Två dagar efter att jag hade kommit in på arkitekt på KTH i Stockholm så bestämde jag mig. Rita hus är säkert jättekul, men det är banne mig inte det jag vill hålla på med.

Hästar har ju liksom varit min grej så länge jag kan minnas, så varför slösa bort dyrbar tid av sitt liv på något annat än det som man tycker om mest av allt? Så, jag bestämde mig för att ägna mig åt hästarna fullt ut i stället. Om man vill bli bra, så måste man också lära sig av de bästa - och när det finns den fantastiska möjligheten att få göra det, på Flyinge och Strömsholm, så valde jag att söka till hippologprogrammet.

Efter sex månaders praktik på ridskolan hade jag fortfarande inte ångrat mig, och jag sökte på en gång. Antagningsprovet var i maj, och antagningsbeskedet kom i juli.
Jag har inte tvekat en sekund sedan jag bestämde mig, häst är det jag vill ägna mig åt och att läsa till hippolog känns som rätt väg att gå.

Så nu är jag här, i morgon går flyttlasset och efter helgen drar det igång!

Eftersom jag packade färdigt allt igår, så kan jag ta det lugnt idag. Eller ja, det blir körigt på ett roligt sätt! På schemat står bland annat muta personalen på Nynäshamns ridklubb med snorbullar (ni vet, såna med kräm i), motionera Lastrelli, och sedan en liten turné för att säga hejdå till alla fina människor. Min plan är att avsluta kvällen med dubbel kräftskiva - först med familjen, och sen en till med vänner.

Det känns ju lite sorgligt, men 62 mil är väl inte så långt? Det får det vara värt. 
Bara jag slipper rita hus.

Helt själv flyttar jag ju inte, Lastrelli gör mig ju sällskap ett par månader :)

I morgon blir det slutspurt, målet är att allt ska vara färdigt. Det bör gå.

Idag hade jag lite kvalitetstid med mitt ex på ridskolan. Robbie Williams heter han, världens finaste ponny! 2006-2008 var det vi, det var tider det. 

Jag hade förmånen att få rida och tävla honom, och han lärde mig allt. Vi försökte göra fälttävlansponny av honom också, för han var fin i dressyren och hoppade hus, men han var så fruktansvärt markskygg! Han vände på en femöring för minsta lilla, för gräs som var lite grönare eller för en pinne, mitt i mellan hindrena, och oftast var det stört omöjligt att sitta kvar. Hur beredd man än var. Nertrampad häl och tillbakalutad sits var det som gälde om man hade någon sorts vilja att överleva.
 

Till slut tog vi oss runt en debutantbana felfritt, med nästan en minut över tiden, men vi insåg att någon stjärna skulle det aldrig bli av honom inom den grenen i varje fall. Nåja, vi försökte i alla fall! Vi kom upp till LA/LA i de andra grenarna, och med honom har jag så många roliga minnen.

Så det är han som Lastrelli får dela med sig av morötterna till. Mitt hjärta!

Fler bilder:

http://www.facebook.com/album.php?aid=29026&id=666743716&l=6a83a34226

Jaaa jag börjar få lite panik nu...

Fast egentligen är det rätt obefogat, för jag tror fasen att jag har koll på läget. Ungefär allt utom dator är färdigpackat här hemma, och i stallet tänker jag samla ihop allting och stoppa ner i påsar/lådor i morgon. Sen får jag rida barbacka med grimma eller nåt :) Granngården får sig ett besök i morgon, foder och lite annat smått å gott ska inhandlas också.

Alla frågar hur det känns. 

Sanningen är att det inte känns över huvud taget. Jag är fortfarande övertygad om att allt kommer bli alldeles toppen där nere och att det är helt rätt, men det SKA kännas att flytta ifrån alla underbara fina vänner, föräldrar, hästar och tränare och hus och... ja ni vet. Men jag är alldeles nollställd, det känns som att jag ska på ridläger, möjligtvis.

I tre år... :)

Men det blev en underbar sommar! Idag var det mer svensk sommar, det spöregnade så brutalt att vi nästan fick tinnitus när det dressyrades i ridhuset. Okej att vi bad om regn där ett tag, men det här känns lite overkill....

