lyda sina ryttare. Vi måste vara (rättvisa) ledare för våra hästar. Budskapet blev än tydligare i del två då det kom in två liten äldre hästar - båda två kändisar sen tidigare. Den ena var Van Vivaldi och den andra var Sibelius (båda godkända hingstar).
Klaus var noggrann med att alltid gå tillbaka till att få hästen avspänd och "på sätet". Dvs den ska vänta och lyssna på ryttarens säte. Handen kan få ge en kraftigare halvhalt om nödvändigt, men måste sedan ge efter kvickt igen och man får aldrig bli kvar i ett tygeltag. Han sökte över lag ett lite lugnare tempo både i traven och galoppen. Utan att det för den sakens skull måste innebära alltför mycket samling. Med en häst som Johans som blev lite spänd tilläts först ett högre tempo för att hitta bjudningen. Klaus var noggrann med att poängtera att rollkur alltid är fel, men att hästen i vissa utbildningsstadier kan behöva tillåtas att gå bakom lod - den får dock aldrig gå bakom hand.

Emellan de både clinicsen var det Grand Prix som mycket välförtjänt vanns av danska Cathrine Dufour på Bohemian. Dem hoppas vi få se mer av i framtiden. Efter det kom Antonia Ramel, Patrik Kittel och Juliette Ramel. Ett ekipage som lyste, men som tyvärr fick lite för många misstag för att ta en riktig topplacering pga lite spänd och nervös häst, var Malin Wahlkamp-Nilsson på Syriana. Ett fantastisk elegant ekipage och mjuk, fin ridning.
Extra kul tyckte jag förstås det var att få se Minna Telde och Isac. Isac är en av de få hästar som som finns kvar i Minnas stall sedan den tiden jag arbetade där 2008-2009. Då var han fyra år och gick Breeders Trophy. Och nu tillbaka på Flyinge i Grand Prix! Det är inte utan att man blir lite tårögd! De låg på en fin procent i travprogrammet och början av galopprogrammet, men missade totalt i ettorna och hamnade till slut i mitten av startfältet. De tog dock revansch på söndagen då de knep segern! Grattis till hela team Minna!!!

En vecka senare var det dags för avelskurs med SWB och genetik på schemat. Så intressant! Det pratades förstås om WFFS och OCD och andra genetiska defekter, men också om det positiva urvalet, och hur man kan hitta genetiska markörer även för de egenskaper som vi eftertraktar, och hur man på sikt kan få ett säkrare urval. Med den här nya kunskapen och tekniken kommer dock ett stort ansvar. Ju mer precist vi kan selektera, ju snabbare avelsframsteg. Men detta arbete måste utföras med oerhörd försiktighet och eftertanke!
Frågor som vad händer om hästarna blir FÖR högresta, FÖR känsliga, FÖR långbenta, FÖR rörliga (kan dom bli det?)? Kanske byter vi styrka och hållbarhet mot elasticitet och rörlighet? Är de här överrörliga hästarna hållbara och vem ska kunna rida dem? Vi vet ju inte riktigt ännu... Problemet är ju här att man måste vänta en 15 år eller så innan man kan säga att "ja, den här hästen höll". Ibland känns det lite som att leka Gud när man avlar, och börjar vi prata selektering på DNA-nivå så är vi verkligen där och nosar... Det betyder förstås inte att vi ska gå tillbaka i tiden, och inte forska på genetik. Men det gäller nog att verkligen tänka sig för både en och två (eller tvåhundra) gånger när man väljer hingst till sitt sto i framtiden. With great power comes great responsibility - för att citera Spindelmannen.

Veterinär Görel Nyman från Lövsta seminstation pratade om embryotransfer, och vilka möjligheter det ger. Och så fick vi ett mycket intressant och inspirerande föredrag av den färgstarka Emmy de Jeu. En framgångsrik holländsk uppfödare. Ni har säkert sett några av hennes hästar som Sister de Jeu, som reds av Edward Gal, eller varför inte Brother de Jeu som just nu rids av svenska Antonia Ramel.

Dagen avslutades med läktarbedömning under treåriga stoklassen med Jan-Ove Olsson. Jag tar av mig hatten för den mannen! Fantastiskt kunnig och dessutom väldigt pedagogisk och rolig att lyssna på. Han lyckades på ett väldigt bra sätt belysa både hästarnas styrkor och svagheter ur ett exteriört perspektiv, utan att det nån gång kändes negativt. Samtidigt som vi fick ta del av kunskap och kuriosa om de gamla hingststammarna och fick massvis med matnyttiga, konkreta tips om vilka markörer man ska titta lite extra på när man bedömer exteriör. Superintressant! Hoppas han vill ställa upp fler gånger på SWB:s läktarbedömningar!

På kvällen var det fölauktion, men jag var ute för sent för att få VIP-läktarbiljetter. Och efter några timmar i Flyinges plastläktarstolar kände jag och magen att det var skönt att få komma hem. Vi följde istället auktionen från vår soffa via webb-tv. Det verkar som om man fått dit många köpstarka hoppmänniskor, men dressyrentusiasterna lyste med sin frånvaro... Några enstaka dressyrföl hamnade på 100.000 kr och över, men många, många låg under 70.000 kr. Det gjordes med andra ord en hel del fynd för köparna. Lite extra kul tyckte jag att det var att se flera Totilasdöttrar prestera fint. Både i riksstoklassen som togs hem av Vesicula, e Totilas x Ampere, och i auktionen där ett stoföl e. Totilas x Don Schufro blev ett av få dressyrföl att komma upp i sexsiffrigt belopp.

På lördagen var det testridning av fyraåringar med Charlotte Dujardin. Det var lite hingstarnas dag (trots att Charlotte egentligen inte är så förtjust i hingstar). I topp kom Springbank II VH (Skovens Rafael x De Niro) – vilken fantastisk häst han är! Mjuk, elastisk, kraftfull, lyhörd och modig. Charlotte gav honom 10, 10, 10, 10, 10, 10, 10! Det var ju bara det där lilla abret att han råkar ha WFFS. Så tråkigt!
SWB:s policy är i dagsläget att alla hingstar i avel inom SWB ska vara testade. Om man vill seminera med en positiv hingst måste man ha ett negativt testat sto, och man bör alltid fundera på om det finns ett likvärdigt hingstalternativ som är negativ innan man bestämmer sig. Man har i år tagit stickprovet som ska testas för WFFS. Beroende på hur utspritt det är i populationen kommer individer med WFFS tillåtas i fortsatt avel – eller inte. Men det verkar luta åt att hingstar med genen kommer tillåtas i avel så länge man inte avlar på två genbärare (vilket dessutom är olagligt enligt svensk djurskyddslag). Så länge man kan hålla genen i schack och avlar med ansvar så att man inte får sjuka individer, eller att genen får för stor spridning, ser jag inget problem.

