Hästskötarbloggen - "ETT RIKTIGT JOBB"
JAN
12

"ETT RIKTIGT JOBB"

Tjena! Aktiva bloggtjejen här. Fattar ni att folk kan leva (och tjäna absurda pengar) på att skriva blogg? Har tidigare tyckt att det verkar så himla glassigt och ett "låtsasjobb" men sen jag blev med den här bloggen så bugar jag för alla bloggare alltså, det är tufft nog för mig att uppdatera här två gånger i månaden och dom ska ha värdigt innehåll i iaf 4-5 inlägg OM DAGEN. Hatten av alltså!
  
På tal om "låtsasjobb" så kan vi snacka om mitt jobb. Vad mina reflektioner är såhär långt och hur man tar sig hit. 
  
En vanlig fråga jag får är om jag har någon utbildning? Svaret är nej. Jag har ingen som helst utbildning inom hästar mer än att jag ridit på ridskola när jag var ung (yngre? är inne i en ålderskris nu och har svårt att placera mig själv) och lärt mig de allra mest grundläggande i hästskötsel där. Typ vad en ryktborste är och att den lilla pricken på en hästs mule heter snopp (något min mamma också lärde sig när jag nöjt utropade "snopp" på frågan vad pricken hette varpå min mamma utbrister "MEN MADDE!!!" och skäms för mig innan hon insåg att det faktiskt hette så).
   
Jag var alltid i stallet men någonstans visste jag att det var inte ridningen som drev mig. Jag var lite halvt rädd och när alla andra drevs av att tävla så var det aldrig något för mig, jag följde dock gärna med mina vänner på tävlingar. Det var de bästa jag visste. Bara jag slapp tävla själv, är en av de få människor jag känner till som kan titulera mig som en "icke tävlingsmänniska". Jag är nog i grund och botten en dålig förlorare, och tycker att situationer där jag med största sannolikhet kommer förlora är otrevliga. 
   
Tappar spåret. En gång om året hade Högbo Ridklubb där jag kommer ifrån nationella hopptävlingar och det var ju årets höjdpunkt. Av någon oklar anledning lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ledigt från skolan för att få hänga där och vara "flaggare" i en 130 klass med typ 165 starter i, detta var om jag minns rätt i april/maj så hade man "tur" så kom vårsolen och bränder sönder ens ansikte eller så regnade det och man hade köldskador på fingrarna men man var fan glad ändå. Det största som kunde hända en 11-årig mig var ju om man fick hjälpa någon av dom ryttarna som var där och tävlade.
   
Jag var så stolt om jag fick byta vattenhinkar till någon häst eller putsa träns och sånt där som man nu suckar djupt över när man måste göra pga ARMARNA GÖR ONT när man bär vattenhinkar och det skvimper ner vatten i skon eller rinner på byxorna. Någon gång fick jag till och med beta någon häst för hand och då var man ju så lycklig att resten av året kunde gå åt helvete och det hade inte gjort något. 
  
Det var i det här sammanhanget som jag för första gången såg att det fanns folk som jobbade med det här professionellt. Det kändes helt overkligt där och då och jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte att "det där vill jag också göra!". Det är först nu när någon frågade mig om detta är något jag alltid drömt om som jag tänker tillbaka på det och minns allt detta. Att det kanske var min dröm fast jag bara aldrig visste om det. När jag flera år senare tog studenten och var arbetslös så åkte jag till ett tävlingsstall och hjälpte till lite, åkte sen hem därifrån och skulle skaffa mig "ett riktigt jobb". Skrev in mig på arbetsförmedlingen, blev hemskickad och skulle knåpa ihop ett CV och söka lite jobb, läste på deras hemsida att om man hittade ett jobb som låg i en annan stad så skulle dom betala resan för att åka ner på intervju och sånt.
  
