Hästskötarbloggen - Nedräkning –43
JUL
16

Nedräkning –43

I dag är det 43 dagar kvar. 43 dagar innan jag packar min väskor och lämnar hela det liv jag byggt upp under 23 år för ett annat. 43 dagar innan jag lämnar mina kollegor, Malin, Gullan och alla mina andra älskade hästar & vänner. Det är alltså bara 43 dagar kvar innan jag krossar mitt eget hjärta. 

Jag har bestämt mig för att sluta, det har varit ett tufft och väl genomtänkt beslut. Jag älskar det här jobbet, älskar livet och allt som kommer med det- men det räcker inte längre. Jag ser framemot nästa steg i mitt liv, det gör jag verkligen! Tror jag kommer ha så roligt, och det är dags nu. Men bara tanken på att lämna allt jag har är väldigt väldigt jobbig. 

I Falsterbo träffade jag mina fina fina vänner som jag har lärt känna genom åren, bättre bunt människor går inte att hitta. Ni är starka, omtänksamma, hjälpsamma och stöttande. Ni säger precis rätt saker- även de saker som jag inte vill höra. Ni förstår alla situationer jag lyckats försätta mig själv i- för ni har vid något tillfälle alla varit med om samma sak. Vi kan gnälla, skratta tills vi kiknar, ha fula smeknamn och internskämt. Vi håller ihop. Vi är så rysligt starka tillsammans. 

Ni tre som låtit mig bli er högra hand genom åren- Stina, Steffi & Malin. Ni har också gjort mig stark. Ni har fått mig att ta ansvar- över mig själv, över hästarna, över er. Ni har på olika sätt fått mig växa och ni har fostrat mig till att bli en människa jag faktiskt själv är stolt över, även om ni kanske inte själva vet hur ni gjorde det.

Malin, som jag hade stannat en livstid hos om det hade varit nog för mig. Jag tycker så hemskt mycket om vårt lilla team. Hur vi faktiskt inte behöver prata så mycket, hur vi kan lita på att den andra dyker upp där den ska, hur vi kan vara oense och lägga fram våra åsikter- och sen tillslut komma fram till en överenskommelse utan att vi egentligen har pratat något mer om det. Jag är så glad över alla fina minnen du gett mig, att du gett mig så många stunder att vara stolt över att ha varit en del av. Jag är så glad att du en gång i tiden bestämde dig för att ge mig chansen. 

Av alla fina själar jag träffat i mitt liv så finns det faktiskt en som ingen annan ens kan komma i närheten av. Jag kan ibland skratta åt mig själv för att jag är så svag för henne. Jag förstår inte hur hon nästlade sig in så fruktansvärt djupt i mig. Jag kan inte längre tänka ens en halv tanke på henne utan att bryta ihop fullständigt. Det finns ingen på den här planeten som jag tycker så mycket om som Gullan. Hon dök upp i mitt liv och förstörde allt. Hon rev ner väggarna till allt som skulle skydda mig känslomässigt. Jag spenderar nästan varje dag med henne och om jag inte är på samma ställe som henne så mår jag på riktigt dåligt.
Hon är den bästa jag vet.

Hon kan lägga huvudet i min famn och få alla känslor jag någonsin känt bli helt oviktiga, för jag har henne. Hon kan ge mig en endaste blick och jag vet exakt vad det är hon vill. Hon är det absolut klokaste, ärligaste och lojalaste i mitt liv. Den som får träffa och lära känna henne är den lyckligaste människan på jorden, och det finns faktiskt inga ord som kan beskriva hur det känns att behöva lämna henne. 

Vi har 43 dagar kvar tillsammans, och jag hoppas att vi på de dagarna kan ta oss till EM. Att vi får avsluta den här tiden på bästa tänkbara sätt. Att jag får göra en sista tävling på hemmaplan med mina underbara lagkamrater och med den svenska flaggan i topp. Att jag, Malin & Gullan kan köra den där girlpower-grejen en gång till och att vi kan leva stolta över det för alltid. 

Och det var nog allt jag hade att säga för tillfället. 


Läst 95017 ggr





Fler inlägg

OKT
31

Mina bästa minnen!