Charlotte briljerade förstås också som vanligt med sin stabila sits och mjuka ridning. Hon delar dessutom med sig till publiken om vad hon ser och känner när hon sätter sig på hästen. Vad hon gillar med den och vad hon skulle vilja förbättra. Det gör det både intressant och inspirerande att titta på. Så tack Charlotte och stort grattis till alla fina hästar, duktiga ryttare och kompetenta uppfödare! En dag hoppas vi ha med en av våra uppfödningar på Breeders! Men det är mycket som ska stämma fram tills dess. Först måste hästen ha talangen och arbetsviljan. Sen måste den vara i fas rent fysiskt. Sen måste man hitta rätt ryttare som kan ta fram det bästa i just den hästen. Och så måste den vara skadefri och frisk! Men med en gnutta tur och rätt matchning så finns alla möjligheter att lyckas!

Tömkörning är något som har funnits med mig under många år nu. Under mina år som anställd i tävlingsstall var det lite olika. I vissa stall jobbar man mycket med tömkörning - och i andra inte alls. Det finns som ni vet många vägar som leder till Rom... Men jag tycker det är ett fantastiskt redskap som kompletterar ridningen perfekt. Det fungerar kanon för att bygga muskler på en svag häst, kanske efter en skada, eller på en ung individ. Det är ett enkelt sätt att introducera samling och tramp (förstadiet till piaff). Och man får snabba resultat! Många ryttare kommer aldrig till tramp och piaff i sin ridning - men i tömmarna kan de flesta komma till tramp på bara några månader (beroende på vilken nivå man är på när man börjar, och hur flitigt man tränar). Det tycker jag är rätt häftigt. Det är också ett toppensätt att både utbilda och motionera små ponnys.

Förra hösten och våren hade jag tömkörningslektioner på Tågarportens ryttarförening med massor av duktiga och ambitiösa elever. Alltifrån dressyrstammade halvblod till hopphästar, ponnys och till och med en ardenner. Det var övervägande positiva erfarenheter, men några få saker slog mig under den här tiden som jag tänkte ta upp här!

Den första är att det verkar vara många som är livrädda för volter. På riktigt - livrädda! Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om hur mycket vågar jag tömköra på volt? Och vissa gick så långt att de helt ville undvika volter. Det är bara i Sverige som jag stött på det här fenomenet. I Tyskland, Danmark och Frankrike existerar inte ens tanken. Tvärt om använder man ofta longering och tömkörning på volt i rehabiliterande arbete. Om man har en häst som återhämtar sig efter en kotledsinflammation, eller som kanske haft problem med återkommande låga ledinflammationer ska man kanske vara lite försiktig (och man ska förstås alltid följa behandlande veterinärs rekommendationer). Och en av fördelarna med tömkörning (jämfört med longering) är ju just att man kan följa fyrkanten och inte vara fast på volten. Men för en frisk häst finns ingen ökad skaderisk bara för att du tömkör på volt - så länge du gör det rätt!

Det första att tänka på är tidsaspekten. Jag brukar börja med att skritta fram helt utan krav. Då har jag tömmarna antingen hängande på en krok vid sargen, eller upphängda och fastsatta på gjorden - och så leder jag hästen i ett vanligt grimskaft. Sen sätter jag på tömmarna och börjar tömköra. Ibland tar jag något varv på fyrkanten först, men sen går jag in på volten och börjar trava fram. När hästen är uppvärmd och avslappnad tar jag lite galopp. På en erfaren, lugn häst tar detta inte så lång tid. En häst som är väldigt pigg och explosiv kan behöva längre tid i trav innan den är redo för galopp, och då kan man ju ta något varv i skritt emellan så hinner musklerna syresätta sig. Det är främst när musklerna får syrebrist och blir trötta som det börjar slita på lederna. Jag ger även hästen något varv i skritt när jag byter varv. När hästen är uppvärmd i bägge varv och alla gångarter går jag ut på fyrkanten. För en ung och /eller oerfaren häst kan bara det här arbetet vara nog. För en äldre/mer erfaren häst är det nu arbetet med lite samlande rörelser (öppna, sluta och tramp) börjar. En lektion varar 30-45min och av det är max 20min i trav och galopp på volt. Resten är skritt, byte av tömsättning, arbete på fyrkanten och lite prat med ägaren. Innan och efter skrittar ägaren själv fram hästen. Det här tycker jag är ett perfekt tömkörningspass. Hästen har fått jobba igenom kroppen ordentligt utan att behöva bära en ryttare, och bara ca 20min är trav/galopp på volt. Det klarar en frisk häst utan några som helst problem, och det finns ingen anledning för hästägaren att oroa sig.

Så varför ska man då tömköra på volt? Vad är fördelarna?
Jo, för det första så gör voltarbetet det enkelt att värma i rätt tempo. Hästen ska bjuda framåt. Det betyder inte att den ska springa/rusa/slängtrava okontrollerat. Ju högre tempo desto mer slitage. Men hästen måste ändå ha "styrfart" och bjuda till yttertömmen. Vi vill i uppvärmningen kunna hålla ett lite friskare tempo som gör hästen lite varm i kroppen, som är bekvämt för den att röra sig i och som inte kräver en massa samling innan muskler och leder är redo. Ska du uppnå det på fyrkanten får du springa på rätt bra (speciellt i galoppen). Dessutom kan en oerfaren häst bli väldigt rädd och du börjar springa bakom den med linorna på rumpan. Och säkerhet är jätteviktigt när man tömkör (ja, det är förstås alltid viktigt). Men det går snabbt för en rädd häst att trassla in sig i linorna om man inte är försiktig. Better safe then sorry är mitt motto.

Det andra skälet är alltså säkerhet - för att det ska vara säkert att tömköra måste du kunna styra och svänga din häst både på volt och fyrkant. Då får också hästen vänja sig vid att känna tömmarna mot kroppen, utan att ha dem på rumpan och känna sig "jagad". Viss hästar är bakskygga och kan reagera väldigt starkt.

Det tredje skälet är för att det är första steget till att hitta bjudningen till yttertömmen, och därmed börja rakriktningen av hästen. Arbetet på volt börjar med att man har hästen rätt så rak, eller till och med lite utåtställd. När du börjar få ett sug och eftergift i yttertömmen, kan du börja rakrikta hästen genom att leda framdelen inåt på volten så att hästen börjar spåra. Målet är att få hästens ryggrad att linjera, och att få en jämn eftergift på bägge tömmarna. Först då är hästen redo för samling. Att rakrikta hästen på volten är dessutom väldigt avslöjande... Lyckas du inte kommer hästen antingen glida utåt, eller tränga inåt. Går du längs med spåret får du stöd av väggen och kanske blir lurad. Det här går förstås att göra på rakt spår om man t.ex har en rehabhäst som inte får arbete på volt, men det är lättare på volten både för hästen och tömföraren. Och varför ska man göra det svårt för sig? Att träna hästar är ju svårt nog ändå!

