För att komma ner till framhoppningen från arenan kan man gå via gångarna under Scandinavium - en väg som kantas av dörrar och uppmärkta skyltar. Vi tittade närmare på de dörrar som används mest under Gothenburg Horse Show.
Bakom en dörr finns det fyra veterinärer, vid en annan håller de åtta personerna i akut-teamet till. Totalt finns det 330 funktionärer på plats, några håller till nere i gångarna.
  

Malin Baryard Johnsson och Turmalin 1202 stod verkligen ut på framhoppningen i dag. Inte nog med att hingsten hoppar riktigt bra, sponsorn H&M ser till att ryttaren matchar schabraket med en ny kavaj.

Tillsammans med sin teamryttare Peder Fredricson har Malin och sponsorn verkligen skapat ett intresse för sina kavajer. Vid varje stor tävling vet man att de kommer ha nya modeller - och nyfikenheten blir stor.

I dag har Malin matchat snyggt med guld och rött, både på sig själv och Turmalin.





Gulddetaljerna på hjämen matchar snyggt med hennes guldiga Tretorn-stövlar och med pannbandet, medan kajavens röda färg går snyggt ihop med loggan och kantbanden på schabraket.





Ha-begäret blir stort när jag ser Turmalins träns med ett riktigt snyggt guldpannband, det finns en risk att jag smiter ut på mässan för att köpa ett liknande!
  

Text och foto: Annelie Lundkvist 

    
Arrangören har gjort en mindre paddock för de ryttare eller hästskötare som vill longera sina hästar. Här kan de i lugn och ro låta hästarna röra på sig, utan att bli störda eller vara i vägen för de ridande ekipagen.

Hästen på bild såg verkligen ut att njuta av sin joggingtur, den frustade och travade riktigt avslappnat - trots att det var hästar i rörelse till och från framhoppningen vid sidan av.

Helena Lundbäck tittar på tävlingarna denna helg, tillsammans med dottern Giselle.
  

Det går inte att missa när Giselle Olivia Cristofoletti kommer ner till framhoppningen tillsammans med mamma Helena Lundbäck. Med sin charm drar hon nämligen åt sig allas blickar. Hon har hunnit bli sju månader och skrattar glatt när pappa Roberto busar med henne.

  
Medan Roberto går upp för att ta emot sitt pris i dagens första hopppning passar vi på att prata lite med Helena om hur det känns att inte tävla i helgen.

– Jag hatar att inte få tävla, det kryper i hela kroppen, säger hon, samtidigt som hon stampar med foten och skrattar helhjärtat.

Hemma i stallet står just nu ett gäng yngre hästarna inför framtiden, något som Helena ser fram emot att jobba med.

– Det är ett gäng riktigt bra unghästar som jag verkligen tror på, berättar hon.

  
Helena är en riktig tävlingsmänniska, som inte drar sig för en utmaning. När hon jobbat med de äldre hästarna - som inte riktigt visat sig ha det lilla extra - är det bättre att börja om från början med nya talanger, konstaterar hon med ett leende.

Även om hon inte tävlar just denna helg så är det många tävlingar inplanerade under våren, bland annat kommer hela familjen att åka ner till Arezzo. Där rider de en vecka på de stora vårtävlingarna, för att unghästarna ska kunna fortsätta sin matchning mot större utmaningar.

  
Text & foto: Annelie Lundkvist

Abbervall van het Dingeshof är nu redo för start.
ARKIVFOTO: Tomas Holcbecher 

På torsdagens morgon ströks två hopphästar efter att inte ha gått igenom veterinärbesiktningen, en av hästarna var Denis Lynchs fina Abbervall van het Dingeshof.

Nu har hästen visats igen för veterinärer på plats och i samråd med tävlingens groud jury har beslut tagits att låta hästen komma till start. Denis kommer att starta hästen i fredagens 1,45-hoppning.

 

Startlista 

Under framhoppningen till dagens sista klass blev det två "snackisar" - dels den felaktiga sydafrikanska nationalsången, dels den förlängda maxtiden till grundomgången i den pågående klassen.
Det var Oliver Lazarus som vann 1,45-hoppningen och fick lyssna på fel nationallåt - två gånger. Ryttaren själv tog det hela med en klackspark, de andra ryttarna tyckte dock att det var synd med missödet.
  
