Marie Ryman
DEC
16

Lucka 16


Stockholm, Sverige:


"Som leg djursjukskötare, c-tränare och ryttare känns det verkligen som om jag har en fot i varje hörn av ridsporten. Ibland kolliderar dessa världar. Hur talar man om för en elev att deras häst inte ser fräsch ut? Hur gör man med en djurägare som pga okunskap rider sin häst på ett felaktigt sätt? När drar man gränsen som ryttare när hästen visar ovilja eller protesterar? Jag är "bara" djursjukskötare och inte veterinär, även däri finns en konflikt. Vem är jag att säga till någon att saker inte känns ok?

Mitt enda svar på detta är att ärlighet varar längst.

Både i mitt yrke, som tränare och ryttare har jag en skyldighet gentemot mina kunder, elever och hästar att vara ärlig. Halta hästar ska inte tränas, okunniga ryttare behöver utbildas och bångstyriga hästar bör alltid veterinärkollas innan andra åtgärder vidtas. Vi måste våga vara mer öppna och ärliga, det är vår skyldighet gentemot hästarna. Jag tycker att det är jätteviktigt att man vågar tala om obekväma saker. Oftast har ryttare eller eleven ingen aning om att hästen inte ser ok ut från marken (känslan från ryggen kan vara en helt annan) eller att sättet ryttaren utför vissa övningar eller rörelser på kan vara rent av skadliga. Med kunskap kommer också ansvar, ett ansvar där jag måste stå på hästarnas sida."

Malgorzata Dziurla, fälttävlansryttare och kollega till vår veterinärbloggare Izabella på Stav-kliniken som ligger norr om min hemby. Vill man läsa mer om hennes vardag, hur hon blev djursjukskötare, så finns en välskriven intervju med henne här.


Läst 10829 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
15

Lucka 15

Nynäshamn, Sverige:


"Våren 2001 klev det in en tjej i stallets entré, en liten tjej som inte mätte många centimeter över C-ponny gränsen, klädd i på tok för stora ridbyxor, nyinköpta plaststövlar och ett par militärgröna handskar. En liten tjej som egentligen var extremt rädd och som inte hade någon aning om vad hon egentligen gett sig in på. Men hon var åtminstonde där, äntligen!

Första ridlektionen reds på den lilla shettisen Donna, lagom storlek. Det var skumpigt, läskigt och jag var evigt tacksam över att ha någon som ledde mig, för hur skulle man kunna styra och samtidigt hålla sig kvar när det skumpar så att middagen nästan kommer upp? Året som följde reds nästintill varenda lektion på Donna eller Rasmus, som även han var en shettis. Blev jag uppsatt på någon annan kom det tårar i stora mängder. B-ponnierna var för stora och jag skulle minsann aldrig rida något så stort, det var ju som att skicka sig själv mot en säker död.

En säker död väntade mig även den dagen då ingen av mina vänner orkade leda mig längre, det var dags att klara sig själv. Jag skulle styra, bromsa, skumpa och hålla mig kvar, samtidigt. Även då kom det tårar men eftersom allternativet var att inte rida alls bet jag ihop och lyckades alltså under timmen som följde både styra, bromsa, skumpa och hålla mig kvar.

Snart har det gått 14 år sedan den där lilla flickan klev in genom stalldörren utan någon aning om att hon under dessa år skulle hinna med att trilla av hundrafemtioelva gånger från busiga unghästar, utan en aning om att hon en dag ska stå i startfållan och känna adrenalinet pumpa inför sin första fälttävlan, utan en aning om hur ont det kan göra när ens bästa vän måste vandra vidare till de gröna ängarna, utan aning om att hon 10 år senare skulle lasta ur sin första egna häst på den gropiga stallplanen. Inte heller visste hon hur mycket kärlek, gemenskap och vänskap hon skulle hitta innanför stallets lite slitna väggar. Samma flicka som idag inte har en aning om vad hon hade varit utan hästarna."


Hanna Larsson, hon sprang in i en annan, lika liten tjej på ridskolan, och tur var väl det. Hanna är den sortens vän som skickar 2 kg hembakta kakor på posten när hon anser att man behöver det. En enastående bra sort.


Läst 8315 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
14

Lucka 14

Schwerin, Tyskland:

"När jag var runt sju- åtta år frågade mamma mig och min lillasyster om vi ville börja rida, istället för jazzdansen som vi ägnade oss åt två gånger i veckan. Visst ville vi. Min syster höll ut i ungefär ett år innan hon slutade rida och började med kampsport, men jag, jag hade hittat hem. Nu, ungefär sjutton år senare kan jag ägna mig åt det jag älskar mest på heltid, men jag hade inte varit där jag är idag utan människorna som faktiskt lärt mig allt jag kan. Jag vill berätta för er om en av dem.