Jag tycker som jag skrev i början att det är fantastisk vilket arbete man på relativt kort tid kan komma till, ändå blir jag lite förvånad över att ett fåtal personer tror att vi redan på lektion nr ett ska börja trampa, trots att de inte ens kan rakrikta och styra hästen på volt och fyrkant ännu. Precis som med ridningen så kräver tömkörning tajming och kunskap från föraren, och hästen måste alltid vara förberedd och redo för det arbete vi ber den om både mentalt och fysiskt. Annars leder det definitivt till skador och stress. Skyndar man långsamt så kommer man fort framåt!

Även i höst och vår kommer vi ha tömkörning måndagskvällar udda veckor på Tågarportens rf. Startskottet blir på 80-års jubileet lördagen den 29/9, då jag kommer att finnas på plats hela eftermiddagen för prova-på-lektioner. Det är gratis för alla medlemmar, och icke-medlemmar betalar bara 200kr för alla dagens aktiviteter. Ni kan också komma förbi för att fråga om råd, boka lektioner eller bara prata lite! Hoppas vi ses den 29/9!

I den här länken https://idrottonline.se/TagarpsortensLantlrf-Ridsport/tagarpsnyheter/hararprogramfor80arsjubileumet kan du se programmet för dagens samt anmäla till prova-på-tömkörning. Välkomna!

Jag vågar påstå att alla som nån gång har suttit på en häst har hört talas om den lodräta sitsen. Ni vet höft, häl och axel ska bilda en lodlinje genom kroppen, så att om man plockade bort hästen under ryttaren ska hen landa på fötterna. Men om det här är något som alla vet – hur kommer det sig då att nästan ingen sitter så? För allvarligt talat, se er omkring! Det är inte många som verkligen sitter i lodrät position nu för tiden.
  
Kan det vara för att man inte förstår hur viktigt det faktiskt är? Att man tror att det bara är kosmetiskt? Det vill säga att det bara är en fråga om att se elegant ut och att det inte egentligen påverkar själva ridningen?
Jag är i grunden utbildad massageterapeut och har arbetat många timmar med att hjälpa människor som har ont i sina kroppar. Jag har en gedigen utbildning i biomekanik och är fullt införstådd med att vi alla ser olika ut och har olika förutsättningar. Någon har långa ben, andra korta. Någon har lång rygg med tydliga kurvor, en annan kort och rak. Någon kanske har långa lårben, men korta vader eller vise versa... Och därför kommer slutresultatet att se lite olika ut.
Som ung dressyrryttare var min stora sorg i livet att jag inte är född med milslånga ben och kort överkropp (utan snarare tvärt om). Men jag insåg att det går att rida rätt bra ändå och har kommit över det! Även om jag aldrig kommer att se riktigt sådär elegant ut i sadeln som vissa av mina kollegor kan göra...
Men fysikens lagar gäller för oss alla – långa, korta, smala, tjocka och därför måste vi göra vårt allra bästa för att jobba med naturen och inte mot den!
  
Det hela börjar med ett neutralt bäcken. Om bäckenet är felvinklad kommer hela sitsen att bli fel. Ryggen kommer antingen svanka eller kuta, och du kommer hamna i bakvikt eller framvikt. Dessutom kommer inte ryggraden kunna ta upp och kompensera för hästens rörelser på ett korrekt sätt, och du kommer antingen studsa i sadeln eller ta ut rörelsen på ett felaktigt (potentiellt skadligt sätt), till exempel genom att huvudet nickar överdrivet vilket kan ge skador på kotor och ligament i nacken.
Det kommer också bli helt omöjligt att ha benen i korrekt position med hälen i linje under höften. Om du sitter för långt bak på sittbenen (vilket är väldigt vanligt) så kommer benen hamna för långt fram. Då hjälper ingen höftböjarstretch i världen! Du kommer aldrig att riktigt kunna hitta en bekväm lodrät sits.
Ju längre bak på sittbenen du sitter, desto mer stolsits kommer du att hamna i. Det kan också hända att du börjar rotera låren utåt, och därmed får en tå som pekar utåt. Sitter du istället för långt fram på sittbenen kommer benen att åka bak och du kommer knipa med knäna och/eller hamna i framvikt. Den här sitsen är vanligast hos nybörjare och/eller lite osäkra ryttare men kan ibland ses även på vana ryttare.
  
Vad är då en neutral bäckenposition? I Tyskland pratar man mycket om "triangeln". "Du ska sitta på triangeln!" Och vad innebär det då? Jo, triangeln utgörs av de två sittbenen och blygdbenet. Ett annat uttryck som jag gillar är att "sitta på plattan". I Sverige pratas det väldigt mycket om att sitta på sittbenen. Det är mycket märkligt eftersom det nästan alltid leder till att man hamnar i bakvikt (här ska dock sägas att om man har en elev som hamnar i framvikt så kan instruktionen "sitt mer på sittbenen" vara helt korrekt).
Tyvärr är det nog så att kunskapen om anatomi har varit väldigt begränsad hos instruktörer, och det har lett till en hel del missuppfattningar. Men det är på väg att förändras! Det bedrivs forskning om sitsen på alla möjliga håll och kanter i världen, bland annat Maria-Terese Engell som nyligen gjorde sin avhandling.
Några andra som ligger i framkant när det gäller forskning och sits är engelsmännen – något som man nästan kan se om man tittar på hur deras ryttare i toppskiktet sitter! Själv har jag intresserat mig för sitsen och samspelet mellan häst och ryttare ända sedan jag påbörjade min utbildning till massageterapeut för över tio år sedan.
Jag har under åren haft många bra förebilder, lärare och mentorer. Att jobba aktivt med sin position i sadeln är ett pågående arbete som måste finnas med i alla faser av en "ryttarkarriär". Från nybörjare till elitsatsning! Det är inget man kan bli klar med, eller slutar med när man kommit till en viss nivå. Lustigt nog är det ofta dem som behöver det mest som är minst mottagliga.
  
Men hur gör man då för att hitta en neutral bäckenposition? Här kommer en enkel, men effektiv övning som kan hjälpa dig hitta rätt! Börja när du skrittar fram med att gunga överlivet fram och tillbaka så att du växelvis har vikten för långt fram på blygdbenet, och växelvis för långt bak på sittbenen. Gunga sedan mindre och mindre och försök hitta "mitten" - där du sitter lika mycket på sittbenen som på blygdbenet. Du får då en bred anläggninsgyta för sätet i sadeln och sitter nu "på plattan".
Det ska aldrig göra ont i blygdbenet! Då sitter du för långt fram (eller har fel sadel). Låren ska nu kunna falla neutralt i korrekt position och ryggen ska vara "rak" med en lätt svank och en lätt kurva i bröstryggen som kan ta upp krafterna från hästen när den rör sig. Hur mycket svank och kurva du har i ryggen är lite individuellt, och beror på hur du är skapt av naturen. Men förutsatt att du inte har några skador eller låsningar som hindrar dig, ska det kännas bekvämt i ryggen och axlarna ska vara placerade mitt över höften.
  
