GP Ponnyn, stilhoppningen där tio kvalade C-ponnyekipage gör upp över en 90-centimetersbana, är helt klart en av Göteborg Horse Shows roligaste klasser. Inte bara för att tjejerna (jo, i år var det bara tjejer) är otroligt duktiga utan också för att inramningen är så bra.
 
Jessica Almenäs intervjuer med ryttarna på jumbotronen rev ner många skratt. Bland annat berättade dagens vinnare, Alva Vikström Leijon på Rory Fiona från Trollhättans Sportryttare, att den i världen hon helst skulle vilja bjuda på middag är Rolf-Göran Bengtsson. Då skulle hon bjuda på kladdkaka och på godis...
När "Roffe", som var en av domarna, belönade Alva med dagens högsta stilpoäng påpekade Jessica:
- Aha, vi kan konstatera att vägen till Rolf-Görans hjärta går via magen!
Skämt åsido var de båda domarna - förutom "Roffe" dömde även Sylve Söderstrand - väldigt imponerade av Alvas ridning. Hon stöttade verkligen sin ponny hela vägen genom banan, på ett mjukt och rytmiskt sätt.
- Alva red absolut fantastiskt, tyckte Rolf-Göran Bengtsson.
 
Jättejobbig i början
Rory Fiona är ett tioårigt connemarasto som Alva har ridit i ungefär ett år. Tillsammans tränar de för Tobias Grönberg och för Nina Karlsson. Hittills har de hoppat upp till Msv B, målet är att rida Msv A och att försöka kvala till SM.
- I början var hon jättejobbig, då ville jag knappt rida henne - det gjorde mest mamma. Men så insåg jag hur mycket kapacitet hon har...
Hemma i stallet finns vid sidan av Rory Fiona ytterligare en egen ponny och två för försäljning, plus en stor häst. Den rider för tillfället Alvas mamma, men tanken är att dottern ska ta över så småningom.
Det var förresten mamma, tillsammans med Alvas kompisar, som fick förmedla den fantastiska feedback hon hade fått från domarna på sin ritt. Själv var hon tvungen att skritta ner till stallet med Rory Fiona, eftersom stoet blev så uppspelt.
 
Nervös för att ramla av
Snart 14-åriga Alva berättar att hon började på ridskola väldigt tidigt, i och med att mamma var hästintresserad.
- I början tyckte jag inte att det var så roligt med hästar, jag var nog lite rädd. Men så fick jag en egen shetlandsponny och då började jag rida på riktigt. 
Hur var det att rida i Scandinavium i dag?
- Jag var mest nervös för att göra bort mig, typ ramla av... Eller för att Rory Fiona bara skulle springa och springa.
Alva tycker faktiskt att stoet var lugnare än vanligt - och då såg hon ändå rejält taggad ut.
- När vi genrepade inne i arenan häromdagen var hon mer i luften än på marken. Det är som att studsmaskinen går igång när hon vet att hon ska få hoppa...

 
Fullständig resultatlista
 
 

Att få ta emot pris i Scandinavium är något av det största man kan få uppleva som ponnyryttare.
 

Som förryttare till klassen red ingen mindre än Angelica Augustsson - på en ponny som måste ha varit en maxad kategori D.
 

Domarna tyckte att ritten blev mer och mer avspänd efter hand - och trodde nog att Angelica skulle kunna ha en framtid på hoppbanorna...
 

Dömde gjorde inga mindre än Rolf-Göran Bengtsson om hoppningens förbundskapten Sylve Söderstrand.
 

Victoria Schermans Mac Spot valde att ta en kisspaus innan sin runda. Men det gick bra ändå - ekipaget slutade tvåa!

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.