Jag gjorde min gymnasieutbildning i Kalix, en samhällslinje med häst- och ridinriktning. En av lärarna i stallet var Maria Eriksson, auktoriserad ridlärare och ridledarutbildare med lång yrkeserfarenhet, samt tävlingserfarenhet t.o.m. svår dressyr och medelsvår A hoppning. Maria utbildade tillsammans med de andra, lika fantastiska lärarna oss elever i den konst som ridningen är, såväl som ridlära, foderlära och mycket mer.

Hela första året bestod av sitsträning på lina och Arméns Ridinstruktion från 1930 var vår bibel. Vi lärde oss att arbeta med hästen, utan tvång och hårt spända nosgrimmor. Vi lärde oss att arbetet med en ändamålsenlig sits aldrig tar slut, och att hästen är en spegling av ryttarens ridning. Jag gavs en grundsyn på vad dressyr och samspel med hästen egentligen innebar, och med den goda förebild som Maria verkligen var, och är, så fick jag en klar målbild av vilken typ av ridning jag ville sträva efter. 

Tiden i Kalix på Holmens häst- och ridutbildning kommer jag att vara evigt tacksam. Så bra lärare och förebilder jag hade där får man leta länge efter, och en bättre språngbräda vidare i mitt hästliv kunde jag inte ha fått. Det behövs fler som de jag fick lära av, människor som brinner för gedigen ryttarutbildning. Som lär nästa generation ryttare om hästen som biologisk varelse, fantastisk atlet, och vän. Idag är jag själv utbildad hippolog, som blev en utmärkt fortsättning, och jobbar nu med att rida unghästar hos Paul Schockemöhle. I framtiden vill jag också få föra det vidare, just detta, som ridlärare och lärare - för det är en fantastisk värld att upptäcka."

Carin Brosäter, ännu en kurskamrat från hippologen 2010-2013, och fantastisk vän. Det här är viktigt, så oerhört viktigt, för ridsportens framtid. En del påstår matt att det finns ett ointresse för själva hästen och den egentliga ridkonsten idag - det vill inte jag tro på, för valda sanningar är ruskigt begränsande. Men en tid där det mesta ska gå snabbt och fullständig sinnesnärvaro är sällsynt, så krävs det definitivt goda förebilder som kan visa vägen. 




Läst 6597 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
13

Lucka 13

Nynäshamn, Sverige:

"Min flickvän frågade om jag ville följa med henne och min svärmor på en ridresa till Ungern, vilket jag självklart inte ville missa. Jag har ju ridit en del tidigare, bland annat hade jag tagit hand om en häst under ett år vilket innebar en del ridning, jag hade även tagit lite lektioner och kände mig ganska bekväm med att sitta i sadeln. Bra på att rida var jag verkligen inte, men tyckte ändå att jag hade en rimlig nivå för att klara av den här utmaningen. Dock kunde jag inte, i min vildaste fantasi, föreställa mig vad jag hade att vänta.


Självklart förstod jag att jag behövde rida lite innan vi åkte, fräscha upp kroppsminnet med några lektioner, men det gick inte så bra. Tjänsteresor och massa jobb gjorde att jag bara hann med en eller två turer, men jag tänkte att det nog inte skulle vara någon fara. Jag får väl hoppa över någon tur om jag får ont i baken eller skavsår.


Vi flög ner till Budapest och välkomnades av en svensktalande kvinna som också skulle vara med och rida. Vi övernattade på ett hotell för att sedan få åka buss ut på landet dagen efter. Landskapet är underbart med stora öppna slätter, och vi klev av bussen vid en superfin anläggning, vitrappade hus med en härlig design. Vi skymtade ridbanor och stall. Allt såg så mycket finare ut än vad jag hade väntat mig. Det här bådade gott.


Dags för första turen. Vi träffade resten av gänget, totalt 8 stycken skulle tillsammans utforska den ungerska naturen. Vi fick hästar tilldelade och vi insåg att vi inte ens behövde göra iordning dem! Vilken lyx. En ungersk man red med som guide, tillsammans med vår svenska. Vi skulle inleda med en kort tur för att se hur allas ridkunskaper var. Jag är nervös och spänd. Ny häst, i ett annat land, med nya människor.

Vi tog oss ut på fina ridstigar och härliga skogspartier. De första 10 minutrarna av turen snubblar min häst tre gånger och jag håller på att trilla av varje gång. Kände mig inte helt proffsig. I galoppen fick min häst för sig att ta en liten avstickare från stigen, men jag lyckades komma in i ledet igen. Känslan av att jag inte var helt överens med min häst var smått obehaglig, och det sved i mina onödigt spända muskler. Men efter några uppmuntrande ord från min flickvän så börjar jag slappna av och det sakteliga känns lite bättre. För några i gänget gick det däremot inte alls så bra. När ska vi bryta av? Jag sneglar mot min flickvän som frågar hur det går. Jodå, det går bra. Känner hur jag börjar krokna. Minutrarna går. Vi bryter av. Det här var lite tuffare än jag trott.


