Hej!

Jag är ledsen att det har varit så tyst här, men det har helt enkelt varit lite för tungt för att orka blogga.

Loppan är dessvärre "utdömd" som ridhäst och har alltså fått avsluta sin karriär innan den ens har börjat. Jag kommer inte att gå in på detaljer angående skador, men de är orsakade av "yttre trauma" och har med största sannolikhet skett redan när hon var ganska ung. Hon har inte ett dugg ont i sin vardag men skadorna sitter bland annat precis i sadelläget och därav ingen mer ridning.

Jag har haft några nattsvarta dagar med ofattbar sorg och chock, jag trodde och hoppades att hon skulle komma tillbaks från kliniken med någon lite lättare skada och kunna sättas igång igen efter sommaren. Jag har varit extremt arg; Arg på mig själv som inte vetat om det innan, arg på veterinärerna som röntgade henne första gången och sa att plåtarna var helt rena och ingen anledning till oro fanns, arg på de som tyckt att jag överdrivit/varit försiktig och skulle ha "piskat det ur henne", arg på att "alla andra" har sånt flyt med sina hästar och bara kan skörda frukter hela tiden medan jag bara möter motstånd precis hela tiden. Därefter har de känslorna lagt sig lite grann och jag har naturligtvis känt världens sorg över att Loppan dels har gått med detta (som förmodligen inte alltid har gjort ont eller tagit emot, men absolut ibland) och dels för att hon aldrig får ridas igen. Det känns så himla orättvist att alla drömmar och ambitioner bara krossas, att allt engagemang och investerad tid/pengar aldrig kommer att ge utdelning!

Min främsta känsla nu är i alla fall lite lättnad och hopp. Jag tänkte först direkt att hon skulle få galoppera vidare på de evigt gröna ängarna efter en härlig sommar på landet, men efter ärliga och raka diskussioner med några av mina bästa hästmänniskor omkring mig har jag bestämt mig för att se om jag kan avla på henne. Jag kommer att prova betäcka henne redan i år och hoppas verkligen att allt går som det ska hela vägen och att Loppan lämpar sig som mamma, annars får jag omvärdera. Hon fick flytta ut på sommarbetet igår och där får hon stanna! Naturligtvis på lösdriften sen när det blir höst, men på samma gård. Ingen är gladare än Loppan över att vara tillbaks på favoritgården, förutom jag som känner mig så himla lycklig över att hon får en härlig tid oavsett vad som händer. Loppan är ju min "one of a kind-häst" och betyder fruktansvärt mycket för mig.

Ganska nöjd Prinsessa Långöra i världens finaste beteshage.

Det innebär naturligtvis att jag inte kommer att fortsätta blogga, men för er som är nyfikna på vad som händer med Loppan framöver finns vi på Instagram: flowequestrian .

Jag vill tacka er läsare och hela Hippson-gänget för en härlig tid och jag är glad att så många velat dela min och Loppans vardag i med- och motgång. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka några av de som betytt fantastiskt mycket för mig i hela den här soppan på senaste tiden; Mina fina stallkompisar, mina andra nära, exeptionellt duktiga, hästvänner - inga nämnd, ingen glömd, hela min familj och inte minst min underbara mamma som ställer upp i vått och torrt samt min fantastiska tränare Karin som varit en klippa på alla sätt.

Ha en skön sommar nu och lycka till med era hästar!

Kram från mig och Loppan!