Men tänk på att vi är extrema vanemänniskor! Om du är van att sitta för långt bak på sittbenen kan det kännas som om du lutar dig framåt, när du faktiskt sitter rakt upp! Och är du van att sitta framåtlutad kommer det förstås kännas som om du lutar dig bakåt...
Därför är det väldigt värdefullt att ha ögon på marken (helst med hjälp av en bra tränare som du litar på), som kan berätta för dig när du sitter rätt. Speglar eller någon som filmar kan också hjälpa dig medan du "kalibrerar om" kroppen till dess nya position. För de flesta är det dock en snabbt övergående fas för de märker rätt snabbt att de blir både stabilare och mer följsamma på en och samma gång i sin nya sits.
  
För att kunna sitta rätt i sadeln med ett neutralt bäcken, krävs det förstås också att du har rätt sadel! Har du en sadel där sätet lutar framåt eller bakåt, som har för bred eller smal midja eller som placerar dina lår i fel vinkel och därmed tvingar ditt bäcken att följa efter så kommer du förstås aldrig kunna sitta korrekt och bekvämt.
Jag vet själv att det kan vara både dyrt och krångligt att hitta rätt sadel som passar både häst och ryttare – men man får faktiskt inte kompromissa! Det finns massvis med duktiga sadelutprovare som säljer begagnade sadlar, så det behöver inte kosta multum. Att prova ut en bra sadel måste liksom ingå i budgeten när man köper häst. Så fortsätt att leta och prova runt även om det känns hopplöst! Och nöj dig aldrig med en sadel som sätter dig fel!
Sadeln ska passa både dig och hästen! Annars är det som att träna till ett maraton med för små löparskor! Det spelar ingen roll hur mycket du springer eller om du har pulsmätare, dricker och äter rätt mellan träningarna och gör "allting" rätt. Du kommer ändå inte få ut det du vill av träningen, och antagligen kommer du också få ont och skada dig!
  
Så hur du sitter påverkar inte bara hur det ser ut för ögat! Utan framför allt hur du faktiskt inverkar på din häst; hur du belastar den. Hur din ryggrad kan ta upp stötar, hur dina lår faller och hur dina hjälper uppfattas av hästen. Det påverkar också hästen steglängd, dess förmåga att lyfta sin rygg, om den blir stel i höger eller vänster sida och så vidare.
För några av er är det här gammal skåpmat, men för några är det nyheter som kanske kan bli den "saknade pusselbiten". Om tio års tid tror jag att vi kommer att tycka att alla de här sakerna är helt självklara och vi kommer att lägga mer tid på att lära oss hur vi ska sitta och inverka på våra hästar – och inte prata så mycket om vad hästen ska göra...
Hästens prestationer kommer som ett brev på posten när ryttaren gör rätt!

Det är många pusselbitar som ska läggas på plats för att vi ska kunna bli bättre ryttare och rida våra hästar korrekt. Det här är bara en av dem. Om någon blir sugen på att lära sig mer så håller vi både privatlektioner, kurser och föredrag med "sitstema". Läs mer om mig på min hemsida eller hör av dig direkt till mig om du har några frågor!
  
//Marie

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Först funderar man länge och väl över hingstvalet. Läser på om hingstarna och deras kvalitéer. Man går igenom stammen och tittar på befintliga avkommor. När man bestämt sig ska man in på station i rätt läge och seminera. Och sen håller man tummarna i drygt två veckor. Antingen är lyckan total, eller så får man negativt besked och får börja om igen. Kanske behandla och vidta andra åtgärder o.s.v. Det ligger många timmars tankekraft och arbete bakom varje litet föl...

Får man ett positivt besked där på det där ultraljudet så börjar den långa väntan. De första veckorna lite otåligt och under spänd förväntan. Måste det vara ett helt år kvar tills fölis kommer? Kan den inte bara komma nu, nu, nu?! Sen kommer den långa vintern och man hinner nästan glömma bort att det faktiskt ska komma ett nytt litet liv till våren. Men så kommer våren, och med den kommer fölen. Och plötsligt så blir man väldigt medveten om det där lilla livet som faktiskt växer därinne!

Så kommer den där sista månaden. När man måste börja hålla extra koll på sitt sto och ta lite extra hand om henne. Juvret växer, magen växer. Kanske ser man fölsparkar i flankerna? Stoet stånkar och stönar och tycker att livet är allmänt jobbigt. Och man själv är på helspänn efter alla små tecken.

Prinsessan visar både "allt och inget". Hon har fyllt juver, slappa bäckenband, massvis med förvärkar, tappar aptiten och har till och med små, små vaxproppar flera veckor i förväg. Förra året lurade hon mig totalt och jag vakade i veckor innan det var dags! I år hade jag mer is i magen och väntade lite längre innan jag började vaka. De sista 10 dagarna hade jag klockan ställd tre ggr/per natt mest för säkerhets skull, men eftersom jag inte egentligen trodde att det var dags så var det lätt att bar ta en snabb kik på kameran och sen somna om.

De sista 3 dagarna innan fölning hade jag alarmet ställt varje timme. Jag kollade mjölken varje kväll med refraktometer för att få en bättre hint om när det skulle kunna vara dags. I torsdags låg den på 18 vid 22:00 när jag kvällsfodrade och jag tänkte väl att "suck, det blir väl en vaknatt till då". Två dagar tidigare hade den gått upp från 10 till 16 och då tänkte jag att nu är det snart dags! Men sen hände ju inte så mycket mer... Vi hade precis sett klart "I'am Legend" med Will Smith, som gick på tv, och hade väl tänkt gå och lägg oss, när vi ser på kameran att Sessan lägger sig ned på sidan! Eftersom hon inte gärna vill ligga ned som högdräktigt så tänkte vi direkt att nu är det dags!