Vår svenska guide delar upp gruppen, några har inte ridkunskaper nog och gruppen skulle bli för ojämn tycker hon. De bryter sig ur och vi får fortsätta med vår Ungerska guide. Jag höll tydligen standard nog. Okej. Han håller upp handen och ropar Galopp! Ingen rast här inte.
Nu börjar det kännas i kroppen. Ryggmusklerna orkar inte riktigt, jag tittar på Erica som rider vid min sida och säger att jag vet inte om jag orkar mer. Hon peppar mig och jag biter ihop en bit till. Inser att jag nog aldrig har galopperat så länge förut. Precis när jag känner att döden närmar sig bryter vi av. Väl tillbaka på anläggningen sitter jag av, och håller krampaktigt i sadeln för att inte trilla ihop som en säck potatis. Det blir nog bättre i morgon…


Det blev faktiskt bättre dagen efter. Min häst och jag kom mycket bättre överens, jag var bekvämare, mindre nervös. Det var en lättnad.
Vi red ett par timmar på för- och eftermiddagen, men det dröjde till dag tre innan jag lade märke omgivningen. Innan dess var det mer fokus på överlevnad, på att spänna av i kroppen, och att hitta en sits som tog så lite kraft som möjligt. Jag orkade precis trav och galoppsträckorna, precis när jag tänkt ge upp så peppade Erica mig och jag klarade hålla mig upprätt tills det var dags att bryta av. Inser stilla att jag nog aldrig tränat så hårt förut. Aldrig pressat min kondition och muskler så hårt någon gång. Mitt i allt detta så var det rätt knäckande att snegla över på Erica och se henne sitta helt oberörd i sadeln och höll ett vakande öga på mig. Hur KAN det vara sådan skillnad? Hon ser ju inte ens varm ut! Svärmor var i alla fall lite svettig. Klen tröst, men ändå.


Jag levde på hoppet om att träningsvärken nog skulle ge med sig snart. Bara jag kör vidare. Jag hade fel, träningsvärken blev värre och värre. Det kan ha varit tredje eller fjärde kvällen som jag såg mina strumpor på golvet och fick uppbåda all min styrka för att kunna plocka upp dem, vilket krävde ett antal försök och grimager. Jag tror Erica aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv. Jag skrattade inte. Eller, kanske lite, efteråt...


Men vad tyckte jag då om ridningen? Suverän måste jag säga. Efter jag vant mig lite och fått upp blicken lite så såg jag ett underbart landskap. Paprikaodlingar, sparrisland, stora öppna fält och vackra hus. 15 minuters galopper på sandiga ridstigar genom härliga skogsdungar. En äkta langos när vi var ute på en långtur.


Vi hamnade på en skördefest på en häst och vagn en kväll. Vi hamnade i en kortege och åkte genom folkkantade gator i närmsta byn. Otroligt häftigt att se alla ryttare och deras traditionella kläder, inte heller helt fel att de delade ut vin i petflaskor till oss i vagnarna.
Sista dagen hade kommit, det var dags för en sista tur. Något var strul med hästarna, min var inte tillgänglig, så vi fick byta runt lite. Jag fick Ericas häst medan hon fick ta en annan.
Nu kom det mest knäckande, jag som redan trodde jag hade fått min dos av förnedring för det här decenniet... Ericas häst var svårriden, jag fick kämpa för varenda meter. När de andra bröt av var jag långt efter. Kunde inte greppa att Erica helt obekymrad hade ridit på den här hästen hela veckan, medan jag gnällde över att det var tufft på mitt lyxåk!


Att hoppa av hästen för sista gången var skönt. Jag hade klarat mig igenom en ridvecka i Ungern. Jag hade fått en djupare respekt för ridning och en djupare förståelse för hur ont svidande skavsår och träningsvärk faktiskt kan göra. Vilken upplevelse. Skulle jag göra om det? Javisst, men då skulle jag träna bra mycket mer innan jag åker, de som hävdar att ryttare inte är idrottare har inte varit på ridresa i Ungern.

Vad tar vi nästa gång, Sydamerika kanske?"


Emil, numera gift med Erica som nästan slutade rida i lucka 6, men som genom den här resan räddade henne tillbaka till hästryggen. Vilken hjälte.


