Lyssna, engagera, våga ta steget in i det obekväma rummet – och fira! Det är ledorden för Södertälje ridklubb, som blev årets ridskola 2013. Här berättar chefen Andrea Barth mer om ”hemligheterna” bakom utmärkelsen.

Andrea har ett förflutet inom näringslivet och för henne fanns det aldrig en tanke på att hon skulle söka jobbet som verksamhetschef på Södertälje ridklubb, när tjänsten utlystes. Visst, det var hennes ”hemmaklubb” – och ja, hon såg att mycket skulle kunna förändras till det bättre för medlemmar och hästar. Men det var inte förrän en stallkamrat slängde ur sig uppmaningen om att hon skulle söka tjänsten som hon faktiskt började fundera på det.

– Jag har varit chef över både stora och små organisationer, men att arbetsleda en ridskola var något helt nytt för mig. I processen blev det jag som fick jobbet och de ville väl ha någon som var mindre bra på att rida – och lite bättre på det här med näringsliv och kommersialitet, säger Andrea, under sitt framförande på årets Hästföretagarforum.

Viljan fanns – men inte engagemanget

När hon tillträdde tjänsten såg hon många av ridklubbens förtjänster – det fantastiska läget rent geografiskt, de uppskattade tävlingarna som arrangerades, anläggningen i sig, de fina ridvägarna och de stora markerna som hörde till klubben. Men hon såg också en stor utvecklingspotential.

– Det fanns en vilja att göra saker, men problemet var kanske att man inte lyssnade på sina medlemmar och man fick dem inte heller att vilja vara med. På den första tävlingen som jag var med och arrangerade ska det väl erkännas att det i stort sett var min dotter, min sambo och jag som hjälpte till. Och det fick mig att fundera – hur skulle vi få ridskolans elever att dyka upp?, säger Andrea.

En nyckel var att lyssna på dem. Vad ville de ha ut av verksamheten? Vad ville de se för förändringar.

– Till att börja med såg vi över utrustningen. Sadlarna var en katastrof och det var prioriterat att byta ut dem. Och när vi började lyssna på våra elever började de också engagera sig, de blev sedda och på så sätt kände de sig delaktiga, säger Andrea.

Tävling och ridskola i samarbete

Södertälje ridklubbs tävlingsverksamhet har länge haft ett gott rykte, men även där såg Andrea utvecklingsmöjligheter, inte minst var det viktigt för henne att förena de två ”lägren” som fanns i klubben där tävlingsryttarna höll sig på sin kant och ridskoleryttarna på sin.

– Det fanns en vi och dem-känsla. Och när det är så är det svårt att få någon att motivera sig för att hjälpa den andra gruppen. Det här avhjälptes till viss del genom att fira! Vi firar ständigt och jämt så fort vi kommer åt, oavsett om det handlar om en ridskoleryttare som tävlat och lyckats eller om det är ponnylaget som gjort bra ifrån sig. Genom att fira skapar man gemenskap och en ”vi”-känsla, säger Andrea.
  
Inte bara hurra-rop
Hon sticker inte under stol med att en del av förändringarna faktiskt har väckt en del protester. Bland annat var ett nytt betalningssätt för anläggningsavgiften ett måste. Många red och tränade på anläggningen utan att betala för sig.

– Den förändringen krävde att jag gick in i det obekväma rummet och mötte många ”röda” ansikten. Det är inte lätt att fatta beslut som man vet kommer att leda till diskussion och protester, men vet ni – det är värt det. Man måste våga gå in i det obekväma rummet, annars får man aldrig någon förändring. Våga kör ner i diket och ta dig upp igen. Och förändringen blev inte så stor ändå, samtidigt fick klubben in 30 000 på kontot, pengar som man annars hade gått miste om, säger Andrea.

 Förvalta humankapitalet

Ett annat tips som hon ger publiken under Hästföretagarforum är att inventera sina medlemmars meriter och kompetens.

