Igår var det semifinal i AgriaAllsvenskan och fem lag hade kvalat in till att få rida i Globen.

Jag tog en kaffe med Årsta-Runstens lagledare Per Dahlgren och Kira Haapanen för att se hur det kändes.

-Jag är jättenervös, sa Per Dahlgren som till vardags jobbar som expertkommentator på Eurosport.

Och det var verkligen två nervösa lagledare som satt framför mig med hårda tag om sina kaffekoppar.

Per och Kira går igenom banskissen en sista gång.

Samtliga ryttare i Årsta-Runstens lag har haft ett fantastiskt år, och för några lagmedlemmar har det gått så bra att de inte kan rida i laget.

John Hickeys Ian har fått större utmaningar den senaste tiden och har fokuserat på andra tävlingar, Annika Gustafsson kom tvåa i Volkswagen Grand Prix och kan därför inte ställa upp med sin Undine (som förresten Annika köpte av John Hickey för några år sedan) i lagklassen.

När Per och Kira får frågan om ryttarna är nervösa eller taggade så svarar de i kör taggade!

Dock syns ingen av ryttarna till vid den lilla cafeterian precis utanför tävlingsarenan och jag blir lite nyfiken över vart de kan hålla hus.

Per berättar då att laget har gått banan tillsammans och sedan låter lagledarna sina ryttare följa sina rutiner som de gör på alla andra tävlingar. 

-Amanda vill vara för sig själv en stund, det är hennes sätt att fokusera berättar Per.

Medan vi sitter och fikar skickar Per ut ett sms till samtliga ryttare om att de ska mötas klockan 17.00 för genomgång innan det är dags för framridning.

Ryttarna bekräftar snabbt via sms och när klockan slår 17 finns samtliga på plats.

-Ena sekunden är jag panikslagen, andra exalterad så jag blir gråtfärdig sa Malin Nilsson med ett leende när Kira checkade av hur alla mådde.

För visst är det en cool avslutning för laget att få rida in i Globen och fajtas om en finalplats när ingen av ryttarna tidigare ridit i denna arena.

Ett sista taktiksnack innan tjejerna hämtar sina hästar

De två första ryttarna hoppar på höjden 130, sedan höjd banan till 140cm.

I Årsta-Runstens lag hoppade Kelly SchildBerglind och Amanda Gullström den första höjden, sedan tog Jenny Johansson och Malin Nilsson an sig 140 banan.

När det börjar dra ihop sig ansluter John Hickey och Helena Persson, de är profilryttare för Runsten och har även de tagit sig till framridningen för att stötta sina lagkamrater.

Inför första ryttaren Kelly SchildBerglind visar Kira och John Kellys pappa Per hur banan går.

När det drar igång blev Helena Persson dock för nervös, så hon måste vända sig om.

Hur gick det då?

Tre lag gick till final, Årsta-Runstens Sportryttare kom på fjärde plats. Och när jag nu följt dessa skickliga ryttare en stund så inser jag att de har haft jätteroligt, men att vara 4,04 sekunder från en final kommer ta en stund att smälta..

Följ finalen i AgriaAllsvenskan via webb-tv idag! Klockan 15.35 gör Flyinge HSK, Jump Club RSF och Nääs RF upp om medaljerna.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.