Läst 7650 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
12

Lucka 12

Ulstrupfeld, Tyskland

"När jag känner mig som mest tappad i Tyskland? Det är väl mer ett konstant tillstånd. Det är mycket man inte riktigt är van vid, förutom högpastöriserad mjölk och för små vägskyltar så tog det ett tag att komma in i de olika tävlingsformerna som finns. I Tyskland är det vanligt att det är flera tävlingar på samma tävlingsplats, exempelvis hoppning och dressyr. Jag och min häst Rozzini gjorde succé på en sådan en gång, åtminstone om man frågar min pappa som var på besök.

Vi hade precis startat en hoppklass som hade gått bra, så pass bra att ärevarvet fick bli enda framridningen till den efterföljande dressyrklassen. Jag hade lätt panik eftersom jag just insett att vi skulle vara två inne på banan samtidigt, som om det inte är svårt nog att hålla ordning på sig själv. Det var lottat så att jag på min bakskygga häst var den som skulle rida först. Min medtävlande ville inte byta plats, så jag bad henne att åtminstone hålla ett ordentligt avstånd för att minimera känslan av att vara förföljd hos min lätt paranoida häst. 

Hon uppfattade tydligen min önskan som den exakt motsatta. Alltså, om jag hade vänt mig om hade jag med lätthet kunnat klappa hennes häst på mulen, trots att jag inte stretchat sedan jag slutade på gymnastik när jag var 15. Vi höll oss på mattan under uppridningen, tog oss igenom den ökade traven utan större missöden, men sedan tyckte Rozzini att det var hög tid att växla upp en gångart för att bli av med vår närgående stalker. När jag försökte bromsa galopperade han på stället, föröskte jag rida framåt, ja då galopperade han lite snabbare.

När jag kommit ut från vad som var mitt livs sämsta tävlingsprestation där jag hållit mig kvar på hästen (höstens magplask i Bad Segebergs vattenhinder toppar nämligen listan) så kom min största supporter fram, mycket stolt, och sade att det hade sett jättebra ut. Pappa känner verkligen igen en topp-prestation när han ser den.

Nästa tävling startade jag två hoppklasser i stället."

Mikaela Gedda, Göteborgare som även hon jobbar Malin Petersen och alltså har lyckan att spendera större delen av sin vakna tid med mig. Förutom en utdragen diskussion om vilken kust som egentligen är Sveriges framsida så har vi det oförskämt bra ihop!


Läst 9219 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Lucka 11

Krylbo, Sverige:

"När Marie frågade om jag ville gästblogga blev jag jätteglad och tackade genast ja. Valet av ämne desto svårare. Sedan började jag fundera över vad som är viktigast i vår samvaro med hästarna. Då var det inte svårt längre. Kärlek och ömsesidig respekt. Det har förstås min häst lärt mig. Så denna lucka kommer att handla om Bernard Holiday. För mig är han hästen med stort H - som i häst och hjärta.

Jag har ägt Bernard i 18 år och en månad. Hade det velat sig riktigt illa hade vår historia slutat redan på julafton 1996. Då fick vi avbryta julfirandet och köra in honom till Djursjukhuset Strömsholm där han buköppnades på juldagen. 

Våra vägar korsades genom att jag hösten 1996 gjorde min lärarpraktik på Naturbruksgymnaseiet på Vreta skolan utanför Linköping. En dag såg jag en liten handskriven lapp på anslagstavlan om en 4-årig halvblodsvalack som skulle säljas pga graviditet. I stället för att åka in till Linköping på helgen och titta på kvalitetstävlan där han deltog åkte jag hem. På måndagen frågande min studiekamrat om jag tittat på hästen under helgen.

-Nej sa jag inte kan man ha en häst som heter Bernard Holiday, det låter som ett dansband, skrattade jag.

-Den fick jättefina poäng och kvalade till riks envisades hon.

- Jaja, svarade jag. Jag kan kolla på den i Jönköping för jag ska dit. Men om den är så bra är den alldels för dyr för mig.

På Elmia i Jönköping, den tidens Breeders, var det full rulle så jag missade när Bernard visades. En annan vän spände ögonen i mig och sa åt mig att leta upp hästen i boxen i alla fall. Så det gjorde jag. Jag stannade till utanför en av boxarna där en stor häst med busig pannlugg och pepparkorns ögon kikade ut.

-Har du sett till den där Bernard Holiday här i krokarna, sade jag till den och klappade den på halsen. Det var han! Jag var fast. Jag och min vän tittade på när de tröstlöst försökte lasta eländet. Jag utbytte kontaktuppgifter med den stressade ägaren. Provridningen i Linköping var ett skämt, för jag hade redan bestämt mig. Efter en lika kaotisk lastning vid avhämtning lämnade jag en förkrossad fd ägare som var så ledsen att jag inte förrän ovanför Katrineholm stannade bilen för att gå ut och göra en glädjedans framför en mycket förvånad häst som kikade på mig under lugg.