Hej igen! Jag är påväg hem ifrån Verona och står nu och väntar på färjan som ska ta mig ifrån Tyskland till Danmark för att sen köra sista biten hem! Man måste alltid vara i god till till den här färjan för att vara säker på att komma med, men det är tydligen någon slags "bank holiday" i Tyskland idag så lastbilar får inte köra här, djurtransporter är ett av några undantag så jag flög fram ensam på vägen hit idag, och det vet ju alla som någon gång kört lastbil i Tyskland att det hör inte till vanligheterna så att man får verkligen ta till vara på stunden. 

Hur som helst, jag har som vanligt inte tagit några bilder i helgen så vi får skjuta upp inlägget med bilder ifrån tävling ytterligare. hehehe.

Så jag tänkte att jag kan dela med mig av några utav mina bästa minnen under mina snart 5 år som jag har jobbat hos Douglas. Tänkte även att jag skulle göra ett inlägg med mina favorittävlingar och även favorithästar jag har haft genom tiderna. Men vi börjar med minnen! 

Världscupsäsongen 2014/15

Casello gjorde sin första världscup i Göteborg på våren 2014 och var dubbelnolla och 5a, alltid magiskt att göra bra ifrån sig i Göteborg. Sommaren gick och världscupsäsongen började igen i Oslo i vanlig ordning på hösten, Casello var dubbelnolla igen och blev 6a om jag inte minns fel, vi åkte vidare till Helsingfors där han återigen var felfri i första rundan, tyvärr 8 fel i omhoppningen men fick en placering och poäng ändå. Åkte senare till Madrid och fick poäng även där på 4 fel i första rundan. Gjorde nästa världscup i Mechelen i mellandagarna och var dubbelnolla och 3a där, nytt år och första tävlingen för året i Leipzig där han hoppade 0+4 och blev 5a och hade då samlat in så mycket poäng att han kvalat till världscupfinalen som detta året gick i Las Vegas. 

Världscupfinalen i Las Vegas

Casello skulle flyga för första gången, jag var nervös men han var stencool. Som alltid! Om ni bläddrar i arkivet här i Hippsons gästblogg och letar er tillbaka till April 2015 så bloggade jag därifrån då, så kan ni bland annat läsa om min minst sagt traumatiska flygresa dit. 

Tävlingen i Las Vegas var egentligen ingenting speciellt, det fanns inget extraordinärt mer än själva grejen att man var i Las Vegas. Men det var ändå mitt första mästerskap och det är ju coolt att kunna säga att man varit i Las Vegas. Jag ska erkänna dock att jag bara "gjorde stan" en kväll, den sista kvällen också. Innan jag åkte dit så såg man ju framför sig att man skulle se stan varje kväll och göra massa roliga grejer men vi tävlade mest på kvällstid så när man väl var klar i stallet så orkade man ju inte hitta på något, man skulle ju upp igen dagen efter. Så sista kvällen så tvingade jag och min kompis oss ut på "the strip" som inte är en strippklubb, utan gatan där "allt coolt" ligger heter så. Vi såg dom här fontänerna, traskade omkring inne på casinon, inne i ett köpcenter som såg ut som Venedig, alltså det gick en flod igenom allt så då kunde åka sån där båt mellan affärerna om du kände för det. Allt är väldigt extraordinärt där och det är så mycket sjuka grejer överallt. Tex en Elvis-imitatör som stod mitt på gatan som en staty , och jag då svensk och osmidig som jag är stirrade väldigt noga på honom och tänkte "schysst vaxdocka!" och traskade glatt vidare och efter kanske 50 meter så knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om och har det här elvis-ansiktet 4 centimeter ifrån mitt ansikte som då tillhörde en livs levande människa såklart. Skrek rakt ut och alla runtomkring som bevittnade detta skrattade gott. Bjuder på den! Jag tror inte jag kommer att åka tillbaka till Las Begas nu när jag har varit där, men det var som sagt coolt att se hela spektaklet en gång. 

Kvarglömd på en bensinmack

En kompis bad mig ta med den här historien. Det är idag ett minne jag kan skratta åt även om det i stunden inte var speciellt roligt! 

