Hästskötarbloggen - "ETT RIKTIGT JOBB"
JAN
12

"ETT RIKTIGT JOBB"

Tjena! Aktiva bloggtjejen här. Fattar ni att folk kan leva (och tjäna absurda pengar) på att skriva blogg? Har tidigare tyckt att det verkar så himla glassigt och ett "låtsasjobb" men sen jag blev med den här bloggen så bugar jag för alla bloggare alltså, det är tufft nog för mig att uppdatera här två gånger i månaden och dom ska ha värdigt innehåll i iaf 4-5 inlägg OM DAGEN. Hatten av alltså!
  
På tal om "låtsasjobb" så kan vi snacka om mitt jobb. Vad mina reflektioner är såhär långt och hur man tar sig hit. 
  
En vanlig fråga jag får är om jag har någon utbildning? Svaret är nej. Jag har ingen som helst utbildning inom hästar mer än att jag ridit på ridskola när jag var ung (yngre? är inne i en ålderskris nu och har svårt att placera mig själv) och lärt mig de allra mest grundläggande i hästskötsel där. Typ vad en ryktborste är och att den lilla pricken på en hästs mule heter snopp (något min mamma också lärde sig när jag nöjt utropade "snopp" på frågan vad pricken hette varpå min mamma utbrister "MEN MADDE!!!" och skäms för mig innan hon insåg att det faktiskt hette så).
   
Jag var alltid i stallet men någonstans visste jag att det var inte ridningen som drev mig. Jag var lite halvt rädd och när alla andra drevs av att tävla så var det aldrig något för mig, jag följde dock gärna med mina vänner på tävlingar. Det var de bästa jag visste. Bara jag slapp tävla själv, är en av de få människor jag känner till som kan titulera mig som en "icke tävlingsmänniska". Jag är nog i grund och botten en dålig förlorare, och tycker att situationer där jag med största sannolikhet kommer förlora är otrevliga. 
   
Tappar spåret. En gång om året hade Högbo Ridklubb där jag kommer ifrån nationella hopptävlingar och det var ju årets höjdpunkt. Av någon oklar anledning lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ledigt från skolan för att få hänga där och vara "flaggare" i en 130 klass med typ 165 starter i, detta var om jag minns rätt i april/maj så hade man "tur" så kom vårsolen och bränder sönder ens ansikte eller så regnade det och man hade köldskador på fingrarna men man var fan glad ändå. Det största som kunde hända en 11-årig mig var ju om man fick hjälpa någon av dom ryttarna som var där och tävlade.
   
Jag var så stolt om jag fick byta vattenhinkar till någon häst eller putsa träns och sånt där som man nu suckar djupt över när man måste göra pga ARMARNA GÖR ONT när man bär vattenhinkar och det skvimper ner vatten i skon eller rinner på byxorna. Någon gång fick jag till och med beta någon häst för hand och då var man ju så lycklig att resten av året kunde gå åt helvete och det hade inte gjort något. 
  
Det var i det här sammanhanget som jag för första gången såg att det fanns folk som jobbade med det här professionellt. Det kändes helt overkligt där och då och jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte att "det där vill jag också göra!". Det är först nu när någon frågade mig om detta är något jag alltid drömt om som jag tänker tillbaka på det och minns allt detta. Att det kanske var min dröm fast jag bara aldrig visste om det. När jag flera år senare tog studenten och var arbetslös så åkte jag till ett tävlingsstall och hjälpte till lite, åkte sen hem därifrån och skulle skaffa mig "ett riktigt jobb". Skrev in mig på arbetsförmedlingen, blev hemskickad och skulle knåpa ihop ett CV och söka lite jobb, läste på deras hemsida att om man hittade ett jobb som låg i en annan stad så skulle dom betala resan för att åka ner på intervju och sånt.
  
