2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här. 

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My 

Foto: Privat

Emilia Slättås Karlsson är en ung tjej som brinner för hästar. Hon har sedan barnsben älskat hästar och allt vad det innebär. Fälttävlan är hennes stora intresse och det som som tycker är absolut roligast, men även att utbilda unghästar och ponnyer. Hon drömmer om att i framtiden kunna jobba heltid med att utbilda och tävla hästar och göra det som hon tycker om allra mest – rida. 

Jag vill inleda den här lilla krönikan med ett grattis. Grattis till alla mammor där ute som gör allt för sina barn, sina döttrar och/eller söner. Grattis för att ni är just ni. 

Ridsporten är fantastiskt underbar på många sätt. Det är därför vi håller på. Men vi alla vet att det krävs en hel del för att kunna rida och framförallt tävla och träna på både låg och hög nivå. Det krävs ett engagerat team, en ponny eller häst och i vissa fall flera, en transport, ett stall, massvis av "lediga" helger, någon som bär, kör och såklart betalar och en massa mer, listan är lång.  Inget av det hade varit möjligt utan våra föräldrar och i de vanligaste fall våra mammor. Vi får inte ta dem för givet. De gör det möjligt att ponnyn står i stallet varje morgon, att transporten eller B-korts-lastbilen rullar oss till tävlingar var och varannan helg runt om i Sverige. Det är faktiskt just på grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar, följa vår dröm och uppnå våra mål. En satsning inom ridsporten oavsett gren kräver alltid engagemang, tid, och en massa pengar. Något som ingen ung person kan rodda ihop själv. Men på något sätt lyckas alltid våra fantastiska mammor med det omöjliga pusslet, livet och hästar. Ni måste ha någon magisk kraft. 

Alla ryttare där ute, vi måste visa vår tacksamhet till våra mammor. Vi måste tänka på att det är för oss de gör allting. Därav är vi skyldiga att visa respekt och kärlek oavsett om nerverna spökar innan start eller om det inte gick som vi tänkt oss. Våra mammor gör det möjligt för oss att följa våra drömmar och ha roligt med våra bästa vänner: hästarna. De offrar mycket, mer än vad vi tror, och det är inte lätt, de sliter och kämpar. Kanske vill de inte alltid visa att det är tufft men så är det för alla. Därför är det extra viktigt att visa att vi uppskattar allt de gör för oss. 

Till er mammor:
Tack för att
Ni tror på oss
Ni ägnar era lediga helger och kvällar åt oss
Ni stöttar och peppar i med och motgång
Ni kör land och rike med oss och våra fyrbenta bästa vänner 
Ni gör det möjligt för oss att följa våra drömmar
Ni uppfostrar ansvarsfulla och omtänksamma barn
Ni tar hand om hemmet och jobb samtidigt
Ni donar och fixar, planerar och organiserar
Ni finns där när det hänt något jobbigt i skolan eller i ridningen
Ni uppfostrar oss att tro på oss själva, gå våra egna vägar och strunta i vad alla andra tycker och tänker 
Ni får oss att känna sig bäst och älska oss själva oavsett omständigheterna 
Ni får oss att bli en bättre människa och ryttate

Tack för det. Tack för allt ni mammor gör. Vi är er evigt tacksamma. 
Mvh Emilia Slättås

Foto: Privat och Adobe Stock

Tacksam

Det är en sådan där tidig morgon som egentligen bara finns i början av juni. Krispig, men med ett löfte om värme längre fram. Tung dagg och dis och kaskader av fågelsång.

När jag kommer ut i hagen ligger Jack fortfarande och sover i gräset och när jag närmar mig lyfter han huvudet och tittar frågande. Du? Här? Nu? Men eftersom han tillhör en av jordens vänligaste och mest tålmodiga arter, reser han sig mödosamt, skakar lite på sig och ber om godis.

Vi klär på oss ordentligt båda två (barbackaridnigens tid är dessvärre förbi) och ger oss ut i riktning mot skogen. Jack är fortfarande nymornad och gör sin skalmanimitation ända tills dess att han förstår var vi är på väg. Galopprakan! Vid sidan om en uppdikad bäck har en snäll bonde lämnat en bred och över en km lång gräsremsa för oss att rida på, perfekt för en frisk galopp. På asfaltvägen innan vi svänger in på rakan dansar Jack fram och han hinner knappt sätta en hov på gräset innan han är iväg som ett skott.