Jag och Douglas var påväg hem ifrån en tävling i Tyskland och ska stanna och tanka. Jag går ur lastbilen och ska köpa något att äta, blir sugen på glass så jag köper en glass också, och på vissa bensinmackar så måste man betala typ glass/godis/dricka i en kassa och sen om du vill ha mat så köper man det i en annan, när jag står i kassa 1 så står Douglas bakom mig och sen försvinner jag iväg till kassa 2 och han tror ju såklart att jag har gått ut till lastbilen igen och klättrat upp i min säng som man enklast kommer till om man går in genom bakdörren, så han kör ju iväg. Så när jag kommer ut så är lastbilen borta! Panik nr 1. Letar efter telefonen så jag kan ringa honom. Panik nr 2,3 och 4 - Den är kvar i lastbilen!! Kutar runt som en yr höna på parkeringen och försöker låna en telefon av någon, får göra det. Panik nr 5 - Kan inte Douglas telefonnr utantill. Fortsätter leta efter en telefon som jag får ringa ifrån OCH som har internet så jag kan googla fram hans nr, detta är verkligen lättare sagt än gjort då 1. Tyskar är inte ett tillmötesgående folk 2. är dom det så kan dom inte engelska. Lyckades hitta en snäll liten tysk familj som hade en telefon med internet så jag kunde hitta numret och ringa det! Pjuh. Till detta hör ju att det inte bara går att vända, jag ser inte ens motorvägen som går i andra riktningen därifrån jag är, så det enda Douglas kan göra är att stanna på en rastplats så får jag ta mig dit på något vis. Som tur är så skulle den här tyska familjen åt mitt håll så jag kunde lifta med dom, så där fick jag sitta i baksätet med deras 6åriga dotter som stirrade med stora ögon på den stressvettiga och lortiga främling som satt i hennes bil med en påse med en smält glass i. Helt klart en traumatisk stund för oss båda! Men ett ypperligt tillfälle att öva problemlösning på!

Jag får fortsätta med del 2 av  det här inlägget tror jag för nu är båten här! 

Ha de fint!


Läst 18863 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
17

#metoo

Hej allihopa!
  
Nu är jag tillbaka ifrån Oslo och det gick ju bra där som ni säkert sett. Bakom kulisserna var det dock deppigt värre med regn och lera överallt och det tömdes blöta boxar 3 gånger om dagen så jag tror jag ska bespara er de bilderna och så kan vi köra en bildbomb ifrån någon av de andra tävlingarna i höst istället. Lovar att det kommer någon gång!
  
Nu skulle jag istället vilja tala med er om rubriken på detta inlägg. Ni som huserar på sociala medier har säkert sett den här hashtagen ett par gånger nu, den föddes i samband med att den vidriga Harvey Weinstein-härvan uppdagades. En SNUBBE i Hollywood som sexuellt trakasserat, utnyttjat och missbrukat sin makt på kvinnor i typ 30 år om någon missat det. Och vad detta har utvecklats till är precis vad världen behöver.
Tanken är att du ska posta ett inlägg på instagram/facebook/twitter med den här hashtagen om du någon gång känner att du blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller ofredande av något slag. Och det är så fruktansvärt att se hur många som gör det. I stort sätt ALLA mina tjejkompisar har gjort det. Majoriteten av alla kända kvinnor jag följer på instagram har gjort det. Och det är precis det som är så viktigt! Att man ser att detta är ett problem för de allra flesta tjejer!
Din kusin, din granne, din klasskompis, din syster osv osv. Är det rimligt att majoriteten av alla tjejer upplever detta? Är det något man ska behöva acceptera för att man föddes som tjej? När ska folk fatta att det är så jävla orimligt?
  
Harvey Weinstein jobbar med film i Hollywood, men detta sker överallt. Ni som följt nyheterna inom ridsportsvärlden det senaste halvåret vet att det sker här också. Att SNUBBAR utnyttjar sin makt över unga ambitiösa tjejer! Jag har fått tillåtelse att dela med mig av en tjejs historia här till er. Hon vill vara anonym och jag ber er respektera det. 
  
  
"Jag var drygt 20 när det hände. Ingen blåögd 15-åring som blev tafsad på av min ridlärare och inte heller var jag full och blev påhoppad av främlingar efter att ha tagit bussen hem från stan. Jag var dryga 20 och stod för första gången på egna ben här i livet. Hade slutat skolan, flyttat utomlands och något år tidigare börjat jobba med hästar på heltid. Som hästskötare, och jag älskade varje sekund av det.
När min historia utspelar sig hade jag just börjat på ett nytt jobb. Jag var glad. Jag skulle tjäna bättre än tidigare, få bättre förutsättningar att göra ett bra jobb och jag skulle få åka på finare tävlingar. Min nya ryttare hade jag känt till länge. Han var fantastiskt duktig och hade jobbat i många stora stall. Han var på sätt och vis någon jag såg upp till. Jag tror att det tog knappt en månad innan det började. All den där skiten som jag länge inte kunde tänka på utan att få nattsvarta känslor av skam krypande längs bröstkorgen.
  