Jag fixade ett jobb till mig själv i Cissi och Viveca Lundbäcks stall i Norrköping, berättade detta för min handläggare och frågade om dom kunde betala tåget ner. Fick till svar att det kunde dom inte för det var ju inte dom som fixat jobbet till mig. Nehepp tack för ingenting då sa jag och åkte till Norrköping. Jag lärde mig mycket där och är tacksam för att jag fick en så fin start på min hästskötarkarriär hos deras fina familj som tog så väl hand om mig. Var där i 8 månader tror jag och åkte sedan återigen hem för att skaffa mig en utbildning och såvida "ett riktigt jobb".
  
Det gick väl någon vecka tills jag fick erbjudande att åka ner och jobba hos familjen Zetterman i Skåne, blev starstruck av att jag ens fick frågan så det kunde jag ju inte tacka nej till. Packade en väska och åkte ner helt ensam, hur vågade jag ens göra det? Jag var fortfarande relativt oerfaren och har Ida som då var Alex Zettermans groom (och skrev den här bloggen) att tacka för typ allt? Fick min första stora häst-kärlek i Glory Days, jag åkte med Ida och Alex till Sunshine Tour i Spanien och hade så roligt och gjorde Nations Cups. Kommer aldrig glömma tiden där och alla sjuka upptåg. Jag jobbade där i 1 1/2 år och när förhållandena på deras gård ändrades och mitt jobb inte skulle finnas kvar längre så slutade jag där och började jobba i ett annat stall i Skåne, vid den här tiden hade jag fått så många vänner för livet nere i Skåne att det inte var aktuellt att flytta tillbaka till Sandviken.
   
Detta var ett stall där ryttaren hade ett vanligt jobb och hade hästarna på sidan om, tävlade fortfarande på hög nivå i Sverige men inte lika ofta som jag var van vid. Jag hade till och med ledigt två dagar i veckan, tänkte att detta är ju så nära "ett riktigt jobb" jag kan komma. Men det passade inte mig, jag blev så rastlös av att vara hemma så mycket. Vad gör man ens med två lediga dagar i rad varje vecka? Alla mina kompisar jobbade ju också som hästskötare och var på tävling varje vecka så jag kunde ju inte umgås med dom liksom.
   
Jag hade träffat Douglas och Agnetha på flera tävlingar under tiden hos Zettermans så när Agnetha frågade mig om jag var intresserad att börja jobba hos dom så var jag inte sen att tacka ja och på den vägen är det och det är snart 5 år sedan. Jag har nu slutat tänka på "ett riktigt jobb" för kom igen, det blir fan inte mer "riktigt" än såhär.
Vi hästskötare har ansvar för hästar värda miljoner. Vi vet när dom är sjuka innan dom själva vet om det. Vi kör 12 meters lastbil i hela Europa med dessa hästar i, på små vägar på landsbygden i Frankrike där, om du är vilse, det är större chans att en krabba skulle kunna berätta vart fan du ska än att en fransman skulle kunna göra det, i centrala delar av stora städer där du ber till högre makter att det inte ska dyka upp en 3.7 meters bro varje gång du svänger runt ett hörn.
Vi kan vara vakna i 20 timmar, sova 4 och sen göra samma sak igen om det behövs. Vi kan också sova precis var som helst om man får en timme över. Vi kan dricka kopiösa mängder kaffe men ändå inte behöva kissa förrän hästarna är klara för dagen. Vi kan laga de flesta grejer så länge det finns tillgång till buntband och textiltejp.
   