Det går fort. Riktigt fort. Daggdropparna piskar i ansiktet och fartvinden viner. Åren försvinner och jag är ung igen, med alla kroppsdelar intakta och en lätt, vältränad kropp. Runt oss galopperar alla ponnier och hästar jag känt och älskat genom åren. Där är blinda Blighter med mulen mot länden på sin lilla ledsagare och beskyddare welshmountain ponnyn Challe. Framför oss gör halvblodet Ture sina enastående bockserier och jag är glad att det inte är honom jag sitter på. Till höger, alltid vid min sida, sträcker angloaraben Lisa ut sig i långa vägvinnande språng, och jag kan se att hon håller igen, för annars hade hon lämnat oss långt bakom sig. Efter oss kommer gulingarna, Nessan och Gullan. Nessan pigg, glad och positiv som alltid och Gullan arg som ett bi för att hon inte är först. Och där finns fler, skuggor av ridskolehästar och tillfälliga bekantskaper. Vänners hästar och hästar jag ridit utomlands. De är alla där, vi stormar fram tillsammans. Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka.

Ganska snart kommer Jack dock på att han ju inte har fått någon frukost ännu och faktisk egentligen har mycket lite energi, så farten minskar och den sista biten avverkas i en sakta arbetsgalopp. Våra följeslagare försvinner i morgondiset och det sista jag ser är Gullan, som nu är sur på att hon inte kan springa om Lisa hur hon än försöker.

Jack och jag stannar frustande (Jack) och flämtande (jag), och resten av turen går i sakta mak hemåt, medan dimman lättar och morgonen blir till dag.

För att undvika akut näringsbrist släpper jag Jack direkt i hagen och stapplar ensam tillbaka med utrustningen mot stallet, återförd till min normala, 54-åriga kropp, men fortfarande med den där sköna känslan man får efter en ordentlig adrenalinkick. 100 percent natural high! Och jag tänker återigen på alla hästar jag mött. Hästar som burit mig och lärt mig, haft tålamod med usel ridning och dåligt humör och som alltid funnits där i vått och torrt med sin mjuka mule och varma hals. En strof ur Hästens Bön dyker upp i mitt huvud:

Jag bär dig

Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Jag vet. Och jag är oändligt tacksam.

/Maria Nilsson

Foto: Privat

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran
”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 

3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.

Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.

Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.

Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

Foto: Elisabeth Elmseld

"För två veckor sedan körde jag punktering. I samband med bytet av detta hjulet insåg vi att ett hjullager var totalt kollapsat.

Efter att dessa två saker blivit bytta körde jag min gula unghäst ner till grannen för löshoppning. Hon var riktigt dum att köra (vilket hon aldrig varit innan). Jag bortförklarade detta med att hon var i brunst och kanske därför var stökig.

Dock gjorde min tävlingshäst likadant de två gånger jag körde henne efter detta, dock bara i vänster svängar. Denna häst känner jag utan och innantill. Egen uppfödning, som är mycket resvan. Alltid, ALLTID, stått som ett tänt ljus oavsett vad som hänt när man kört. Så detta gav mig en tankeställare. Nått är fel! Hon försöker säga mig något.

Såååå jag lånade en kompis släp och körde en sväng med min häst. Och hon stod återigen stilla. Och då kom jag på incidenten några dagar tidigare med unghästen. Det är definitivt något mer fel på min släp!
Så en kompis fick köra mig ett varv i släpen, och jodå. Mycket riktigt. Vibrationer och missljud.

Idag byttes övriga hjullager på släpen. Två av tre var brända/överhettade, ett av dem mer än de andra.
Så summa summarum. Lyssna på era hästar om de plötsligt blir "dumma". Det finns en anledning.

Imorgon åker vi på tävling. Förhoppningsvis är allt lika lugnt som vanligt då.

Var rädda om varandra!"

Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022

Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippson har tidigare skrivit om priserna som författaren Helena Mansén som skrivit fem undomsböcker om galoppören Colorado. I början av december reste Helena Manséns över Atlanten till USA för att delta i Equus Film & Arts Festival i Kalifornien "Colorado, the racehorse from the wilderness",  hade blivit uttagen som en av finalisterna i bokkategorin. Det är den första boken i serien och den enda, så här långt, som översatts till engelska. Här berättar Helena om det amerikanska äventyret i vår Gästblogg.