Sedan dess har det varit vi i ur och skur i vått och torrt. Många tårar och mycket glädje har det blivit. De senaste åren har min livssituation gjort att min kompis Veronika har fått ta över ansvaret för Bernards vardag. För han är kräver och är värd 100 % uppmärksamhet, daglig träning och omvårdnad värdig en prins. De har det fantastiskt tillsammans. Han lär henne rida och hon skämmer bort honom med hästgodis.

Bernard har nu vid 22 års ålder blivit en riktigt städad häst men i sin ungdom, som varade till ca 15 års ålder, hade (och har) han en hel rävlya bakom sin lurviga pannlugg.

Jag har alltid önskat mig en fin häst och Bernard är verkligen hästen i mitt liv. Han har lärt mig massor och det är fantastiskt att kunna få dela med sig av det till Veronika och alla andra som haft med Bernard att göra genom åren. För han lämnar ingen oberörd. 

Det plingade just i telefonen här, Veronika och Bernard har tränat för en ny tränare. Tränaren tyckte att Bernard var en FANTASTISK häst och att det bara var hans ålder som hindrade dem från att bli "hur bra som helst". Ännu en medlem i Bernards fanclub!"

Anna Ozén, Bernards matte, sluter cirkeln genom att tillverka nya hästar med stora H:n på sin seminstationBergshyttan. Bernards vardag tillsammans med Veronika kan ni följa här.


Läst 8946 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
10

Lucka 10

Stockholm, Sverige:

"Tävlingarna var det bästa med att jobba som groom, och under mina fyra år hann jag uppleva många. Jag var i stallet vanlig tid en dag sommaren 2011 när Lotta Sjöberg, som jag arbetade som groom hos, ringde för att berätta att vi skulle åka på tävling om en dryg timme. Min panik var givetvis total, och projektet ”samla in alla hästar från hagar och skrittmaskin och putsa upp Larissa på ingen tid alls” drog igång så fort vi lagt på. Vi kom iväg som tänkt, dock med andan i halsen, och kom fram i god tid för att hinna fixa allt i lugn och ro innan start.


Klassen var 150 bed A:1a, Lotta och Larissa var nolla i grunden.
I omhoppningen vill jag minnas att hon gick ut bland dom sista och var nolla även där och fick till en tid som ingen kunde klå, fem sekunder snabbare än tvåan.

Segern var alltså vår, och in på prisutdelningen skulle även hästskötaren följa med då arrangören hade ett speciellt pris till hästskötaren och uppfödaren av hästen. My time to shine.
Dock var inte uppfödaren på plats så jag fick ta emot detta pris också, och speakern påtalade att det kanske inte var så dumt att kunna dela detta åtråvärda pris med ryttaren. Det visade sig att det kanske inte var så mäktigt ändå – men så gick det till när jag erövrade två dagens lunch-biljetter... Det var flera olika fotografer på plats för att fota, vi hamnade på förstasidan på en av tidningarnas hemsida samt i papperstidningen, så jag har flera anledningar att minnas just den här tävlingen lite extra.


Detta var början på en härlig tid, då detta ekipage helgen efter vann utomhus SM, fick rida världscupskval i Helsingfors månaden efter, samt delta i Stockholm International Horse Show samma år och Gothenburg horse show våren därpå. Detta halvår är något som alltid kommer ligga mig extra varmt om hjärtat då jag som groom fick uppleva så många fina drömtävlingar."

Emmie Eriksson i hästskötartagen. Första gången vi stötte på varandra var när vi båda under en period (just innan våra lite mer professionella banor började) roade oss med att, som de korta vuxna vi var och är, hoppa c-ponnysar i avdelning b runtom i Stockholms län. Officiellt var det i utbildningssyfte men egentligen hade vi mest bara roligt.



Läst 8822 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
09

Lucka 9

Örebro, Sverige:


"Banhoppning har aldrig riktigt varit min starka sida även, om jag ville tro det en kort stund under ponnytiden. Ärligt talat, jag tycker det är mer eller mindre djävulens påfund, och därför jobbar jag idag åt svårklassryttarna Arnold Assarsson och Elin Jansson. Egentligen är det inte så konstigt som det låter!

Jag är en riktig hästnörd på 28 år, och jag har ridit sedan jag lärde mig gå. Idag kallar jag mig fälttävlansryttare med fyra egna hästar, och en ponny för utbildning. Jag har tävlat internationell fälttävlan med min bästa häst Lillbullen med placering, och har som mål att rida svårklass.

