Foto: Ida Röök/Sofia Alexandersson
  
Kungen är på plats. Lunatic, eller "Luna" som han kallas av sina närmaste, anlände under lördagen till Falsterbo Horse Show. I dag ska han gå ett sista ärevarv på gröna banan. Vi mötte upp My Almqvist för att höra om känslorna inför avtackningen.
  
2013 kokade publiken runt gräsbanan i Falsterbo, ur högtalarna dånade AC/DC-låten T.N.T och på arenan hade en liten brun häst hoppat till sig segern i Falsterbo Grand Prix. Den lilla hästen med det stora hjärtat gav åskådarna ett minne för livet, en sportslig upplevelse de sent kommer att glömma.
Under de senaste fem åren finns det en person, förutom ryttaren Jens Fredricson, som ständigt har varit vid hans sida – hon heter My Almqvist. Timmarna i lastbilen har varit många, antalet tävlingsplatser är fler än vad hon kan räkna, och även för henne finns det mycket att minnas tillbaka på en dag som denna.
– Det har varit de bästa åren i mitt liv, jag kommer bära med mig alla minnen resten av livet. Jag har utvecklats så mycket själv under den här tiden – och han har varit med på resan.
  
Personligheten är hans styrka
Att arbeta som groom med Lunatic varje dag gav My väldigt mycket glädje, hans stora personlighet är något som givit honom styrka och självförtroende inne på banan. Jens och My gav honom utrymme att vara sig själv, gjorde honom till kung i stallet och såg honom växa in i ansvaret som förstahäst.
Nu är han lite långhårig och har ett otrimmat hovskägg, något som inte hänt de senaste åren, men personligheten finns kvar.
– När vi har varit ute och promenerat här vid stallområdet känner folk igen honom och kommer fram för att hälsa. Även fast han är en liten brun häst, så är han så mycket mer. Det lyser igenom.

Hur känns det att ha honom här?
– Det känns jättekonstigt faktiskt. Det känns som att jag har honom till låns, vilket jag i och för sig har.
  
Glädjen i arbetet försvann med honom
I samband med att beslutet kom att Lunatic skulle sluta tävla valde My att söka sig vidare till en annan arbetsgivare, för att fortsätta åka på de stora internationella tävlingarna. I sin blogg här på Hippson har hon berättat att det inte kändes rätt i nya stallet, så hon beslutade sig för att lägga ansvaret som tävlingsgroom på hyllan.
I stället arbetar hon som hemmaryttare hos amerikanska Catherine Pasmore, men har fått semester några dagar för detta uppdrag.
– Nu när jag är här med Lunatic känns det som att jag kan göra vilken tävling som helst. Hade han fortfarande varit igång hade jag inte slutat, vi hade fortfarande åkt på tävlingar tillsammans. Han är den enda häst jag kommer att få det här bandet med, det vet jag.

Tror Lunatic att han ska tävla?
– Nej, det tror jag inte, han är mycket mer avspänd i stallet mot vad han brukade vara. Det förvånade mig faktiskt att han har förändrats och lugnat ner sig så mycket. Men han kommer garanterat att gilla uppmärksamheten från publiken.

Text: Annelie Lundkvist

Det kunde nästan inte bli bättre. Fram till sista ryttaren var det trippel svenskt i topp, men med nästan en sekunds marginal puttade schweiziska Janika Sprunger på Bonne Chance CW ner Henrik von Eckermann till andra plats.
– Det var inte min första Grand Prix-seger men min bästa, sa Janika efteråt.
  
– Jag visste att min häst har kapacitet att vinna, även om hon är ung. Och när jag såg att Dermot Lennon var två sekunder snabbare än Henrik visste jag att jag kunde göra det, fortsätter hon.
Tvåan Henrik von Eckermann, som återigen får till ett fantastiskt resultat med Cantinero, var inte förvånad.
– Jag visste att sista ryttaren skulle gå om mig, så jag är väldigt glad över min andraplats.
  
Vilket genombrott för Mordasini
Hon har ridit någon nationshoppning för Sverige i år, men för de flesta svenskar är hon en doldis – dagens trea Charlotte Mordasini som har svensk mamma och en pappa med rötter i såväl Frankrike som Schweiz.
– Det här är fantastiskt och nästan overkligt. Jag har tävlat femstjärnigt förut men aldrig femstjärnig Grand Prix, säger hon efteråt.
  