Om det inte är "ett riktigt jobb" så vet inte jag. Jag tror att det är förutfattat från när man är liten att för att ha ett "ett riktigt jobb" så måste du ha ångest varje söndag, dela filmen på den här isbjörnen som har tippat framåt och skjuter sin övre del framåt långsamt med bakbenen på Facebook med texten "going to work on a monday"  och varje gång du öppnar dörren hemma efter en arbetsdag måste du sucka och utbrista "ÄNTLIGEN!" och gnälla över dina kollegor för att sedan på fredagen dela ännu ett *härligt* klipp på en glad pingvin med texten "ÄNTLIGEN HELG!!!" för att sen på söndag repetera samma procedur igen. Och det är ju lite synd att det ska vara så tycker jag! Då har jag hellre ångest över när jag står framför en 3.7 meter hög bro med en 3.9 meter hög lastbil i morgontrafiken i Zürich. :))))))
  
Och som jag skrev där uppe, innan jag spårade ur och drog hela min livshistoria, så har jag ingen utbildning alls. Så om ni tror att ni måste ha hästskötarexamen för att få ett sånt här jobb så har ni fel. Det skadar såklart inte och har ni chansen att ta den så gör det, då får ni säkert lite gratis. Det jag menar är att jag har sett flera praktikanter i mina dagar som har diverse diplom och grejer men som inte vill jobba? De blir chockade när de inser att man måste jobba efter klockan 16, att vi ryktar hästarna varje dag, att man putsar tränsen och tvättar bettet varje dag. Att man jobbar på Kristi Himmelsfärd (!!!!).
  
Man får inte ont i huvudet utav att man inte får rida på topphästarna dag ett utan det får man för att man har DÅLIG ARBETSMORAL och att man känner efter för mycket. Jag har pratat med diverse kollegor i branschen och vi alla kommer fram till ungefär samma sak, att kidsen som kommer nu är en förlorad generation. Så om du läser den här bloggen och har barn som vill jobba med hästar så lär dom att om dom vill komma någonvart så ska det skava och svida lite, det ska inte vara roligt jämt. Ju tidigare dom inser det desto större chans har dom att lyckas, tro mig!
   
Vi har haft flera helt fantastiska praktikanter också som jag utan att blinka kan rekommendera till vänner som söker personal. Men tyvärr ännu fler som vi haft under åren som jag inte skulle känna igen om jag mötte dom på stan idag. 
   
Vart rejält med ordbajsande idag! Jag hade tänkt lägga upp ett väldigt smäktande bildspel från mina år som hästskötare men det funkar inte att ladda upp bilder trots 64 försök så nu ska jag sova och vakna upp till en ny dag av att vara konstant motarbetad av tekniken. 
  
Kram, godnatt och trevlig helg då!


Läst 68396 ggr





Fler inlägg

MAR
26

Natalie gästar: Adios!

Hej på er (för sista gången)!

Nu är jag tillbaka i Norrland igen, suck.... Det kändes så fel att sätta sig på planet och lämna Oliva. Hästarna är hemma för mig, inte Umeå. Hästarna är däremot inte rätt väg för mig att gå i livet längre, och även om jag vet det och själv bestämt det så är det ändå väldigt sorgligt att lämna dem.
Dessutom har Steffi alltid varit en favorit, och att få vara en del av hennes liga igen var verkligen det bästa jag kunde tänka mig. Vilken pärla hon är! Börjar nästan gråta lite nu igen när jag tänker på det. Alltid älskat att jobba med Steffi och kommer alltid att göra. Nu är i alla fall Mickan på plats i Oliva där hon ska vara och jag är i min lilla lägenhet i Umeå där jag ska vara. 

Saker som hänt i Norrland under tiden jag varit borta:

1. Snön har inte försvunnit.

2. Det har inte blivit varmare.  

3. Det har dock blivit mer sol! (Norrland visade sig från sin bästa sida idag.)

4. Ingen har blivit bättre på att ta bort luddet i torktumlaren. 

Inte för att någon egentligen vill läsa särskilt mycket om studentlivet i Umeå, men bara för att förtydliga kontrasterna: 3 veckor med team Grevlunda i Oliva flög fram, samma tid i Umeå känns ungefär som en timme. 

Jag har i alla fall haft en strålande tid nere i Spanien och har med mig så många härliga skratt och glada minnen från veckorna som gått. Olivia och jag delade många fina stunder med sång, dans och djupa (läs: inte så djupa) diskussioner under våra fyra dagar i lastbilen. Ifall någon är intresserade så har vi övat in precis hela Wannabe med Spicegirls, så den kör vi på beställning.

