Saras vardag - Flashback
JUL
08
2013

I och med att Falsterbo är i full gång blir man så klart lite nostalgisk. I år ska jag varken vara med och rida eller åka ner och titta. Jag vann två biljetter till valfri dag från Folksam, men så här innan semestern känner jag att jag inte har råd att ta ledigt från jobbet. Tacka gudarna för Internet!

Tänkte i alla fall än en gång publicera inlägget som jag skrev förra året efter att Hedda och jag vann Sydsvenskan Falsterbo Hunting. Mest för min egen skull, men även om någon annan vill slå ihjäl lite tid och läsa min toklånga roman.

Enjoy!

_______________________________________________________________________________

Okej, här kommer min egna lilla roman om onsdag den 11 juli 2012, bästa dagen i mitt liv!



Jag hade ställt klockan på strax efter fyra på morgonen. Ville absolut inte riskera att försova mig, och när klockan ringde var det bara att sätta sig käpprätt upp i sängen. Klädde på mig, packade ihop alla kläderna som skulle med, datorn, kameran och allt annat kraffs. Sedan ut till stallet, borsta lite på Hedda, sätta på transportskydd och hela den biten. Checka av så att jag inte glömt något.


Vi hade siktat på att åka klockan sex, och strax innan sex dök kära grannen Therese upp som skulle följa med och agera moraliskt stöd (fungerade ju super!). Catrine skulle också åka med oss ner, och strax efter sex började bilen rulla med mamma som chaufför, Catrine i andra framsätet och Therese, pappa och jag inklämda i baksätet. Pappa hade fixat frukost och det var ju bara att börja proppa i sig, för jag visste att senare skulle ingen mat komma ner i magen utan att komma upp igen. Han hade givetvis köpt massa godis också, och Therese hade med sig Sourcream & Onion chips. Vilken frossa, vilken uppladdning! Det får bli mitt bästa tips, skit i allt vad proteinshake heter och ät massa godis och chips istället. Perfekta uppladdningen, som uppenbarligen funkade?!?


Väl nere i Falsterbo checkade vi in Hedda i sin box. Jag hade satt över boxpengarna för drygt en vecka sedan på deras konto. Egentligen skulle man betala på plats, men jag hade frågat Boel, som håller i boxarna, om jag inte kunde få föra över pengar istället för att ha det avklarat. Det var helt OK, men givetvis blev det lite strul när mamma skulle checka in Hedda. Hennes box fanns, men inte min betalning. När jag sa till mamma i telefonen att jag hade pratat med honom, Boel, flera gånger om detta, och mamma stod med Boel mitt emot sig så blev det ju lite pinsamt. Boel var nämligen inte en han, utan en hon. Hoppsan! Men då kom Boel ihåg att hon hade mailat med mig. Problem solved alltså.


Eftersom jag började bli nervös så ville jag byta om till mina tävlingskläder direkt. Klockan var tio på förmiddagen och jag skulle rida strax efter halv fyra på eftermiddagen, men det kan ju vara skönt att gå in sina ridbyxor och ridstövlar, eller vad säger ni? Vi kollade på hoppklasserna på förmiddagen, gick omkring lite på mässan, försökte andas i djupa, lugna andetag. När klockan var 12 var det dags för lite lunch. En ceasarsallad, där jag vågade mig på bladen och krutongerna. Någon kycklingbit slank med ned. Nervositeten kom krypandes och mat var inget jag ville tänka på. 


Klockan slog ett och det var dags för briefingmöte. Alla som skulle rida huntingen samlades vid framhoppning och vi fick banskisser utdelade och en del information. Sedan började vi gå terrängbanan. Den var nästan identisk med förra årets, förutom att denna var lite längre med några extra hinder. Jag kände mig relativt lugn, säkert för att mitt moraliska stöd Therese gick banan med mig! Jag visste att terränghindren inte skulle vara några problem för Hedda, men man vet ju aldrig, olyckor kan hända.


Efter att vi gått terrängen satt jag och repeterade den om och om igen. Sedan gick jag hoppbanan. Den som jag drömt mardrömmar om. Inte för att hindren är läskiga eller stora, utan för förra årets missöde. När Hedda och jag hoppar in på hoppbanan igen, rider i full fart, har två hinder kvar, och jag tror att det bara är ett, och glatt svänger upp snävt och fint mot sista hindret medan publiken och speakern förtvivlat skriker "FEL HINDER". Tror ni man känner pressen på att komma ihåg banan eller? Det har liksom aldrig hänt innan, och så händer det på just DEN tävlingen. Det var helt klart det som jag var mest nervös för i år. Att göra om samma misstag. Hade jag gjort det hade det varit skott i pannan på mig. Punkt.