Det roliga och smått jobbiga med fälttävlan är att det ingår tre grenar, och på senare tid har det verkligen gått troll i min hoppning, jag vill inte påstå att jag har varit någon stjärna! Snarare kräksnervös inför varje start vilket inte gör saken bättre!

I somras tyckte min terrängtränare och coach Mathias Gustafsson att jag skulle hänga med och träna för Arnold. Så sagt och gjort, jag hängde på! Visade mina skills några gånger för Arnold och det funkade rätt så bra när vi tränade! Förutom att jag har lite svårt att stänga in mig i min bubbla och hitta fokus, så tyckte faktiskt han inte att jag var lika värdelös som jag kände mig! Hösten kom och jag fick en möjlighet i mitt liv att faktiskt prova på något annat än att vara ekonom som jag tidigare jobbat som. Så jag hörde av mig till Arnold och frågade när han skulle lära mig allt han kunde? Jag insåg att jag faktiskt måste bli bästa vän med det som kallas banhoppning för att kunna nå mitt mål, svår klass. Och vad kan då vara bättre än att bosätta sig hos en hoppryttare eller två?

Det gick någon vecka och sedan hörde Elin av sig och frågade om jag ville komma. Så nu är jag alltså elev på heltid hos dem! Jag har en extremt rolig vardag men massor med timmar i sadeln, vi har drygt 50 hästar i stallet och allt i från föl till svårklasshästar i hoppning.

Jag får rida på allt från unghästar som knappt kan något till fina avelshingstar, jag rider både inne och ute. Dressyr, bommar och hoppning. Ja ni vet allt som hör till träning av häst att göra. Jag har 7 hästar som jag tar hand om dagligen varav 2 är mina egna och ser till att de rids, tränas och utvecklas enligt vad som är deras syfte och mål. Ut över det får jag rida på ett gäng andra hästar som är olika från dag till dag.

Vi tränar både enskilt och i grupp och Elin eller Arnolds vakande öga vilar på oss nästintill hela tiden! Det är extremt lyxigt att få ha denna tillvaro med alla dessa fina hästar, duktiga människor omkring sig och alla förutsättningar i världen för att utveckla just banhoppningen! Jag är otroligt spänd och nyfiken på vad denna vinterträning kommer att ge mig inför säsongsstarten och jag tar till vara på varje minut jag får tillbringa på Loviseholm. Om man inte tar tag i sina svagheter kommer man aldrig bli bättre!"




Anna Fors och Lillbullen in action. Anna och jag red lag-SM tillsammans 2010 och det var där vänskapen började! Väldigt ambitiös och duktig med sina hästar, och lika ambitiös i sociala medier - vill man följa henne på instagram är det @teamfors, blogg finns på http://teamfors.com/ 



Läst 8349 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
08

Lucka 8

Virsbo, Sverige:


"Oftast är det de oväntade och spontana besluten som leder till de mest spännande äventyren. Jag tog ett sådant i 20-års åldern, som tog mig till andra sidan jordklotet, in i en version av hästvärlden som inte liknade något jag tidigare sett.

Som medlem av en husvagnsfamilj var avståndet till mina tidigare resmål inte alltför långa, det längsta jag vart hemifrån var på skolresa i Tyskland i två veckor. Efter att ha vuxit upp på den fantastiska ridskolan i Hallstahammar (som likt min och Maries gemensamma vän i gårdagens lucka även den stått för en övervägande del av min uppfostran), och arbetat som ridlärare i två år efter studenten, så ville jag se något nytt. Tyskland hade jag hört var "bra och nyttigt för en häststjej" och min hopptränare hade tipsat om jobb i Holland. Min destination visade sig ligga så mycket längre bort - i Nya Zeeland. Längre bort från Sverige och vårt svenska sätt är svårt att komma, både geografiskt och ridsportmässigt.

Ung och naiv hade jag bokat flygbiljett tre veckor från första kontakten med nya chefen - endast efter mejlkontakt! Inga telefonsamtal, inga referenser från deras sida... Idag skulle jag tänka efter en gång till innan men det gick bra och det visade sig att jag kom till världens mest underbara familj, the Wilsons. Året down under flög förbi och efter en kort tripp under ”vintern” till Australien för jobb hos Chris Chugg, var jag tillbaka i NZ. Min familj och vänner hemma i Sverige såg jag inte på nära två år – tack och lov för internet och telefoner som bot för hemlängtan! Och självklart hjälper det med att vara sysselsatt dygnet runt.

Familjen består av Claire och Simon som både tillhör eliten inom landets hoppryttare. Claire driver också en försäljningsverksamhet av hästar på alla olika nivåer. Hon brinner för att hitta ”the perfect horse for you”. Simon älskar arbetet på gården, som förutom ca 40 hästar var hem åt 8000 (!) får + lamm och en del köttkor. De har två barn som då var 3 och 5 år gamla och släktingar kom och gick på gården. Tillsammans med mina underbara flatmates in the cottage så fick jag snabbt en andra familj som jag har kontakt med än idag. 