Jag fixade ett jobb till mig själv i Cissi och Viveca Lundbäcks stall i Norrköping, berättade detta för min handläggare och frågade om dom kunde betala tåget ner. Fick till svar att det kunde dom inte för det var ju inte dom som fixat jobbet till mig. Nehepp tack för ingenting då sa jag och åkte till Norrköping. Jag lärde mig mycket där och är tacksam för att jag fick en så fin start på min hästskötarkarriär hos deras fina familj som tog så väl hand om mig. Var där i 8 månader tror jag och åkte sedan återigen hem för att skaffa mig en utbildning och såvida "ett riktigt jobb".
  
Det gick väl någon vecka tills jag fick erbjudande att åka ner och jobba hos familjen Zetterman i Skåne, blev starstruck av att jag ens fick frågan så det kunde jag ju inte tacka nej till. Packade en väska och åkte ner helt ensam, hur vågade jag ens göra det? Jag var fortfarande relativt oerfaren och har Ida som då var Alex Zettermans groom (och skrev den här bloggen) att tacka för typ allt? Fick min första stora häst-kärlek i Glory Days, jag åkte med Ida och Alex till Sunshine Tour i Spanien och hade så roligt och gjorde Nations Cups. Kommer aldrig glömma tiden där och alla sjuka upptåg. Jag jobbade där i 1 1/2 år och när förhållandena på deras gård ändrades och mitt jobb inte skulle finnas kvar längre så slutade jag där och började jobba i ett annat stall i Skåne, vid den här tiden hade jag fått så många vänner för livet nere i Skåne att det inte var aktuellt att flytta tillbaka till Sandviken.
   
Detta var ett stall där ryttaren hade ett vanligt jobb och hade hästarna på sidan om, tävlade fortfarande på hög nivå i Sverige men inte lika ofta som jag var van vid. Jag hade till och med ledigt två dagar i veckan, tänkte att detta är ju så nära "ett riktigt jobb" jag kan komma. Men det passade inte mig, jag blev så rastlös av att vara hemma så mycket. Vad gör man ens med två lediga dagar i rad varje vecka? Alla mina kompisar jobbade ju också som hästskötare och var på tävling varje vecka så jag kunde ju inte umgås med dom liksom.
   
Jag hade träffat Douglas och Agnetha på flera tävlingar under tiden hos Zettermans så när Agnetha frågade mig om jag var intresserad att börja jobba hos dom så var jag inte sen att tacka ja och på den vägen är det och det är snart 5 år sedan. Jag har nu slutat tänka på "ett riktigt jobb" för kom igen, det blir fan inte mer "riktigt" än såhär.
Vi hästskötare har ansvar för hästar värda miljoner. Vi vet när dom är sjuka innan dom själva vet om det. Vi kör 12 meters lastbil i hela Europa med dessa hästar i, på små vägar på landsbygden i Frankrike där, om du är vilse, det är större chans att en krabba skulle kunna berätta vart fan du ska än att en fransman skulle kunna göra det, i centrala delar av stora städer där du ber till högre makter att det inte ska dyka upp en 3.7 meters bro varje gång du svänger runt ett hörn.
Vi kan vara vakna i 20 timmar, sova 4 och sen göra samma sak igen om det behövs. Vi kan också sova precis var som helst om man får en timme över. Vi kan dricka kopiösa mängder kaffe men ändå inte behöva kissa förrän hästarna är klara för dagen. Vi kan laga de flesta grejer så länge det finns tillgång till buntband och textiltejp.
   
Om det inte är "ett riktigt jobb" så vet inte jag. Jag tror att det är förutfattat från när man är liten att för att ha ett "ett riktigt jobb" så måste du ha ångest varje söndag, dela filmen på den här isbjörnen som har tippat framåt och skjuter sin övre del framåt långsamt med bakbenen på Facebook med texten "going to work on a monday"  och varje gång du öppnar dörren hemma efter en arbetsdag måste du sucka och utbrista "ÄNTLIGEN!" och gnälla över dina kollegor för att sedan på fredagen dela ännu ett *härligt* klipp på en glad pingvin med texten "ÄNTLIGEN HELG!!!" för att sen på söndag repetera samma procedur igen. Och det är ju lite synd att det ska vara så tycker jag! Då har jag hellre ångest över när jag står framför en 3.7 meter hög bro med en 3.9 meter hög lastbil i morgontrafiken i Zürich. :))))))
  