Jag repeterade hela banan i mitt huvud säkert 300 gånger och för de som var med mig minst lika många. Jag skulle INTE glömma den. 


Klockan tre började jag leda runt Hedda på framridningen. Visade henne för veterinären som tyckte allt såg bra ut. Kvart över hoppade jag upp och fortsatte skritta. Halv fyra gick startskottet för Sydsvenskan Falsterbo Hunting och första ryttaren susade iväg. Jag började trava så smått och visste att jag hade fyra ryttare på mig innan min tur. Travade och galopperade, sedan tog jag två språng på räcket och två språng på oxern. Det räckte gott och väl. Sedan blev det lite till galopp. Nu var det dags för ryttaren innan mig. Då var det alltså 5 minuter kvar till min tur. Nu började hjärtat lite smått komma igång, när plötsligt en funktionär skriker att jag ska gå in på banan. Eh, va? Ryttaren innan hade alltså blivit utesluten inne på hoppbanan. Okej, det var bara att trava i full karriär mot insläppet. Detta var nog det bästa som kunde hända faktiskt. Att hastigt bli inkastad på banan. Då hann liksom inte den riktiga nervositeten komma.


Hedda visste direkt var det var frågan om. Öronen spikrakt fram och jätteglad att få komma in på stora gräsbanan med all publik. Jag själv satt säkert och log som ett fån.


Startsignal given. Galopp fattad. Nu kör vi!


Inne på hoppbanan var det sju hinder. Bland annat var den gigantiska vattengraven med, men som tur var fanns det ett alternativ till den. Hedda och jag hoppade ju vattengrav för första gången för knappt en månad sedan. Hon gjorde det galant och hade bergis hoppat den i Falsterbo också. Jag litar på henne till 110%, men på mig själv 50%, och jag ville så gärna bara att vi skulle ta oss runt felfritt, så att välja chicken-hindret var ett självklart val!


Vi hoppade ut från gräsbanan och satte fart mot terräng hindren. Jag stod upp i lätt sist och lät Hedda gå i precis vilket tempo hon ville. Jag bara styrde. Eftersom vi inte har tränat någon speciell kondition så ville jag inte pressa på henne. Nu har Hedda en förbaskat bra grundkondis, blir aldrig trött och skulle springa till hon stupar. Det var underbart att bara sitta där, på hennes rygg, medan hon galopperade på snabbt, sökte hinder, flög över och bara hade the time of her life.


Vi hoppade in på hoppbanan igen, publiken jublade och jag hörde hur speakern pratade exalterat. Vad han sa har jag ingen aning om, man hör, men man hör inte. Nu hade jag stenkoll på hindren och vi hoppade de sista hindren felfritt och susade i mål. En snabb ritt, visade det sig, och dessutom helt felfria på hinder. Åh vad lycklig jag var, och fortfarande är! Travade ut till framridningen och travade av henne. De andra ryttarna gav oss massa beröm och jag var så, så glad att vi genomförde huntingen på bästa sätt.


Heddas gamla ägare, Petra, som också tog hem henne från Irland och red in henne, var så klart där och kollade och hejade på oss. Hon och hennes dotter kom utspringandes till framridningen, och likaså våra vänner Lena och Sara! Mamma och Therese kom också i full fart! När jag skrittat av henne började jag gråta av lycka, att vi faktiskt genomfört huntingen felfritt och till och med låg i ledningen. Visserligen var det många ryttare kvar, men jag var sååå nöjd! Vi stod och snyftade allihopa en stund med stora leenden på läpparna. 


De andra gick sedan tillbaka till läktaren för att hålla koll, medan jag, Hedda, Petra och Linnea stod kvar på framridningen. Jag pratade hela tiden med pappa i mobilen, eftersom jag inte såg jumbotronen från framridningen. Ekipage efter ekipage var långsammare eller rev massa hinder. 