Snabbt på med ytterkläder och sen gick vi så lugnt vi kunde när kroppen går på högvarv ut i stallet. Sessan hade rest sig igen, men var varm och fuktig och orolig, så vi visste att det var på gång. Bara någon minut efter att vi kommit ut gick vattnet och hon la sig ned igen. Men den här gången med rumpan direkt mot väggen! Den vita fosterhinnan började puta ut, och jag förstod att vi skulle behöva flytta på henne. Vi gick in i boxen och försökte knuffa bort henne från väggen. Det misslyckades förstås totalt, och hon reste sig upp istället. Fosterhinnan drogs in igen, och sen följde några nervösa minuter innan hon la sig ned igen. Jag pratade i telefon med min granne som är en mycket erfaren uppfödare som försäkrade mig om att det var helt normalt. Sen la hon sig ned igen och fosterhinnan blev synlig igen. På instruktion av min granne gick jag fram och kände så jag kunde känna två framben och en nos och gjorde sedan hål på hinnan. Sen var det bara att backa undan och låta naturen ha sin gång. Det hela var över på mindre än en kvart! Klockan 00:13 på midsommarafton föddes vår prinsessa! Ett helt perfekt litet stoföl e. Totilas, u. My Princess (His Highness x Nactus). Jag tror hon blir svart, men hon skulle kunna bli mörkbrun också (pappa och morfar är svarta, men mamma är fux och mormor är brun. Hon själv är rätt gråaktig på benen och i flanken, men bog och hals är kolsvarta. Dom säger att svarta hästar brukar vara musgrå när de föds..). Hon har tre vita sockor och bläs, och ett underbart vackert, nätt litet huvud.

Vi blev kvar i stallet drygt två timmar till. Då hade lilla damen rest på sig och diat, och efterbörden hade släppt och såg hel ut. Vi mjölkade ur några deciliter mjölk och nappade henne innan hon kom upp själv. Värdet på mjölken låg då på 27. Det hade alltså gått upp från 18 till 27 på bara två timmar. Efter det gick vi in och höll ett vakande öga på kameran istället. Jag var så uppskruvad att jag hade inte kunnat sova oavsett! Min man somnade dock som en stock på soffan. Vid 4-tiden började jag också känna mig lite sömnig. Innan jag gick och la mig var jag ute en sista sväng till stallet och kollade så att allt verkade lugnt Det kan ju till exempel vara svårt att se om mamma eller föl är varma och fuktiga (är hon sjöblöt av svett ser jag det ju, men inte om hon "bara" är fuktig), eller andas forcerat bara på kameran. Tecken på att hästen har ont... Tempade mammahäst för säkerhets skull, och gick sen och la mig och sov i två timmar, innan det var dags för morgonfodring.

Dagen efter är det ju lika mycket att hålla reda på! Fölet ska bajsa och kissa och dia och vila lagom mycket... Vi började dagen midsommar-style med jordgubbsfrukost, och sen gick det mesta av midsommaraftonen åt att turas om med fölvaktande och tupplurar... Tur att det var helg för jag var så trött! Min veterinär kom ut en sväng och tittade till både mamma och föl. Man kan ju inte riktigt andas ut förens man har sett att allting fungerar som det ska. Men det har verkligen gått jättebra!

Hon är precis allt jag hade hoppats på! Än så länge har jag mest sett galopp och glädjeskutt. Men de tre-fyra travsteg som hon har bjudit på hitintills lovar gott! Och galoppen är jättefin! Men vad ska hon heta? Pappa är som sagt Totilas, mamma är My Princess, morfar His Highness - och så är hon ju född på Midsommar! Namnet ska ha anknytning till antingen pappa eller mamma och kanske även något med sommar? Hon är ett riktigt litet energiknippe med en härlig kan-själv-attityd och cool personlighet. Rörde inte en min när grannen körde förbi med traktor och besprutningsagregat precis bredvid staketet där hon och mamma stod i hagen...
Gå in på vår Facebook och bomba med förslag!

Ni känner till historien och dr Jekyll och mr Hyde? Där den omtyckta och vänliga dr Jekyll uppfinner ett elixir som förvandlar honom till den elaka och aggressiva mr Hyde. I mr Hyde kommer alla Jekylls mörka sidor fram och trots hans försök att motstå, så tar hans mörka sida över mer och mer...
  
Visst känns det ibland som om man har en mr Hyde i stallet? För även den lugnaste och snällaste av hästar kan ha en lite galen sida under vissa omständigheter. Det kan till exempel vara vid en igångsättning efter vila, när det slår om till kyligare väderlek eller om det blåser kraftigt ute. Det händer att jag träffar på ryttare som hamnat i en negativ spiral med sin häst. Som fastnat i "mr Hyde"-läget och kanske blivit rädda. Då gäller det att förstå varför hästen beter sig som den gör och att ha en plan för hur den ska hanteras.
  
Mina både hästar är totalt olika i temperament och personlighet. Båda är sportavlade, båda har mycket energi som behöver göras av med om de ska kunna koncentrera sig. För att kunna få ut det bästa av mina hästar så måste jag förstå dem och tillgodose deras behov.
  
Min ena häst är världens snällaste. Han är oerhört modig och ställer alltid upp för sin ryttare och även när han är osäker så frågar han mig vad han ska göra. Säger jag gå – så går han. Honom rider jag ut på ensam, överallt, oavsett väderlek. Det är oerhört få tillfällen som han beter sig galet eller oförutsägbart.
  
Det betyder inte att han inte har energi och arbetsvilja. Han kan takta lite när han är pigg eller frusta och skaka på huvudet i glädje när vi sträcker ut i galopp längs fälten. Men han kan utan problem vila flera dagar (om jag t.ex. är sjuk eller bortrest), utan att byta personlighet. För att han ska bete sig galet så krävs en längre viloperiod med mycket stillastående. Som till exempel nu i vintras när han hade en hovböld som krävde 14 dagar i sjukhage... Då var han lite smågalen att starta igång... Men det tog en vecka med överskottsenergi, utfall och brallningar, och sen var han som vanligt igen. Hade jag provridit honom i just den veckan hade jag trott att det är en helt annan häst än vad han faktiskt är!
  
Min andra häst är lite knepigare. Han har mer nerv och kan växla mellan att vara lugn och koncentrerad, eller spänd, tittig och rent av explosiv inom samma pass. Där är det ännu viktigare att ha honom ordentligt avrastad innan jag kräver koncentration och arbete. Han kan inte vila mer än 1–2 dagar innan han förvandlas till en eldsprutande drake. Jag måste alltså ha en tydlig plan både för dagen och för veckan för att han ska fungera optimalt.
  
För att jag ska kunna rida ut på honom måste han ha gått ordentligt dagarna innan, och helst ska det inte blåsa alltför mycket. Då kan han bli alldeles galen och kasta sig helt okontrollerat ut i trafiken eller ut i terrängen utan någon som helst koll på vart han sätter fötterna någonstans (jag har gjort det misstaget ett par ggr så jag vet...). Om han av någon anledning måste vila mer än 1–2 dagar så är det bättre att t.ex. longera eller tömköra honom någon eller några dagar innan jag hoppar upp och rider. På det sättet kan jag dränera överskottsenergin och få en lugn och trevlig häst att rida på. Det innebär mindre frustration för oss båda och minskar dessutom risken för onödiga skador.
Detsamma kan gälla om man har en häst som har sadeltvång. När man rider regelbundet brukar tvånget försvinna – men om hästen har vilat kan det komma tillbaka. En liten stund på longerlina innan man hoppar upp tar nästan alltid bort problemet.
  