Olivia, skärmdumpar från "Rosa helikopter"

   

Olivia och Jullan har verkligen varit det absolut bästa sällskapet! Vi tre har (försökt) dra loss en bruten tånagel ihop, tvättat sår, haltat ikapp med varandra, dansat och sjungit oss igenom nightcheck, svurit åt hästarna som ALDRIG SLUTAR BAJSA, ätit extrema mängder kakor, pringles, pizza och pasta, och så har vi kramats dunderhårt med Vincent. Man hinner med en hel del på 17 dagar. Tack för det tjejer!

   

Bästa hänget!

Pizzorna som var mer ost än deg. 

Jullan, Pippi & jag äter chips och kollar på Billys vinnarrunda på video. 

Standard. 

Teamwork är ändå allt vid tillställningar som Oliva. Det är alltid någon gång man stressar ihjäl sig för att hästarna hoppar samma klass, eller man har två hästar på två olika banor i princip samtidigt. Eller när allt går i ett med tre av hästarna och den fjärde stackars hästen snällt får vänta på sin tur i stallet. DÅ, då är man glad över att man har någon som trots skoskav eller bruten tånagel erbjuder sig att ta några varv i stormen med den lilla kusen.
 
Eller när man vid femtiden börjar gå igenom vem som har vad kvar att göra ("jag har tre kvar att rykta, två att gå med och alla vattenhinkar"). Då är man också glad att
1. Det garanterat är någon som har mer kvar än en själv, vilket ju alltid är lite upplyftande
2. Den som har minst kvar att göra får sköta fodring och sånt.
Jag har aldrig förr uppskattat vikten av att jobba som ett team som vi gjorde där nere. Det var så härligt. Det kanske bara var för att jag var där temporärt och att det inte var mitt team på riktigt? Fint var det i alla fall. 


Delar av team Grevis.


Steffi & Vincent som var tvåa i sexårsklassen häromdagen (minns inte vilken...).

Nu är det dags för mig att avsluta det här, återigen dra mig tillbaka i de norrländska skogarna, och lämna tillbaka bloggen till Madde (som förövrigt befinner sig på ett liknande spektakel som Oliva fast i Frankrike). Kul att jag fick hoppa in här på bloggen igen ett litet tag, och hoppas ni har gillat alla bilder (erkänner att texterna varit så där, tröttheten vann över humorn).
  
Ha det så bra allihopa, och glöm inte att pussa era hästar lite extra. Hästar är bäst!
  
Kram Natalie

P.S Stephanie Holmén, vilken tjej va? Henne är man stolt över. 
 


Läst 56530 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
21

Natalie gästar: Sockerchock och energidippar

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Godkväll på er!
  
Vi är inne på tävlingsvecka två här nere nu och energin börjar sina. Igår och idag har varit särskilt tunga. Blåsorna på fötterna börjar punkteras en efter en och den alldeles för sockerbaserade kosten börjar göra sitt.
 
Jag har bara två dagar kvar dock och sen sätter jag mig på ett plan hem, så jag försöker njuta av allt det jag gillar. Som hästarna! Jag älskar verkligen hästar. Hur man lär känna dem så fort och upptäcker deras personligheter och egenheter. Det är något som är så speciellt när man lärt sig förstå en häst. Det är det som gör att man kan ignorera att fötterna gör ont och att det känns som att man inte orkar ta ett steg till, för att ens kompis behöver ens hjälp och förtjänar allt.
  
Min favoritkompis just nu är Vincent. Vincent är 6 år och en riktigt stjärna. Det vet Vincent. Han tycker själv att han är typ bäst i världen (och skulle nog definitivt prata om sig själv i tredje person). Imorse tyckte han att vi var i stallet för tidigt och vägrade bestämt att stiga upp.
Till historien hör att vi var i stallet så tidigt för att han var startnummer 1 + att jag var tvungen att longera honom lite innan det för att han är alldeles för vild hehe. Det var med andra ord helt och hållet han som var orsaken till att vi var där före tuppen. Det struntade han dock blankt i. En hel timme tog det innan vi fick honom att gå upp och faktiskt överväga att äta frukost. 