Plötsligt var det bara fyra ryttare kvar och hoppet om en placering tändes! Jag var ju redan kanonnöjd med vår ritt, men tänk att kanske få en liten rosett och gå in på prisutdelning framför all publik? Fjärde sista ryttaren var långsammare och det stod klart att Hedda och jag skulle bli sämst 4:a, och dessutom minst 5000 kronor rikare! Nästa ryttare var också långsammare. Sämst 3:a! Likadant näst sista ryttaren var också långsammare och vi skulle bli sämst 2:a! Fantastiskt! Sist ut var Ellen Brunes och när hon hoppade ut från hoppbanan ropar speakern att hon ligger på samma mellantid som Hedda och mig. Otroligt spännande! Dock sker olyckan redan på andra hindret ute i terrängen, på spetsen, precis där vi står. Hästen får inte upp ena frambenet och stupar över hindret, och landar halvt på Ellen! Jag och många andra skriker av fasa! Hästen reser sig ganska snabbt och verkar helt okej, Ellen blir dock liggandes. Ambulans är snabbt på plats och även om Ellen var vid medvetande så fick de åka till sjukhuset. Allting liksom stannade till där, när jag plötsligt inser att "Shit, det var ju sista ryttaren?!".


Helt plötsligt var alltså tävlingen slut, och Hedda och jag stod som segrare?! Omöjligt?! Ofattbart! Fantastiskt!!!!


En funktionär kommer med det vackra, underbara, fina segertäcket. Ljusblått med gul kant och med texten Falsterbo Horse Show. Hur många äger ett sådant liksom?! WOW! En megastor rosett blev dessutom påsatt på Heddas träns.


Lugnt och sansat skrittade vi in på stora gräsbanan för prisutdelning. Hedda i täten och hur lugn som helst. De andra hästarna var stissiga av jublet och applåderna. När Hedda och jag ställt upp i mitten av pelarna stod hon där på halvlång tygel, hur cool som helst, som om hon inte gjort annat. En riktig superstar alltså! :)


Speakern snackar, jag får blommor och en  bok, fotograferna klickar hej vilt, publiken jublar, och plötsligt kommer det. Frågan som man alltid drömt att få svara på. Som man fantiserat om hur svaret skulle lyda.


"Hur känns det?"


Jajjemen, jag har mitt svar på film. Inte riktigt som jag föreställt mig alla gånger när jag fantiserat om vinsten. Men ja, det var i alla fall helt äkta från hjärtat. Jag var halvt mållös, ville storgråta och skratta samtidigt, och fick inte fram speciellt mycket egentligen, mer än det viktigaste, att Hedda är bäst!


Sedan fick vi sätta fart runt banan i ärevarv. Sara Ekman & Dream Purple Music i täten på ett ärevarv inne på Falsterbo Horse Show. Vem hade trott det liksom?!


Direkt efteråt blev jag inkastad i värsta mediabubblan. Mamma fick ta Hedda, och folk hade jublat när mamma ledde ut Hedda till framridningen, och en italiensk ryttare hade lyft på hatten. 


Först fick jag göra en TV-intervju för Falsterbo. PÅ ENGELSKA! Tror ni jag var förberedd på den eller? Och hög på lycka dessutom. Kan ju inte bli annat en fiasko, men vad sjutton gör det när man precis vunnit Sydsvenskan Hunting?! Jag har inte sett den intervjun än, men bett dem skicka den till mig. Jag hoppas jag inte låter allt för knackig :)


Sedan blev det ännu en TV-intervju för Sydsvenskan, och det klippet kommer jag länka här i nästa inlägg. Där är jag fortfarande helt uppe i varv och superglad! Sedan in på presskonferens och svara på frågor. Fortfarande superlycklig och fattar knappt vad som händer efttersom allt är så overkligt. Journalisterna måste tyckt att jag var hur flamsig och knäpp som helst, men jag tror att jag inte svor i alla fall. Måste ju göra mamma stolt! :) Det enda olämpliga jag sa var nog att det skulle vara skott i pannan på mig om jag hade glömt ett hinder i år igen. Det var det några som snappade upp direkt och använde i sina artiklar, men det är ju bara hur kul som helst! :)


Förresten tänkte jag länka till alla artiklar jag hittat, och om ni har hittat några som jag inte hittat kan ni väl länka dem också?


Nu tappade jag tråden ju, måste ju fortsätta berätta! Fick massor av samtal, gratulationer, sms och Facebook höll på att sprängas av överbelastning! Så fantastiskt många människor som unnade mig detta och som verkade minst lika lyckliga och glada som mig över detta! En sådan härlig känsla med all denna support! Och visst finns det hopp för mänskligheten när så många andra också börjar lipa av lycka för att JAG och HEDDA har vunnit, och för att de är glada för VÅR skull! Fantastiskt!


Hedda blev avspolad och fick gå in i sin box och äta massa havre och morötter. Vi andra gick in på området igen för att äta mat innan den långa resan hemåt. Inte för att den kändes lång, när vi alla satt där i bilen, glada, lyckliga, och lite trötta efter dagens äventyr.


Väl hemma i Lindome var det bara att tacka Therese och Catrine för att det följt med och stöttat. Sedan lastade jag in alla grejer från transporten och bilen. Hedda fick gå in och lägga sig i sin box. 


Sedan var det in för mig och ta en snabbdusch och svira om. Malin kom och hämtade mig vid elva och så åkte vi hem till Alexandra, där Veronica också var, och korkade upp skumpan. Både Malin och Alex var nere i Falsterbo och hejade som galningar på Hedda och mig. Efter några glas med bubbel och klockan strax efter ett åkte jag hem och somnade som en stock. Dagen efter när jag vaknade blev jag överlycklig över att det inte var en dröm. Det var sant. Det ÄR sant! 


LYCKLIGASTE DAGEN I MITT LIV!

PS: Stor eloge till de som orkade läsa allt detta (om ens någon??). Måste tagit en halv evighet!

 







Läst 5666 ggr



Fler inlägg

Hej! Nu var det riktigt länge sedan jag skrev här. Det blir så när jag inte har någon egen dator och hästarna och jobb tar upp nästan all tid. Men nu har jag lånat Fredriks dator och passar på att uppdatera!

I senaste inlägget hade vi varit på tävling på Kungsbacka Ridklubb och det blev sista tävlingen för 2023, sedan blev det snö och dåligt väglag så då fick säsongen vara över. Hästarna fick ta det lite lugnare när det var som värst snöoväder och vi inte kunde åka iväg med transporten, men annars höll vi igång under vintern. Fredrik och jag åkte till värmen en vecka i januari, sedan drog vi igång tävlingssäsongen 2024!

Började med att åka till Grevagården i mitten på februari med Marco. Hoppade 125cm första dagen och 130cm andra dagen. Första tävlingen när det gått ett tag är alltid lika spännande. Kommer han vara lugn eller som en exploderande bomb? När jag red fram kände jag att han var supertaggad och han skuttade iväg någon gång. Det resulterade i att jag satt och tjuvhöll inne på banan så jag red riktigt dåligt i undertempo. Marco hoppade jättefint, men i omhoppningen vände jag upp lite snävt på näst sista hindret och med för dålig galopp så stannade han så klart. Red an igen och hoppade de två sista hindren. Besviken på mig själv att jag red med handbromsen i, men kände att det kommer bli bättre dag två! Sagt och gjort, i 130cm dagen efter red jag som vanligt och hade bra galopp. Marco hoppade en superfin runda med ett nedslag, men jag var jättenöjd!

Två helger senare åkte vi till Lidköping och då blev det säsongspremiär för Bill också. Hoppade först 120cm och han kändes sååå fin, men var lite sprallig och taggad, så petade ner två hinder. Efteranmälde honom till 130cm och där hoppade han en klockren, felfri runda. Så roligt!! Marco gjorde också en fantastisk runda och var även han felfri och knep andraplatsen! 

Veckan efter hade min hemmaklubb, Kungsbacka Ridklubb, sina stora tävlingar. Jag jobbade på helgen, men kunde vara med på torsdagen och fredagen. Hoppade 130cm på torsdagen och båda grabbarna levererade felfritt och Marco tog hand om fjärdeplatsen. Så roligt! På fredagen blev det 135cm med båda. Bills debut på den höjden och sist Marco hoppade 135cm var på sista tävlingen innan hans fraktur, alltså november 2022. Bill gjorde en riktigt bra runda. Tre bommar i backen, men inga grova rivningar och han gav en härlig känsla. Han behöver bara ställa om höjden ;) Marco gjorde en superfin runda med ett litet pet. Så så fin!

Efter Kungsbacka blev det några helger tävlingsfritt och under påsken åkte vi till Lidköping igen. På långfredagen hoppade båda grabbarna 130cm och återigen var de båda felfria och Marco 2:a!! Jättekul! På lördagen hoppade bara Bill och gick 130cm igen. En jättefin runda med ett "skitpet". Så roligt att han tar sig an dessa 130-banor så fint och med gott självförtroende. Ska bli kul när utomhussäsongen börjar och se vad som händer då! På söndagen hoppade bara Marco och då 130cm bedömning A:1a. Han gjorde en fantastisk grundomång felfritt och sedan även en jättefin omhoppning som även den var felfri, men tyvärr var vi inte tillräckligt snabba för placering, men vad gör det när han hoppade så fint!

Förra veckan var pappa och jag på restaurang på torsdagen, och på fredagen blir vi båda dåliga. Kräks och blir riktigt jäkla sjuk. Tror nog aldrig jag varit så dålig faktiskt, och det höll i sig länge. Skulle åka till Laholm den här helgen och tävla på fredagen och söndagen, men strök mig på fredagen då jag kände att kroppen fortfarande inte var helt återställd. Siktade på att åka idag och hoppa två klasser. Mamma fick hålla igång hästarna när jag låg inne och hulkade, men på torsdagen började jag rida själv och kände att nog skulle jag orka på söndagen. Tror ni inte att jag då på fredagen, när jag äntligen känner mig återställd efter magsjukan, åker på en dunderförkylning. Nu har jag varit sjuk för resten av det här året hoppas jag. Vaknade i morse och kände mig riktigt risig, men tänkte att jag åker ner och hoppar en klass i alla fall. Så så fick det bli, åkte ner till Laholm och möts av fullkomlig storm. Marco och Bill var sjövilda i blåsten och jag kände mest att jag bara ville gå och lägga mig. Ingen av dem kunde uppföra sig varken när vi gjorde i ordning dem, besiktigade eller red fram. Marco betedde sig som en riktig vildhäst som aldrig blivit hanterad och man kunde inte tro att det var en 16-årig, erfaren tävlingsherre. Att rida fram kändes som ett självmordsuppdrag och jag var bra nära att åka i backen ett flertal gånger (framridning och framhoppning var utomhus). När vi äntligen fick komma in på banan kunde jag pusta ut. Då lugnade han ner sig och skötte sig som den stjärna han är. Det var 125cm och tidshoppning. Han kändes otroligt fin, men petade tyvärr ner en bom på slutet, vilket var synd då det inte var många felfria. Men känslan var toppen! Sedan var det Bills tur, och honom kunde jag åtminstone värma upp ordentligt då han inte var riktigt lika vild som Marco. Skönt! Bill gick sedan in och levererade en jättefin och felfri runda som gav honom tredjeplatsen! Riktigt kul då han inte brukar vara så snabb, men idag var han både snabb och felfri och det var inte många nollor :)

Efteråt var jag helt slut och jag har legat på soffan sedan vi kom hem och kurerat mig. Hoppas detta drar över snabbt!

Som vanligt kan ni hänga med på min Instagram - aamaziingsara och ni kan även se filmer från tävlingarna på min YouTube https://www.youtube.com/@aamaziingsara 

Tidningen Ridsport var även här i början på mars och gjorde ett otroligt fint reportage om min MirakelMarco där de skrev om hans skada och vägen tillbaka. Tidningen kom ut nu i veckan, så kanske har ni läst :)

Vi hörs snart igen, förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge till nästa gång!



Bill 130cm på Kungsbacka. Foto: Zahlo



Marco 135cm på Kungsbacka. Foto: Jonsving



Marco 2:a i 130cm i Lidköping under påskhelgen :)


Läst 5633 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Det har varit tre framgångsrika helger sedan förra inlägget :) Först susade vi ner till Helsingborg över dagen lördag den 11/11 för att hoppa 125cm med både Marco och Bill. Det var två faser med totalfel och Marco var först ut av grabbarna. Han kändes jättefin på framhoppningen och inne på banan gjorde han en lugn och sansad runda! Sist vi var i Helsingborg var han ju så otroligt överladdad första dagen men toppen andra dagen. Nu var han lugn och fokuserad direkt och hoppade felfritt och kom dessutom tvåa!! Jättekul! :)
Bill hoppade fantastiskt förra vändan vi var i Helsingborg och den här gången kändes han också jättebra. Ett ner i omhoppningen, men jag var hur nöjd som helst och sa att även om han inte var felfri så kändes det nog som hans bästa runda i 125cm så här långt! Han har ju under lång tid hoppat väldigt stort över hindren och det har då blivit lite svårt för mig att hänga med och hålla rytmen, men nu börjar han hitta sin "stil" och hoppar med ett annat självförtroende. Otroligt roligt!





Bill fick hämta Marcos rosett i Helsingborg :)







Fredagen efter åkte vi till Grevagården och jag hade anmält Marco till 130cm och Bill till 120cm och 130cm. Tränade med Marco för Lennart innan och berättade att jag tänkte testa 130cm med Bill igen (hoppade ju 130cm i Helsingborg i höstas för första gången inomhus). Han tyckte jag skulle strunta i 120cm och gå rätt in i 130cm. Sagt och gjort! Strök oss från 120cm och åkte upp med båda grabbarna för att bara starta 130cm. Det var två faser och Bill var först ut. Hade som mål att få till en bra runda med bra rytm och en bra känsla. Sedan hoppas att bommarna skulle ligga kvar så klart, men med tanke på att vi inte har någon rutin på höjden så var det inget jag förväntade mig.

Han kändes fin på framhoppningen, men inne på banan... WOW! Han går in och gör sin livs runda! Hoppar superfint, är inte i en bom, ger en fantastisk känsla och håller rytmen fint genom banan. Han sätter dubbelnollan och blir dessutom placerad!! Glädjen visste inga gränser!! Kändes helt otroligt! Som ni vet så har det ju varit otroligt mycket jobb, slit och svett med den här hästen, och nu kom guldkvittot! 

Marco kändes toppen på framhoppningen och går in och gör en jättefin runda. Över hinder fyra svänger vi dock i luften så jag slår i hinderstödet med foten så att bommen trillar ner. Retligt! Men han hoppade riktigt fint och kändes väldigt fräsch :)




Foton: Pernilla Hägg. Bill i 130cm på Grevagården :)








Första felfria rundan och placeringen i 130cm för Bill! <3

Igår var det tävling på hemmaklubben och eftersom Bill gjorde en så fin runda i 130cm förra veckan så valde jag att gå direkt in i 130cm igen. Det var två faser den här gången också och Marco var först ut. Hoppade fint på framhoppningen men inte riktigt den där snärtiga känslan som han brukar ge. Kommer in på banan och då är den där, känslan! Hoppar en kanonrunda och är dubbelt felfri och slår till med en tredjeplats!!!

Bill hoppar otroligt bra igen och ger samma härliga känsla som veckan innan. Får ett litet pet på näst sista räcket i grunden där jag känner hur han sneglar lite mot läktaren och inte är 100% fokuserad, men jag är ändå fantastiskt nöjd. Nu har han hoppat tre stycken 130cm inomhus och vilken utveckling från den första för ett par veckor sedan. Jättekul! 



Foto: Jonsvings Foto. Dimarco 130cm <3




Foton: Jonsvings Foto. Bill i 130cm igår <3





Nu har vi en sista tävling kvar för i år, v.50 i Helsingborg, men det beror så klart på vädret om vi åker eller inte :) 

Som vanligt kan ni följa vardagen på min Instagram - aamaziingsara


Läst 105201 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
05
2023

Hej! Nu var det några veckor sedan förra inlägget och det är fullt ös som vanligt :) Sist jag skrev hade vi varit i Helsingborg med båda grabbarna och nästa tävling blev i Halmstad. Vi åkte dit en dag och Bill hoppade 120cm och Marco skulle gå sin första 130cm sedan skadan. Bill kändes huuuur fin som helst och gjorde en jättefin felfri runda! :) Sedan var det dags för Marco och jag var riktigt, riktigt nervös faktiskt. Både han och jag har ju varit borta från den höjden länge. Men som han hoppade! Vi rev bakbommen på första hindret då jag pga nervositeten hade lite dålig galopp i svängen till första hindret, men sen så! Hoppade runt lekande lätt och kändes fantastisk! Hörde ju om en del när han var skadad och stod i hängmatta som skrev att deras hästar aldrig blev sig lika efter att de hade stått i hängmatta, så jag har ju varit rädd för det, att han inte skulle vara sig själv, men peppar peppar så känns han lika fin som innan skadan och då börjar han ju även bli lite till åren, min lille gubbe.





Bill felfri 120cm Halmstad





Marco i sin första 130cm sedan november förra året :)


Nästa tävling blev i Lidköping, en av mina favorittävlingsplatser. Älskar att åka dit! Då var tanken att både Bill och Marco skulle gå 120cm, men det slutade med att jag bara åkte med Bill då Marco trampade sin ena baksko snett. Hade tid med hovslagaren på måndagen och han var inte hemma när detta hände, men som tur var kunde hans sambo som också är hovslagare ta av skon och sätta den till rätta igen :)
Men Bill presterade återigen en jättefin runda och var både felfri och placerad i 120cm. Superkul! 










Bill placerad i Lidköping :)

Veckan efter var det dags för fina tävlingen Billdal Horse Show och Marco startade två stycken 130cm. Första dagen var han tooookladdad! Kändes som att han skulle explodera när som helst på framridningen och inne på framhoppningen taktade han omkring hela tiden. 15 år och fortfarande lika pigg och glad som när han var fyra! Det blev två nedslag första dagen, men många fina språng och jag var ändå nöjd med rundan då det var den svåraste vi ridit efter skadan. Eftersom han var så otroligt pigg så satt jag och tjuvhöll lite och det är svårt att få till rytmen, så jag hoppades att han skulle vara lite mer chill dagen efter. Så dagen efter fick han ha dubbla luvor och han hade taggat ner lite så vi kunde kommunicera bättre :) Han gjorde en kanonrunda och kändes hur fin som helst! Ett retligt nedslag, men var supernöjd!

Efter Billdals tävlingar har vädret varit lite kallare och Marco har verkligen varit yster! Hade tänkt att raka honom igen inför nästa tävling, men jag vågade inte då han varit extremt på tårna ;) Så när vi förra helgen åkte till Grevagården var Bill nyfriserad från topp till tå och Marco kom som en isbjörn till tävlingsplatsen. Kändes säkrast så!

Bill hoppade 115cm och 125cm och Marco 125cm. Bill gjorde en jättefin och felfri runda i 115cm och blev placerad! :) I 125cm kändes han också jättefin men fick två små nedslag. Marco däremot hoppade felfritt i 125cm och blev placerad! :) Jag trodde han skulle vara heltossig eftersom det var riktigt kallt den dagen, men han höll sig på mattan och var 100% fokuserad! :)





Marco felfri och placerad i 125cm :)




Bill med sin superfina rosett :) Tävlingen hölls på Grevagården men det var Trollhättans Sportryttare som var arrangör :)




Marco med sin jätterosett :)




Foton: Pernilla Hägg


Mellan tävlingarna försöker jag rida ut så mycket som möjligt. Det blir svårare nu när det blir mörkt tidigt, så jag passar på de dagar jag börjar jobba sent eller så får jag skynda mig hem från jobbet om jag slutar 15 så hinner man än så länge en kortare runda i alla fall. Mamma, som bara jobbar en dag i veckan, får äran att rida ut på Marco lite då och då :) Bill vägrar hon rida på, fastän jag själv tycker han är "snällare" att rida ut på.
Varje vecka är det dressyrträning för Görel och båda grabbarna utvecklas och gör framsteg, men på förra träningen i torsdags var det verkligen en WOW-upplevelse med Bill! Han bar sig själv på ett helt annat sätt mot tidigare och kändes inte alls tung i handen. Han är ju en stor häst och han har mycket att hålla ordning på, men nu kändes han superlätt att rida. Verkligen kul med sådana framsteg! 
Igår var jag borta i manegen och gympahoppade lite med grabbarna och idag fick de gå en lugn promenad i skogen. Började även klippa Marco. Rakade hals, bog och framben och imorgon efter jag har ridit klipper jag klart resten :) Så imorgon blir det markarbete med honom och Bill ska ut och galoppera i skogen. På onsdag blir det hoppträning för Amanda och till helgen åker vi en dag till Helsingborg på tävling :) 

Ha en fin vecka och glöm inte att följa mig på Instagram (aamaziingsara) för mer uppdateringar :) 


Läst 125467 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Saras vardag »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.



Maila Sara

Till bloggen

Saras senaste



Arkiv

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.