Den förlängda maxtiden var det som fick mest fokus och skapade irritation, när arton ryttare gick vidare till omhoppning i 1,50-klassen. Banbyggaren har i början av varje klass möjlighet att förlänga maxtiden i grundomgången, något som Frank Rothenberger i detta fall valde att göra efter att flera ryttare fått tidsfel.
Med arton ryttare klara för omhoppning blev det nästintill en helt ny klass för ekipagen, som fick hålla sina hästar i rörelse i stället för att ställa in dem i boxarna.

  
Vi har också noterat (och imponerats över) Emma Emanuelssons fantastiska sits. Titan var på busigt humör och gjorde riktiga bockningar efter oxern på framhoppningen - att hon sitter kvar!

     
(tryck på bilderna för större version.)

Vi noterar även att Jan Tops håller hårt i sin telefon, han släpper den endast när hustrun Edwina Tops-Alexander hoppar. Då är det fullt fokus på att instruera.

Han påminner henne mest om att hålla om med benen, som ett mantra.

Om vi då kommer till själva framhoppningen så är det ett annorlunda och inte alltid uppskattat system de använder sig av. Vanligtvis brukar det vara två oxrar och ett räcke i mitten, ryttarna hoppar sällan kryss på framhoppningen. De väljer i stället att hoppa väldigt låga räcken. 
  
Ibland när man tittade på framhoppningen satt det tre ryttare och hoppade fram på varsitt hinder som på bilden - oxrar. Ytterliggare tre ryttare skrittade och väntade på sin tur att få hoppa räcken. Vore det inte lättare om de gjorde som "de brukar" för att effektivisera det lite?

  




Text och foto: Annelie Lundkvist

Ludger Beerbaum samtalar med FEI-stewarden efter incidenten.
FOTO: Annelie Lundkvist
    
 
Det var något av en utmaning för de internationella ryttarna att trimma sina hästar inför eftermiddagens hoppklasser, när juniorerna samtidigt värmde upp sina hästar. Stämningen på framhoppningen var nämligen nervös och känslosam.
  
Om man jämför Stockholm International Horse Show och Falsterbo Horse Show så finns det där två framridningsbanor – i Göteborg finns bara en.

Men det är inget unikt, på många tävlingsplatser runt om i Europa finns det endast en framridning - som ofta kan vara mindre än den här i Göteborg. Ryttarna är därför inte helt ovana vid att dela ridbana med andra ryttare.

Trots att ridbanan här i Göteborg är stor blev det svårt för Ludger Beerbaum att rida sin häst Chiara på ett avslappnat sätt idag.

 
Katharina Offel (på skimmeln) i ett hav av hästar och medhjälpare.

  
Han var inte den enda som fick se upp, bokstavligt talat, när han red. Kollegorna Pius Schwizer, Katharina Offel och Jur Vrieling fick också hålla ett extra öga på de andra ryttarna.

Stämningen på framhoppningen var nervös och känsloladdad, med inslag av besvikna tårar. Många av ryttarna hade med sig tre medhjälpare, vilket gjorde det trångt mellan alla hinder.

De hoppande ryttarna gjorde sitt bästa för att berätta vilket hinder de var på väg mot, och ropade med hög och tydlig röst när de var på väg. Flertalet gånger missades det ändå - och gjorde att det blev stressigt bakom hindren.

Ludger Beerbaum höll på att bli påriden flertalet gånger, men bet ihop.

När en ryttare rev en oxer grovt blev två andra hästar, varav en leddes runt på framhoppningen, rädda. Då fick Ludger säga ifrån. Hans häst Chiara höll på att bli påsprungen och det blev uppenbart att säkerhetsnivån just där inte var tillräckligt hög.

Ludger löste situationen på ett bra sätt, och red fram till FEI-stewarden för att lösa detta - i stället för att diskutera med de redan nervösa ryttarna. På några minuter hade stämningen lugnat ner sig, och hästarna som promenerades för hand hänvisades ut till ryttargången i stället.
 