Och så är Vincent ett stort fan av att kramas. Vilket jag mer än gärna gör. 


 
Vincent har också extremt mycket humor, vilket ju är väldigt viktigt i ett kompisförhållande.


  
Och så är Vincent en vild och galen megatalang. Och megasöt. 


  
Så jag är väldigt upptagen med att kramas med och leka med V varje gång jag har lite tid över. Vi brukar dela på mina kakor och croissanter, och han brukar påminna mig om ifall jag har spillt på jeansen. Som en riktig kompis. Behöver man människovänner egentligen?
  
För er som vill veta lite mer om vad jag/vi pysslat med utöver att ha hängt med Vincent bör ni kolla in bildspelet, där det finns lite gott och blandat från de senaste dagarna. Ha det så bra! 
  
/Natalie


Läst 63569 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
16

Natalie gästar: Full rulle i Spanien

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

UPPDATERAD MED BILDTEXTER! (Bättre sent än aldrig...)

Hej på er! Dagarna rullar på här i Oliva och är det något som saknas är det tid. Vi är i stallet före 6.00 varje morgon och när vi som idag är klara vid 18.30 är vi nöjda. Då hinner man duscha, sitta ner och äta i någon timme innan det är dags för nightcheck och att sova. Men vi har hemskt kul! 
 
Vi har börjat tävla nu, och som jag berättat tidigare har jag ansvar för fyra hästar. Tre av dem hoppade unghästklasser tisdag–torsdag och fina Precious hoppar nu under helgen. Ganska lagom, båda hingstarna går dock i samma klass så det blir en del förberedelser så att det ska gå smidigt att klä av den ena och på den andra. Alla hästarna har varit duktiga och verkar glada att få hoppa lite!
  
Jag själv har också sååååå roligt, fast jisses vad jobbigt det är att jobba. Ni vet arbetarhänderna som är vana vid att bära vattenhinkar, mocka, sopa och sånt? De försvinner tydligen när man slutar arbeta (jag trodde faktiskt ärligt att de där valkarna skulle vara med mig resten av livet, men ICKE). Det visade sig också att de har funnits där av en anledning, det är nämligen olidlig att bära vattenhinkar utan dem... haha. Både Jullan, Olivia och jag haltar dessutom hem varje kväll som de tre små gummorna utav diverse fot-problem.
  
MEN, jag är ändå lyckligare än vad jag varit på länge, hästar är faktiskt det bästa som finns. Det är kul att göra tävlingar igen som visserligen är väldigt mycket mer arbetssamma, men som ändå är mycket mer avslappnade och utan press. Det är ju bara barn. Vad de än gör så är det något de lär sig av. Det är ingen prestation på det viset. Det är bara härligt att jobba bara för att det är kul! Jag har fyllt på ännu ett bildspel med massa bilder från Spanien, men nu rinner tiden ut och jag måste göra mig klar för middag så jag hinner inte skriva mer.  
  
/Natalie
  
PS. Hörde jag något om snöstorm i Sverige?


Läst 73257 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästskötarbloggen »



Hästskötarbloggen

Häng med Madelen Isaksson bakom kulisserna hos en av Sveriges största ryttarstjärnor – Douglas Lindelöw.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Hästskötarbloggen

Madelen jobbar som hästskötare åt Douglas Lindelöw. I denna blogg berättar hon om sin innehållsrika vardag – under och mellan tävlingarna.

Till bloggen


Madelens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Lidköping

Saras vardag

En ursäkt till western och alla dess utövare

Portugal-bloggen

Människan och myten om musslan

Kajsa Boström

Till Husbloggarna