Och som jag skrev där uppe, innan jag spårade ur och drog hela min livshistoria, så har jag ingen utbildning alls. Så om ni tror att ni måste ha hästskötarexamen för att få ett sånt här jobb så har ni fel. Det skadar såklart inte och har ni chansen att ta den så gör det, då får ni säkert lite gratis. Det jag menar är att jag har sett flera praktikanter i mina dagar som har diverse diplom och grejer men som inte vill jobba? De blir chockade när de inser att man måste jobba efter klockan 16, att vi ryktar hästarna varje dag, att man putsar tränsen och tvättar bettet varje dag. Att man jobbar på Kristi Himmelsfärd (!!!!).
  
Man får inte ont i huvudet utav att man inte får rida på topphästarna dag ett utan det får man för att man har DÅLIG ARBETSMORAL och att man känner efter för mycket. Jag har pratat med diverse kollegor i branschen och vi alla kommer fram till ungefär samma sak, att kidsen som kommer nu är en förlorad generation. Så om du läser den här bloggen och har barn som vill jobba med hästar så lär dom att om dom vill komma någonvart så ska det skava och svida lite, det ska inte vara roligt jämt. Ju tidigare dom inser det desto större chans har dom att lyckas, tro mig!
   
Vi har haft flera helt fantastiska praktikanter också som jag utan att blinka kan rekommendera till vänner som söker personal. Men tyvärr ännu fler som vi haft under åren som jag inte skulle känna igen om jag mötte dom på stan idag. 
   
Vart rejält med ordbajsande idag! Jag hade tänkt lägga upp ett väldigt smäktande bildspel från mina år som hästskötare men det funkar inte att ladda upp bilder trots 64 försök så nu ska jag sova och vakna upp till en ny dag av att vara konstant motarbetad av tekniken. 
  
Kram, godnatt och trevlig helg då!


Läst 8644 ggr





Fler inlägg

JAN
03

Hej då 2017

Hejsan! 

Jag har en ny dator!! Nu måste jag ju komma på en ny ursäkt till att jag uppdaterar här så sällan. Min plan var att göra ett stort bildspel från 2017 men eftersom jag är värdelös på att ta bilder och de få bilder jag har ligger på den gamla datorn så får det vänta alternativt bara inte bli av. Kan ha som nyårslöfte att försöka ta mer bilder. Dock fett irriterande att jag har ca noll utrymme på min telefon för bilder just nu. Ni vet när man måste radera hela tiden, och nu har jag liksom raderat så mycket jag kan tänka mig att radera MEN DET ÄR FORTFARANDE FULLT! Som på EM när vi gick in på Ullevi för medalj-ceremonin så filmade jag när alla skrek och hela Ullevi stod upp men hade inte tillräckligt med utrymme så den sparades inte, irritationsmomentens mamma. Som ni kanske märker är jag konstant motarbetat utav mina tekniska prylar. 

Så jag tänkte att vi kunde göra någon slags lista över grejer jag tycker varit speciellt med året. 

ÅRETS TÄVLING - Här måste jag säga EM i Göteborg pga resultatet såklart och även gemenskapen vi hade där. Visste inte att det kunde vara såhär kul att göra lagtävlingar som det har varit i år, när alla är glada och alla jobbar för samma mål och dessutom lyckas ta medalj är något jag alltid kommer vara tacksam att jag får vara en del utav och aldrig kommer glömma. 

ÅRETS BILD 

Ett glatt gäng som tagit EM-SILVER!! Overkligt för oss som jobbar backstage att få gå in på en upplyst arena där alla står upp och skriker. Saknas på bilden gör Malin Henlöv men hon fick ju sin beskärda del av jubel senare den veckan! :) Foto av Haide Westring

ÅRETS BILD 2 + ÅRETS DUO -

Kommentar överflödig. Oklart vem fotograf är men bild lånad från FHS's Instagram.