Nyligen hemkommen från ett otroligt roligt, intressant och spännande äventyr i USA på The 10th EQUUS Film & Arts Fest i Sacramento, 1-4 december 2022. En samlad häst- och kulturfestival där många kreativa, duktiga författare, filmmakare, bloggare, podcastare och äventyrare möttes för att visa upp sina alster och vad de sysslade med. Och allt handlade om hästar! Under den sista kvällen avhölls det en WINNIE Award Fest - och jag blev väldigt glad, stolt och hedrad när min bok ”COLORADO, the racehorse from the wilderness”, blev tilldelad inte bara ett – utan två – vinnande WINNIE Awards. En för e-boken och en för den tryckta boken. Boken är en engelsk översättning av min första bok ”COLORADO, galopphästen från vildmarken” som kom ut redan 2011.

Men sammantaget under hela festivalen var det så många roliga och intressanta saker att uppleva – att den långa resan från Sverige till Sacramento helt klart var värt det, även om jag inte hade erhållit något pris. Jag har fått många nya vänner inom den amerikanska hästvärlden, många nya kontakter och jag – som har levt nästan hela mitt liv kring hästar – har lärt mig massor av nya saker vad dessa underbara djur anbelangar! Jag har också fått mängder av ny inspiration och nya uppslag, kanske stoff till en ny bok, eller fördjupande artiklar. Där var också flera bidrag från andra länder än USA; Kanada, England, Irland, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Hong Kong, Indien, och så jag från Sverige. Jag kan ha missat något land.

En sak som var synd, var att det var ganska utspritt och man kunde omöjligt följa med på allt. Ibland visade man filmer på den anrika biografen Guild Theathre inne i Sacramento, ibland på hotellet en bra bit utanför där de flesta bodde, i Rancho Murieta. Precis intill hotellet låg ett Equestrian Centre, där det  vanligtvis ofta arrangeras ryttartävlingar av olika slag. I Equestrian centre hade vi författare bord där vi ställde upp våra böcker till visning. Även organisationer och företag inom hästgebitet hade bord där med broschyrer och information. Alldeles intill våra bord visades hästar live, olika clinics och demos (mer om dessa nedan). Jag hade mina böcker där under fredagen och halva söndagen, samtidigt som jag kunde följa dessa clinics. På lördagen på Guild Theathre visade jag upp min bok tillsammans med några andra författare och deras böcker och ett par fantastiskt duktiga konstnärer med sin konst. Där hann jag också se en del filmer. Alla väldigt bra! Det finns nu möjlighet att se alla filmer på Youtube.

En mustang. Vissa hästar behöver utmaningar, denna brukar roa sig själv ute i hagen med att gå ”boardwalking”.

Huvudtemat för årets festival var Mustanger, Nordamerikas vildhästar. Ett annat tema var ”Horses for Mental Health”. Det visades också några underbara filmer om pararyttare och deras väg till Paralympics. Här följer en ”kort” sammanfattning av det som visades under EQUUS-festivalen. Öppningskvällen på torsdagen: På hotellet visades fjolårets WINNIE Award bland filmerna, den Robert Redford-producerade ”MUSTANG”. Därefter följde en liten Gala-fest. Fredag - söndag – THE MUSTANG DISCOVERY RIDE nådde sitt mål och anlände till Equestrian Center. Ledd av unga Lisanne Fear, som då med sina tre mustanger och en mulåsna ridit 5 000 miles, från Washington på Amerikas östkust, genom hela USA ända till Kalifornien på västkusten. Syftet med Mustang Discovery 5000 miles var att visa upp Mustangen som ras. Vilken fin hästras det är och att den kan användas till mycket.