– Många har kunskaper som kan vara till hjälp vid olika sysslor i klubben. Det gäller bara att hitta personerna och göra dem sedda, så att de känner att de vill bidra. Inventera medlemmarna – vad kan de, vad har de gjort tidigare och vad vill de bidra med? Era medlemmar sitter på en unik kunskapsbank, ta vara på den och förminska inte humankapitalet.
En av de största lärdomarna som Andrea vill dela med sig av i utvecklandet av Södertälje Ridskola är:
– Låt förändringarna ta tid. Det har jag fått lära mig – att i en medlemsstyrd verksamhet måste saker och ting få ta tid, det går inte att stressa på. 

Text och foto: Ida Röök
   

I söndags avlutades Falsterbo Horse Show och med svenska ögon sett gjordes det på bästa möjliga sätt - Jens Fredricson vann Falsterbo Grand Prix. I vanlig ordning var så klart hela veckan full av höjdpunkter. Nu avslutar vi årets bevakning med att blicka tillbaka i ett blidspel.
 
Foto: Ida Röök 

Hippsons husbloggare My Almqvist är hästskötare hos Jens Fredricson och har arbetat i tre år med Lunatic. Här intervjuas hon av Falsterbo Horse Show efter dagens Grand Prix-vinst - och hon är så klart väldigt glad.
  
 

–  Jag hade det på känn. Jag har mått så bra och varit så stark mentalt, allt har stämt till 100 procent. 

Så säger Jens Fredricson om vinsten i Falsterbo Grand Prix. Nyckeln till framgången ligger i bra planering – och en otroligt stark känsla att segern var på gång.

Jens Fredricson var som enda svensk med till den andra omgången i Longines Falsterbo Grand Prix. Lunatic hoppade helt fantastiskt i den första rundan, där banan bjöd på en hel del klurigheter. Inte minst var det den sista distansen som ställde till det för en mängd ryttare. Många var felfria fram till den allra sista, gigantiska oxern – Angelica Augustsson och Livello till exempel.

Jens Fredricson fick en skämtsam smocka av tvåan Marcus Ehning när de stod på podiet under prisutdelningen, i dag var inte den legendariske tysken oslagbar.

– Efter Marcus omhoppning sa alla att ”det där går inte att slå”. Men det gjorde det, vilken fantastisk avslutning, säger förbundskapten Sylve Söderstrand, märkbart nöjd med hur Falsterbo-veckan slutade.

Lunatic var perfekt

Jens själv säger att känslan var 100 procent rätt.

– Det smittar av sig på Lunatic. Han känner mig utan och innan den hästen. Det finns ingen som honom, han passar mig som handen i handsken. Lunatic har ett ben här och ett ben där när han hoppar, men han vet vad som krävs för att ta sig över, och så gör han det.

I dag stämde hans plan hela vägen fram.

– Jag trimmade med hjälp av Henk Nooren i morse och då var Lunatic bara helt perfekt. Han kändes hur fin som helst.

Jens framhåller att det är just coachningen vid sidan av som gjorde att det gick så bra.

– På en sådan här tävling har jag stöttning av Sylve, Henk och många andra som jag kan bolla tankar och idéer med. Jag valde exempelvis att gå på åtta språng fram till den sista kombinationen i första rundan, det var inte många som löste det så. Hade jag gjort annorlunda hade jag kanske haft nedslag, säger han.

Full fart framåt

I omhoppningen kände han inför näst sista språnget att han var tvungen att gasa ännu mer. Mellan näst sista och sista hindret gav han och Lunatic därför allt.

– Jag hade en stor fördel av att gå ut sist i omhoppningen. Hade Marcus varit sist hade han ridit snabbare. Men jag släppte på helt efter sista hindret, det var bara full fart som gällde. Lunatic är som en liten kanin, han bara landar och sätter fart. Han är inte heller lika lång tid i luften, i och med att han är så snabb i språnget.

Landslaget i hoppning har på senare tid tagit hjälp av en mental coach.

– Jag träffade henne i torsdags. Hon kom in i stallet och frågade hur jag mådde. Jag svarade ”bra”. ”Jag ser det, du kommer att vinna”, sade hon då. Hon såg exakt på mig hur stark jag var mentalt, säger Jens. 

Jens Fredricson borde nu vara självskriven i EM-laget. Tillsammans med Sylve skulle saken diskuteras under söndagskvällen.

– Vi ger besked nästa vecka, säger förbundskaptenen.

Text och foto: Ida Röök

MISSA INTE BILDSPELET I TOPPEN PÅ SIDAN!