 

Ludger kunde avsluta ridpasset i lugn och ro när klassen var över. 
  
Text och foto: Annelie Lundkvist 
   

Antionia Pettersson Häggström kommer in och börjar värma upp sitt sto Elenya DS inför klassen. Hon har ett tidigt startnummer, vilket gör att hon värmer upp och börjar hoppa några språng innan det är dags för bangång.
Det är något med fuxen som jag inte kan förstå själv, men jag dras till henne. Även om jag nere på framhoppningen pratar med andra ryttare och funktionärer, så håller jag hela tiden ett öga på hästen.
Sedan slår det mig - det är ju en kopia av Mic Mac du Tillard!
  
Oblygt promenerar jag fram till Antonias mamma som leder hästen när dottern går banan, och frågar om de håller med? Hon skrattar glatt och säger att det har de inte hört tidigare, Mic Mac är ju större.

Elenya DS och Antonia Pettersson Häggström vann klassen tillsammans, och på presskonferensen berättade matte det vi kunde se redan på framhoppningen - att hästen har ett stort hjärta.

Om det är fuxfärgen, hoppstilen eller den egna viljan som gör att jag ser Mic Mac framför mig kan jag inte sätta fingret på. Men jag har fått en ny favorithäst, Elenya DS.

Mic Mac du Tillard, här tillsammans med sin nya ryttare David Will.
FOTO: Johan Sjögren 
  

Tur för Charming att arrangören har en hovslagare på plats.
FOTO: Sofie Lexner 

     
Göteborgs-äventyret började inte på önskat sätt för Sofie Lexner och Charming Boy, men snabbt kunde de vara på banan igen.
– När vi lastade ut honom från lastbilen så hörde vi "klonk" och ner rullade skon, berättar Sofie för Hippson.
    

Gothenburg Horse Show har en hel stab med personal som jobbar för hästarnas och ryttarnas bästa bakom kulisserna. En av dem är hovslagaren som är strategiskt placerad vid framridningen. Han fick bli den första som teamet besökte.

  
I morse kunde Sofie även låta Charming komma in på arenan och bekanta sig med omgivningen, något som gick med lite stöd från ryttaren.

– Han är lite markbunden och osäker när han rids inomhus, alla skuggor och ljuset gör att han reagerar, säger Sofie. 

Han var likadan i Neumünster för två helger sedan, berättar hon. Sofie är inte alls är orolig utan ser fram emot helgens tävling.
   

Dagens första klass, Youngster Tour, hade femton startande hästar med både svenska och utländska ryttare. Gemensamt för alla ekipage var åldern på hästarna - samtliga är sju år.

 
Nere på framhoppningen märktes detta i luften. Ryttarna visade inte en gnutta nervositet - men hästarna var däremot på tårna.

Proffsen Marcus Ehning och Ludger Beerbaum rider sina hästar så noggrant och välplanerat att man måste påminna sig själv om att hästarna faktiskt är sju år.
Andreas Erni, Rolf-Göran Bengtssons beridare, fick vara beredd på hur hästen Paris skulle reagera när hinder flyttades och funktionärer rörde sig på framridningen.
  
Svårast är det ändå för hästarna när ryttarna kliver av för att gå banan. De vill nästan sitta i knät på hästskötarna och många valde att låta dem stå still i ett hörn tills ryttaren kom tillbaka.

Oavsett hur de reagerar när ryttarna galopperar runt på framridningen så är en sak säker - de kan hoppa!

När de vänder upp mot hindret försvinner allt annat och deras självförtroende är på max. Ingen av ryttarna hoppade många språng på framhoppningen, det låg mest fokus på att få hästarna avslappnade inför starten.

  
En häst som drar till sig blickar är Karin Larssons skimmel Candlelight K, i dag riden av Elin Jansson. Den hästen hoppar otroligt bra, och ser verkligen ut att älska det.
- Ibland hoppar hon hjälmen av mig, skrattade Elin Jansson, när hon kom tillbaka från banan och klappade om Candlelight K som gjort en felfri ritt. Ägaren ville att hon skulle gå lite lungt första dagen, men det räckte till en sjätteplats.