Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det var ju typiskt att Madde skulle hinna före mig med att berätta sina EM-historier för nu kommer det ju låta som vi gjort exakt samma sak under hela veckan- vilket vi också har. Vi lämnar sällan varandras sida.

EM var en häftig upplevelse, så fint arrangerat. Vårt enda ständiga klagomål har egentligen bara varit att det varit långt att gå, men med bara en häst var det nog det ganska lämpligt att vi fick lite extra motion. Den andra tanken är också att med mängden hotellfrukost vi tryckt i oss under veckan var det ju inte helt fel med lite extra förbränning. Man vill ju inte få kolik. 

Det har skrattats, gråtits, kramats, tröstats, peppats och powernapats en hel del. Det är hälsosamt att tävla i ett lag så härligt som det här. Alla har fått återvända till stallet både överlyckliga och djupt besvikna (inte Malin & Allan), och då har resterande lagmedlemmar stått redo med precis vad som behövts i stunden. Och att varje kväll få ett meddelande i WhatsApp-gruppen från minst en ledare med ett "Bra jobbat idag tjejer!" och ett överflöd av emojis - det är ingen självklarhet, och jag talar för oss alla 4 när jag säger att vi uppskattade det så himla mycket. Så även jag vill rikta ett stort tack till Henrik, Rasmus, Annika, Ankan och Pether - ni har gjort hela den här säsongen till ett stort fluffigt moln att bara studsa runt på. Jag är så glad att jag fick vara med på en del av er resa!

Jag och Gullan har haft den finaste sista veckan tillsammans. Jag är så stolt över henne! Det gjorde mig så ledsen att hon blev så stressad och trivdes så dåligt under lamporna den sista hoppningen, det var inte det avslut jag önskade för henne & Malin. De förtjänade så mycket mer! MEN med gemensamma krafter fick hela laget till den där medaljen de kämpat för hela året. En silvermedalj, på EM i Göteborg. WOW! Att gå in på Ullevi i fredagskväll tillsammans med  några av de själar jag tycker allra mest om, det var mäktigt. 

Den promenaden från arenan till stallet, jag med blombuketten i handen och Gullan med rosetten i tränset, var också vår sista. Det är slut nu. Jag sitter på en buss till Arlanda och blinkade bort några tårar när jag med en sorglig låt i hörlurarna lämnade Norrköping bakom mig.   

Jag ska inte ljuga, det här kommer inte bli lätt. Gullan är min andra halva, jag vet knappt vem jag är när jag inte är med henne. Jag är så ledsen över att inte få vara med när Indie gör roliga saker eller när hon tar nästa steg i livet och visar hela världen vilken stjärna hon är. Jag är nästan lite irriterad över att jag aldrig mer kommer behöva deala med Märta huruvida vi är vänner eller inte. Jag kommer sakna Doris energi och Mannes gulliga lilla ansikte. Jag kommer vara lite vilse när jag inte längre är någons högra hand. Men jag är redo nu.

Tack Bea, Iza & Sandra för att ni stått ut med mig, för att ni stöttat och varit min dagliga underhållning. Tack Malin för alla fina minnen och glada stunder att vara stolt över. Tack Pelle & Gittan för maten & familjekänslan 50 mil hemifrån. Och sist men inte minst, tack Sara för all ovärderlig hjälp du gett mig ända sen jag satte min första fot på Jonstorp. Utan dig hade jag inte kommit långt. 

Tack för alla fina ord och all support under min tid här på bloggen. Puss på er!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hejsan! 
  
Försök nummer 634 och med en internetuppkoppling som får mig att överväga att skriva detta för hand istället och cykla ut med det till era hem för att bli klar fortare. Men jag vet ju att jag lovade att rapportera ifrån EM och det gjorde jag ju inte så det minsta jag kan göra är väl att utvärdera det nu efteråt åt er. 
  