Så varför skriver jag det här? Jo, jag har märkt att många ryttare med hästar som har mycket energi saknar en plan för hur de ska hantera sina djur. Det är inte helt ovanligt att man antingen blir rädd eller skadad helt i onödan därför att man inte tänker tillräckligt på att hästar är levande varelser och deras temperament och energinivå växlar med dagsformen. Hästar som inte får jobba har en massa energi som behöver göras av med innan de kan koncentrera sig och prestera. Hästar är avlade för att vilja arbeta!
  
Jag börjar ofta min vecka med ett joggingpass. Mycket galopp i lätt sits på volt och fyrkant och sen lite lösgörande arbete i skritt och trav. Om jag har unga hästar i träning eller problemhästar med t.ex. sadeltvång så blir det oftast ett pass i lina, och så sparar jag ridningen till tisdagen. Tisdagen trimmar jag på banan. Onsdag rider jag ut. Torsdag, fredag på banan och sen uteritt/longering/tömkörning eller löshoppning på lördagen (beroende på ålder och utbildningsgrad av häst, väderlek mm). Söndag är vilodag.
  
Om jag tävlat eller tränat så skrittar jag normalt sett ut hästen dagen efter. Om man börjar veckan med att rasta av sin häst så får man oftast en lugnare, mer harmonisk och betydligt trevligare häst att jobba med resten av tiden. Förutom att det skapar mentalt välmående så mår dessutom musklerna bra om de på regelbunden basis (dvs 1–2 ggr i veckan) får tömma sina glykogendepåer. Är man för rädd för att rida ut och galoppera själv så kanske man kan ha en modig medryttare eller ta hjälp av en duktig stallkamrat som kan sitta upp då och då.
  
Det där med sadeltvång är intressant. Många av er tänker nu på hästar som inte gillar när man spänner sadelgjorden och som bockar rakt upp i luften om man spänt för hårt eller snabbt. Det är den vanliga varianten. Men jag har upptäckt att det finns en annan sorts sadeltvång som inte är lika uppenbar och som många ryttare missar. Det här hästarna kan också vara lite känsliga när man spänner sadelgjorden, men det de reagerar mest på är känslan av ryttarens ben mot kroppen. Och istället för att bocka så springer de ifrån "obehaget" som de känner.
De upplevs som överkänsliga och kanske lite bakskygga. Ofta kan de ha lite problem med orolig mage. Precis som vanlig sadelkramp blir problemet starkare om hästen har vilat från ridning ett tag. Hur lång vila som behövs för att problemen ska dyka upp beror på hästen. Det kan vara allt från en dag till en månad och mer. Eftersom många missar att det är sadelkramp det handlar om så vet man inte heller hur man ska hantera problemet, och det är jättelätt att hamna i en ond cirkel där hästen bara blir mer och mer stressad och "dum".
  
Ibland går det förstås inte att rasta av hästen. Det kan bero på en skada som ska rehabiliteras, eller så är det fruset och halt ute och man saknar tillgång till ridhus. Då får man bara göra så gott man kan ändå. Men jag tror att vi hade kunnat få friskare, gladare, säkrare hästar och ryttare om fler tog sig en liten funderare på sin veckoplanering och såg till att fundera mer på dagsformen på sina hästar och gjorde en plan utefter det. Man vill inte fastna i mr Hyde-fasen när man kan ha så mycket roligare med en dr Jekyll i stallet!
  
Ps. Jag förutsätter i den här texten att hästen är frisk och sund, och att den har tillgång till hagvistelse samt en väl balanserad foderstat mm. Eftersom det också är faktorer som kan påverka hästarnas beteende.
  

Nu var det tydligen min tur att vara sjuk. Jag har känt det ett tag nu. Min man har ju varit sjuk i säkert 10 dagar (och han är aldrig sjuk!). Så det är ju mer eller mindre ett mirakel att jag klarat mig så länge. Men nu tog alltså bensinen slut och jag har haft hög feber och ont i halsen, och som inte det vore nog så har jag också haft yrsel och kräkningar och ont i magen. Ja, ni hör ju!!! Det är jättesynd om mig! Jag fick pallra mig iväg till läkaren och har fått medicin som ska göra mig frisk igen och order om att dricka mer så jag får upp mitt blodtryck igen och slutar svimma varje gång jag rör mig. Så det ska nog bli bra.

Sämsta möjliga tajmingen känns det som! Prinsessan som snart ska föla och allt annat som ska hinnas med, men det löser sig. Min man är som vanligt min hjälte och räddare i nöden och tar hand om djuren på ett alldeles ypperligt sett så jag kan slappna av och bli frisk.

Men det var inte alls det jag hade tänkt skriva om! Jag har ju länge lovat att det ska komma ett inlägg om det här med sitsträning och mina tankar om det. Och nu kan jag avslöja ett helt nytt samarbete med Equestrian Fysio och sjukgymnast Lena Gunnarsson som kommer att hålla en av sina VBR-kurser steg 1 hos oss under våren den 28/5! Dem av er som är trogna Hippson-läsare har kunnat läsa om Lena och hennes utbildningar bland annat i senaste numret av papperstidningen. VBR står för Vertikal Balanserad Ridning, och handlar helt enkelt om att hitta sin optimala balans på hästryggen. Kursen riktar sig främst mot instruktörer eller dig som håller lektioner för andra, men alla som vill förbättra sin sits är välkomna! Vi får lära oss hur det ska se ut och vad som är rätt, samtidigt som Lena med stöd av ny forskning river ned några gamla myter om sitsen och vad som händer i kroppen vid ridning, samt hur man "felsöker" ett ekipage för att hitta orsak och verkan och vad som behöver förbättras. Vill man kan man sen läsa vidare med steg 2 och 3, där kunskapen fördjupas. Jag hoppas att detta ska bli början på ett långt samarbete! Jag och Ferdinand kommer att agera demo-ekipage. Lite nervöst förstås att blotta sina svagheter inför en massa främmande människor, men tänk vilken supersits jag kommer få! Och så kommer jag förstås få en massa nya verktyg att använda på mina elever!