Hemlighetsfull förbundskapten
För förbundskapten Sylve Söderstrand återstår nu angenäma problem inför EM, som bara är en milstolpe mot nästa års OS.
– Vi hade tolv ryttare som kvalat till Grand Prix, det har aldrig hänt förut.
Något EM-lag vill han inte plocka ut än.
– Det är bara en ryttare som är klar och det är Helena Persson, de andra är inte klara än så ni får vänta.
Trots sitt genombrott är inte Mordasini aktuell för EM.
– Hon var mycket bättre än jag trodde. Hon är professionell i allt hon gör, säger han om henne.
Om Malin Baryard Johnsson och Tornesch, som gjorde en mycket bra insats och kom fyra, säger han så här:
– Hon har varit med i bakhuvudet inför EM. Tornesch har hoppat strålande och den rutin som de har är enormt värdefull.
Med sådana svenska framgångar i Grand Prix som här i Falsterbo känns det som om EM kan bli hur kul som helst.  

Text och foto: Annika Grundberg

Resultat

Jens galopperar in på banan, Lunatic är med på noterna.
  
Avtackningen av Lunatic genomfördes 15 minuter innan Falsterbo Grand Prix, flera av de internationella ryttarna som gick banan stannade upp och applåderade när ekipaget red ärevarvet.
– Han trodde nog att han skulle in och hoppa, det var nästan så att han blev besviken när jag hoppade av, säger Jens.
  
Ryttaren tackade uppfödare, ägare och sin hästskötare för alla framgångar. Lunatic kommer nu att agera läromästare åt ägarens 13-åriga son i både hoppning och dressyr.
  

"Luna" njuter av uppmärksamheten.


Jens tackar sitt team.


Hej då, tack för allt!

Glädje och bus på prisutdelningen.
  
Den perfekta födelsedagspresenten blev ännu en individuell seger och lagseger i Nations Cup för Tinne Vilhelmson Silfvén. Lagmedlemmarna sken som solar på prisutdelningen, kan det vara vårt EM-lag som klev upp på pallen?

Minna Telde och Emilie Nyreröd kunde sitta och titta på när deras lagkamrater säkrade segern. Emilie berättar för Hippson efter ärevarvet att det är lättare att rida ärevarv när man har tävlat samma dag. För att låta Miata bli av med lite energi innan de red in på banan värmde hon upp lite lätt.
– Min häst är inte så förtjust i prisutdelningarna, så det kändes att det fanns lite extra energi i dag.
Hon red in för att ta emot priset med gott självförtroende, den goda formen från tävlingarna på Mallorca håller i sig. Hon har nu visat för landslagsledningen och för sig själv att framgångarna där inte var någon engångsföreteelse.
Minna Telde kände stor glädje över lagets insats, även om hon fortfarande är besviken över sin egen prestation. 
– Med lagryttare som dessa bådar det riktigt gott inför EM, konstaterar hon.
Nu kommer Santana att få ta det lugnare i drygt två veckor, ridas ut i skogen och hopptränas.
– Hoppryttarna kallar det nog inte för hoppträning, men vi skuttar över hinder, skrattar Minna.

Framtidshopp och glädje att tävla i Sverige
Patrik Kittel skyndar från prisutdelningen över till uppvärmningen, hans fru Lyndal ska nämligen rida nästa klass.
Innan han springer iväg hinner han glädjas åt att detta bådar gott inför framtiden, både för honom och Deja men även för det svenska laget.
– Hon är en riktig tävlingshäst, hennes förmåga att fokusera är otrolig, säger Patrik, som även blev tvåa individuellt i klassen.

Anton sträcker på sig i den ökade traven.

Tinne Vilhelmson Silfvén och Don Auriello, som red till sig den individuella segern i klassen, älskar att tävla på hemmaplan. Under prisutdelningen ropade publiken dessutom ut ett fyrfaldigt leve för Tinne på födelsedagen.
– Det blir lite extra allvarligt på hemmaplan, man vill så gärna visa publiken och vill så himla mycket, menar Tinne.
Helheten stämde i takt med musiken, och hon tycker att det är väldigt bra för det svenska laget att få rida Nations Cup på hemmaplan.


Patrik Kittel och Deja är fokuserade.

Individuell prisutdelning – avslappnade hästar.

Resultat

Text & foto: Annelie Lundkvist