Jag åkte dit med en lurig känsla i magen, någonstans visste jag att vi som lag hade något stort på gång, det fanns bara inte på kartan att vi skulle misslyckas nu. Självklart gjorde jag som vanligt och pressade bort den magkänslan för att jag inte vela jinxa det. Men nu i efterhand så kan jag ju säga det, jag visste det! Vi hade 4 bra ryttare och 4 om möjligt ännu bättre hästar som alla gjorde en fantastisk insats som bidrog till det som sen blev ett lag silver! Och vi hade roligt på vägen, trots att det är ren och skär dödsångest ibland att vara ansvarig för att ett 600 kg tungt liv som inte vet sitt eget bästa och inte kan prata ska må bra och ha allt han behöver för att kunna prestera på sin absoluta topp under en veckas tid. Jag vill rikta ett stort tack till alla i ledningen för allt ni gjort för oss denna vecka. Jag insåg när jag skulle åka hem att jag inte hade en aning om vart show office låg någonstans då vi fått startlistor och all information man i vanliga fall måste kuta runt o hämta själv levererade till stallet. Så tack Henrik "så smidigt att inte behöva knyta skorna" Ankarcrona, Rasmus "klipptoman" Westgren och Annika "superwoman" Ersgård för allt, jag hoppas ni förstår hur uppskattade ni är utav alla. Tack även Ankan och Pether! 
  
Tack också till Tiia, Nattis, Mallan och Åsa för hänget. Sånt härligt gäng som i stundens allvar ändå finner rum för humor. Som kan säga "Don't fuck it up now!" med glimten i ögat när dom ser att man går mot banan likblek i ansiktet av nervositet. Hade inte vela gjort detta mästerskap med några andra! 
  
Tack till stallpersonalen som alltid är glada och trevliga även fast ni säkert ibland har all anledning till att inte vara det. Som kommer och delar ut mat och kaffe fast ni inte behöver det, ni har verkligen fattat vad som gör oss hästskötare glada. Ett av de större hallelujah-momenten under veckan var när vi satt i stallet helt nervösa och sockerlåga på fredag eftermiddag och vi hör en röst ropa "Är det någon som vill ha kex-choklad?" och ni kommer in med en låda full. Då blev man ju religös. Sköljde ner det med champagne sen på natten när vi putsade dom sista tränsen efter finalen, inte så religöst gjort och det var inte speciellt gott heller men man tager vad man haver.
  
Zacke kan ju inte läsa så det känns ju bara töntigt att skriva något till honom här, även om jag är väldigt tacksam för att jag får hänga med honom på alla hans äventyr, som bara har börjat! 
  
Nu har jag suttit en halvtimme och stirrat på den här raden och funderat på vad jag ska skriva. Vi är hemma nu och Zacke har fått gå i sin hage idag, pga ösregn sköts utsläppet fram någon timme vilket i vanlig ordning resulterar i att man blir nerstirrad och förföljd vart man än går tills man släpper ut honom. Han är en herre av vanor den där Zacramento! Lite välförtjänt vila för honom nu och även för mig själv faktiskt, då jag åker till Grekland på lördag. Lär väl inte vara så mycket hästigt att rapportera därifrån här på bloggen så om ni mot förmodan känner att ni vill bli trakasserade med semesterbilder så kan ni ju följa mig på instagram där jag heter @maddeisak. Lägger även upp hästigt innehåll där de övriga 358 dagarna om året. 
  
Nu blir det bildspel!
  
/Madde

Hallå där folket! Ja, det är alltså jag som är den stora överraskningen. 

*paus för besvikelse*

Som känt så ska alltså Natalie skaffa det som vi hästskötare brukar kalla för "ett vanligt liv"! Det vill säga börja plugga, ha ledigt på helger, äta på regelbundna tider, träffa vänner i dagsljus och lukta gott i mer än 12 h i sträck. Vansinne tycker jag! Eller hur? Ni kommer såklart läsa mycket mer ifrån henne i framtiden, bara inte i hästskötarbloggen här på Hippson. 