Att jobba med sig själv kan vara rätt jobbigt, för de innebär att man måste ta ansvar när det blir fel och inte kan skylla ifrån sig på något. Men det är det ända sättet att bli bättre! Jag tycker att det är vårt ansvar som ryttare att bli så bekväma och välbalanserade som vi bara kan för hästen att bära på. Vägen dit kan dock vara både obekväm och obalanserad och inte minst frustrerande när man försöker skapa nya vanor. Sitter vi snett eller fel så kommer hästen också belasta sig snett och "fel", till exempel genom att låsa sin ryggrad och bli framtung. Om din sits låser hästen ryggrad så kan du dra i tyglarna hur mycket du vill - hästen kommer ändå inte kunna trampa under sig och göra balanserade halvhalter. Eller om din sits säger åt hästen att gå till höger - då blir det väldigt svårt att flytta hästen till vänster. Så det handlar också om att kunna kommunicera med sin häst på ett effektivt och tydligt vis.Det här låter kanske självklart, men det är ett betydligt vanligare problem än man tror. När hästen inte gör som du hade tänkt dig måste man börja med att fråga sig själv om man verkligen ger rätt hjälper? Eller om man hindrar hästen på något vis. Ofta är svaret ja.... Genom att aktivt jobba med sin sits så kan man förbättra sin ridning avsevärt och på relativt kort tid. Men det gäller att verkligen hitta roten till problemet. Det är bra att ha tillgång till speglar och/eller någon som filmar, och så förstås en bra instruktör! Det är A och O. Med det sagt så är det precis lika viktigt att inte vara rädd för att misslyckas. Man måste få lov att göra fel på vägen innan man kan göra rätt. Och det gäller även din häst. Man får inte bli arg när hästen gör fel. Att göra misstag är en naturlig del av att utvecklas.

Att jobba med sin sits är något som alla ryttare har nytta av! Oavsett om du är nybörjare eller proffs. Oavsett om du är dressyr- eller hoppryttare, eller håller på med någon annan gren/inriktning! Så jag är verkligen så glad över detta samarbetet! Det är precis så jag vill jobba här på gården i framtiden! När jag utbildade mig till massageterapeut för drygt 10 år sedan drömde jag om att en dag kunna ha en träningsanläggning där vi skulle utbilda dressyrhästar, och självklart ha alla de senaste/bästa möjligheterna för träning av hästarna. På min drömanläggning fanns det också ett gym, en swimmingpool (helt enkelt för att jag älskar att simma), och en träningssal där vi skulle kunna träna yoga och pilates. Min lilla gård kanske inte kommer kunna uppfylla alla de kriterierna, men jag ska göra mitt allra bästa för att komma så nära drömmen som jag bara kan! Men först ska jag bli helt frisk och kry så jag orkar jobba med mina underbara djur igen, för nu är jag förbaskat trött på att ligga i soffan!

Här hjälper Lena mig med min sitsanalys. Som ni ser så tappar jag min "vänster-midja" litegranna, vilket förklarar kurvan som blir mellan bröstrygg och ländrygg när jag lyfter armen. Tidigare har jag trott att jag generellt sett är svagare i min vänstersida. Men det visar sig att mina svaga punkter är höger höft, vänster midja och höger axel. Och det blir förstås väldigt mycket lättare att korrigera och förbättra sin sits när man vet var problemen faktiskt sitter!

Våren har anlänt med besked! Inte nog med att sommartiden är här med sin ljusa kvällar! Vi har dessutom haft några helt underbart soliga (och vindstilla) dagar! Jag och hästarna har njutit av härliga ridturer i solen, och jag har mockat i t-shirt!!! Vi har varit på utflykt med Daisy, ätit våfflor på våffeldagen och förstås invigt grillen för säsongen. Det är sådana här dagar som man ska bo på landet! Magiskt!

Dom här små söta påsklijorna planterade vi förra året bredvid ridbanan. Dom blommar för fullt!

Men vi har inte bara slappat. Torsdag och fredag hade min man tagit ledigt från jobbet, och så hade vi svärföräldrarna här på besök, så vi har fått mycket gjort. Svärmor har fortsatt rensa upp bland rishögar och nedfallna träd och döda grenar. Vi har ju en liten remsa skog som avgränsar tomten från betesmarkerna. Som bredast är den ca 90m. Vi har ett par riktigt stora, pampiga träd. Bland annat en kastanj som ser ut att vara 200 år gammal. Som tagen ur en sagobok. Och så har vi massvis med fläder! Fläder är trevligt. Men det växer och förökar sig som ogräs! Och när de växer i skuggan under andra träd så blir grenarna mossbeklädda och sköra, och rötterna ytliga. Så de ramlar omkull för minsta vindpust. Och vi bor ju i Skåne... Så det finns en del att rensa. Det kommer bli en fin brasa till Valborg! Men skämt åsido så är det faktiskt på tok för mycket för att vi ska kunna ta hand om det själva. Vedförrådet är redan fulla och det finns en gräns för hur mycket ris man kan hinna bränna... Så mitt tips är att ta kontakt med ett företag som jobbar med träflis eller spån. Har ni tur så kommer de ut och tar hand om det åt er, iaf om det handlar om lite mängder. Jag har en sån kontakt här, och den håller jag hårt i!

Förutom det så har vi jobbat vidare med avloppet till spolspiltan. Vi fick våra avloppsrännor från GPA Flowsystem AB i onsdags, så mannen och svärfar har jobbat med att koppla ihop dem med röret till avloppsbrunnen som vi la på plats förra helgen. Lutningen på rören ska vara 1%, dvs 1 cm per meter. Om det lutar mer än så, så finns det risk för att vattnet rinner bort för snabbt och inte tar med sig smuts som lera och hästhår ned i avloppet. Och det vill man ju inte. Men man måste tänka på att rör som dras utomhus måste gå på frostfritt djup. Vad som är frostfritt djup varierar beroende på var man bor i landet, så kolla upp vad som gäller i din landsända! Längre än så har vi inte hunnit helt enkelt för att projektledaren (dvs jag) ligger lite efter i planeringsarbetet. Jag måste fortfarande bestämma hur vi ska göra med avloppet från tvättstugan (vår första plan visade sig vara inkomplett, så nu måste jag ta reda på allt om avlopp, trekammarbrunnar, reningsverk, markbäddar mm). Det är ett rätt stort projekt och jag känner mig lite vilsen. Men jag börjar känna mig lite mer hemtam med begreppen. Så nu måste jag "bara" ringa lite samtal och ta in offerter/prisuppgifter m.m. Och sen måste vi skicka in en ansökan till kommunen (eftersom vi så småningom planerar att koppla en toalett till avloppet. Ska man inte koppla på toalett, utan bara ha t.ex. avrinning från tvättmaskin eller handfat och diskmaskin så räcker det med att göra en anmälan om detta - i alla fall i Landskrona!). På den här sidan har jag hittat massor av matnyttig information.

Den här avloppsguiden damp ned i brevlådan som en skänk från ovan i torsdags. Filmen ifråga ser du här!

