Okej, vi tar det från början. Under helgen firades det att jag överlevt ett kvarts århundrade i den här världen, och lämpligt nog inföll detta på påskafton. Fyra hästiga vänner hemifrån som hängt med så länge jag kan minnas hade flygit ner från min hemby och det finns inga jag hellre hade firat med.

Så, lördag eftermiddag stod jag och Petra i köket och försökte skära ut bokstaven S och ett plusstecken ur varsin jordgubbe. De andra tre var på övervåningen, duschade i skift och snyggade till sig inför kvällens middag. Att de skulle komma hit, och att det skulle bli fint väder, var egentligen det enda jag önskat mig. Och att Rebecka skulle hålla tal vid middagen. Det hålls alldeles för lite tal nu för tiden. Två tredjedelar av önskningarna hade redan infriats och att Rebecka kan prata är det inget tvivel om. So far so good, alltså.

Det är inte den första minnesvärda tårtan vi skapat. Vi har har bakat oss igenom vår uppväxt. Utöver maskeradhoppningen var tårttävlingen på ridskolan bland det mest prestigefyllda, det har bakats allt från derbybanor till skottkärror med hö, 90% av dem gick åt skogen men tanken var alltid god och överambitiös och även om samtliga är de sämsta förlorarna man kan tänka sig, så kunde vi ändå skratta åt eländet och försöka intala oss att vi inte brydde oss ändå. Så hanterade vi det mesta.

Vi gjorde allt tillsammans och krigade oss fram. Inget svetsar samman folk som hubertusjakter, mockning, klubbtävlingar, leriga parkeringar och övernattningar i klubbis fastän vi nästan inte sov någonting. 

Ingen av oss slutade med hästar egentligen, även om det bara är jag som har det som jobb idag. Vi tar hand om varandra lika noga fortfarande, om än på distans, och 25:e födelsedagstårtan bakades med de som gillade mig när jag hade äggformad jockeyhjälm och mittbena också. Samma tjejer som på ridläger i Vinslöv förde statistik över vem som slog ihjäl flest flugor. Bromsar gav extrapoäng, så när en talgoxe flög in stod Petra med flugsmällan i högsta hugg och frågade på fullaste allvar hur många poäng man fick för en fågel. Bra fika på avslutningen där också.

- Nero, kom ner och kolla på tårtan! Den blev episk.
- Jamen det blir det väl alltid när vi gör något?
 

Så är det förstås. Och som TUR är är även tårtframtiden säkrad efter veckans tävling i Luhmühlen, eftersom Malins man Jörg på söndagen meddelade att avfall i vatten numera innebär krav på bakning av hela två tårtor. På onsdagen åkte vi alltså med ett gäng unghästar för årets första terrängtävling på bortaplan, vilket ju då även blev badpremiär för chefen. Man kan välja trevligare vatten...

Jag startade Earl Grey och Nicki, deras första terräng på bortaplan, och är egentligen nöjd med båda som hoppade felfritt, även om det som väntat var lite spänt, och poängen blev därefter. Det är bara att jobba vidare, övning ger färdighet.