Och det är där jag kommer in i bilden, ni som är trogna hippson-följare kanske känner igen mig (trots snapchat-filter som är min räddning i selfie-djungeln)då jag har gjort diverse inhopp både på gästbloggen här och på deras instagram. För den som missat mig så heter jag iaf Madde och har sedan 4 1/2 år tillbaka jobbat som tävlings-hästskötare hos Douglas Lindelöw. Och det är jag som kommer skriva Hästskötarbloggen här framöver. Jag är inte lika duktig på att skriva som Natalie och jag har också en tendens till att formulera världens längsta meningar, så när ni känner att luften börjar ta slut när ni läser detta så feel free att ta en andningspaus när som helst för man vet aldrig när nästa punkt kommer att komma. Ni som har träffat mig vet att det också är såhär jag pratar, fast jag andas inte utan när jag känner att luften börjar ta slut så pratar jag bara fortare. Men det är en annan historia! 

Jag ska iaf försöka göra ett nästan lika bra jobb som Natalie med den här bloggen och om ni har några frågor så är det bara att höra av er. Typ kommentera här nedanför eller hur man nu gör.

Men innan jag kör helt solo så är det ju ett litet Europamästerskap som ska avklaras, och vad passar bättre än att både jag och Natalie rapporterar tillsammans därifrån. Både här på bloggen men även lite mer frekvent på Hippsons instagram med start idag. Det kommer bli KALAS! Och med kalas menar jag kul, inte fest, för vi bäddar ner oss på hotellet med matchande pyjamas och läser kvällstidningen varje kväll klockan 22.30! 

VI HÖRS HELT ENKELT! 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! 
  
Det börjar bli svårare och svårare att skriva de här inläggen för det känns som det mest blir en nedräkning. Det är ganska oundvikligt, för nu är jag inne på "det sista" av allt. Så mycket känslor för allt som är kvar, det som ska komma och allt som ska hända på väldigt kort tid, och det drar mig åt olika håll hela tiden. Det gör mig också till en ganska okul människa att vara runt för tillfället. Men som finaste Ed Sheeran säger "A heart that's broke is a heart that's been loved". (För att vara lite cheesy)
  
Jag har gjort min sista "riktiga" tävling nu. Ni vet en sån som innebär att man lämnar och fixar hälsopapper, uppstallning, kör över Öresundsbron, gömmer sig i lastbilen under färjeresan mellan Rödby-Puttgarden, susar fram i 89 km/h längs hela Tyskland och allt det där. 
  
Gullan & Märta var med på den här sista resan till Ommen, Holland. G gjorde sitt genrep inför EM, och avslutade det hela back on track igen. Nu kan hon inte bli mer redo! Bara 9 dagar tills vi åker till Göteborg. Gullan, Zacke, Mary-Lou och Allan. ✊🏼 
  
Det ska bli så himla roligt, och spännande. Förra året kändes det lite som att hela spektaklet att ta sig till Brasilien tog lite av själva upplevelsen där. I år kan man verkligen fokusera på mästerskapet, för resan dit är så enkel och allting runtomkring är så välbekant.
  
Jag kan redan känna Ullevi vibrera under publikens jubel och applåder, se hur det ser ut när vi går in mot banan, jag lite snett bakom med en hand på Gullan. Handduken i handen, lite kladdig av hennes slem som jag lite snabbt försökt ta bort när Malin gått igenom planen med någon som kollat på tidigare ekipage. Jag känner hästgodisarna i min ena hand när jag har kommit upp på Kiss & Cry-läktaren. Ser Gullan stanna upp inne på banan och ta in arenan, hon tittar lite upp mot läktaren, några skrattar förstående, Malin klappar henne på halsen. 
  
Och vad som händer sen återstår att se.. 😅  
  
Jag har en väldigt rolig överraskning till er nästa vecka. Ni kommer älska den! Men först tycker jag vi tar oss en titt i bildspelet för att se vad jag och kusarna har ställt till med de senaste veckorna.
  
Hörs snart igen! 😘