Första gången minns jag alldeles tydligt. Vi skulle få en ny häst och den skulle komma sent på kvällen. Jag satt uppe och väntade på den. Det var bara jag som bodde på gården och jag trodde att jag var själv, men så dök han upp, min chef. Han luktade vagt av alkohol och jag kunde inte förstå vad han gjorde där. Han hade ju sagt att jag skulle ta emot den nya hästen själv.
Nu frågade han om jag hade hunnit se de nya lägenheterna som höll på att byggas på gården. Det hade jag inte och han ville visa dem. Det var fina tvåvåningslägenheter med otroligt högt i tak och han ville att vi skulle gå upp på andra våningen. Jag tvekade, kände mig obekväm men kände inte att jag kunde säga nej. Han var ju trots allt min chef. Så jag följde med. Han sa åt mig att ställa mig högst upp på trappan och titta ner på våningen under. Jag lydde, och snart stod han där och tryckte sig mot mig. Stel som en pinne, halvt paralyserad spjärnade jag mig ur hans grepp och sa att vi borde gå ut och kolla om hästen kommit. Han lyssnade inte. Han fullföljde i stället det som jag flera månader senare insåg var ett övergrepp. Ett rejält sådant också. Och så fortsatte det.
Efter det där första övertrampet hade han inte längre några gränser. I perioder var det nästan varje dag, och jag kände mig alltid lika smutsig, lika förnedrad. Min enda drivkraft var hästarna. För det var inte bara mig han förgrep sig på. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick hämta en totalt sönderslagen häst från ridhuset. Mina älskade hästar. Mina bästa vänner. Någonstans intalade jag mig själv att om han tog ut det på mig skulle han kanske skona dem. Ibland funkade det, och så fortsatte det.
Ibland söp han sig full i stallet, och då visste jag att om jag inte körde hem honom skulle han ge sig på hästarna. Så jag körde alltid hem honom, även om jag visste vad han skulle göra. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa nej. En gång, när han skulle köra mig till flygplatsen när jag skulle hem på semester, stannade han till vid sin lägenhet och sa till mig att följa med upp. Jag vägrade, men när han sa att då skulle jag aldrig få se min favorithäst igen följde jag ändå med. Jag kunde inte bära kortärmat eller gå i shorts hemma den julen. Så blåslagen var jag. 
  
Samma jul gick jag till ungdomsmottagningen och fick ut p-piller. Sa att jag hade pojkvän. Tänkte att kunde jag inte få honom att ändra på sig skulle jag i alla fall inte bli gravid. Bra. Ansvarsfullt. Och jag fortsatte att ta ansvar. Inte för mig själv, men för hästarna. Såg till att han aldrig fick chansen att misshandla dem, bara mig. Som en mor som ställer sig i vägen när en pappa försöker skada sina barn. Eller något. Till slut tog jag mig ändå ur det. Faktum är att jag fick sparken (jag fick aldrig veta varför), och även om jag var utom mig av sorg där och då är jag tacksam för det i dag. För jag vet att jag aldrig hade slutat kämpa för de där hästarna. Och jag hade antagligen fått bära långärmat även nästa jul.
Där och då såg jag mig aldrig som ett offer. När folk frågade, för det gjorde de, sa jag att vi dejtade. Då var det okej. Folk var glada för min skull, för han var ju en sån bra kille. Och någonstans inom mig ville jag också tro det. Kalla mig naiv, men jag tyckte synd om honom. Inte när han slog hästarna, men för att han var en sådan sorglig själ.
Summan av allt är att det fanns många anledningar till att det blev så här. Kärleken till hästarna, en plikttrogenhet utan dess like och så det här förbannade medlidandet jag hela tiden gick och bar på. Så här i efterhand kan jag bli så fruktansvärt besviken på att det fick gå så långt. Att jag inte vaknade upp tidigare, men jag tror att det är svårt som ung tjej att faktiskt inse att man blir behandlad som skit. För ”man kanske vill ändå” och ”man är ju inget offer”. Fast så vill man inte alls och så här man offer skrivit i blåmärkstypsnitt över hela kroppen. Kroppen som inte längre tillhör dig.
Det här var min historia och jag vet att den är rörig, men jag har aldrig vågat klä den i ord tidigare så jag skyller på det. Har inte vågat för att jag känt mig så fruktansvärt smutsig. Så dum. Så värdelös. Jag skriver det här för att jag vill att fler ska få upp ögonen för att det här händer, hela tiden. Jag har ett jättebra jobb nu och det finns så många bra jobb och ryttare och chefer där ute som är helt fria från skitstövlar. Jag önskar att någon hade ruskat tag i mig och sagt till mig att flytta långt tidigare än jag gjorde, för jag är helt säker på att det fanns folk som visste vad som pågick. Och hur det än är, ingen häst eller människa i hela världen är skäl nog att utsätta dig själv för vad jag gick igenom."
  