Min första tanke när jag kom till gården var: ”så där ligger stallet, ser helt ok ut”. Det visade sig under rundvandringen på gården att den byggnaden var fårladan. ”Stallet” var åtta boxar med tak och tre väggar. Var hade de gömt resten av stallen, de hade sagt att de hade minst 20 hästar i arbete + unghästar och avelsston på gården?

Något de hade var mycket hagar och ja, hästarna gick utomhus dygnet runt, utan vindskydd. Visningen fortsatte mot hagarna där 2-3 fyrbenta varelser som mer liknade mammutar än hästar delade på en hage som var mera i lutning än platt. Tjockare och hårigare hästar hade jag aldrig sett! Min tanke om att det nog var pensionärer som går där och betar grusades fort. Det var tävlingshästarna som nyss kommit till hagarna nära stallet efter tre månader (!) av den årliga vilan ute på gårdens stora marker. Alla hopptävlingar går på gräs och för att anpassa efter markens användbarhet har de en lång tävlingssäsong, från september till början av april. Att anpassa säsongen efter vädret är ett måste då det finns tre ridhuset i hela landet.


På vintern roar sig hästfolket med hunting – en typ av irländsk jakt som gårdarna turas om att anordna. Det hela tas mycket seriöst och det är en viss typ av hästar som används. Claire vill också att alla sina framtida hopphästar ska gå jakt minst en säsong. Detta för att ta hjälp av den naturliga bjudningen som det ger att hoppa i grupp (grupperna kunde vara på upp till 70 ekipage).

Stallet visade sig vara till the great eight, det vill säga de som hoppade högst, flertalet grand prix hästar, om vädret blev riktigt dåligt. Vilket händer på världens mest blåsiga ö. En vanlig vinterdag är det 2+, hällregn och vind på 25 m/s. En sommar dag snittar å andra sidan 30 grader och sommaren är lång.

 

Delar av gården. Byggnaden till vänster är fårladan. Ridbanan, till höger i bild, låg på gårdens plattaste yta! Det är verkligen som Hobbit-land. Bilden tagen från toppen av en hage.



Hästarna har någon form av täcke på sig dygnet runt på grund av det tunna ozonskiktet. Benmusklerna, på både ryttare och hästar, efter att gått upp och ner i dessa hagar varje dag var imponerande!

Jag kunde inte förstå varför de skrattade åt mig och min utstyrsel i piké, helskodda ridbyxor och läderridstövlar. Någonstans i slutet av första våren förstod jag varför! En vecka hade vi 40 grader varje dag! Då måste man anpassa ryttarutrustningen. Så, ja, här hoppar jag i shorts.

På endagarstävling binder alla upp sina hästar vid lastbilen. Dels blir det för varmt många dagar att ha de lastade, dels är det lättare att till exempel brodda och fixa utanför. Första gången på tävling med ett gäng unghästar var spännande. En börjar slita sig och vips har man upp till nio lösa hästar… Men förvånansvärt få olyckor trots att det var säkerhetsmässigt vidrigt, jag var inte med om en enda, sannolikt eftersom alla på tävlingsplasten hjälps åt. Hittar man inte den lösa hästens ägare knyter man fast den i närmsta lastbil... Hingstarna stod även de uppbundna men då med en liten ”bur” runt.

På meetings står de flesta kvar över natten i fållor som dessa. Oavsett väder… Ett fåtal riktiga boxar finns att tillgå för hingstar och hästarna som tävlar de högsta klasserna. Flertalet meetings har tävlingar för både ponny och storhäst, 60cm till Grand Prix.

Fantastiska lilla fullblodet Swinger med Simon på ryggen. Swinger hade ingen teknik att skryta med och tog inte ett steg på tygeln i sitt liv. En 13år lång karriär som hopphäst gav tack vara ett enormt hjärta och vilja att hoppa många segrar i grand prix och världscupstävlingar.

Fantastiskt landskap för stärkande uteritter och fina betesmarker. Kortet taget från hästryggen. Att lämna livet som hästskötare tog emot, det var en fantastisk tid, men två år senare kände jag att det var dags att återvända till Sverige och tillbaka mot ridskolans värld igen, via hippologprogrammet.

Åren på den där blåsiga ön i Nya Zeeland gav mig en viktig insikt - det finns många sätt att göra det på. Om vi öppnar ögonen kan vi lära oss mycket av varandra, framför allt inom hästhållningen - åt båda håll! Men då måste man lämna husvagnen och ta sig iväg, för vissa saker måste man se själv för att tro att det är sant. Mitt hästskötar-äventyr blev just ett sådant.

