Pether Markne
JAN
18

Strävan efter fulländning


Jens hoppar trupphästen Totta (e. Karlsdal – Immer) framför K1:s regemente i Stockholm 1989. Ekipaget vann för övrigt tävlingen.

  
Jag återkommer ofta till den vardagliga gymnastiseringen, troligen för dess avgörande betydelse gällande påskjut, bärighet, spänst och smidighet. Att man ”gör” sina hästar låter möjligen lite hårt, men är nog ganska nära sanningen. Ibland tänker jag mig den unga hästen som flytande tenn, som hamnar hos en utbildare för att stelna i formen den rids i. Kanhända lite förenklat, men det ligger en del i denna metamorfos.
  
En ung ryttare söker ofta sanningar i ridningen. Rätt eller fel, svart eller vitt. Emellertid är det inte så enkelt, tack och lov. Varje häst bär på sin sanning i form av exteriör, mekanik, temperament samt en psykisk och fysisk historia som den inte kan berätta. Detta gör ridningen mer till en konstart än ett hantverk.
   
För att kunna följa ett utvecklat system, måste ryttaren kunna visualisera det framför sig och ständigt jobba med att förfina grunderna. Man ska undvika att springa vilse i ett vardagligt arbete under frustrationens påverkan, där träningen kantas av irrläror och problemen skylls på hästen. Vid dessa tillfällen vet man ofta, någonstans i bakhuvudet, att om en skicklig tränare hade byggt upp ridpasset hade slutresultatet blivit helt annorlunda. Kyra sa en gång att om man som ung ryttare inte blir frustrerad, då vill man inte tillräckligt mycket. Måhända har den kloka kvinnan rätt, som vanligt.
   
Tillbaka till grunderna och förfiningen! När hästen spårar under framåtbjudning med aktiva bakben och ryggmuskler som avspänt arbetar, söker nosen framåt-nedåt med bibehållen balans och lugnt tuggar på bettet med tydlig salivering på båda sidor. Då upplever man som ryttare något som alltjämt kommer att eftersträvas, plötsligt ligger fokus på förfiningen av hörnpasseringar, övergångar, skolor etcetera. Det svåra har blivit det enkla och det enkla har blivit det svåra.
   
Det är därför viktigt att unga ryttare får chansen att under instruktion sitta upp och rida en välutbildad häst, för att känna hur det ska kännas när hästen är genomsläpplig och avspänt låter sig ridas genom eld och vatten, som det heter. Hur ska man annars kunna veta vad man strävar efter? Det är i sig ingen sportfråga utan en ridsportfråga. Den tillämpade ridkonsten är en unicitet för ridsporten som vi ska vara rädda om och på ett modernt sätt förvalta. Vi är ju helt plötsligt jag, med jämnåriga kollegor i alla discipliner. Besjälade ryttare med passion för hästen, ridningen och sporten. Vi måste låta ungdomarna sitta upp och få fem minuter att känna.
   
Jag kan påminna mig hur jag som junior fick sitta upp på Maria Gretzers sto Movie Star. Hon bad mig hoppa, och trots att det är trettio år sedan minns jag fortfarande hur hästen väntade i anridningen. Jag kommer också ihåg hur Göran Lindstrand kastade upp mig bakom däckeln på Indus, e. Cosmos xx – Oberon, när han gick och tömkörde. I takt med Indus steg, sa han:
”Sitt, sitt, kläm inte, sitt.”
Jag tänker ofta på de orden när jag rider. Klämmer man så tappar man allt och hästen blir långsam i stegförflyttningen.
   
År 1989 var det för-VM i Stockholm, samtidigt som jag gjorde militärtjänst på K1. Plutonchef Anders Berge kom ut på skjutfältet och ropade:
”Fredricson! Du ska vara hästskötare till nån Morris från USA!”
Glad blev jag, då jag inte alls gillar vapen. Det visade sig att den legendariske George H. Morris inte hade sin mexikanske hästskötare med sig, då denne saknat resehandlingar och därför inte kommit in i Sverige. Vilken kommendering för en hästintresserad soldat: Du ska vara George H. Morris hästskötare den här veckan!
   
Det var två hästar, ett mörkbrunt holländskt sto samt Rio e. Ramiro som precis hade vunnit Grand Prix i Spruce Meadows. George skulle landa på onsdagskvällen, vilket innebar att jag måndag till onsdag skötte och red hästarna. Jag minns fortfarande hur jag plockade upp de extremt pedantiskt skötta läderpersedlarna. De andra amerikanska hästskötarna hjälpte mig med det mesta, vilket nog var väldig tur för George och hans hästar.
   
Andaktningsfullt sadlade jag upp Rio, skrittade honom till Stockholms stadions tillfälliga framridningsbana, tog tyglarna och började trava. Det var märkbart hur hästen var skolad i ett amerikanskt system. Det kändes som att sitta på ett lydigt staket. Alltid i balans och superlydig för hjälperna, men med mindre schvung och fjäder än i det mer germanska systemet som jag var skolad i. För en stund fick jag känna mig som George på hans häst i hans sadel, heels down, steady hands, shoulders in front of the hip, eyes forward. Han vann inga klasser den helgen, men jag fick livserfarenhet som inte går att köpa.
   
Avslutar med ett citat från George:
”Horses’ heads aren’t pulled down with the hands. They are pushed down with the legs.”
   
/Jens


Läst 57824 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv