Natalie har fölat!!!

Mamma sov i stallet i natt igen, och precis när klockan slagit midnatt vaknar jag av att det ringer på min mobil. Jag fattar direkt att fölningen är på G och springer in och väcker pappa för att sedan kuta ut i stallet.
När jag kommer ut är mamma i boxen och försöker dra ut fölungen, som sitter fast. Natalie ligger helt utslagen och orkar inte själv.
Mamma och jag tar varsitt framben och drar allt vad vi orkar. Det är helt otroligt vilka krafter man får när det är en krissituation, på liv och död.
Vi lyckas få ut lilla fölungen, som är helt stilla och inte ger det minsta livstecken. Mamma börjar genast prata om att den kanske inte lever, men tack gode Gud för att du besvarade min bön som jag bad förra kvällen då vi trodde att hon skulle föla. Då bad jag innan jag skulle sova att fölningen skulle gå bra och att både Natalie och fölet skulle överleva.
Fölungen andades och tog strax upp huvudet. Vi kallade henne för "den" i början eftersom vi inte lyckats kolla könet, men till slut såg mamma att det var ett litet sto.
Hon försökte många tappra försök att ställa sig, men det gick ingen vidare.
Natalie låg helt utslagen i boxen, den stackars gamla tanten. Ett tag var jag helt säker på att hon skulle somna in, men till slut tog hon upp huvudet och kollade väldigt på sin lilla fölunge.
Både Natalie och fölet har gnäggat massor till varandra och Natalie verkar vara väldigt stolt och har gått in i mammarollen.
Lilla fölungen hittade inte juvret, så i natt har vi matat henne med nappflaska, och det fungerar utmärkt. På slutet innan jag gick in igen så hittade hon juvret några gånger, men hon fick inget riktigt grepp, men det kommer nog snart.

Detta har varit en helt otrolig natt! Jag är så tacksam att både fölet och Natalie klarade sig. Nu ska bara resten gå bra. Håll tummarna!

Och angående namn så har vi nog bestämt oss för Maui. Jag är ju besatt av USA och fölet som vi skulle fått förra året skulle vara uppkallad efter något amerikanskt ställe, så det ville jag att hon också skulle vara :)

Har ni sett så söt!!!

På framhoppningen till 130cm gick det verkligen katastrofalt. Hedda hade fått stå i transporten i flera timmar och väntat och när vi började hoppa fram blev det rivning efter rivning. Hon var inte helt på hugget om man säger så.
Peppade henne lite och då blev det sådan fart på henne att hon verkligen rusade mot hindren, så då sa jag till mamma att nu väntar jag och går bara in på banan, för där har hon alltid samma temperament :)

Väl inne på banan skötte hon sig fint. Vi rev uthoppet ur trekombinationen, men det var bara en snudd på bommen, som ni kan se på videon här nedan.
Jag visste att det var tight där inne och sa "proo" till henne, men tyvärr hann hon inte med..
Annars var jag väldigt nöjd med den rundan också. Ibland har man tur och ibland otur, nästa gång ligger säkert bommen kvar :)

Rev sista hindret i 125cm, det är alltid surt.. Men annars är jag väldigt nöjd med rundan! Hedda hoppade fint och det flöt på bra :)

Här kommer en video från 125cm