Kortfattat - det finns väldigt många fria vilda mustanger i USA. Alldeles för många är uppfattningen – cirka 80 000 – och de förökar sig snabbt, i och med att antal rovdjur minskar. På vissa platser finns det inte tillräckligt med föda för hästarna. Det är ett stort problem på många sätt. The US Department of the interior Bureau of Land Management, BLM, har i uppgift att varje år fånga in mustanger, tämja dem och eventuellt rida in dem, och sen sälja dem på auktioner och adoptera ut dem. Människorna som får köpa en mustang måste visa att man kan ta hand om den och det finns strikta regler att följa. Det går inte att gå in på djupet i mustang-frågan här. Men det finns många delade meningar om vad som bör göras, och det finns många olika organisationer och företag som engagerar sig i för vad de tycker är rätt att göra.
Det finns organisationer som använder sig av mustanger i särskilda program· ”Horses for Menthal Health”, där bland annat traumatiserade krigsveteraner kan få viss psykisk lindring i kontakt med mustanger.
Det finns också organisationer som ägnar sig åt att tämja vilda mustanger när de precis blivit infångade. Samt organisationer och företag som hjälper människor som köpt en mustang, med hanteringen av densamma. Visar dem bra ”horsemanship”.

En sak som påtalades under de clinics som hölls med mustanger, är att mustanger reagerar annorlunda på det som sker omkring den, än en ”vanlig” domesticerad häst. En mustang är närapå en ”urhäst” (fast troligen härstammad från spanjorerna som kom med hästar på 1400-talet, men man har även gjort fynd som vissa hävdar att det fanns vildhästar i Nordamerika under istiden och att det finns nu levande mustanger som härstammar från dem), en häst som genetiskt sett inte alls är präglad av människan, den är ”ren” från grunden. Det visades också under dessa clinics och demos, att de är mycket känsligare för sinnesstämningar, vår andning, vår blick och till och med våra ”tankar”, än en tamhäst (som även de är känsliga för sådant). Det var också mycket intressant – och imponerande – hur dessa duktiga hästmänniskor visade upp detta under hästdemonstrationerna. Ganska mycket ”Monty Roberts-stuk” med andra ord. Det var ju just vid studerande av mustanger som Monty Roberts grundlade sin filosofi i hantering av hästar.

Det finns också vilda åsnor och mulor uppe i bergen. De går i egna hjordar och kallas för Burros. De fångas också in och adopteras ut. Här mulan Adeline.

En annan organisation ägnar sig åt att ge tillbaka friheten till mustanger. Släpper ut dem igen, tillsammans i sina ”familjegrupper”, på andra platser än där de kom ifrån, på platser där det finns gott om växtlighet. Tanken i grunden med det är att mustangerna ska beta av så mycket av vegetationen, att det minskar risken för ”wild fires”, stora vildmarksbränder. Organisationen kallas för Wild Horse Fire Brigade. 

Under den sista dagen visade Lisanne Fear upp sin mula Adeline. Hon var inte bara en före detta vild mula, utan hade också blivit illa behandlad hos sin första ägare. Som Lisanne sa: ”En häst glömmer aldrig, men den kan förlåta.” Däremot: ”En mula glömmer heller aldrig, men den förlåter inte.” Det tar väldigt, väldigt lång tid, om någonsin innan en mula ens överväger att förlåta en oförrätt, för att kunna lite på och visa förtroende för en människa. Lisanne har kämpat länge med Adeline, och kommit långt, men ännu inte hela vägen. Hon visade upp Adeline och visade också hur man sätter på en mula dess packning. En spännande show i sig!

Det går inte att berätta allt som hände på festivalen. Men en minnesvärd film som visades på Guild Theathre, var ”LONG RIDER”, efter boken med samma namn. Den handlar om författaren och äventyraren Felipe Leite, en kanadensare/brasilianare som fullbordade sin sedan länge dröm, att rida ända från Kanada, ner genom USA, Mexico och ner genom hela Sydamerika till Brasilien. Det tog cirka två år. Innebar en hel del svårigheter, men också en enorm lycka när han till slut nådde sitt mål. Han gjorde det mesta av filmningen själv – otroligt bra gjort! – och fick sedan hjälp att klippa och redigera den till en cirka två timmar lång film. Han och hans team erhöll en mycket populär WINNIE Award för filmen. Jag har inte läst boken än. Men kommer göra det!

Lisa Diersen är den som är VD och grundare av EQUUS-festivalen, och hon hade sitt hjälpteam med sig. De var alla otroligt trevliga, tillmötesgående och välkomnande. ”It was a Great Festival”. Bara tanken – att samla så många kreativa kulturella människor från hästvärlden – är fantastisk. Kanske något för oss här i Sverige att ta efter?

//Helena Mansén
Författare, hästsportjournalist, före detta galopphästtränare, ryttare med mera