  
Man tappar orden efter att ha läst något sånt här. Jag är så obotligt trött på gränslösa män som tar sig friheter och ger sig själv rätten. Jag vill inte avskräcka någon till att ta ett hästjobb, det är en helt ovärderlig erfarenhet och otroligt utvecklande om du hamnar hos en normalt funtad person. Men som vi lärt oss så finns det rötägg i de flesta branscher, så även bland oss. Som vi kan läsa ovan så förstår vi att det är lättare sagt än gjort att bara bryta loss.
Man har sina hästar som man älskar mer än livet själv, man kanske har sin egen häst stående på gården och får träna, han är ju en bra tränare, jag får åka på fina tävlingar, jag får rida fina hästar, jag måste ringa mamma och be henne hämta mig men jag skäms för att berätta för henne varför jag vill åka hem. Jag kanske har flörtat? Det kanske är såhär det är? Vem skulle tro mig om jag berättade?
Varningsklockorna har ringt för längesedan men han är din stora idol och du förmår dig inte att säga nej. Han måste inte hålla dig med våld och du måste inte skrika nej för att det ska vara ett övergrepp. Lita på din magkänsla, när något känns fel så är det i de allra flesta fall just fel!
Du kan vara trevlig utan att han ska tro att du flörtar. Du är inte skyldig honom någonting utöver det arbete han betalar dig för. Gör framtida dig själv den tjänsten, att bryta loss om du känner att det spårar ut och du inte vill. Åk därifrån och se aldrig tillbaka. Du ska leva med dig själv resten av ditt liv och inget jobb, karriär eller gift man som säger han ska lämna frugan för dig (men aldrig kommer göra det) är värd att kasta sin värdighet och självrespekt i sjön för. 
  
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Nu är det dags att lasta hästarna och åka till Herning. På återseende och ta hand om er! 
  


Läst 61229 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
07

JAG LEVER!

Hejsan alla! 

Jag vill börja med att be om ursäkt för min klena uppdatering på den här bloggen. Jag har haft planer på att skriva typ varje dag i en vecka nu men jag får psykbryt varje gång jag ska försöka ge mig på att göra detta på telefonen. Allt är så litet och jag trycker fel och autocorrect spårar ur och skriver olämpliga saker och ja, ni vet ju hur det är. Nu är jag iaf hemma i Sverige igen och har plockat fram min dator, eller jag har varit hemma i typ 5 dagar men om ni kunde uppleva den ORIMLIGT långsamma uppkoppling jag har här så skulle ni förstå. Ni minns när man var liten och skulle gå ut på internet, enligt pappa kostade det 650kr i minuten och man var tvungen att koppla ur telefonjacket så att INGEN kunde ringa hem till en för att kunna surfa på Lunarstorm och det tog typ 45 minuter att koppla upp, och det här osannolika ljudet (https://www.youtube.com/watch?v=gsNaR6FRuO0). Var det ens nödvändigt? Det jag ville komma till var att när man väl kommit ut på internet back in the days så gick det ju så fruktansvärt långsamt, men det är ingenting emot vad jag upplever i denna stund. Man trodde ju inte ens att det var möjligt för internet att gå såhär långsamt längre. MEN JODÅ! 

Men nu är jag här. Och vad har hänt sen sist? 