Den här helgen har jag hunnit med en blixtvisit på Gotland tillsammans med en kompis, vi sade hej till Visby vid fyra på eftermiddagen, och åkte hem sent på natten. Det var avslutning på medeltidsveckan, så vi fick se en hel massa fina utstyrslar, även om inte alla var helt medeltida...

Nåja, eftermiddagen och kvällen som vi fick där var verkligen toppen. Vi låg en stund på stranden nedanför ringmuren, tittade på solen som sakta gick ner i havet. Livet kändes allmänt fint, och vi frågade oss om det blir bättre än så här?

Dum fråga så klart. Sekunder efter så toppades stämningen när två draghästar med tillhörande vagnar och kuskar i medeltidskläder passerade. Sådäär ja: en av de sista riktigt varma sommardagarna avslutades med grand finale i form av solnedgång, trevligt sällskap och så två fina hästar att titta på.

Livet på en pinne!

Eftersom vi kom hem sent, eller tidigt om man så vill, så blev det inte allt för många timmars sömn innan jag tog mig upp till ridklubben för att titta på dom duktiga ponnytjejerna. (Som för skötte sig exemplariskt! Blågult till Patricia och Billy!)

Sedan blev det bortplockning av banan och egen ridning, och som vi alla vet försvinner timmarna väldigt fort när man är i stallet. Ni förstår min gränslösa lycka när jag, trött och hungrig äntligen kommer hem vid sex-tiden på kvällen, och hittar en lapp på bordet. "Marie; Hamburgertallrik i kylen"

Åh vad jag älskar att bo hemma ibland. 6 days to go!

Det är inte det minsta svårt att sysselsätta sig om dagarna! I förmiddags hade jag lektion med en tjej vars ponny har gått SM i hoppning, men hon behövde lite hjälp med att komma igång med dressyren och allmän ridning efter ett litet uppehåll. Det var riktigt roligt för resultatet blev väldigt bra!

Efter att ha ridit på Lastrelli, och på ponnyn Mango, så var det dags att återgå till det eviga tvättandet... 

Igår började jag packa i ordning allt här hemma, ej hästigt, och man får liksom lite kramp i hjärnan efter ett tag. Kläder är ju ganska uppenbart att man behöver ha, alla jackor för kommande årstider också, men sedan blev det värre. Det slutade med att jag och min kompis satt på golvet i mitt rum, såg oss omkring, funderade ett par minuter på vad man egentligen behöver, drog tidernas djupaste suck och gick ut och kollade på stjärnfall i stället. (Det där grundar sig i att jag, om jag inte skulle bli hippolog, tänkte bli astrofysiker, men det är ju en HELT annan femma! 10 stycken såg vi...) Så där avstannade packandet, jag hoppas inspirationen kommer tillbaka :)

Har man bara en dator så har man väl allt, eller?

För i övrigt så fick jag ett tjusigt skrapsår på handen idag, tittade lite närmare på marken på stallplanen. Naturligtvis var jag tvungen att ta fram min vän blue-spray, och herre min skapare vad den sved!

Nu är jag lila på handen och det... går inte bort, nej...

Idag hade jag lektion för Patricia på hennes lilla b-ponny Billy, och för en annan stjärna, Rebecca på finaste c-ponnyn Mango Chutney som jag har hjälpt till att utbilda och rida under senaste året.


Det är så roligt att ha träning med dom här tjejerna, dom vill verkligen lära sig och kämpar stenhårt! Och så älskar dom sina ponnysar så där gränslöst och med hela hjärtat, som man bara kan göra när man är 11 år. Båda tänker dessutom rida ponny hela livet, byta häst finns inte med på världskartan. Det finns bara en!

På söndag ska dom tävla LD-LC hemma på klubben, det blir deras första tävling för terminen så lite pirrigt är det så klart. Då blir det till att heja och agera coach, och i hemlighet kommer jag önska att jag också var 11 år och red b-ponny...


Då skulle det dessutom vara okej att ha tävlingsutrustning i ljusblått.

Patricia och Billy Boy :)

Det känns verkligen att det är sensommar nu. Solen strålar från blå himmel, men det känns ändå inte som förut. Det drar ihop sig.

Sista veckorna i Nynäshamn ägnas åt att träffa alla vänner jag lovat medan det fortfarande finns tid, och njuta av allt.

Nu är det nämligen bara ynka 10 dagar kvar!
Oherre, jag måste börja tvätta...

Lastrelli passar också på, idag var han och Hel så här gosiga i hagen :)

I mars i år skulle vi ha vår första lite mer terränginspirerade träning med Talang Stockholm-gänget, på Runstens fina anläggning. Vi har Ulf Johansson som tränare, han är riktigt bra och ett stort stöd som verkligen ställer upp. Det hade körts in häckar, smalhinder och stockhinder i det stora fina ridhuset. Vi värmde upp, Lastrelli kändes väldigt laddad och bockade och kickade en hel del, men det brukar lösa sig när vi väl kommer igång och hoppar.

Så hände något som jag inte riktigt hade räknat med, i anridningen till vårt tredje språng hamnade vi i ett läge mellan två eller ett språng, och Lastrelli bestämde sig för en kompromiss. Han hoppade av, litegrann. Han slog i hindret rejält, och vi stod på öronen, ordentligt. Vi borstade dock av oss all sand, tog det lite lugnt, och sen var vi faktiskt med igen. Vi hade väldiga problem med smalhindrena senare in i passet, men det är inte hans starkaste sida, och duktiga Uffe hjälpte oss massor och det löste sig, jätteskönt.

Rädslan kom krypandes långt senare. Jag har aldrig någonsin varit rädd för att hoppa, det är ju det bästa jag vet, så det var en märklig känsla. Men jag visste också att enda sättet att övervinna den var att göra det man var rädd för. Det var bara att köra, jag tror inte ens att
jag berättade för någon om det. En vecka efter omkullridningen åkte vi till Tyskland på träningsläger, och jag tror inte att det hade kunnat vara ett bättre tillfälle.

Sent ska jag glömma första dagen på terrängbanan. Lastrelli var superladdad, jag också såklart, men när jag såg dom där GIGANTISKA hindrena som gruppen före oss hoppade, så tänkte jag att näää det där tänker jag aldrig hoppa, tur att vi inte är så avancerade.

Tji fick jag, dessa gigantiska hinder var vad vi hoppade fram på...

Janne Jönsson, som vi tränade för där nere, inger ett enormt förtroende. Han får en att göra sådant man inte trodde att man klarar av, men som sedan går som en dans med hans erfarna vägledning. Lastrelli har aldrig gått så bra som han gjorde då, vi hoppade smalhinder på linje på närmare 120, gravar, bord, vatten, häckar, ja allt! Även dagen efter, när självförtroendet hade höjts något enormt, så fanns det fortfarande "men det där, det tänker jag aaaldrig..."-hinder på banan som vi, såklart, hoppade sen. Utan problem, och utan att dö.

Den boosten som träningarna i Tyskland gav oss var grundläggande för alla framsteg i år. Vi placerade oss som 5:a på den avslutande tävlingen i Bad Segeberg, vår första start i lätt klass. För mig kändes bara det som olympiskt guld. Minst.

Bad Segeberg

Eftersom söndagens tävling troligtvis var det jobbigaste Lastrelli hittills har gjort i sitt liv så ska han få vila ett par dagar nu. Igår ägnade vi oss åt mys och en lång promenad med lite välförtjänt betande.

Tävlingar är toppen, träningar är guld värt, men att stå i solen och klia tävlingshästen på halsen medans han mumsar gräs... Det är rätt mysigt det med :)

Jag skrev ju förut om Lastrellis snygga lila ben, och idag var det fler fötter som blev lila. Claras häst Beanca lyckades med bedriften att dunder-stämpla min lilltå, och sedan gjorde hon samma sak med en av Claras.

Vi fick båda vackert lila och svullna små potatisar till tår. Somliga matchar sina hästar med benlindor och annat trams, jag kör lite mer all-in. Lila fötter ska det vara!

Vi hade en undersköterska med i sällskapet, och hon övertalade mig till att tejpa tån, och det var ju kanske inte det behagligaste jag har vart med om:

"Aaaaaj, Emelie det är ju liksom blodstopp i alla tre tårna nu!"
"Jaa men det blir skönt sen! När dom har somnat, typ..."