ÅRETS OKLARASTE LEENDE -

Mitt eget. Vad pågår här? Jag är glad obviously, men min munnen är sur. Vem ler neråt? 

ÅRETS DELADE GLÄDJE -

Mitt i natten när vi väntar på att gå in på medaljceremoni. Jag är överlycklig, Zacke not so much. Foto igen av Haide Westring.  

ÅRETS BÄSTA ALLA KATEGORIER - Zacramento <3 OBS ej partisk.

ÅRETS ALKOHOLFRIA DRINK - Den vi fick (köpa för 140 kr) på hotellet i Göteborg kl 02.05 på natten när vi tänkte festa till det efter EM-silvret men baren slutar servera alkoholhaltiga drycker klockan 02.

ÅRETS FÖRLUST - Att Nattis la ner sin hästskötar-karriär och därmed drog ner våra chanser att ses från "sällan" till "typ aldrig". 

ÅRETS SJÄLVDISCIPLIN - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS SJÄLVBEVARELSEDRIFT - Jag när jag gick ur "Hästforum" pga blir så jävla provocerad.

ÅRETS KÖ Den som alltid, utan undantag, drabbar dig om du någon gång under ett dygn vill framföra ett fodron i Tyskland. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR HUVUDVÄRK - Sportbladets kommentarsfält efter att Peder vann Jerringpriset. 

ÅRETS 100% CHANS FÖR SÖMNSPROBLEM - Alla snuskiga snubbar som vet att dom betett sig tvivelaktigt mot tjejer och som nu löper stor risk för att bli "metoo:ade".

ÅRETS KUNDE INTE BRY MIG MINDRE - Om alla snuskiga snubbar som betett sig tvivelaktigt emot tjejer blir "metoo:ade".

ÅRETS ALLA VET VEM DU ÄR - "Ridtränaren"

ÅRETS ORIMLIGASTE - Att det är lagligt att skjuta fyrverkerier? Jag orkar inte ens börja skriva om alla djur som far illa under nyårsafton men kan vi bara snacka om hur sjukt orimligt det är att  människor super sig fulla för att sen mitt i natten gå ut och leka med explosiva grejer? Hur många bilder har man inte sett på söndersprängda ansikten för att någon med ostadig hand placerat en raket i en glasflaska på något buckligt underlag som sen har vält och raketen har skjutits rakt in i folksamlingar? Läste att det var ett barn som dött i Tyskland för att hon fått en raket i ansiktet? Det är fan olagligt att cykla när du är full, men att hantera fyrverkerier är helt ok?
    
Jag känner att detta kan jag hålla på med hur länge som helst, så jag får nog avbryta här. Hör gärna av er vad ni vill att jag ska skriva om.
  
Ha det fint!


Läst 17188 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24

GOD JUL (och hästskötarens egen önskelista...)!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg utan att behöva be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande YTTERLIGARE en gång. Det har liksom blivit mitt nya "Hej!". Hur som helst, jag såg att Lisen uppdaterat sin blogg och då får jag ju faktiskt ta mig samman och printa ihop något. ;-) 
  
Det är jul! Och jag ligger hemma i flickrummet i Sandviken för den årliga incheckningen och för att visa familjen att jag lever och mår bra!  
"Nej farmor, fortfarande ingen pojkvän, har inte tid" och sånt. Så tydligt att man inte bor hemma längre, mitt rum har blivit någon slags avlastningszon för diverse träningsredskap och bråte, så man får gå i sidled när man ska ta sig fram och temperaturen ligger på stadiga 2+. MEN, there is no place like home, och i vanlig ordning ska jag nu ut på stan och heja på alla andra svaga karaktärer som likt jag i stresspanik ska hitta de sista julklapparna.
  