Jag har fått jättemycket beröm för de förra inlägget med spellistorna. Det tackar jag så mycket för! Får hybris när jag går in och kollar hur många följare varje spellista har. 

Jag har även varit en sväng till Barcelona. Det var den stora finalen i Nations Cup-serien som har pågått hela sommaren, så förrförra fredagen packade jag in Zacke och Anton i lilla lastbilen och körde ner till Rolf-Göran Bengtssons stall i norra Tyskland där dom fick gå in i boxar och vila medans jag packade ur alla våra grejer och packade in dom i Rolfs lastbil som jag sedan skulle köra ner till Barcelona. Om någon sagt till mig för 10 år sedan att jag en dag skulle köra Rolfs lastbil ner till Barcelona så hade jag nog bara fnyst och skrattat! Eller förresten, om någon sa att jag skulle göra någonting utav det jag gör i mitt jobb idag för 10 år sedan så hade jag skrattat och fnyst. Intressant det där vart livet tar en. Kan berätta den historien någon annan gång! 

Barcelona var årets sista nationshoppning och Zacke var magiskt. Ett retligt nedslag i första rundan och felfri i den andra. Anton var också duktig och avslutade helgen med en 3e plats i 145. Det bjöds på strålande sol och värme, när vi körde hem så sjönk temperaturen tillsammans med livslusten över att komma hem till regn och kyla. Nu är den skånska vintern här för att stanna, 6 månader av regn, isvind som blåser rakt igenom din själ, mörker och ännu mera regn. Temperaturen varierar mellan 8 och -5 grader men du känner ingen skillnad. Möjligtvis att vid minusgrader att botten av vattenpölarna fryser till is du inte ser så du halkar i dom. Låt NMR marschera här i Skåne istället under vinterhalvåret, så kan dom halka runt i sina stålhättekängor och begrunda hur mycket dom egentligen älskar fosterlandet. Skämt åsido, dom ska inte marschera någonstans. Jag har verkligen en talang för att helt tappa tråden! 

Jag har även hunnit med att fylla år, en extremt odramatisk händelse och som alltid sammanfaller med Breeders Trophy numera! Glamouren bara flödar som ni förstår.. Jag var ledig på min födelsedag och åkte faktiskt till Flyinge och bara hängde runt. Det är ganska skönt att vara på tävling utan hästar ibland, man kan sitta och dricka kaffe och inte behöva ha någon tid att passa, inte behöva fundera över hur hästarna har det på lastbilen, om veterinären tar en oväntad lunchpaus som fuckar upp hela min plan för dagen, om nästa klass börjar om 20 minuter eller om en timme, om equipes "preliminär sluttid för omgången" (love you) verkligen kommer hålla, om jag verkligen hinner springa till grannbyn där lastbilen är parkerad och byta häst på 15 starter, om Douglas har startnr 30 har han 29 före sig eller bara 12 eller vart är besiktningshjälmen???? Endagars tävlingar är en stor stressfaktor i mitt liv som ni förstår. Tur för alla att dom inte infaller allt för ofta.

Nästa vecka börjar världscupssäsongen, i Oslo av alla ställen. Hej inomhussäsongen, hejdå sömn! Jag tänker att jag ska bli bättre på att ta bilder och så kan vi göra ett jättestort bildspel ifrån Oslo kanske. Om ni tycker sånt är intressant? Det här är ju mest bara rörigt. 

Förresten, jag kom o tänka på en grej! Ni vet när man var liten och vela hitta på 1000 grejer och ens föräldrar sa typ "jag är så trött, jag orkar inte" och man kunde inte för sitt liv förstå hur man inte orkade göra saker? Hur kan man vara så trött? 

Jag fattar nu. 

Godnatt! 

  


Läst 71798 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästskötarbloggen »



Hästskötarbloggen

Häng med Madelen Isaksson bakom kulisserna hos en av Sveriges största ryttarstjärnor – Douglas Lindelöw.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Hästskötarbloggen

Madelen jobbar som hästskötare åt Douglas Lindelöw. I denna blogg berättar hon om sin innehållsrika vardag – under och mellan tävlingarna.

Till bloggen


Madelens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Feira de Golegã del 2

Portugal-bloggen

Inner till ytter?

Kajsa Boström

Träningar, återbesök och tävling

Saras vardag

Till Husbloggarna