Nästa punkt på min lista är att göra en planlösning för tvättstugan, så vi vet vart avloppsbrunnarna ska vara. Det kanske låter enkelt, men jag tycker det är svårt. Jag har alltså ett utrymme på ca tre gånger åtta meter, som ska delas in i tre rum - tvätt/torkrum, ett litet förråd och en foderkammare. Men hur långt är en meter liksom? Etthundra centimeter - jag vet. Men hur mycket utrymme behövs mellan tvättmaskin och täckeshängare för att det inte ska kännas trångt? Hur bred ska en hylla vara för att man enkelt ska kunna vika och lägga ett täcke på den och hur mycket plats tar en fodertunna? "Bara" att gå ut i stallet och mäta antar jag, men när ska man hinna med det..?

Sen måste jag fixa övervakning till stallet, det är snart bara en månad kvar till Prinsessans fölning! Magen hoppar runt allt livligare. Skönt att se tycker jag. Hon är inte typen av sto som blir sådär jättetjock, så ibland undrar man ju om det verkligen är en liten fölis därinne. Det känns lite overkligt! Och sen så ska markerna skötas, ogräs rensas, foder inhandlas, ridbanan harvas, hästarna ridas, stallet mockas, samtal ringas och hunden motioneras. Jag ska hålla lektioner, städa huset, gödsla gräsmattan, laga middag, betala räkningar, skriva bloggen osv osv.. Ja, ni vet... Och så ska jag gå ut på ridbanan och bestämma mig för hur stora bokstäver jag vill ha, samt hur vi ska sätta upp dem, och sen vidarbefodra detta till min kära pappa som har lovat att göra bokstavsskyltar till mig i samma stil som stolphattarna som han gjorde förra året. Jag har letat efter bokstäver i metall som vi kan fästa på skyltarna, men jag hittar inga i rätt stil och storlek, så vi kommer att få måla på bokstäverna. Det kommer att bli snyggt! Sen får man kanske räkna med att man får bättra på färger en sisådär vart femte år, men det kan jag leva med. 

Mycket tankeverkstad just nu går åt till min ridning och det där med sitsen. Jag var ju på sitskurs med Lena Gunnarsson på Equestrian Fysio för någon vecka sedan. Hon är leg sjukgymnast, och har specialiserat sig på ryttare och liksidighetsträning/coreträning. För mig är det lite som att komma hem. När jag startade mitt företag som nyutbildad Massageterapeut och Hästmassör år 2004, så hade jag en dröm om att en dag kunna driva ett träningscenter för hästar och ryttare (Horse and Human), där sitsen, coreträning, massage, friskvård och förstås dressyr skulle stå i centrum! På den tiden tror jag att det uppfattades som lite "alternativt" och "flummigt". Men nu känns det som om ridvärlden har kommit ikapp och verkligen förstått hur viktigt det är med en helhetsbild av ekipaget. Du är samma person när du sitter på din häst som du är när du sitter på din kontorsstol! Jag ska inte grotta ner mig mer i det just nu, men jag hoppas hinna skriva ett eller kanske ett par inlägg om min syn på det där med sitsen inom snar framtid. Vi får väl se hur det går... Den här veckan kommer bland annat bjuda på hingstvisningar, ny träningshäst, avlopp, avlopp, avlopp, och så ska jag göra en sitsanalys hos Lena! Spännande!

Må väl och njut av solen!

/Marie

Örstorp Gård AB

Jag älskar verkligen årsskiften! Ja, jo jag vet att det är snart tre veckor sedan, men Januari-effekten sitter i åtminstone en vecka till! Jag älskar att sammanfatta, utvärdera, planera och drömma om vad som komma skall. Just nu känner jag mig starkare, piggare och gladare än vad jag gjort på länge. Det känns i hela kroppen att 2017 kommer bli ett riktigt bra år!

Jag har bestämt mig för att satsa mer tid och kraft på mina hästar och min ridning. Missförstå mig rätt för mina hästar är mitt allt, och har alltid stått väldigt högt upp på prioriteringslistan. Men förra året kände jag att jag alltmer hamnade i ett stressläge där jag hela tiden kände att jag borde vara någon annanstans och göra något annat. Så även om jag red hästarna 6 dagar i veckan, och var noggrann med att skritta fram och av och ha en plan och allt det där, så var mitt hjärta inte riktigt där. Eller kanske var det min hjärna som var på villovägar? Jag gav det hur som helst inte 100% utan var kanske bara där till 70-80%, och det vet ni säkert att det inte fungerar. Resultatet blev att jag kände mig stressad och trött, vilket gjorde mig spänd och stel, vilket gjorde att jag fick ont i kroppen och fick huvudvärk och migrän. I slutet av 2016 hade det blivit till en ond cirkel där jag hade migrän mer eller mindre varje dag, och ingenting blev riktigt bra.

I år bestämde jag mig därför för att prioritera mig själv. Det får vara slut på migrän nu! Därför har jag börjar meditera och göra ett enkelt yoga-program varje dag. Det är helt sjukt vilken effekt jag har fått! Huvudvärken är inte helt borta, men oändligt mycket bättre! Jag känner mig inte alls lika stressad och dessutom har jag så mycket energi att det nästan är jobbigt! Jag blir ju alldeles rastlös och uttråkad på kvällarna! Innan var det äta mat, se på tv, somna i soffan som gällde... Nu är det äta mat, se på tv, bli heltokig av tristess... Jag måste kanske skaffa mig en ny hobby? Eller kanske bara fler hästar?! Vad tycker ni?

Självklart märker jag även skillnad på hästarna! Dom går som aldrig förr! Det är så roligt! 2017 kommer bli ett bra år! Vi kommer få vårt första föl, jag och Ferdinand ska ut på tävlingsbanan och vi kommer bli klara med vårt stall! Och vem vet? I framtiden kanske jag kommer ha en yoga-studio ovanför sadelkammaren där jag kan hjälpa ryttare att hitta balansen - i sadeln och i livet? Jag har massor av idéer! Det ligger kanske ett par år framåt i tiden, men det hade ju varit väldigt roligt att kunna använda all den utbildning jag har i människans anatomi, även om mina händer inte kan massera lika mycket som jag gjorde förr. Men först ska vi bygga ett stall!

Vi väntar just nu på att temperaturen ska gå upp över 10 grader så vi kan göra våra sista sockelgjutningar. Det ska bli en köldknäpp nu i veckan (skånsk köldknäpp = -2 grader om nätterna och typ 0 gradigt på dagarna). Efter det hoppas jag att det går upp igen. Under tiden kommer vi jobba med att gräva ut, och fram för allt jämna till det sista i jordgolvsdelen av ladan. Blir det inga plusgrader efter det så fortsätter vi med att lägga in makadam som ska ligga under betongen för att skydda och leda bort fukt. Jag ska ringa till betongfirman imorgon och ställa lite frågor så vi är säkra på att vi gör allting rätt. Det är jobbigt och onödigt att behöva göra om. Noggrannare redogörelse kommer i nästa inlägg! Löpande uppdateringar får ni som vanligt på vår facebooksida: https://www.facebook.com/orstorp/?ref=bookmarks Namaste!