Samma visa varje år, jag lär mig aldrig. Skulle kunna skriva något i stil med "jag ska bättra mig till nästa år", men jag har liksom gett upp. Så mycket lättare livet var när man hade slöjd va, kunde ge bort något oigenkännligt skräp och rimma "ära haver gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden" och ens föräldrar var skyldiga att verka glada. Inte lika charmigt att få en planka där det står "PAPPA" på, skrivet med spikar, av en 27-åring. Vuxenlivet är helt klart ofördelaktigt på många sätt. 
  
Men jag tänkte att jag får väl uppdatera er om vad som har hänt sedan sist. Det har varit en fullspäckad höst och jag minns knappt själv vad jag har gjort. Såg i alla fall i det senaste inlägget att jag var på väg hem från Verona då. Och sedan dess har vi varit och tävlat i Billdal där min gamle älskling Udermus vann silver i junior-SM med sin duktiga ryttare Michelle Cranning Hillgren (kom ihåg hennes namn), vi har plockat lite fler världscuppoäng i Stuttgart där Zacke var dubbelnolla och kom 8:a. Sedan tävlade vi nationellt i Flyinge och därefter var det dags för Stockholm och Ryttargalan!
  
Jag var nominerad som Årets hästskötare och jag vann! Kul att man kan bidra till prisskåpet någon gång. ;-)
Jag är väldigt stolt över det priset faktiskt, och det var fint att vinna det i år när det varit ett så fantastiskt år för svensk ridsport. Galan var väldigt fin och proffsig på Grand Hotell i Stockholm och jag och mina kompisar hade en väldigt rolig kväll! Kul med kontraster i vardagen.
Vår duktiga hemmagroom Noora gjorde tävlingarna på Friends Arena med Douglas den helgen så jag åkte tillbaka hem dagen efter galan för att förbereda inför att åka till Genève på måndagen. Genève är tillsammans med Göteborg min favorittävling på året, så det är alltid roligt att vara där även om det alltid är bökigt att resa in i Schweiz.
Från Genève åkte vi till Frankfurt för att tävla där och sedan hem till Sverige för att fira jul. Jag är här hemma till den 25:e, sedan flyger jag ner till Skåne igen för att den 26:e köra till Mechelen där det har blivit lite av en tradition att vi tävlar i mellandagarna. 
  
Jag har i alla fall önskat mig en ny dator i julklapp, så om jag har varit tillräckligt snäll i år återstår att se. Om jag har varit det kan jag i alla fall lova lite bättre uppdatering här på bloggen, då min nuvarande hänger på en skör tråd mellan liv och död.
Det är också tråkigare att skriva önskelistor när man är vuxen... För behöver man något skaffar man det till sig själv och när folk börjar ringa kan man inte komma på någonting. Så det blir liksom pengar, strumpor (kom igen, vart tar de vägen???), vantar och mössa. Sådant man tyckte var dötrist att man fick när man var liten. 


MADDES "ÖNSKELISTA IN MY DREAMS"
  
Jag har dock filat lite på en drömönskelista, om jag fick önska mig precis vad jag ville hade jag önskat mig detta: 

* Casello! Drömmer varje dag om hur livet hade sett ut om vi hade haft både honom och Zacke nu. 
  
* Att Natalie bodde närmare mig (alltså Jansson, tidigare hästskötarbloggaren, reds anm.) så att jag kunde träffa henne när jag velat och prata om livets alla små och stora frågor (och få alla de rätta svaren av världens klokaste människa) över en latte på något mysigt ställe.
  
* Att Mickan bodde i Skåne igen så att vi kunde äta Ekströms chokladpudding i alldeles för stora skålar utan att skämmas och snacka skit halva natten. 
  
* Att jag och Julia Erlach var lika ekonomiskt oberoende som vi låtsas att vi är när vi spenderar lediga dagar på Emporia. 
  
* Att Lovisa lär sig alla regler för BK-vägarna och tar sitt C-körkort utan att få en hjärnblödning, och att hon ringer mig om nätterna när hon är ute och kör så att vi kan prata om dåliga beslut vi har tagit i livet och skratta åt dem.
  
* Att jag och Malin Henlöv (Peder Fredricsons hästskötare, reds anm.) är hemma samtidigt någon gång och kan dricka vin en hel kväll och prata om hur vi aldrig ska ångra någonting vi har gjort. 
  
* Att "styrelsen" kan sammanstråla en kväll och skratta tills vi gråter och vara oense om saker tills någon säger "ta en Snickers" och byter ämne. 
  
* Att Noora, Fanny och Julia jobbar med mig för alltid. 
  
* Att folk fortsätter att se vilken fantastisk person Alex Gran är på alla plan och att vi båda lyckas frigöra någon timme under det närmaste året så att vi kan ses. 
  
* Att alla våra hästar i stallet får vara friska och blomma ut som de superstjärnor de är under nästa år. 
  
Till sist vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott nytt år. Hoppas ni alla firar på det sätt som ni har önskat i år. Och om ni på grund av olika omständigheter inte kan göra det, leta upp närmaste häst, så kommer det alltid att kännas bättre! 
  
Kram,
Madelen Isaksson


Läst 28127 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
31

Mina bästa minnen!

Hej igen! Jag är påväg hem ifrån Verona och står nu och väntar på färjan som ska ta mig ifrån Tyskland till Danmark för att sen köra sista biten hem! Man måste alltid vara i god till till den här färjan för att vara säker på att komma med, men det är tydligen någon slags "bank holiday" i Tyskland idag så lastbilar får inte köra här, djurtransporter är ett av några undantag så jag flög fram ensam på vägen hit idag, och det vet ju alla som någon gång kört lastbil i Tyskland att det hör inte till vanligheterna så att man får verkligen ta till vara på stunden. 

Hur som helst, jag har som vanligt inte tagit några bilder i helgen så vi får skjuta upp inlägget med bilder ifrån tävling ytterligare. hehehe.

Så jag tänkte att jag kan dela med mig av några utav mina bästa minnen under mina snart 5 år som jag har jobbat hos Douglas. Tänkte även att jag skulle göra ett inlägg med mina favorittävlingar och även favorithästar jag har haft genom tiderna. Men vi börjar med minnen! 

Världscupsäsongen 2014/15

Casello gjorde sin första världscup i Göteborg på våren 2014 och var dubbelnolla och 5a, alltid magiskt att göra bra ifrån sig i Göteborg. Sommaren gick och världscupsäsongen började igen i Oslo i vanlig ordning på hösten, Casello var dubbelnolla igen och blev 6a om jag inte minns fel, vi åkte vidare till Helsingfors där han återigen var felfri i första rundan, tyvärr 8 fel i omhoppningen men fick en placering och poäng ändå. Åkte senare till Madrid och fick poäng även där på 4 fel i första rundan. Gjorde nästa världscup i Mechelen i mellandagarna och var dubbelnolla och 3a där, nytt år och första tävlingen för året i Leipzig där han hoppade 0+4 och blev 5a och hade då samlat in så mycket poäng att han kvalat till världscupfinalen som detta året gick i Las Vegas. 

Världscupfinalen i Las Vegas

Casello skulle flyga för första gången, jag var nervös men han var stencool. Som alltid! Om ni bläddrar i arkivet här i Hippsons gästblogg och letar er tillbaka till April 2015 så bloggade jag därifrån då, så kan ni bland annat läsa om min minst sagt traumatiska flygresa dit. 

Tävlingen i Las Vegas var egentligen ingenting speciellt, det fanns inget extraordinärt mer än själva grejen att man var i Las Vegas. Men det var ändå mitt första mästerskap och det är ju coolt att kunna säga att man varit i Las Vegas. Jag ska erkänna dock att jag bara "gjorde stan" en kväll, den sista kvällen också. Innan jag åkte dit så såg man ju framför sig att man skulle se stan varje kväll och göra massa roliga grejer men vi tävlade mest på kvällstid så när man väl var klar i stallet så orkade man ju inte hitta på något, man skulle ju upp igen dagen efter. Så sista kvällen så tvingade jag och min kompis oss ut på "the strip" som inte är en strippklubb, utan gatan där "allt coolt" ligger heter så. Vi såg dom här fontänerna, traskade omkring inne på casinon, inne i ett köpcenter som såg ut som Venedig, alltså det gick en flod igenom allt så då kunde åka sån där båt mellan affärerna om du kände för det. Allt är väldigt extraordinärt där och det är så mycket sjuka grejer överallt. Tex en Elvis-imitatör som stod mitt på gatan som en staty , och jag då svensk och osmidig som jag är stirrade väldigt noga på honom och tänkte "schysst vaxdocka!" och traskade glatt vidare och efter kanske 50 meter så knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om och har det här elvis-ansiktet 4 centimeter ifrån mitt ansikte som då tillhörde en livs levande människa såklart. Skrek rakt ut och alla runtomkring som bevittnade detta skrattade gott. Bjuder på den! Jag tror inte jag kommer att åka tillbaka till Las Begas nu när jag har varit där, men det var som sagt coolt att se hela spektaklet en gång. 

Kvarglömd på en bensinmack

En kompis bad mig ta med den här historien. Det är idag ett minne jag kan skratta åt även om det i stunden inte var speciellt roligt! 

Jag och Douglas var påväg hem ifrån en tävling i Tyskland och ska stanna och tanka. Jag går ur lastbilen och ska köpa något att äta, blir sugen på glass så jag köper en glass också, och på vissa bensinmackar så måste man betala typ glass/godis/dricka i en kassa och sen om du vill ha mat så köper man det i en annan, när jag står i kassa 1 så står Douglas bakom mig och sen försvinner jag iväg till kassa 2 och han tror ju såklart att jag har gått ut till lastbilen igen och klättrat upp i min säng som man enklast kommer till om man går in genom bakdörren, så han kör ju iväg. Så när jag kommer ut så är lastbilen borta! Panik nr 1. Letar efter telefonen så jag kan ringa honom. Panik nr 2,3 och 4 - Den är kvar i lastbilen!! Kutar runt som en yr höna på parkeringen och försöker låna en telefon av någon, får göra det. Panik nr 5 - Kan inte Douglas telefonnr utantill. Fortsätter leta efter en telefon som jag får ringa ifrån OCH som har internet så jag kan googla fram hans nr, detta är verkligen lättare sagt än gjort då 1. Tyskar är inte ett tillmötesgående folk 2. är dom det så kan dom inte engelska. Lyckades hitta en snäll liten tysk familj som hade en telefon med internet så jag kunde hitta numret och ringa det! Pjuh. Till detta hör ju att det inte bara går att vända, jag ser inte ens motorvägen som går i andra riktningen därifrån jag är, så det enda Douglas kan göra är att stanna på en rastplats så får jag ta mig dit på något vis. Som tur är så skulle den här tyska familjen åt mitt håll så jag kunde lifta med dom, så där fick jag sitta i baksätet med deras 6åriga dotter som stirrade med stora ögon på den stressvettiga och lortiga främling som satt i hennes bil med en påse med en smält glass i. Helt klart en traumatisk stund för oss båda! Men ett ypperligt tillfälle att öva problemlösning på!

Jag får fortsätta med del 2 av  det här inlägget tror jag för nu är båten här! 

Ha de fint!


Läst 59575 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästskötarbloggen »



Hästskötarbloggen

Häng med Madelen Isaksson bakom kulisserna hos en av Sveriges största ryttarstjärnor – Douglas Lindelöw.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Hästskötarbloggen

Madelen jobbar som hästskötare åt Douglas Lindelöw. I denna blogg berättar hon om sin innehållsrika vardag – under och mellan tävlingarna.

Till bloggen


Madelens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"

Gästbloggen

Flera generationer Klimke

Kajsa Boström

Det tog 17 dagar...

Saras vardag

Till Husbloggarna