 



Sofhie Hagen, ridskolechef på Wirsbo Ridcenter, på RS Dexter på bilden ovan, strax innan vi tog examen 2013. Ännu en toppenhippolog och eldsjäl med ett aldrig sinande engagemang för både människor och hästar!



Läst 11197 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
07

Lucka 7

Strömsholm, Sverige:

- Lycka till! Vi hämtar hem dig till Finland om du inte trivs.
Mina vänner hade precis lastat ur mig på svårklassryttaren Olof Smiths gård i Skåne. Jag hade just tagit studenten från naturvetenskaplig linje på en av Finlands bästa gymnasium och gick ut med höga betyg, och nu jag att ville åka utomlands ägna mig åt hästar på heltid en stund, för att sedan komma hem och börja studera. Jag är uppvuxen på ridskola i södra Finland, som hade stått för större delen av min uppfostran. Jag var verkligen inte talangfull som ryttare, och hade aldrig haft egen utan tävlat lite fälttävlan med en dressyrhäst som ridskolechefen ägde. Ändå stod jag där på gården, de trodde de på mig, och ville ge mig chansen att jobba i teamet och med deras fantastiska hästar. 

Hos OS-hästar märkte de nog ganska snabbt jag verkligen tyckte om hästar och att var inte rädd för att jobba hårt. Två egenskaper som är nyckeln till att ta sig någonvart i den här världen. Jag möjligheter som jag inte ens hade vågat drömma om. Jag fick rida flera hästar varje, allt från inridningshästar till hingstar och tävlingshästar. Jag fick grooma på Falsterbo, Breeder's Trophy och bruksprovet. Jag lärde mig något nytt precis varje dag, och passade även på att testa svensk sjukvård lite nu och då - efter att jag hade brutit ett finger, haft ett antal hjärnskakningar och brutit överarmen frågade chefen om jag hade fått klipp-kort till akuten i Lund ännu. Skånskan var inte i närheten av den svenska jag läst på gymnasiet, men efter 8 månader och många skratt från mina kollegor pratade jag någorlunda flytande svenska. 



Så ett halvt år blev ett år, ett år blev två. Jag hade lärt mig mycket om hästar och ridning, men framför allt hade jag lärt mig något viktigt om mig själv: jag ville jobba med hästar. Då fattade jag ett av mitt livs bästa beslut och sökte till hippologen. Under första hippologåret var jag delvis kvar hos OS-hästar, för att små småningom vänja mig vid tanken att det vad dags för mig att gå vidare.

Jag fortsatte mina hippologstudier på Strömsholm och blev snabbt kär i stället. Jag läste även tredje hippologåret där. Åren på hippologen var en fantastisk möjlighet att utvecklas som ryttare (och inse hur lite man egentligen kunde…) och jag blev mer och mer intresserad av att undervisa. Efter hippologen blev jag kvar i Västmanland och fick tjänst som ridlärare på Stora Ekeby Ridskola, 5 minuter från Strömsholm. Eftersom jag hade börjat brinna för att undervisa så valde jag att fortsätta studera vid sidan av och började på yrkeslärarprogrammet via Karlstads Universitet. Jag hade en liten anställning hos Ackordshäststiftelsen och red deras hästar, jobbade och pluggade. När det var dags att göra praktik i mina lärarstudier så fick jag möjligheten att återvända till fantastiska Strömsholm, men denna gången till ridsportgymnasiet där ju bloggaren själv arbetade - Marie Ryman alltså.


Jag har Marie att tacka för det som hände sedan: hon fattade beslutet att åka utomland och rida. Jag blev nya Marie., och idag arbetar jag alltså som hopplärare på Ridsportgymnasiet på Strömsholm. Det finns inget jag just nu hellre skulle göra. Jag vill utbilda både hästar och ryttare, och själv utvecklas så mycket det bara går. Möjligheterna kommer inte av sig själv, man måste skapa dom. 


Under hösten har jag jobbat heltid, pluggat heltid, haft två hästar, och hunnit träffa världens bästa kille som orkar med mig fast jag inte har någon fritid överhuvudtaget. Efter årsskiftet tar jag examen som yrkeslärare i häst- och ridkunskap.



Så 6,5 år senare har mina vänner fortfarande inte behövt hämta hem mig, och jag har en känsla av att jag blir kvar ett tag till."




Kati Ojala, en av mina bästa hippologvänner. När jag längtar hem är hon en av de jag saknar mest.


Läst 9148 ggr Kommentarer Kommentera



Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng



Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: "Att vara med räknas också"

Gästbloggen

Kvällshoppning!

Therese

En helt ljuvlig grundkurs

Kajsa Boström

Till Husbloggarna